Vad är grejen med att ha långt till grannar?

[sjoberga]

Intressant, jag kan tänka mig att din känsla du får av utsikter tangerar det jag känner när jag ser väldigt höga lägenhetshus. Typ lite vedmod och subtilt ångestframkallande?

Faktiskt föreställer jag mig just hur TOMT mitt liv skulle kännas om jag var en av dem som tvingats klämma in mig där, och så projicerar jag mina egna känslor på alla de som bor där. Som om ingen faktiskt kan bo där av helt fri vilja, utan för att de på grund av olika omständigheter är tvungna.
Även om jag rent rationellt förstår att det garanterat finns de som stormtrivs, och att många hellre skulle sälja både sin själ och sin förstfödde än att bosätta sig där jag, av helt fri vilja, har gjort.

Lite väl starka uttryck? Vi måste nog inse att det är ett ganska starkt privilegium att kunna välja bostadsplats så fritt.

 

[Snubbelfot]

Det kan svårligen bli annat än helt subjektiva reflektioner men...
En stor anledning till att jag själv trivs med litet armbågsrum till grannar är att jag prioriterar en rofylld boendemiljö - eftersom jag ffa tidigare haft en påtagligt intensiv jobbtillvaro. Med rofylld menar jag en begränsad mängd och intensitet av intryck och interaktion från/med andra människor och möjligheten att i högre grad än i stadsmiljö själv välja när och hur jag vill ha sådan interaktion. Mycket av intrycken från, och interaktionen med, omkringboende kan ju framför allt i stadsmiljö vara av ett rätt redundant slag.

Litet grann som att jag absolut kan bo i sovsal på hostel om det är vad som finns, men hellre väljer ett eget rum. Och jag är privilegierad nog att kunna välja.

Samhällsekonomiskt och även klimatmässigt är det rimligen bättre ur de flesta aspekter ju tätare människor bor.

Jag funderade litet på grannavstånd och befolkningstäthet ur statistiskt perspektiv, och konstaterade att begreppet befolkningstäthet förstås inte säger någonting om hur långt folk har till sina grannar. Däremot har SCB en siffra på just grannavstånd, i Sverige har vi i genomsnitt 214 meter mellan invånarna. Inte heller där säger ju ett genomsnittsvärde någonting om verkligheten, eftersom spridningen är stor. Nedbrutet till kommun blir det litet mer intressant. I Sundbyberg har invånarna i genomsnitt 14 meter mellan varandra, i Upplands Väsby 44 meter... i Borlänge 114 meter, Åmål 209, Boden 406, Kiruna 981 och Arjeplog 2278 meter. Fast inte heller de siffrorna är ju helt relevanta, i ett typiskt flervåningshus har ju ingen mer än 2,5 meter till en granne.

 

[Badger]

Spin off på Var bor ni?

När boende diskuteras här så är det alltid många som nöjt poängterar hur långt de har till närmsta granne. Alternativt önskar sig ett boende med längre till grannnar än de för tillfället har.

Varför vill man det? Jag är själv eremit men skulle inte prioritera avstånd till grannen särskilt högt. Att ha grannar ingår väl i mänskligt samhällsbygge.

Vi har nära till grannar och har ingenting emot dem, varken i lägenhet eller i hus. De kan vara praktiska om man behöver låna socker eller skänka bort en buske man grävt upp som man inte har hjärta att slänga.

Grannarna bidrar inte med något som helst slammer eller röra i övrigt. Faktum är att jag aldrig haft jobbiga grannar och jag har flyttat runt 15 gånger mellan olika lägenheter när jag var student. De brukar knappt synas och väldigt sällan höras.

(är det då man ska misstänka att man är den jobbiga grannen , men jag brukar läsa och dricka te och inte lyssna på punk så jag tror jag är home safe.)

 

[Lingon]

För mig är det en "social press", eller vad jag nu ska kalla det, att veta att jag kan träffa på någon som jag behöver hälsa på eller småprata med eller för den delen ta hänsyn till när jag vill klippa gräsmattan.
Bor jag så att jag måste tänka på vad grannen gör (sover t.ex) när jag vill göra något på min egen gård kan jag lika gärna bo i lägenhet..

Fast jag bor med många grannar tätt och har ingen mer social interaktion med dem än att vi hälsar (dvs säger hej) om vi möts. Inte mer. Nån enstaka gång om man känner för kan man växla några ord om vädret eller liknande. Men det är ingen som tränger sig på. Men jag bjuder nog inte in till det heller. Gillar att vara i min egen värld och är inte så intresserad av att umgås med grannar och andra som jag inte räknar som mina vänner.

 

[Badger]

Fast jag bor med många grannar tätt och har ingen mer social interaktion med dem än att vi hälsar (dvs säger hej) om vi möts. Inte mer. Nån enstaka gång om man känner för kan man växla några ord om vädret eller liknande. Men det är ingen som tränger sig på. Men jag bjuder nog inte in till det heller. Gillar att vara i min egen värld och är inte så intresserad av att umgås med grannar och andra som jag inte räknar som mina vänner.

Haha jo jag är också totalt ointresserad av andra människors göranden och låtanden. Och brukar vara så disträ att jag bara märker de mest blatanta försök till samtal. Om det är så så har jag ingenting alls emot att stå och skvallra en gång i månaden eller varannan.

 

[Petruska]

Intressant, jag kan tänka mig att din känsla du får av utsikter tangerar det jag känner när jag ser väldigt höga lägenhetshus. Typ lite vedmod och subtilt ångestframkallande?

Faktiskt föreställer jag mig just hur TOMT mitt liv skulle kännas om jag var en av dem som tvingats klämma in mig där, och så projicerar jag mina egna känslor på alla de som bor där. Som om ingen faktiskt kan bo där av helt fri vilja, utan för att de på grund av olika omständigheter är tvungna.
Även om jag rent rationellt förstår att det garanterat finns de som stormtrivs, och att många hellre skulle sälja både sin själ och sin förstfödde än att bosätta sig där jag, av helt fri vilja, har gjort.

Ja, man vet ju hur det känns att gilla något. Oavsett vad, så att säga. Så jag kan så klart förstå att andra kan gilla till exempel levergryta eller att bo kant i kant med en produktionsskog av det slag som jag bara kan se som ett akut hot mot biologisk mångfald.

Problemet är ju inte att fatta ATT andra gillar sådant man själv inte gillar. (Det räcker ju att ta en snabb titt på andras partner. Oftast skulle man inte vilja byta med dem.)

Men det är ändå rätt intressant att höra VAD andra gillar med det man själv inte gillar.

Och jag gillar som sagt ofta utsikter och många sorters utsikter. Men jag kan inte bortse från att med utsikten just där man bor, följer ju en verklighet med, så att säga. Är utsikten tom, betyder det att det är lång väg till allt, tex. För mig påverkar det rätt mycket, tror jag. Om jag samtidigt kunde ha utsikt över svindlande fjällvidder, klimat som i Skåne och nära till allt som centralt i staden där jag bor - då skulle jag inte uppleva tomhet över utsikten, tror jag.

 

[Jejjessica]

Lite väl starka uttryck? Vi måste nog inse att det är ett ganska starkt privilegium att kunna välja bostadsplats så fritt.

Ja men självklart! Något annat menade jag inte heller. Det var mest en (kanske inte lyckad?) reflektion kring hur olika det, och vi människor, kan vara. Och att det jag och @Petruska verkar känna i grund och botten är exakt samma sak, men ändå rena motsatsen.

Jag har ganska nyligen, efter flertalet år i först Örebro och senare Göteborg, flyttat till en väldigt liten ort nära där jag växte upp och har fått såååå många reaktioner från folk som inte alls kan förstå sig på detta val. Det räcker med att prata med folk från "stan" i samma kommun för att få åsikter om att det inte GÅR att bo där jag bor. Jag har även läst åsikter bland annat här om att det är bättre att åka långa omvägar för att ens slippa passera denna ort om man är på genomresa i landet.
Och det finns säkert mängder av människor som jättegärna skulle vilja härifrån, om de kunde. Men jag har alltså gjort tvärtom, och stormtrivs. Framför allt trivs jag med mina vackra sjöutsikt!

Så även om jag å ena sidan "inte förstår" hur man skulle kunna trivas i ett höghusområde, så både förstår jag att det kan man faktiskt visst, och att det för andra kan vara lika obegripligt hur man kan trivas där jag bor.

Och jag förstår även, om jag nu gjorde intrycket av motsatsen, att långtifrån allt boende handlar om 100% frivillighet.

 

[Lycan]

Spin off på Var bor ni?

När boende diskuteras här så är det alltid många som nöjt poängterar hur långt de har till närmsta granne. Alternativt önskar sig ett boende med längre till grannnar än de för tillfället har.

Varför vill man det? Jag är själv eremit men skulle inte prioritera avstånd till grannen särskilt högt. Att ha grannar ingår väl i mänskligt samhällsbygge.

Det är ganska skönt att ha långt till grannar. Jag önskar att vi hade bott lite längre ifrån våra grannar. Ändå så här vi kanske 300-400 m till närmsta granne. Vill man bo tyst och lugnt utan störningar är det lättast om man inte har grannar alls. Våra grannar har en hund som håller mig vaken om nätterna då dess skall ekar och sedan skäller den åt ekot. För att inte tala om när samma granne bjöd in sig själv och halva byn på fest hos oss kl 10 på kvällen då vi hade filmkväll. Visst, vi hade det jättekul men lite förvarning och blivit tillfrågad först om de fick ha party hos oss hade varit uppskattat. Hade varit jätteskönt om man hade bott en km in i skogen. Sedan minskar man risken med tråkiga konflikter och sånt. På förra stället hade vi en granne som matade mina katter så att en av dem blev grovt överviktig, kikade in i fönstret och gnällde över att jag inte diskade osv. Sedan kunde hon komma över och rensa ogräs för att hon hade tråkigt? Kanske inte så konstigt att folk söker efter boenden som är avskilt och långt från samhället ibland.

 

[Petruska]

Jag har extremt liten erfarenhet av villaområden, tror jag. Första natten jag sov hos mina ex-svärföräldrar (när de inte var hemma) gick jag min vana trogen ner i köket för att sätta på kaffet det första jag gjorde på morgonen, iförd trosor. Jag fick en CHOCK av närheten till trottoaren och till grannarnas trädgård! Och det var ändå ett egnahemsområde, som alltså inte har den allra minsta storleken på trädgårdarna. Motsvarande vande jag mig aldrig vid att sitta ute i deras trädgård, pga upplevd närhet till grannar.

En av mina bästa vänner bor i ett rätt gammalt villaområde för "bättre folk" med stora hus, stora trädgårdar och uppvuxna träd. Där känner jag mig undantagslöst iakttagen genom fönstren när jag promenerar från hållplatsen till vännens hus.

Något liknande finns ju inte överhuvudtaget i områden med lägenhetshus, vad jag har varit med om. Och jag har bott i varianter av sådana områden hela mitt liv (med olika status, både lågstatusförort och centralt och i större och i mindre städer).

 

[Raderad medlem 6459]

Där känner jag mig undantagslöst iakttagen genom fönstren när jag promenerar från hållplatsen till vännens hus.

Varje gång vi kommer hem ställer sig våra rasistiska grannar under på sin balkong och stirrar på oss. En gång kom gubben och knackade på hos mig när jag precis kommit hem, eftersom han tyckte att jag stängde dörren till porten på fel sätt.

Varje gång min man hämtar sin cykel kommer tanten ner för att kontrollera att han verkligen bor här.

De är pensionerade och sitter på balkongen hela dagarna och röker så de har stenkoll på allt. Det är så jävla klaustrofobiskt att jag blir tokig, och det är en lättnad på somrarna när vi passar mina föräldrars hus och man får vara ifred.

 

[MiniLi]

Varje gång vi kommer hem ställer sig våra rasistiska grannar under på sin balkong och stirrar på oss. En gång kom gubben och knackade på hos mig när jag precis kommit hem, eftersom han tyckte att jag stängde dörren till porten på fel sätt.

Varje gång min man hämtar sin cykel kommer tanten ner för att kontrollera att han verkligen bor här.

De är pensionerade och sitter på balkongen hela dagarna och röker så de har stenkoll på allt. Det är så jävla klaustrofobiskt att jag blir tokig, och det är en lättnad på somrarna när vi passar mina föräldrars hus och man får vara ifred.

Sjukt obehagligt. Vissa människor är ju vara vidriga.

 

[Raderad medlem 6459]

Sjukt obehagligt. Vissa människor är ju vara vidriga.

Ja, verkligen!

 

[Jejjessica]

Och jag gillar som sagt ofta utsikter och många sorters utsikter. Men jag kan inte bortse från att med utsikten just där man bor, följer ju en verklighet med, så att säga. Är utsikten tom, betyder det att det är lång väg till allt, tex. För mig påverkar det rätt mycket, tror jag. Om jag samtidigt kunde ha utsikt över svindlande fjällvidder, klimat som i Skåne och nära till allt som centralt i staden där jag bor - då skulle jag inte uppleva tomhet över utsikten, tror jag.

Och jag kan absolut uppskatta stadsliv, och vet hur många saker förenklas väldigt när man bor mer centralt. Kan ibland sakna att enkelt och spontant bara kunna dra iväg till någon trevlig restaurang (och att det finns massor att välja mellan!), och att inte vara beroende av bil. Men samtidigt så skulle ju den verkligheten innebära att jag inte kan ha häst hemma där jag bor, att jag inte kan avsluta sommarkvällarna med ett dopp i sjön direkt innan läggdags, att jag skulle få kompromissa bort mitt stora växthus, att jag förmodligen inte skulle ha lika nära till jättefina och snösäkra längdskidspår, att jag inte bara skulle kunna gå utanför dörren för att få chans att se norrsken, att jag inte bara kan gå ner till min brygga och "bara andas" efter jobbet, att jag aldrig får uppleva riktig TYSTNAD etc. Och jag vet att detta påverkar mig mycket mer än vad jag uppskattar det som staden har att erbjuda.

Men, jag skulle verkligen inte heller tacka nej till om det var möjligt att få exakt allt det där, OCH samtidigt ha nära till centralt stadsliv.

 

[MiniLi]

Och jag kan absolut uppskatta stadsliv, och vet hur många saker förenklas väldigt när man bor mer centralt. Kan ibland sakna att enkelt och spontant bara kunna dra iväg till någon trevlig restaurang (och att det finns massor att välja mellan!), och att inte vara beroende av bil. Men samtidigt så skulle ju den verkligheten innebära att jag inte kan ha häst hemma där jag bor, att jag inte kan avsluta sommarkvällarna med ett dopp i sjön direkt innan läggdags, att jag skulle få kompromissa bort mitt stora växthus, att jag förmodligen inte skulle ha lika nära till jättefina och snösäkra längdskidspår, att jag inte bara skulle kunna gå utanför dörren för att få chans att se norrsken, att jag inte bara kan gå ner till min brygga och "bara andas" efter jobbet, att jag aldrig får uppleva riktig TYSTNAD etc. Och jag vet att detta påverkar mig mycket mer än vad jag uppskattar det som staden har att erbjuda.

Men, jag skulle inte heller tacka nej till om det var möjligt att få exakt allt det där, OCH samtidigt ha nära till centralt stadsliv.

Det där är ju många saker som inte har så mycket med grannavstånd att göra. Jag tänker att frågan inte handlar om varför en del vill bo på landet utan varför en del anger just isolering från grannar som en av de främsta skälen till att bo på landet.
Häst, sjön, bryggan, norrsken, skidspår osv skulle ju finnas där oavsett hur långt eller nära det finns grannar. Det är väl tystnadsaspekten som kommer in, och där man måste ha VÄLDIGT långt till grannarna för att aldrig höra dem.

 

[Ainon]

Om jag går till något jag inte förstår är hur folk kan vilja bo i täta villakvarter ute i någon liten by/område på landet. Känns som om fördelarna med att bo på landet försvinner (ostördheden, utrymmena) trots att man fortfarande har nackdelarna (avsaknad av närhet till allt) . Jag vill helst på landet men får jag bara välja mellan villakvarter på landet utan gå-/cykelavstånd till affär/vc/skola/mm och villakvarter nära staden så väljer jag det senare.

 

[cirkus]

Spin off på Var bor ni?

När boende diskuteras här så är det alltid många som nöjt poängterar hur långt de har till närmsta granne. Alternativt önskar sig ett boende med längre till grannnar än de för tillfället har.

Varför vill man det? Jag är själv eremit men skulle inte prioritera avstånd till grannen särskilt högt. Att ha grannar ingår väl i mänskligt samhällsbygge.

Det beror på hur man bor tycker jag.
Vi har bott i vanlig villaförort och jag hatade att ha grannar så nära som det blev med 600 kvm tomt. Dessutom ogillade jag hela området och dess äckliga statushets.

Hade jag bott i lägenhet hade jag inte brytt mig eftersom det är orimligt att bo i lägenhet utan grannar.

Jag gillar grannar som är trevliga och har inga problem att prata och hänga - men otrevliga grannar vill jag inte ha inpå mig. De som störs av oss är de som inte gillar våra djur - tycker jag givetvis att de borde flytta nånstans som inte är så mycket på landet som där vi har bosatt oss just för att kunna ha djuren hyffsat fritt.

 

[Petruska]

Varje gång vi kommer hem ställer sig våra rasistiska grannar under på sin balkong och stirrar på oss. En gång kom gubben och knackade på hos mig när jag precis kommit hem, eftersom han tyckte att jag stängde dörren till porten på fel sätt.

Varje gång min man hämtar sin cykel kommer tanten ner för att kontrollera att han verkligen bor här.

De är pensionerade och sitter på balkongen hela dagarna och röker så de har stenkoll på allt. Det är så jävla klaustrofobiskt att jag blir tokig, och det är en lättnad på somrarna när vi passar mina föräldrars hus och man får vara ifred.

Fy fan!

 

[SaraMara]

Jag har extremt liten erfarenhet av villaområden, tror jag. Första natten jag sov hos mina ex-svärföräldrar (när de inte var hemma) gick jag min vana trogen ner i köket för att sätta på kaffet det första jag gjorde på morgonen, iförd trosor. Jag fick en CHOCK av närheten till trottoaren och till grannarnas trädgård! Och det var ändå ett egnahemsområde, som alltså inte har den allra minsta storleken på trädgårdarna. Motsvarande vande jag mig aldrig vid att sitta ute i deras trädgård, pga upplevd närhet till grannar.

En av mina bästa vänner bor i ett rätt gammalt villaområde för "bättre folk" med stora hus, stora trädgårdar och uppvuxna träd. Där känner jag mig undantagslöst iakttagen genom fönstren när jag promenerar från hållplatsen till vännens hus.

Något liknande finns ju inte överhuvudtaget i områden med lägenhetshus, vad jag har varit med om. Och jag har bott i varianter av sådana områden hela mitt liv (med olika status, både lågstatusförort och centralt och i större och i mindre städer).

Har precis den motsatta upplevelsen. Som tidigare nästan uteslutande hus-boende fick jag verkligen en chock i vår lägenhet i Linné över att det var ungefär fyra meter max över till nästa fönster, och innebörden av att de såg rakt in i vår hall dit man sprang på toa på natten. Sjukt obekvämt att liksom behöva springa lite hukande och inte tända någonstans för att inte bo i ett akvarium typ.

Annars stördes jag inte av att ha grannar alls i lägenhet, jag stördes mer av att behöva visa hänsyn och vinnlägga mig om att inte störa själv. Långa kontorsdagar med tidig start = kändes som jag störde på morgonen när jag gick upp och duschade tidigt eftersom jag visste att grannens barn sov precis bakom vår dusch, sena kvällar hem från stallet = behov av att kunna både tvätta, köra diskmaskin, dammsuga osv på tider när det ska vara tyst. Vi var liksom aldrig hemma på normal tid för sådana aktiviteter och jag var alltid stressad av att hålla hunden lugn på morgonen så att hon inte började studsa i hallen pga lyckan över att få gå ut vid 05-tiden och av att liksom behöva lägga om mitt gångsätt (är en hälgångare annars, som under dessa år började gå på tå).

Det bästa med villaliv är att inte behöva tänka på sådant, vilket gör mitt tidsmässigt optimerade liv lättare att hantera. Jag kan starta en tumlare vid 23 när jag kommer hem från stallet och på så sätt ha torra underkläder till morgonen, jag kan duscha 04.00 när jag ska med första tåget till Stockholm utan att behöva bry mig om att störa någon och jag kan ligga i badet och lyssna på ljudbok högt nog för att överrösta bubblandet utan att störa någon alls, trots att det sker vid midnatt. För att inte tala om att dottern kan vakna 06 och börja rusa runt med sina leksaker utan att behöva stilla henne.

Villaliv faller dock nog ganska lätt med bara en usel granne. Just nu har vi tur, bara trevliga, äldre grannar som har utflugna barn och som därför uppskattar en högaktiv treåring. I tidigare boende så bodde vi dock i Cop Land. På riktigt. Den grannen var inte att leka med alltså, han hotade tom med att punktbevaka oss med hjälp av sina trafikpoliskollegor om vi inte hade snyggt nog på tomten (som vi på den tiden sket högaktningsfullt i, så slarviga unga studenter vi var). Efter den upplevelsen var det en dröm att flytta in i lägenhet kan jag säga.

 

[Petruska]

Och jag kan absolut uppskatta stadsliv, och vet hur många saker förenklas väldigt när man bor mer centralt. Kan ibland sakna att enkelt och spontant bara kunna dra iväg till någon trevlig restaurang (och att det finns massor att välja mellan!), och att inte vara beroende av bil. Men samtidigt så skulle ju den verkligheten innebära att jag inte kan ha häst hemma där jag bor, att jag inte kan avsluta sommarkvällarna med ett dopp i sjön direkt innan läggdags, att jag skulle få kompromissa bort mitt stora växthus, att jag förmodligen inte skulle ha lika nära till jättefina och snösäkra längdskidspår, att jag inte bara skulle kunna gå utanför dörren för att få chans att se norrsken, att jag inte bara kan gå ner till min brygga och "bara andas" efter jobbet, att jag aldrig får uppleva riktig TYSTNAD etc. Och jag vet att detta påverkar mig mycket mer än vad jag uppskattar det som staden har att erbjuda.

Men, jag skulle verkligen inte heller tacka nej till om det var möjligt att få exakt allt det där, OCH samtidigt ha nära till centralt stadsliv.

Jag uppfattar trådens fråga som frågan om vad som är poängrn med att slippa folk.

En sådan kan då vara en folktom utsikt.

Vad som är "bäst" är ju en helt annan fråga.

Jag har också ofta undrat var "inga grannar" anses vara grejen.

 

[Raderad medlem 6459]

Fy fan!

Ja, urk! Ibland gottar jag mig lite åt att de är rasister men bor i ett så otroligt invandrartätt område. De måste vara så sjukt miserabla och det är så rätt åt dom! Det är ju dock fruktansvärt såklart att de sprider skiten och utsätter andra för det.