Vad är grejen med att ha långt till grannar?

[Sel]

Min dröm i teorin är verkligen ett ensligt torp någonstans bortom all ära och redighet. Klättrar jag upp på höjden vill jag kunna se bebyggelse eller tecken på, men inte mycket mer.
Självklart inser jag vilka svårigheter och begränsningar det kan innebära när en har husdjur och visst behov av fungerande logistik, men det är där jag känner att själen kan få ro.

Nuvarande boende fungerar men är långt ifrån otpimalt. Jag bor i hyreslägenhet i en småstad i Skottland, den är på markplan, jag har egen ingång och märker inte nämnvärt av de människor jag faktiskt delar byggnad med. Jag vet inte namnet på en enda av dem och det känns helt okej - bland "dem som bor på markplan" är det dock självklart med hälsningar och stundtals småprat. Det är inte så jobbigt det heller, men jag AVSKYR att inte kunna öppna gardinerna för att jag känner att köket är stökigt och jag avskyr att inte kunna påta i trädgården i småkläder. Jag saknar också den där tystnaden.
Mer anonym har jag känt mig i lägenhet i storstad, men det funkar inte med hundarna och det liv jag vill ha med dem heller.
Villaområde eller radhus vore den absoluta mardrömmen för mig, det känns som att få många nackdelar men få fördelar från båda sidor. Då väljer jag hellre mellan de två extremerna.

 

[Scata]

Spin off på Var bor ni?

När boende diskuteras här så är det alltid många som nöjt poängterar hur långt de har till närmsta granne. Alternativt önskar sig ett boende med längre till grannnar än de för tillfället har.

Varför vill man det? Jag är själv eremit men skulle inte prioritera avstånd till grannen särskilt högt. Att ha grannar ingår väl i mänskligt samhällsbygge.

Väldigt många har svarat dig på din fråga över Varför man vill ha långt till grannar.
Till varje svar har du skrivit en kommentar på hur du upplever det med fördelen av att ha grannar och en kort historia om vad bra eller roliga dina grannar är.
Nu undrar jag till dig, varför känner du dig tvingad att förklara för dom som skriver varför Dom inte vill ha grannar, att det är något bra? (att ha grannar)
Varför ifrågasätter du hur andra vill bo och sen försöker rättfärdiga ditt sätt att bo?

Att du själv inte prioriterar avstånd till andra, betyder ju inte att alla är eller vill vara som du. Vi är alla olika, med olika behov. Men jag får intrycket av att du inte vill acceptera det. Rätta mig om jag har fel.

 

[Ramona]

Men på hemmaplan betyder ju utsikt över åkrar, skog och sjöar att man sitter där i ett ensamt hus i mörkret!

Var och en är saliga i sin tro, helt enkelt. För mig innebär de öppna ytorna runt omkring mig att jag kan andas, att jag får ro i själen och att jag får ett lugn som jag behöver i min annars så stressade personlighet.

Jag är ju en väldigt social människa, älskar människor och älskar att ha människor hemma hos mig. Hos oss är dörren alltid öppen och jag har ingenting emot att sätta på kaffe när någon öppnar dörren och meddelar att de är där. Har de med sig fika är ju dagen komplett liksom! Jag trivdes bra i stan med, kära nån, bodde ju på Kungshöjd i mängder med år, men jag trivs bäst på landet utan synliga grannar. Det är där jag får ro i själen på ett helt annat sätt än jag får i stan.

För dig är kanske det där obebyggda tomhet, men för mig är det livskvalitet att på våren se älgkon komma med årets nyfödda kalv. Det är livskvalitet att titta på hararna på fältet. Det värmer själen att se rådjuren beta. Att titta ut på mina hästar som betar i stora fina hagar dygnet runt utan hot om att bli knivskurna eller skadade innebär en lugn själ! Det är livskvalitet. Och som man ler och den värmen man får i själen när man ser nyfödda kids ute på fältet med sina mammor! Jag mår bra av rosa solnedgångar utan synlig trafik, jag mår bra av orörda fält täcka med snö, fåglar som kvittrar och framför allt att få uppskatta en riktig stjärnhimmel utan en massa ljus som stör.

Mina grannar bor 800 meter bort och jag har ärligt talat ingen tanke på att de inte ska störa mig eller att jag inte ska stöda dem. Det är ju inte därför jag bor som jag bor, för ärligt talat är de ju de som står i farstun, eller jag som står i deras. De är ju alltid ändå inbjudna på kräftskivor, födelsedagsfiranden, grillningar, för mycket mat över, etc så jag är inte ett dugg orolig för att störa dem. Och det är trygghet att veta att de finns där om någonting skulle hända, samtidigt är det ett ansvar att ha lite koll på deras. Vi hjälper varandra väldigt mycket då vi båda har hästar mm. De är ute och tävlar och tränar en del och det är så enkelt för mig att svänga förbi och fylla på hö till hästarna när jag ändå åker till affären eller hem från jobbet. De kommer upp till oss för att fylla på vatten till våra djur när vi är iväg, etc. Människor man kan lita på helt enkelt. Det är också en trygghet och bidrar till ett lugn i själen.

 

[mandalaki]

Väldigt många har svarat dig på din fråga över Varför man vill ha långt till grannar.
Till varje svar har du skrivit en kommentar på hur du upplever det med fördelen av att ha grannar och en kort historia om vad bra eller roliga dina grannar är.
Nu undrar jag till dig, varför känner du dig tvingad att förklara för dom som skriver varför Dom inte vill ha grannar, att det är något bra? (att ha grannar)
Varför ifrågasätter du hur andra vill bo och sen försöker rättfärdiga ditt sätt att bo?

Att du själv inte prioriterar avstånd till andra, betyder ju inte att alla är eller vill vara som du. Vi är alla olika, med olika behov. Men jag får intrycket av att du inte vill acceptera det. Rätta mig om jag har fel.

Jag svarar som jag reflekterar. Vad vore alternativet, att jag skulle svara Jaha, du tänker så, tack för svaret - på vartenda inlägg? Detta handlar inte om fakta utan om resonemang och reflektioner.

 

[Amha]

Det handlar om friheten.
Att ha vilken dygnsrytm som man vill.
Få sova ostört när man vill.
Spela hög musik när man vill.
Helt enkelt att ha en fristad där man slipper lägga energi på att ta hänsyn eller irritera sig på andras bristande hänsyn.
Att kunna få slappna av totalt och strunta i precis allt är så oerhört vilsamt.

Den kan jag hålla med om. Hade ett par grannar i lyhörd lägenhet som ägnade dagarna åt att bråka (kunde höra att den ena utbrast "du får inte knarka!!") och när de bråkat klart knarrade sängen lite sådär rytmiskt. Jag jobbade dag eller natt och stördes antingen av bråk eller av det jag antar var återföreningsligg eller nåt. Yuk vad hemskt det var. Jag var road första 2 dagarna då jag kom från landet men sen ledsnade jag. Gick kanske 6 månader innan jag ordnade ett hus på landet

 

[Ciccio]

Min dröm i teorin är verkligen ett ensligt torp någonstans bortom all ära och redighet. Klättrar jag upp på höjden vill jag kunna se bebyggelse eller tecken på, men inte mycket mer.
Självklart inser jag vilka svårigheter och begränsningar det kan innebära när en har husdjur och visst behov av fungerande logistik, men det är där jag känner att själen kan få ro.

Nuvarande boende fungerar men är långt ifrån otpimalt. Jag bor i hyreslägenhet i en småstad i Skottland, den är på markplan, jag har egen ingång och märker inte nämnvärt av de människor jag faktiskt delar byggnad med. Jag vet inte namnet på en enda av dem och det känns helt okej - bland "dem som bor på markplan" är det dock självklart med hälsningar och stundtals småprat. Det är inte så jobbigt det heller, men jag AVSKYR att inte kunna öppna gardinerna för att jag känner att köket är stökigt och jag avskyr att inte kunna påta i trädgården i småkläder. Jag saknar också den där tystnaden.
Mer anonym har jag känt mig i lägenhet i storstad, men det funkar inte med hundarna och det liv jag vill ha med dem heller.
Villaområde eller radhus vore den absoluta mardrömmen för mig, det känns som att få många nackdelar men få fördelar från båda sidor. Då väljer jag hellre mellan de två extremerna.

”småkläder” Vilket gulligt uttryck

 

[Sel]

Och lite allmänt reflekterande angående grannar på landet. Jag växte upp på landet längsmed västerbottens kustland en bit utanför ett mindre samhälle. Närmsta granne bodde några hundra meter bort på andra sidan vägen, och visst fick vi spontant besök ibland - av våra VÄNNER. Aldrig att vi hittade en granne stående i farstun. Dem hade vi ju inte valt, och de hade inte valt oss.

 

[Sel]

”småkläder” Vilket gulligt uttryck

Möjligtvis dialektalt.

 

[Ciccio]

Möjligtvis dialektalt.

Fint tycker jag! Och talande, man förstår precis vad som menas. Det ska jag börja använda!

 

[Liran]

Jag funderar ofta på utsiktsbilder, som tex de här i tråden. Och även på facebook.

Folk visar sina utsikter. Och jag ser bara Den Stora Tomheten.

Och då gillar jag VERKLIGEN utsikter! Jag ägnade i stort sett hela oktober åt just utsikter.

Men på hemmaplan betyder ju utsikt över åkrar, skog och sjöar att man sitter där i ett ensamt hus i mörkret!

Hemma har jag astrist utsikt. Men det gör mig inget, för den utsikten berättar att jag bor i stan.

På landet har jag utsikt som liknar flera bilder i den här tråden. När jag visar bilder av dem, är jag oftast lite svartsynt ironisk. Lera och regn, liksom.

Utsikt betyder för mig att det går att se långt. Ju längre man kan se, desto mer information att stimuleras av, förutom att den rent estetiska upplevelsen. Till och med Ruhrområdet är vackert betraktat från håll.

Min utsikt betyder att jag ser fler söndagspromenerande människor, hundägare med hundar, ryttare, hästar, korpar, havsörnar, tranor, svanar, gäss, älgar, vildsvin, hjortar, rådjur, rävar, och stjärnfall och norrsken än de som inte har utsikt från sina bostäder. Därför förstår jag inte att du bara ser tomhet, när jag ser massor av liv året om.

 

[Hyacinth]

Möjligtvis dialektalt.

Min skånska vän säger småbyxor. Men du är väl inte skåning?

 

[Sel]

Min skånska vän säger småbyxor. Men du är väl inte skåning?

Haha, nej verkligen inte! Möjligtvis inte dialektalt då, bara användbart!

 

[Petruska]

Min skånska vän säger småbyxor. Men du är väl inte skåning?

Så sa min pappa när jag var liten. Hallänning (norra).

 

[Hazel]

jag har granne på ena sidan, det är inte så att vi kan se in hos varandra men tillräckligt nära för att vi kan ha lite koll om det skulle hända nåt eller så. Mina grannar är absolut inte sådana som kommer över och struntar i att knacka, däremot lånar vi grejer av varandra och dom har varit extremt hjälpsamma mot mig som flyttat från lägenhet till hus på landet ensam utan större kunskaper.

Jag har alltid velat bo på landet, är uppväxt i villakvarter. De senaste åren har min sjukdom gjort mig mer och mer ljudkänslig, främst så handlar det om att när jag mår riktigt kasst så vill jag ha tyst, tyst på ett sätt som det aldrig blir i ett bebyggt område. Har inga åkrar eller så runtomkring heller, och jag har inget emot att höra folk ibland eller att grannens barnbarn leker i trädgården, men här kan jag välja att ha tyst och det är otroligt mycket värt för mig

 

[Wingates]

Haha, nej verkligen inte! Möjligtvis inte dialektalt då, bara användbart!

Du har inte bara direktöversatt small clothes?

 

[Wysiwyg]

Spin off på Var bor ni?

När boende diskuteras här så är det alltid många som nöjt poängterar hur långt de har till närmsta granne. Alternativt önskar sig ett boende med längre till grannnar än de för tillfället har.

Varför vill man det? Jag är själv eremit men skulle inte prioritera avstånd till grannen särskilt högt. Att ha grannar ingår väl i mänskligt samhällsbygge.

Jag fattar inte heller grejen. Men så är jag ju mörkrädd också.

Hade dock inte velat bo i villa i nån Stockholmsförort där husen ligger på varandra. Men det är mer för att jag vill kunna dricka kaffe i morgonrock på uteplatsen utan att sitta Med grannen så att säga. Inte att avståndet i sig är grejen, några meter extra duger bra.

 

[Petruska]

Jag fattar inte heller grejen. Men så är jag ju mörkrädd också.

Hade dock inte velat bo i villa i nån Stockholmsförort där husen ligger på varandra. Men det är mer för att jag vill kunna dricka kaffe i morgonrock på uteplatsen utan att sitta Med grannen så att säga. Inte att avståndet i sig är grejen, några meter extra duger bra.

Jag uppfattar balkonger till lägenheter som ofta mer privata/avskilda än många villaträdgårdar och uteplatser.

 

[Sel]

Du har inte bara direktöversatt small clothes?

Mycket möjligt, jag blir ofta språkförvirrad numera... men jag kan verkligen inte se någon av mina skottar använda small clothes så frekvent att det skulle fastna. Det känns amerikanskt i mina öron.

 

[Görel]

Jag skulle aldrig våga bo ensam i ett hus på marken långt bort från andra människor så att ingen märker om jag fått inbrott etc. För en 15 år sen bodde jag ensam i familjens sommarstuga som ligger på en väg med flera andra hus men det kändes väldigt otryggt och det tog lång tid innan jag kunde sova bra.

För mig är anonymiteten i storstan befriande. Folk vet inte vem jag är och håller inte koll på vad jag gör. Jag har hellre några grannar som jag byter ett par ord med i trapphuset än är omgiven av folk som vet massor om mig. Visst har jag haft min beskärda del av störande grannar, men jag vet de som bott ensligt och inte kommit överens med enda grannen vilket för mig känns som en större mardröm.

Har bott både i innerstan och i förorter, och flera gånger har jag lyckats hitta lägenheter utan insyn. Nu bor jag ett par trappor upp med alla lägenheten förnster utom ett mot en trädbevuxen kulle där folk inte går och det är underbart att inte bli exponerad för omgivningen. Bodde som barn i många år i ett radhus vilket är den absolut värsta boendeformen jag vet. Insyn och grannar och markplan och folk överallt hela tiden. Det gjorde mig överkänslig mot insyn, jag hade fruktansvärt svårt för känslan att hela tiden vara iakttagen. Visst kan man dra ner persiennerna men det gör att jag känner mig instängd.

 

[Raderad medlem 94602]

Jag har lyckats med konststycket att flytta från landet till lägenhet och uppleva mitt nya boende både tystare och mer privat. Plus utsikt! Och insynsskyddat.

På landet hade vi EN fastighet nära och den låg NÄRA. Och karln i paret var översocial och de såg hela vår trädgård från sitt.
Det gick också en landsväg med mycket tung trafik förbi huset. Sen detta oändliga mörker på kvällarna

Nu bor jag i ett litet hyreshus med 6 lägenheter. 4 bebos av halvdöva, rara gamlingar som aldrig ger ifrån sig ett ljud. Den 5:e av en vän, som inte är påträngande Älskar våra spontana vinkvällar som även kan bli mitt i veckan.
Huset ligger i ett mycket lugnt och lummigt villaområde med nästan noll trafik. Så tyst och skönt.
Och jag har gatlyktor!!!
Vilken frihet att gå långa, upplysta kvällsprommenader!