Bukefalos 28 år!

Vad gör DU för att hjälpa till med integrationen?

Jag är med i Röda Korsets språkcafé

Jag kan tycka det är lite synd att just detta språkcafét känns lite "outdated" men å andra sidan vill jag inte komma in som yngst och säga "men hörni, varför ska de här människorna tvångt lära sig ord som sekatör och planteringsspade?" Sist satt jag med två unga systrar och de tyckte det va lite jobbigt med ljudnivån i salen. Vilket jag förstår helt, det är bullrigt och svårt att höra nyanser i språket. Tillsammans letade vi upp en app där det ingick just att lyssna på orden. Ingen jag pratat med som är där har fått något tips om appar. Jag tror det är en stor fördel att just kunna sätta hörlurar i öronen och stänga ute resten, även om det självklart ska vara tillsammans med språkcafé
 
Jag jobbar politiskt och hör dessvärre till det enda partiet i kommunen som är helt positiva till invandring och till att ta emot flyktingar så det brukar vara rätt jobbiga möten, diskussioner och beslut som ofta är svåra att påverka.
Men vi gör så gott vi kan trots allt. Och vi ger inte upp :)
Har varit väldigt intresserad av att delta på språkcafé eller liknande länge! Har lite dåligt med tid bara. En av mina bästa vänner har jobbat väldigt länge med att anordna roliga och utvecklande aktiviteter för invandrarungdomar med svårigheter och ska nu börja jobba med ensamkommande flyktingbarn. Han är en riktig stjärna på det han gör enligt mig :)
 
I morgon går jag på GHS med projektet #MinNyaVän. Vi är 22 tjejer som ska umgås, titta på tävlingarna och prata häst. Ungefär hälften är deltagare från min biståndsorganisation, resten är ridtjejer från lite olika föreningar i Göteborg med omnejd.

Om ni skulle se oss där i vimlet, var inte rädda för att säga hej :D
 
Idag har jag ätit påsklunch hos en syrisk familj! Jag är hos min faster och hennes man som har ett evakueringsboende i sitt "Bo på lantgård"-hus (det hyrs vanligtvis ut till turister under somrarna men har i vinter bebotts av två syriska och en afghansk familj). Idag var vi bjudna på lunch av en av de syriska familjerna. Min mage står i fyra hörn, jisses vilken fantastisk mat! Paprika och zucchini fylld med ris och lamm, hembakt pitabröd, marinerad och grillad kyckling, sallad och så macaroni and cheese :rofl:. Sockerkaka och chokladpudding till efterrätt. Ikram, mamman i familjen, talar arabiska, engelska, franska och nu också lite svenska. Imponerande. Det knöt sig lite i magen när jag fick se bilder från deras liv i Syrien; ni vet, helt vanliga familje- och festbilder. De har tvingats ge upp så mycket.
 
Jag var med som läxhjälp för röda korset en gång i veckan. Men bara under en kortare period då det inte höll med jobb. Här i tyskland har jag bjudit några kurdiska flyktingar på middag, vi pratar fortfarande på Facebook.
 
Jag har startat en Facebook grupp för min begränsade krets av akademiker. Hittills är antalet flyktingar jag hjälpt två st, vilket ju är lite men ändå något. Jag har hittills haft god framgång med den första, nr två kontaktade mig nyligen så det är arbete som fortskrider. :) Jag funderar på att bli kontaktperson åt en/flera flyktingar när jag kommer tillbaka till Sverige, befinner mig just nu i Afrika.
 
Biblioteket har ett projekt där man lånas ut som "svensk" för att personer ska kunna öva på svenska språket. Där har jag en låningsperson som jag till en början träffade varje dag men nu lite mer sporadiskt. Jag gör det nog inte så mycket för att "hjälpa" som för att jag tycker att det är kul att träffa nya människor ifrån andra kulturer. Det blir väldigt spännande samtal.
 
Gårdagens "integrationsprojekt" var en påskritt tillsammans med två afghanska män som ridit mycket i sitt hemland. Den ena av dem var en äldre man, kanske 50+ (det är svårt att bedöma ålder på flyktingarna ibland då de pga hårda liv kan se äldre ut än vad de egentligen är), och verkligen en riktig hästkarl! Grymt imponerad av hans sits. Afghanerna har en lite annan ridteknik än vad vi är vana vid; de red gärna med tyglarna i en hand och använde den andra armen till att verka både framåtdrivande, förhållande och även att klappa och berömma hästen :). Roligt att se även om vi inte kunde kommunicera så mycket.
 
Gårdagens "integrationsprojekt" var en påskritt tillsammans med två afghanska män som ridit mycket i sitt hemland. Den ena av dem var en äldre man, kanske 50+ (det är svårt att bedöma ålder på flyktingarna ibland då de pga hårda liv kan se äldre ut än vad de egentligen är), och verkligen en riktig hästkarl! Grymt imponerad av hans sits. Afghanerna har en lite annan ridteknik än vad vi är vana vid; de red gärna med tyglarna i en hand och använde den andra armen till att verka både framåtdrivande, förhållande och även att klappa och berömma hästen :). Roligt att se även om vi inte kunde kommunicera så mycket.
Lite OT, men vad "tyckte" hästarna om ridstilen? Märkte du att de blev förvirrade eller gav deras hästkänsla så mycket trygghet i dem att det inte spelade någon roll? :)

låter som en trevlig aktivitet iaf!
 
Detta är alltså ingen debatt-tråd om rätt eller fel, om för eller emot utan snarare en tråd för de som faktiskt hjälper eller vill hjälpa.

Under sensommaren deltog jag i en Refugees Welcome-manifestation.
Jag stod som åskådare, ville visa mitt stöd genom närvaron och stod lutad mot ett träd och lyssnade på alla talare. Plötsligt stod en äldre kvinna på andra sidan av trädet och lutade fram huvudet och hade ett grässtrå i mungipan och började prata med mig. Hon frågade mig om jag ville vara med och hjälpa? Jag som stod djupt insjunken i min egen lilla värld trodde för en sekund att här stod en gammal dam och försökte sälja gräs till mig innan jag fattade att det var en tandpetare hon hade i munnen. Hon kom närmare mig och frågade igen - vill du vara med och hjälpa flyktingarna på ett roligt och socialt sätt?
Jo...det ville jag ju. Vi matades av bilder överallt i media om flykten över medelhavet och som så många andra kände jag frustration - det är jobbigt att se en pågående katastrof och känna maktlöshet och känna att jag vill hjälpa men huuur?
Kvinnan berättade om sitt arbete som frivillig på språkcafé och gav mig namn och adress till en frivilligorganisation som har kommunen, Johanniterorden (Pro fide – pro utilitate hominum, För tron – förmänsklighetens bästa), Svenska kyrkan och en stiftelse bakom sig. Jag mailade dagen efter och blev kallad till möte, och fick köra igång på språkcafé regelbundet 1-2 ggr/veckan sedan dess. Utöver detta har jag sedan i höstas varit delaktif i projektet "Låna en svensk" på biblioteket och dessa uppdrag har fyllt typ all min fritid sedan dess.

Jag har mött så OFANTLIGT många fantastiska människor. Jag har deltagit i en middag för 200 nyanlända syrier där all mat, lokal, transport och alla arbetsinsatser har varit sponsrade och frivilliga - jag har nog varit ett riktigt partyanimal i min dar men herrejisses vilken fest - vilken glädje och värme jag mötte under denna fantastiska middag, jag har aldrig festat och haft så roligt med så många glada människor som på den här festen, spik nykter dessutom. Århundradets glädjefest liksom, och syrianerna själva sa att det var ett minne för livet men tillade att "så här festar vi alltid!".

Jag har fått höra människoöden jag inte skulle kunna fantisera fram ens, jag har genom berättelser om resor dessa människor gjort fått bilder och insikter jag aldrig skulle kunna fått annars. Medelhavet är bara en liten del i flyktingströmmarna och heller inte den värsta för de som gjort den - det finns fasor långt innan medelhavet vi inte kan föreställa oss. Väl här, hos oss i sverige fortsätter mångas resa, nu in i ett annat liv och en helt ny kultur som alla utan undantag av de jag mött - så gärna vill komma underfund med och vara delaktiga i så mycket att det nästan gör ont. För många är språkcaféerna som finns och erbjuds veckans höjdpunkter för många SFI i all ära - men den samlade bild jag fått av SFI är att den är viktig, den är lärorik, men den är en teknikalitet omgiven av flyktingar som inte pratar svenska med varandra.

All heder till SFI alltså, men utanför SFI ska dessa människor praktisera språket i skarpt läge - att våga prata, att förstå vad de snabbpratande svenskarna säger och det svåraste av allt - att träffa svenskar som vill prata. fi bubblan vilket svårt folk vi är! Vi, för jag pratar om mig själv också - har en integritetszon gjord av adamantinium minst, och den har ett space på typ tre meters omkrets. Kommer en närmare in så känns otvivelaktigt nordbornas isande kyla. Någon sa att man skulle kunna slänga ner ett knippe svenskar i en briserande vulkan för att kyla ner den på ett kick. Jorå, det kan nog stämma. Vi nordbor är baske mig inte lätta att bli kompis med. Jag funderar typ dag och natt över detta - hur ska vi få fler att hjälpa till med integrationen, hur ska vi få oss att öppna upp, hur ska vi få flyktingarna att våga ta vår kontakt?
Många jag pratar med är bokstavligt talat livrädda för svenskarna då många tror att svenskar inte tycker om flyktingar. Och visst finns det såna, men jag tror att vi är fler som är välvilligt inställda och som gärna skulle vilja hjälpa till men som av födsel och ohejdad vana är integritetshävdande stencoola sammanbitna typical svenskar.

Jag slås av, för varje flykting jag har samtal med - hur jäklarns viktig integrationen är. Det är förbannat viktigt att få fram bostäder och jobb, men det går att lösa. Den riktigt svåra nöten ligger hos oss - hur öppnar vi dörrarna för våra nysvenskar? Jag känner att mitt engagemang är bara en liten fis i rymden, men det lilla jag gör är STORT för de som får min hjälp, eller bara det lilla samtalet jag har med dem i någon timme gör gigantisk skillnad för dem i deras fortsatta liv här. Jag är inte helt sällan den "första svensk" de träffar och pratar med utöver SFI-lärarna som inte helt sällan är inkallade pensionerade före detta lärare.

Det finns så många sätt att hjälpa. Förutom att många många organisationer har språkcafér och liknande verksamheter finns det även invitationsdepartementet och guider, värdar, tolkar, språkvänner, läxhjälpare osv osv.

Vad gör DU för att hjälpa till med integrationen?

golit brukar hänga i Östermalmshallen, så att de får se vanligt folk. om än golit.
 
Lite OT, men vad "tyckte" hästarna om ridstilen? Märkte du att de blev förvirrade eller gav deras hästkänsla så mycket trygghet i dem att det inte spelade någon roll? :)

låter som en trevlig aktivitet iaf!

Konstigt nog ingen förvirring från hästarnas sida (!). Jag tror att de red med sån känsla/självförtroende helt enkelt. Plus att hästarna är vana turridningshästar så de har nog högre tolerans mot "alternativa ridstilar" än många andra hästar.
 
Jobbar för studentkåren och planerar nu och lägger upp strategi för att under nästa år ha en grupp studenter som med stöd av universitetet jobbar aktivt med integration för bland annat akademiker. Tror det kommer bli riktigt bra med tiden. :)
 
Konstigt nog ingen förvirring från hästarnas sida (!). Jag tror att de red med sån känsla/självförtroende helt enkelt. Plus att hästarna är vana turridningshästar så de har nog högre tolerans mot "alternativa ridstilar" än många andra hästar.
Va häftigt ! Men sen har nog som du säger turridningshästsr lite större tolerans med :p
 
Jag är med i Röda Korsets språkcafé

Jag kan tycka det är lite synd att just detta språkcafét känns lite "outdated" men å andra sidan vill jag inte komma in som yngst och säga "men hörni, varför ska de här människorna tvångt lära sig ord som sekatör och planteringsspade?" Sist satt jag med två unga systrar och de tyckte det va lite jobbigt med ljudnivån i salen. Vilket jag förstår helt, det är bullrigt och svårt att höra nyanser i språket. Tillsammans letade vi upp en app där det ingick just att lyssna på orden. Ingen jag pratat med som är där har fått något tips om appar. Jag tror det är en stor fördel att just kunna sätta hörlurar i öronen och stänga ute resten, även om det självklart ska vara tillsammans med språkcafé

Varför hjälper man till med välgörenhet?

Är det för att det är spännande?
För att man tror att det kan gynna en i karriären?

Förstår bara inte meningen.
 
Varför hjälper man till med välgörenhet?

Är det för att det är spännande?
För att man tror att det kan gynna en i karriären?

Förstår bara inte meningen.

För att man hjälper sina medmänniskor i den mån man kan. Det är det som är mänsklighet. Allt handlar inte om den egna personen. Det går alldeles utmärkt att göra saker och ting för andra utan baktankar eller för egen vinning.
 
För att man hjälper sina medmänniskor i den mån man kan. Det är det som är mänsklighet. Allt handlar inte om den egna personen. Det går alldeles utmärkt att göra saker och ting för andra utan baktankar eller för egen vinning.
Jag skulle vilja påstå att det mesta jag gör, det gör jag för andra människor. Dock inte för främlingar utan främst familj.

Varför inte lägga fokus på de käraste man har?

Har ni inga personer i er närhet som ni gör allt för?
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Lite luddig rubrik kanske men kom inte på något som riktigt passade. Det är är apropå tråden om hur man klarar ett tråkigt jobb där det...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
4 797
Senast: Grazing
·
Samhälle I tråden om religion togs det upp att det var fel att vården erbjöd samtalsstöd till patienter hos en präst när kurator hade semester...
11 12 13
Svar
258
· Visningar
10 835
Senast: Enya
·
Övr. Hund Hejsan mitt namn är wael albordaini. Jag skriver till dig då jag vill ha hjälp med ett ärende, de är nämligen så att de har...
2
Svar
24
· Visningar
3 676
Senast: Snurrfian
·
Skola & Jobb 15 år i vården blev det men nu säger kroppen tvärstopp, ALLT gör ont, hela tiden. 3 omgångar av vad jag förstått i efterhand var...
2 3
Svar
47
· Visningar
6 818
Senast: fejko
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp