I gar och idag har jag spenderat dagen med hasten. Mitt

... Michico. Han var sa oerhort glad att se mig. Han gnaggade och sprang fram till mig, tryckte sig mot mig och gosade som skjutton. (inte alls likt herrn som normalt har ett humor som en pissmyra) Sedan kom hovslagaren da fick jag nagra blang under lugg ... men "no big deal". Da friserade jag honom, vilket resulterade i tatt hopknipna lappar och allmant sur min.
Nar det var klart hamtade jag sadelfilten ... vid det laget var han sa sur att han skar tander sa det gnisslade i hela stallet och folk kom och fragade vad det var.

Han var surare an attika nar jag red i arenan och skuttade som en killing nyutslappt pa gronbete, och varje gang jag inte satt i perfect balans (han ar kinking den lille rackaren) sa startade han om med sitt skuttande igen.
Jag har inte sett den har sidan av honom sedan han kom upp hit sa mager och elandig sa det ar underbart att ha sin hast tillbaka. Grinig och frustrerande och allt ... men han ar min alskling precis som han ar.