Jag har pojkar, och försöker uppfostra dem så bra jag kan, lära dem gränser, tillåta alla känslor men inte alla beteenden.
Jag blir helt paff över att se hur vissa av deras kompisar, som också är pojkar, helt saknar gränser från föräldrarna. För ett tag sedan stod min äldsta son (7 år) och köade till en aktivitet ihop med sin jämnåriga kompis. Kompisens mamma stod med dem, jag stod en bit ifrån eftersom jag hade bebis i barnvagnen och inte riktigt kom fram med den. Från ingenstans började kompisen att knuffa, hårt, på min son. Min pojk gjorde inget tillbaka, såg mest förvånad ut och visste inte riktigt vad han skulle göra. Kompisen knuffade och knuffade, hans mamma som stod alldeles intill och såg det hela sa ingenting! Till slut fick jag nog och ropade på mitt barn så att han fick stå längre bort med mig istället.
När jag slevade upp mat till barnen på ett kalas kom samma kompis och slog till en annan killes tallrik underifrån när han skulle bära den till bordet. Det flög mat åt alla håll. Jag sa ifrån direkt på ren reflex, sedan såg jag att barnets pappa var med honom... Men han sa inte ett ord??
Jag är lärare, och ser tyvärr mängder av exempel där föräldrar inte sätter gränser för just pojkar. Det anses helt normalt eller rent av nödvändigt att pojkar "skojbråkar". Jag glömmer aldrig när jag ringde hem till en pappa för att berätta att hans son varit med i en händelse där han hade gjort elaka saker, både fysiskt och verbalt, mot fyra år yngre elever. Jag har FULLT upp på mitt jobb och ringer VERKLIGEN inte hem i onödan, absolut inte för småsaker... Pappans svar när jag beskrivit vad hans son hade gjort: "Jaha... Men lite bus får de väl lov att hålla på med, när de har haft lektioner hela dagen?".
Min son är den enda killen i hans klass som klär sig delvis i rosa, blommigt, glitter osv. Alla andra killar har mörka kläder med "tuffa" tryck. Det är kanske löjligt att ens nämna klädsel, fast jo faktiskt... Jag anser att det säger en del om hur vuxna behandlar tjejer och killar olika, utan att många ens tänker på det. Jag tror att många små barn gillar glada färger och glitter, oavsett om de är flickor eller pojkar. Inte alla förstås, människor är ju olika! Men att inte EN ENDA av de andra pojkarna skulle gilla det har jag faktiskt väldigt svårt att tro (när jag själv har två som älskar det och aldrig har tänkt tanken att det bara skulle vara för tjejer). Jag tror definitivt att vuxna, oftast omedvetet, styr dem i en viss riktning. Och som sagt, det låter ju löjligt att dra in kläder i det hela, jag menar inte att det sitter i kläderna — jag menar att om vuxna gör DET omedvetet så påverkar vi givetvis pojkarna på andra sätt också, medvetet och omedvetet.
Nej, det är inte hela lösningen. Men de första åren av ett barns liv formar ju den personens självbild något extremt mycket så visst påverkar det jääättemycket.
Jag blir helt paff över att se hur vissa av deras kompisar, som också är pojkar, helt saknar gränser från föräldrarna. För ett tag sedan stod min äldsta son (7 år) och köade till en aktivitet ihop med sin jämnåriga kompis. Kompisens mamma stod med dem, jag stod en bit ifrån eftersom jag hade bebis i barnvagnen och inte riktigt kom fram med den. Från ingenstans började kompisen att knuffa, hårt, på min son. Min pojk gjorde inget tillbaka, såg mest förvånad ut och visste inte riktigt vad han skulle göra. Kompisen knuffade och knuffade, hans mamma som stod alldeles intill och såg det hela sa ingenting! Till slut fick jag nog och ropade på mitt barn så att han fick stå längre bort med mig istället.
När jag slevade upp mat till barnen på ett kalas kom samma kompis och slog till en annan killes tallrik underifrån när han skulle bära den till bordet. Det flög mat åt alla håll. Jag sa ifrån direkt på ren reflex, sedan såg jag att barnets pappa var med honom... Men han sa inte ett ord??
Jag är lärare, och ser tyvärr mängder av exempel där föräldrar inte sätter gränser för just pojkar. Det anses helt normalt eller rent av nödvändigt att pojkar "skojbråkar". Jag glömmer aldrig när jag ringde hem till en pappa för att berätta att hans son varit med i en händelse där han hade gjort elaka saker, både fysiskt och verbalt, mot fyra år yngre elever. Jag har FULLT upp på mitt jobb och ringer VERKLIGEN inte hem i onödan, absolut inte för småsaker... Pappans svar när jag beskrivit vad hans son hade gjort: "Jaha... Men lite bus får de väl lov att hålla på med, när de har haft lektioner hela dagen?".
Min son är den enda killen i hans klass som klär sig delvis i rosa, blommigt, glitter osv. Alla andra killar har mörka kläder med "tuffa" tryck. Det är kanske löjligt att ens nämna klädsel, fast jo faktiskt... Jag anser att det säger en del om hur vuxna behandlar tjejer och killar olika, utan att många ens tänker på det. Jag tror att många små barn gillar glada färger och glitter, oavsett om de är flickor eller pojkar. Inte alla förstås, människor är ju olika! Men att inte EN ENDA av de andra pojkarna skulle gilla det har jag faktiskt väldigt svårt att tro (när jag själv har två som älskar det och aldrig har tänkt tanken att det bara skulle vara för tjejer). Jag tror definitivt att vuxna, oftast omedvetet, styr dem i en viss riktning. Och som sagt, det låter ju löjligt att dra in kläder i det hela, jag menar inte att det sitter i kläderna — jag menar att om vuxna gör DET omedvetet så påverkar vi givetvis pojkarna på andra sätt också, medvetet och omedvetet.
Nej, det är inte hela lösningen. Men de första åren av ett barns liv formar ju den personens självbild något extremt mycket så visst påverkar det jääättemycket.
)
