Jag tror inte att vi löser så mycket genom att börja jämföra vem som klarar sig på minst antal kvadratmeter, eller att börja reglera bostadsstorlekarna och hur många som ska bo i varje lägenhet. Det är ju lite mer komplext än så, med bostäder byggda i olika tidsperioder med olika trender, människor med olika behov samt att konkurrens om bebyggda kvadratmeter främst är ett storstadsproblem. Jag har bott i många olika lägenheter och upplever stor skillnad i hur "stor" en lägenhet känns, beroende på planlösning och (för mig) funktionell användning. Mina behov har också förändrats. Jag bor tydligen för stort enligt tråden men det passar mig väldigt bra. Jag vill ha avskiljt vardagsrum från kök (dvs inte modern planlösning), samt sovrum, klädkammare och så har jag en hobby som kräver utrymme. Jag jobbar dessutom hemifrån ibland och behöver därför en arbetsplats med skärm, tangentbord, en ok stol för en hel dags jobb. Om jag får ha en ordentligt fungerande arbetsplats hemma så att jag kan jobba hemifrån de dagar jag behöver så innebär ju det att jag de dagarna kan slippa ta plats i kollektivtrafiken under rusningstrafiken vilket ju också är samhällsnyttigt.
Så någon högsta kvadratmeteryta man ska få bo på som ensamstående/par etc. är jag inte så intresserad av att spinna vidare på.
Med det sagt så är det ju ändå intressant att diskutera vad som är acceptabelt och vad som är lyx etc. Jag bor som sagt relativt stort (och jag älskar det efter alla år i små trånga lägenheter
) men jag ser ju det som en lyx nu när jag har råd och har prioriterat bort andra saker (geografiskt läge t ex). Däremot skulle jag ju inte förvänta mig att bo såhär stort. Om jag bara hade dyrare objekt som var möjliga för mig att få, så hade jag ju vackert fått tränga ihop mig igen, inga konstigheter alls.
Jag undrade faktiskt lite över det här, när jag i veckan läste om Stockholms stads (?) satsning på att bygga billiga lägenheter. Finansborgarrådet (tror jag?) uttalade sig om att hon var besviken över att de nybyggda lägenheterna inte blev billigare, som svar på tidningens vinkling på artikeln att en person med en genomsnittlig inkomst inte har råd med en 3:a vars hyra skulle landa på (tror jag) 10 000/mån. Visst, det är mycket pengar absolut. Men billigare än många nyproduktioner, och är det så fruktansvärt egentligen att hälften av oss inte har råd att bo själva i en nybyggd 3:a i Stockholm? Om vi har det perspektivet på vår bostadsmarknad tror jag inte att vi kommer att landa rimligt rätt.
(Jag kan tyvärr inte hitta artikeln igen, så jag är inte hundra på att jag minns allt rätt men jag hoppas det.)
Så någon högsta kvadratmeteryta man ska få bo på som ensamstående/par etc. är jag inte så intresserad av att spinna vidare på.
Med det sagt så är det ju ändå intressant att diskutera vad som är acceptabelt och vad som är lyx etc. Jag bor som sagt relativt stort (och jag älskar det efter alla år i små trånga lägenheter
) men jag ser ju det som en lyx nu när jag har råd och har prioriterat bort andra saker (geografiskt läge t ex). Däremot skulle jag ju inte förvänta mig att bo såhär stort. Om jag bara hade dyrare objekt som var möjliga för mig att få, så hade jag ju vackert fått tränga ihop mig igen, inga konstigheter alls.Jag undrade faktiskt lite över det här, när jag i veckan läste om Stockholms stads (?) satsning på att bygga billiga lägenheter. Finansborgarrådet (tror jag?) uttalade sig om att hon var besviken över att de nybyggda lägenheterna inte blev billigare, som svar på tidningens vinkling på artikeln att en person med en genomsnittlig inkomst inte har råd med en 3:a vars hyra skulle landa på (tror jag) 10 000/mån. Visst, det är mycket pengar absolut. Men billigare än många nyproduktioner, och är det så fruktansvärt egentligen att hälften av oss inte har råd att bo själva i en nybyggd 3:a i Stockholm? Om vi har det perspektivet på vår bostadsmarknad tror jag inte att vi kommer att landa rimligt rätt.
(Jag kan tyvärr inte hitta artikeln igen, så jag är inte hundra på att jag minns allt rätt men jag hoppas det.)
