Vänner - utbruten från Störiga saker vi stör oss på, del 17

[tanten]

Om jag försöker tänka vad det är som gör att jag vill umgås med människor så kokar det ner till några få saker.
Jag mår bra i deras sällskap och känner mig bekräftad och sedd. Vi ger och tar på lika villkor. Vi kan kommunicera rakt och öppet.

Detta att jag mår bra i det sällskapet är nog det viktigaste. Det kan vara att vi är goda intellektuella sparringpartners, att vi har värme mellan oss.

 

[Wille]

Nej jag tog hellre aldrig initiativ som barn, jag var "sjukligt" blyg. Men jag tror att det gäller att vara bekväm med sig själv, det utstrålas på ett speciellt sätt.
Jag upplever att varje gång du får förslag så blir det ångest för dig, tex att vara funktionär på tävlingar kan du inte vara för du känner dig dålig som inte tävlar? Det har ju inte med det att göra och heller inte med dig att göra. Du är där i en roll, som funktionär, medan andra är där som ryttare. Själv kan jag bli inspirerad av att se andra tävla (jag tävlar inte själv) oavsett gren och framförallt kan jag börja knyta kontakter med människor i föreningen. Kanske inte på tävling 1,2 eller 3...men kanske på 4 eller 5.... Det tar tid att bygga relationer.

När jag red på ridskolan så träffade jag samma personer varje vecka under två terminer. Jag pratade med dem men lyckades inte utveckla någon vänskap alls.

Jag kan inte se att det skulle funka bättre om jag vore funktionär några gånger om året. (Och att se andra tävla är en påminnelse om mitt eget misslyckande.)

 

[Görel]

De flesta jag känner stänger av sina telefoner på kvällen och ställer inte upp på att vara tillgängliga dygnet runt om det inte är något speciellt som hänt. Att tänka att en vän alltid ska ställa upp, aldrig svika, komma förbi för att umgås ofta tror jag är en romantiserad bild av vänskap. Så kunde det fungera när man var tonåring men när vi är vuxna med jobb, familj, hobbyer o s v är det få som har sådan vänskap. Inte ens mina vänner som varit bästa kompisar i över 45 år beter sig så, trots att de går till varandra på fem minuter.

En vänskap måste ge något till båda parter, om ena partnern vill att den andra ska ställa upp jämt och lyssna måste det ju ge något till den som ska ta emot allt. Jag har själv varit en sådan vänskapsrelation. Från början ville hon gärna umgås på sina egna villkor och kunde tycka att det var självklart att andra skulle anpassa sig efter hennes omständigheter. Sen blev det mer och mer att hon pratade av sig om det som var viktigt för henne, men när jag ville få prata lite om det som var viktigt för mig var hon trött. Ringde jag svarade hon sällan, men hon kunde bli sur om jag inte svarade henne på arbetstid.
När detta pågått månad efter månad utan att mina behov fick ta någon plats började jag må allt sämre över att få vara slasktratt, och det var en lättnad att komma fram till att jag inte skulle ta kontakt med henne något mer

 

[gammalek]

De flesta jag känner stänger av sina telefoner på kvällen och ställer inte upp på att vara tillgängliga dygnet runt om det inte är något speciellt som hänt. Att tänka att en vän alltid ska ställa upp, aldrig svika, komma förbi för att umgås ofta tror jag är en romantiserad bild av vänskap. Så kunde det fungera när man var tonåring men när vi är vuxna

Ja. Så är det för de flesta, är jag ganska säker på. Man har inte ork att vara en jourhavande professionell när man är ledig. Och det handlar inte om att man inte bryr sig om andra.

 

[Grazing]

Den terapin finns nog inte.

När jag var runt 17-18 år så kunde jag inte vara ensam alls. Jag fick varken medicin eller terapi utan sattes i familjehem. Senare har det provats mediciner och terapier men jag har ändå problem.

Jag har t.o.m. tänkt tanken att flytta till stan där akuten ligger så jag kan få hjälp när det krisar.

Det är inte alls en dum idé, den tryggheten att få hjälp när det krisar och att man mer eller mindre bara kan vandra dit kan mycket väl göra så att känslan att vara beroende av vänner som räddar en minskar och man kan ha kul med vänner istället för att ha dom som folk som kan "rädda" en. Självklart får man prata problem med vänner och självklart så bör dom stötta och kunna hjälpa en om det krisar men det är aldrig någonting som man ska räkna med. Det är inte dom som har det ansvaret. Man kan testa att ringa men dom har inte skyldighet att vara jour åt en.

Det är en tycker jag enorm fördel att ha så nära som jag har till akuten, jag hade väldigt gärna velat bo utanför stan eller i mindre städer men jag hade nog blivit osäker utan närheten till akuten. Det gör ändå att om jag inte har någon så vet jag att hjälpen alltid finns nära utan att jag behöver blanda in vänner eller familj.

 

[Eurydome]

Jag har en annan upplevelse av former och frekvens på umgänge än flera andra i tråden och tycker inte som flera verkar tycka att @Wille har orimliga krav när det gäller detta.

Jag vet ett antal vuxna, däribland jag själv som träffar vänner flera gånger i veckan, jag och flera andra har familj. Vi äter lunch ute, dricker öl efter jobbet eller går på konsert.

Naturligtvis finns det en massa vuxna som gärna träffar sina vänner ofta!

 

[sjoberga]

Jag har en annan upplevelse av former och frekvens på umgänge än flera andra i tråden och tycker inte som flera verkar tycka att @Wille har orimliga krav när det gäller detta.

Jag vet ett antal vuxna, däribland jag själv som träffar vänner flera gånger i veckan, jag och flera andra har familj. Vi äter lunch ute, dricker öl efter jobbet eller går på konsert.

Naturligtvis finns det en massa vuxna som gärna träffar sina vänner ofta!

Träffar man rätt person är det ju toppen! Men i mina kretsar känner jag nog nästan ingen som idkar vänskaper på det sättet. Så jag tycker nog att det är orimliga krav att ställa på en begynnande vänskap, om man inte är beredd på att ha extremt svårt att hitta vänner. Det är redan en svår uppgift utan att man har de kraven. Men det kanske finns grupper eller liknande, där människor som önskar intensiv vänskap kan mötas?

 

[Görel]

Jag träffar vänner 2-3 gånger per vecka men eftersom jag har fler vänner än så ser jag inte alla varje vecka.

 

[Eurydome]

Träffar man rätt person är det ju toppen! Men i mina kretsar känner jag nog nästan ingen som idkar vänskaper på det sättet. Så jag tycker nog att det är orimliga krav att ställa på en begynnande vänskap, om man inte är beredd på att ha extremt svårt att hitta vänner. Det är redan en svår uppgift utan att man har de kraven. Men det kanske finns grupper eller liknande, där människor som önskar intensiv vänskap kan mötas?

Jag menar bara att jag inte tycker att det är orimligt att det går att hitta sådana vänner. Sen som @Görel skrev så kanske man inte träffar samma vän 3 gånger i veckan utan man träffar olika och att det sammanlagt blir att man träffar vänner några gånger i veckan.

Krav var fel uttryckt av mig, tycker egentligen inte att det ordet hör hemma när man pratar om vänskapsrelationer.

 

[Lillgrådis]

En vänskap måste ge något till båda parter, om ena partnern vill att den andra ska ställa upp jämt och lyssna måste det ju ge något till den som ska ta emot allt. Jag har själv varit en sådan vänskapsrelation. Från början ville hon gärna umgås på sina egna villkor och kunde tycka att det var självklart att andra skulle anpassa sig efter hennes omständigheter. Sen blev det mer och mer att hon pratade av sig om det som var viktigt för henne, men när jag ville få prata lite om det som var viktigt för mig var hon trött. Ringde jag svarade hon sällan, men hon kunde bli sur om jag inte svarade henne på arbetstid.
När detta pågått månad efter månad utan att mina behov fick ta någon plats började jag må allt sämre över att få vara slasktratt, och det var en lättnad att komma fram till att jag inte skulle ta kontakt med henne något mer

Ja, även jag har i princip checkat ut från en sådan vän, och det är skönt. Jag har länge varit för mycket "till lags", men har till sist lagt ner kontakter som så gott som jämt kretsar kring den andres fokus och behov. Där det inte finns något uppriktigt intresse tillbaka för mitt perspektiv och ingen genuin ömsesidighet utan att man får just den där dränerande slasktratt-känslan.

Och genom det har jag också frigjort mer ork och utrymme att självmant erbjuda hjälp till de andra i min närhet, när jag tror eller märker att de behöver det. Och utan att det någonsin har uttalats eller varit något som förutsatts när vi lärde känna varandra. Vilket också känns bra! Det flyter liksom så mycket lättare att inte bygga upp förväntningarna på att andra SKA hjälpa mig eller SKA ha ork och tid och lyssna på mig exakt när jag vill, utan kunna känna uppriktig glädje och tacksamhet när de ibland gör det ändå, och att det känns bra snarare än en belastning när jag gör något för dem.

 

[tanten]

När jag red på ridskolan så träffade jag samma personer varje vecka under två terminer. Jag pratade med dem men lyckades inte utveckla någon vänskap alls.

Jag kan inte se att det skulle funka bättre om jag vore funktionär några gånger om året. (Och att se andra tävla är en påminnelse om mitt eget misslyckande.)

Vad skiljer de där pratstunderna från prat med "vänner"?

 

[Wille]

Det är inte alls en dum idé, den tryggheten att få hjälp när det krisar och att man mer eller mindre bara kan vandra dit kan mycket väl göra så att känslan att vara beroende av vänner som räddar en minskar och man kan ha kul med vänner istället för att ha dom som folk som kan "rädda" en. Självklart får man prata problem med vänner och självklart så bör dom stötta och kunna hjälpa en om det krisar men det är aldrig någonting som man ska räkna med. Det är inte dom som har det ansvaret. Man kan testa att ringa men dom har inte skyldighet att vara jour åt en.

Det är en tycker jag enorm fördel att ha så nära som jag har till akuten, jag hade väldigt gärna velat bo utanför stan eller i mindre städer men jag hade nog blivit osäker utan närheten till akuten. Det gör ändå att om jag inte har någon så vet jag att hjälpen alltid finns nära utan att jag behöver blanda in vänner eller familj.

Det känns samtidigt som en väldigt deprimerande tanke att flytta till stan.

Ja, även jag har i princip checkat ut från en sådan vän, och det är skönt. Jag har länge varit för mycket "till lags", men har till sist lagt ner kontakter som så gott som jämt kretsar kring den andres fokus och behov. Där det inte finns något uppriktigt intresse tillbaka för mitt perspektiv och ingen genuin ömsesidighet utan att man får just den där dränerande slasktratt-känslan.

Och genom det har jag också frigjort mer ork och utrymme att självmant erbjuda hjälp till de andra i min närhet, när jag tror eller märker att de behöver det. Och utan att det någonsin har uttalats eller varit något som förutsatts när vi lärde känna varandra. Vilket också känns bra! Det flyter liksom så mycket lättare att inte bygga upp förväntningarna på att andra SKA hjälpa mig eller SKA ha ork och tid och lyssna på mig exakt när jag vill, utan kunna känna uppriktig glädje och tacksamhet när de ibland gör det ändå, och att det känns bra snarare än en belastning när jag gör något för dem.

Jag har själv avslutat en sådan bekantskap. Den personen pratade bara om sina problem. Med den erfarenheten lovade jag mig själv att aldrig bli sån.

 

[Wille]

Vad skiljer de där pratstunderna från prat med "vänner"?

Ingen tillit, ingen kontinuitet.

 

[gammalek]

Ingen tillit, ingen kontinuitet.

Vad menar du med tillit? Är det tillit från din sida?

 

[Wille]

Vad menar du med tillit? Är det tillit från din sida?

Att man litar på personen. Att det finns ett "vi" i stället för "du" och "jag".

 

[gammalek]

Att man litar på personen. Att det finns ett "vi" i stället för "du" och "jag".

Jag läste något om tillit, som jag tror stämmer. Att tillit handlar om en själv. Såhär: När människor får frågan vad tillit betyder för dem får man lite olika svar. Det som ofta lyfts och som människor uppger verkligen är meningen med tillit är att lita till den egna förmågan, att ha mod att släppa kontrollen, att övervinna rädslan att göra fel eller att kunna ge utan garanti om att få något tillbaka.

 

[Görel]

Ja. Så är det för de flesta, är jag ganska säker på. Man har inte ork att vara en jourhavande professionell när man är ledig. Och det handlar inte om att man inte bryr sig om andra.

När man är ledig måste man ju få sina egna behov tillgodosedda någon gång, annars skulle jag inte kunna arbeta med att hjälpa andra.

Dock har jag ibland förväntats vara privatterapeut bara för att jag har kunskaper, men det säger jag tvärt nej till. Vänskap och terapi ska vara åtskilda.

 

[gammalek]

När man är ledig måste man ju få sina egna behov tillgodosedda någon gång, annars skulle jag inte kunna arbeta med att hjälpa andra.

Dock har jag ibland förväntats vara privatterapeut bara för att jag har kunskaper, men det säger jag tvärt nej till. Vänskap och terapi ska vara åtskilda.

Precis. Man behöver fylla på, måna om sig själv, fokusera på det man själv behöver. Som liknelsen i flygplanet som tagits upp; syrgasmask på sig själv först, sedan hjälpa andra.

 

[Saeta]

Jag har laddat ner appen GoFrendly för att hitta lite nya bekantskaper. Men det finns ingen nära mig. En timme bort finns en del men palla att åka så långt. Blir svårt att få till något vettigt umgänge med det avståndet.

Mina vänner bor som närmast ca 7-8 mil från mig. Vi pratar ofta/dagligen på sms eller messenger, men ses inte speciellt ofta alls. Alla har sitt egna liv med familj och jobb. Några är nyblivna småbarnsföräldrar. Visst är jag välkommen hem till mina vänner och umgås en vardagseftermiddag/kväll och typ delta i deras sysslor. Men att ses mer "kravlöst" eller att dom ska komma hem till mig/ses ute är näst intill uteslutet i perioder. Någon gång per år styr vi upp en träff där vi är ett gäng. Men tyvärr är det inte ofta. Därför är det perfekt med messenger där vi även har gruppchatt.

Mitt ex och bästa vän däremot bor kvar i sitt område där han växte upp och två av hans närmsta vänner bor också kvar i samma område. Dom träffas flera gånger i veckan och tar promenader eller åker och handlar ihop. Resten pratar han med på internet och ses kanske 2-3 gånger/år.

Så det är väldigt väldigt olika. Allt beror ju på hur man bor också.

 

[Lillgrådis]

Att man litar på personen. Att det finns ett "vi" i stället för "du" och "jag".

Ja vi är väl olika men för mig skulle det kännas en smula klaustrofobiskt och inte så eftersträvansvärt om en vän i vuxen ålder skulle vilja klassa oss som "vi" snarare än "du och jag". Mer som någon slags löfte om att "til death do us part" och som att man knappt fick umgås med någon annan eller göra saker på egen hand.

Jag ser däremot inga hinder alls i att lita på en person trots att vi är "du" och "jag" med våra egna liv och egna, skilda behov. Men är inte säker på att vi lägger samma betydelse i "lita på" heller.