Vänner - utbruten från Störiga saker vi stör oss på, del 17

[sjoberga]

Jag menar bara att jag inte tycker att det är orimligt att det går att hitta sådana vänner. Sen som @Görel skrev så kanske man inte träffar samma vän 3 gånger i veckan utan man träffar olika och att det sammanlagt blir att man träffar vänner några gånger i veckan.

Krav var fel uttryckt av mig, tycker egentligen inte att det ordet hör hemma när man pratar om vänskapsrelationer.

Nej, det är nog inte orimligt. Bara inte lätt, och om man dessutom kommer med de önskemålen tidigt, innan relationen ”bär”, tänker jag att man riskerar att tappa även de som kunde varit mer djupa vänskaper. För mycket förväntningar för tidigt blir en ensamhetsrisk i sig.

 

[Grazing]

Det känns samtidigt som en väldigt deprimerande tanke att flytta till stan.

Jo, det kan det vara. Jag är ju alldeles för orkeslös oftast för att vara aktiv och träffa folk så skulle jag bo för enskilt så hade jag blivit extremt ensam, jag behöver ha folk omkring mig annars hade jag nog blivit för folkskygg. Så jag får prioritera helt enkelt, bo där jag får mest fördelar även ifall drömmen är en annan. Jag har dock skogen nära mig så jag klagar inte, några minuters gångväg så är jag ensam i naturen men ändå. Jag får prioritera tryggheten helt enkelt, man kan inte få allt.

 

[Eurydome]

Nej, det är nog inte orimligt. Bara inte lätt, och om man dessutom kommer med de önskemålen tidigt, innan relationen ”bär”, tänker jag att man riskerar att tappa även de som kunde varit mer djupa vänskaper. För mycket förväntningar för tidigt blir en ensamhetsrisk i sig.

Ja, jag håller med dig där.

 

[stjarnhimmel]

Det var väl några i din klass som var ute hos dig? Kan du inte skicka iväg en fråga om de vill komma igen?
Även om de bor en bit bort kan det kanske bli vänskaper där man kan ses ibland.

 

[Eurydome]

@Wille

Om jag var du skulle jag kolla ifall Fontänhuset finns nära där du bor. Det är en plats där personer med psykisk ohälsa kan finna gemenskap. Jag har hört väldigt mycket gott om dem!

 

[Hippocampus]

Jag har en annan upplevelse av former och frekvens på umgänge än flera andra i tråden och tycker inte som flera verkar tycka att @Wille har orimliga krav när det gäller detta.

Jag vet ett antal vuxna, däribland jag själv som träffar vänner flera gånger i veckan, jag och flera andra har familj. Vi äter lunch ute, dricker öl efter jobbet eller går på konsert.

Naturligtvis finns det en massa vuxna som gärna träffar sina vänner ofta!

Nä jag tror inte det är orimligt att träffa vänner flera gånger i veckan. Det beror ju på hur man är som person, hur livet ter sig osv. Jag tror mer att det är orimligt att ha det kravet direkt om det inte är tex i stallet där man ändå är varje kväll.

 

[Eurydome]

Nä jag tror inte det är orimligt att träffa vänner flera gånger i veckan. Det beror ju på hur man är som person, hur livet ter sig osv. Jag tror mer att det är orimligt att ha det kravet direkt om det inte är tex i stallet där man ändå är varje kväll.

Agree. Och som jag skrev innan tycker jag att det blir skevt att öht tänka på krav i samband med vänskapsrelationer.

 

[Amha]

@Wille det är ofta man ser att du har problem med vänskapsrelationer. Jag är lite nyfiken (och har kanske inte hängt med överallt), har du märkt någon skillnad på de du träffat online och lärt känna djupare där och de du träffat i verkligheten och lärt känna så? Har hört att vissa, ffa de med besvärlig historia eller vad man ska kalla det, har haft lättare att skapa en djupare relation till människor de lärt känna på djupet online innan de mötts i verkligheten.

 

[Görel]

Att man litar på personen. Att det finns ett "vi" i stället för "du" och "jag".

Jag tänker att idén om ett vi också är något från tonårstiden då man var identitetssökande och förstärkte sina tankar och drömmar genom att skapa ett vi, en egen värld, och nästan levde i symbios med varandra. Motsatsen till detta vi är alla andra, de som inte tänker som man själv eller förstår. Jag ser en sån vänskap som en utvecklingsfas, vuxna människor lever inte så.
Bland mina vänner finns flera som varit bästisar sedan skoltiden, som har haft den fasen under tonåren, men inga har kvar den symbiosa relationen. De har vuxenliv, men den djupa relationen med en annan människa som en långvarig vänskap kan ge.

 

[Sel]

De flesta (och närmaste) av mina vänner har jag träffat och fortsätter träffa online. Någon har jag umgåtts nära med, men sedan inte sett på sju år på grund av avstånd... livet... saker. Det betyder inte att vänskapen dör ut för vår del, även om vi inte hörs varje dag. Ibland inte ens en gång i halvåret.
Den närmaste vän jag har inom vettigt fysiskt avstånd bor fem minuters promenad längsmed trottoaren härifrån och vi ses ändå inte mycket mer än tre-fyra gånger per år. Rätt ofta kommer vi löst överens om att träffas bara för att sedan messa varandra nästa morgon och undra typ "Still want to go?" och komma överens om "Nah, pooped. Next time." med lite kärlek. Nästa gång blir det kanske av och vi har jättetrevligt, eller också dröjer det några månader till, vi är fortfarande vänner. Det är väl Därför vi fortfarande är vänner.
Vänskap ska kännas kravlös och skön tycker jag, precis som andra relationer. När jag umgås med mina vänner gör jag det inte med något specifikt syfte, utan för att prata lite goja bara. Oftast lättsamt och kul. Ibland dyker det givetvis upp tyngre ämnen och givetvis kan jag avlasta med dem ibland, och de med mig, men det här med att kunna dela Allt (med versal) med någon vet jag inte om jag skulle gå med på från något håll.

 

[Wille]

Det var väl några i din klass som var ute hos dig? Kan du inte skicka iväg en fråga om de vill komma igen?
Även om de bor en bit bort kan det kanske bli vänskaper där man kan ses ibland.

Ja, det var 4 klasskamrater plus läraren som var ute hos mig. Ska jag fråga om de vill komma igen ska det vara i syfte att umgås och äta gott, inte ha en arbetsdag som förra gången. Inte för att jag skulle ha något emot en arbetsdag, men det kan jag verkligen inte fråga om.

@Wille

Om jag var du skulle jag kolla ifall Fontänhuset finns nära där du bor. Det är en plats där personer med psykisk ohälsa kan finna gemenskap. Jag har hört väldigt mycket gott om dem!

Aldrig hört talas om. Tror inte det finns här där jag bor. Kanske finns i stan en timme bort och dit orkar jag inte åka.

@Wille det är ofta man ser att du har problem med vänskapsrelationer. Jag är lite nyfiken (och har kanske inte hängt med överallt), har du märkt någon skillnad på de du träffat online och lärt känna djupare där och de du träffat i verkligheten och lärt känna så? Har hört att vissa, ffa de med besvärlig historia eller vad man ska kalla det, har haft lättare att skapa en djupare relation till människor de lärt känna på djupet online innan de mötts i verkligheten.

Jag har varit ensam hela livet, så visst, man kan ju kalla det "ofta". Det är först sen jag flyttade hit som jag träffade min granne som jag nu fikar med ibland. Men jag känner mig ändå ensam i den relationen.

Jag pratar med några online ibland, men vet inte vad jag ska kalla de relationerna. Tycker mest det är ett under att någon vill prata med mig ibland. En person föreslog att vi skulle vara brevvänner. Ett trevligt förslag tänkte jag. Dessvärre visade det sig att det blev för mycket av ett projekt att skriva långa brev. Det gick längre och längre tid att få ändan ur och skriva ett svar. Nu har jag inte skrivit på väldigt länge. Jag skäms över det.

 

[Wille]

Jo, det kan det vara. Jag är ju alldeles för orkeslös oftast för att vara aktiv och träffa folk så skulle jag bo för enskilt så hade jag blivit extremt ensam, jag behöver ha folk omkring mig annars hade jag nog blivit för folkskygg. Så jag får prioritera helt enkelt, bo där jag får mest fördelar även ifall drömmen är en annan. Jag har dock skogen nära mig så jag klagar inte, några minuters gångväg så är jag ensam i naturen men ändå. Jag får prioritera tryggheten helt enkelt, man kan inte få allt.

Jag har ju tidigare bott i Stockholms län, d.v.s. det har aldrig varit långt till att kunna träffa folk, men jag har ändå alltid varit ensam.

Nu provade jag GoFrendly och trodde jag kunde hitta någon i byarna runt omkring, men närmaste var i stan en timme bort. Blir ju ett projekt att orka rodda med någon aktivitet när jag måste åka så långt.

 

[stjarnhimmel]

Ja, det var 4 klasskamrater plus läraren som var ute hos mig. Ska jag fråga om de vill komma igen ska det vara i syfte att umgås och äta gott, inte ha en arbetsdag som förra gången. Inte för att jag skulle ha något emot en arbetsdag, men det kan jag verkligen inte fråga om.

Aldrig hört talas om. Tror inte det finns här där jag bor. Kanske finns i stan en timme bort och dit orkar jag inte åka.

Jag har varit ensam hela livet, så visst, man kan ju kalla det "ofta". Det är först sen jag flyttade hit som jag träffade min granne som jag nu fikar med ibland. Men jag känner mig ändå ensam i den relationen.

Jag pratar med några online ibland, men vet inte vad jag ska kalla de relationerna. Tycker mest det är ett under att någon vill prata med mig ibland. En person föreslog att vi skulle vara brevvänner. Ett trevligt förslag tänkte jag. Dessvärre visade det sig att det blev för mycket av ett projekt att skriva långa brev. Det gick längre och längre tid att få ändan ur och skriva ett svar. Nu har jag inte skrivit på väldigt länge. Jag skäms över det.

Ja kan du inte fråga om de vill komma och typ ta en kaffe? Du kan ju inleda frågan med att fråga hur det är med dem och vad de pysslar med i sommar. Och sen fråga om de vill komma till dig och ta en kaffe och umgås lite.

 

[Wille]

Ja kan du inte fråga om de vill komma och typ ta en kaffe? Du kan ju inleda frågan med att fråga hur det är med dem och vad de pysslar med i sommar. Och sen fråga om de vill komma till dig och ta en kaffe och umgås lite.

Alla pluggar under sommaren och snart ska vi ut på praktik 4 veckor. Så alla har ju fullt upp och lär vara rätt slutkörda under praktiken.

 

[EmmaBovary]

Jag har varit ensam hela livet, så visst, man kan ju kalla det "ofta". Det är först sen jag flyttade hit som jag träffade min granne som jag nu fikar med ibland. Men jag känner mig ändå ensam i den relationen.

Jag pratar med några online ibland, men vet inte vad jag ska kalla de relationerna. Tycker mest det är ett under att någon vill prata med mig ibland. En person föreslog att vi skulle vara brevvänner. Ett trevligt förslag tänkte jag. Dessvärre visade det sig att det blev för mycket av ett projekt att skriva långa brev. Det gick längre och längre tid att få ändan ur och skriva ett svar. Nu har jag inte skrivit på väldigt länge. Jag skäms över det.

Varför känner du dig ensam i den relationen?

Kommer inte helt osökt att tänka på en gammal bekant, som var väldigt ensam om lite speciell, hen uttryckte en önskan om att vara mindre ensam - men stötte ändå regelbundet bort personer av diverse skäl. Rensade bort kontakter i messenger (eller vad det nu var som gällde då) för småsaker och det blev väldigt mycket av en självuppfyllande profetia.

 

[Wille]

Varför känner du dig ensam i den relationen?

Kommer inte helt osökt att tänka på en gammal bekant, som var väldigt ensam om lite speciell, hen uttryckte en önskan om att vara mindre ensam - men stötte ändå regelbundet bort personer av diverse skäl. Rensade bort kontakter i messenger (eller vad det nu var som gällde då) för småsaker och det blev väldigt mycket av en självuppfyllande profetia.

Jag kan inte svara på det. Men tror det beror på att den känns ytlig och på hennes villkor.

 

[EmmaBovary]

Jag kan inte svara på det. Men tror det beror på att den känns ytlig och på hennes villkor.

Jag förstår såklart att det kan kännas ensamt om en relation är på den andra partens villkor. Men vad menar du med ytlig?

 

[stjarnhimmel]

Det fanns en tid då jag inte ens vågade ställa frågor på ett internetforum. Jag var rädd för att vara till besvär. Så jag har väl egentligen aldrig vågat ta plats. Jag har aldrig varit någon. Jag har alltid känt mig oönskad. Jag har aldrig känt mig önskad ens av mina föräldrar.

Jag har ju inte så jättestor behållning av ytliga kontakter och att ha sådana kontakter kräver en massa energi. Jag försöker ändå och ser det som "nödvändiga investeringar" för att relationen kanske ska bli bättre på sikt. Igår fikade jag t.ex. med en granne. Det var mitt förslag att ses. Men att träffas så krävde av mig att jag gaskade upp mig och låtsades vara glad och normal. Men sen när träffen var slut så var jag återigen ensam.

Du skriver att när träffen var slut så var du återigen ensam. Så kommer det ju alltid att vara när en träff tar slut. Men kanske blir det lättare om du vet att du ska träffa någon annan i morgon eller tex åka på någon aktivitet. Sen tänker jag att alla vänskaper kan inte innehålla att man pratar om de djupaste sakerna. Om man känner sig ensam tror jag det kan vara bra att också ta en fika och försöka uppskatta det.

 

[bettysmatte]

Helt krasst så bor du nog på fel ställe om det krävs att du åker en timme för att träffa folk, och att det är något som du säger dig inte orka med.

 

[stjarnhimmel]

Att kunna lita på en person, att denne inte kommer att lämna en i sticket bara för att. Att man kan anförtro någon alla sina tankar. Att denne står ut med en även när man har en dålig dag och inte orkar vara positiv. Att man får socialt stöd av denne vid behov. Att man kan vara sig själv till 100% och inte känna att man behöver fejka något.

Jag tror det är viktigt att inte idealisera vänskaper eller relationer. Jag har några personer som jag kan berätta mina problem och hemligheter för. Men jag kan inte säga att vi garanterat kan finnas där för varandra varenda sekund. Jag skulle aldrig heller tänka att jag behöver ett svar från dem att de inte kommer lämna mig.

Jag tror det blir svårt att ha en sån lista och dessutom ha som tanke att personen ska finnas nära så man kan gå över.

Mitt förslag är istället att du försöker hitta fler personer att ha i ditt liv och aktiviteter, föreningar etc. Så det inte blir en sån enorm investering i varje vänskap. Sen tror jag också att även de vänskaper man pratar om djupa saker med kan behöva att man skrattar ihop eller gör roliga saker.