Sv: Vårdnadstvist.. långt
Hmm.. det här låter konstigt i mina öron, men det kanske är för att vi har våra djur som våra barn, så jag kan inte se skillnaden.
Varför kan man "dela barn" men inte "dela djur"?
Nu vill jag varken skaffa djur eller barn ihop med någon som jag inte avser att dela livet med, men när vi nu är gifta och avser att vara det livet ut, så känns det helt naturligt att hunden vi skaffat är VÅR hund.
.
.. och så levde de lyckliga i alla sina år.....
.
Jag tycker det är naivt att tro att man själv skall vara de som inte separerar, skiljs, blir ovänner etc även om det självklart skall vara planen.
Skulle vi separera , vill jag personligen inte att det skall gå ut över mina djur, för de tror jag de gör om de ska flacka fram och tillbaka, och framförallt vill jag inte själv av rent egoistiska skäl avstå mina djur i händelse av en separation.
Jämförelsen med barn är lite larvig tycker jag, nog gör de flesta skaillnad på sina barn och djur när det verkligen gäller, men den stora skillnaden mellan just barn och djur är att till barn har du en laglig rätt till umgänge, det finns inte för djur och de finns en poäng med det.
Barn har ett stort behov av båda sina föräldrar, många barn vittnar om saknaden efter ex den frånvarande/okända fadern. Detta behov finns inte hos djur.
Djur har ett behov av att känna sammhörighet med en matte eller husse men de har inte ett uttalat behov efter bådadera. Visst kan ett djur sakna en person de lärt känna men de är anpassningsbara och finner sig snabbt vid att istället för att ha 2 personer i flocken finns där nu bara 1. Inte springer hundarna omkring och är avundsjuka på andra hundar som har både husse och matte med på promenaden.
Tvärtom är det stressande för många hundar att inte få ha ett trygg fast punkt med samma människor, samma regler etc.
Så för båda mina djurs skull och min egen är mina djur, just mina.
Nu vill jag varken skaffa djur eller barn ihop med någon som jag inte avser att dela livet med, men när vi nu är gifta och avser att vara det livet ut, så känns det helt naturligt att hunden vi skaffat är VÅR hund.
Skulle det bli så gräsligt att vi skulle skilja oss skulle jag inte kunna begära att han ska avstå från hunden, lika lite som jag vill det. Precis som om vi skulle haft barn kan jag inte se annat än att skaffar man ett litet liv tillsammans så får man inse att man knutit sig samman för ett visst antal år, på ett eller annat sätt. Kan man inte bo ihop får man lösa det för barnen/djuren så att de får träffa båda.
Och om hunden visar med all tydlighet att den inte mår bra av att " ni delar den" , hur löser ni det då när ingen av er vill avstå er "rätt" och båda anser att ni är det bästa alternativet för hunden. Är det rätt att hunden skall bli lidande för att ingen av er vill avstå hunden?
Alla tror att just de i händelse av separation skall kunna vara vänner och resonera, men väldigt sällan fungerar det sedan i praktiken.
