För barn under 18 år ska man göra en övervägning av ålder och mognadsgrad, precis som du säger. Men i praktiken innebär det att man har rätt att meddela vårdnadshavare mot barnets vilja om man bedömer att det måste göras. Framförallt i ett sådant fall som TS beskriver.
Ja, jag tror ju inte att det är fritt fram för en gynekolog och ringa hem till vårdnadshavarna och berätta att hen precis har haft besök av deras tonårsdotter som önskar göra/har gjort en abort. Det tror jag faktiskt inte att det är oavsett hur omogen hon verkar. Ungdomsmottagningen här går iallafall ut med att de har total sekretess gentemot alla inklusive föräldrarna. Eller gjorde iallafall för drygt 4 år sedan. Det är jag helt säker på eftersom min dotter då var under 18 år.
Hur många fler tonårstjejer hade blivit gravida mot sin vilja om de inte hade kunnat vara absolut säkra på att deras föräldrar inte får veta om att de använder preventivmedel? Det är tyvärr få tonåringar som kan prata öppet med sina föräldrar om sex och preventivmedel.
När jag har varit hos läkaren med mina barn så har läkaren från och med att de har varit i tolvårsåldern frågat barnet om hen vill att jag ska följa med in eller vänta utanför och varför skulle läkaren göra det om jag ändå skulle kunna ringa läkaren efteråt för att fråga vad de pratade om? Då har ju inte läkaren vetat om mognadsgraden på barnet heller.
Däremot om en tioåring kommer in på sjukhuset akut så kan jag tänka mig att de ringer föräldrarna mer eller mindre automatiskt om nu inte tioåringen säger ifrån att hen absolut inte vill det. Då går de nog på mognad men absolut inte på en tonåring. En tonåring ska kunna känna sig trygg med att hens förehavanden inte kommer fram till föräldrarna. Jag tror inte att det är okej att sjukhuset ringer vårdnadshavarna om tonåringen inte vill det oavsett varför hen har sökt vård. När jag som sextonåring olyckligtvis hamnade på sjukhus långt hemifrån bad jag om total sekretess och det var inga som helst problem att få det trots att sjukhuset jag hamnade på låg 15 mil ifrån där jag var skriven. Då om någon gång borde de ju ringt mina föräldrar om inte annat så för att fråga vad jag gjorde såpass långt hemifrån och om de visste om var jag var om det nu hade varit okej att göra det. Jag frågade till och med om sekretess då och har gjort det flera andra gånger också och de har alltid bedyrat att de inte får berätta för mina föräldrar att jag har sökt vård. Inte ens då jag har legat inlagd har de fått berätta.
Om man går på barn och ungdomspsyk så får inte barnets behandlare berätta för föräldrarna hur som helst heller. Behandlaren måste fråga barnet om lov innan hen berättar något som barnet har sagt. Det vore ju fruktansvärt annars om behandlaren berättar allt som barnet har sagt i förtroende till behandlaren för barnets föräldrar. Vad skulle det bli för förtroende då? Tänk om det är föräldrarna som är problemet? Då får ju barnet det väldigt kul när hen kommer hem och föräldrarna vet om att barnet har "skvallrat".
Skulle däremot en 15 åring komma in efter ett självmordsförsök så kan jag tänka mig att man efter att ha talat med tonåringen ev. gör den avvägningen att man kontaktar föräldrarna men det beror ju på vad tonåringen säger. Har tonåringen en urusel kontakt med föräldrarna så kan det göra mer skada än nytta att kontakta föräldrarna och att det är bättre att tonåringen får annan hjälp istället. Det är ju tyvärr inte alla föräldrar som är bra eller som vill sitt barns bästa.
Såhär skriver regionskåne om sekretess för barn och ungdomar:
Sekretess gällande barn och ungdomar
Frågan om i vilken utsträckning journaluppgifter om ett barn under 18 år kan lämnas ut, måste
bedömas i varje enskilt fall, oavsett vem som begär att få ut uppgiften. När det gäller barn är
huvudregeln att föräldrar i egenskap av vårdnadshavare bestämmer över vem som ska få tillgång
till uppgifter ur barnets journal. Ju äldre och mognare barnet är desto större hänsyn måste tas till
barnets egen vilja. Någon åldersgräns finns inte angiven till ledning för denna bedömning. Enligt
gällande praxis bör hänsyn tas till barnets synpunkter från cirka tolv års ålder. Detta kan innebära
att inte ens en vårdnadshavare får rätt att ta del av sitt barns journaluppgifter.
Såhär skriver Köping om sekretess:
http://www.koping.se/omvardnad-socialt-stod/familj-barn-och-ungdom/oppenvard-barn-och-ungdom/
Sekretess och anmälningsplikt
Vi som arbetar inom Öppenvård, barn och ungdom har tystnadsplikt. Det innebär att vi inte kan prata om dig och din situation med någon annan om du inte har lämnat ditt samtycke. Vi har anmälningsskyldighet, det betyder att vi enligt lag måste rapportera till socialtjänstens myndighetshanläggare om vi misstänker att barn far illa.
Såhär skriver BRIS för vuxna:
http://www.barnperspektivet.se/barnets-rattigheter/barnet-och-sekretesslagen
När barnet inte vill att föräldrarna ska veta
När ett barn har uppnått en viss mognad och utveckling kan föräldrarna inte längre kräva att få veta vad barnet har berättat för till exempel en läkare eller socialsekreterare. Det finns ingen bestämd åldersgräns när föräldrarnas möjligheter att råda över sekretesskyddade uppgifter minskar utan hänsyn måste tas till det enskilda barnets ålder, mognad och utveckling i övrigt.
Detta tolkar iallafall jag som att en vårdnadshavare inte har rätt att få ut journaler eller kunna ringa läkare eller annan vårdpersonal för att få veta något om barnet när barnet har nått tonåren eller något tidigare.
Det här blev ju ganska OT men en sak är iallafall säker och det är att Ts mamma absolut inte har någon som helst rätt att få veta vad Ts säger till sin behandlare eftersom Ts är myndig.
