Jag har en vän som inte jobbar p.g.a. ohälsa och som har flera hundar. Själv har jag ett heltidsjobb och en hund, som är min största kärlek i livet. Jag gör verkligen allt jag kan för att hon ska må bra. Men min vän tycker att det är synd om min hund eftersom hon är ensam hemma 7 timmar om dagen på vardagar. Hon har till och med sagt att jag vanvårdar henne.
Jag förstår att ensamhet är en viktig fråga. Jag vill inte låta defensiv, men jag blir lite frustrerad när hon (och ibland andra) antyder att min hund har ett "dåligt liv", trots att jag försöker göra allt rätt.
Lite kontext:
Jag jobbar tidiga morgnar i ett bageri och går hemifrån kl. 5.20. Min pojkvän tar ut vår hund på morgonen vid kl. 7 innan han går till sitt jobb. Hon är sedan ensam hemma från ungefär kl. 7 till 14, alltså 7 timmar.
När jag kommer hem går vi direkt ut i en timme. På kvällen är vi ute 2-2,5 timmar. Vi cyklar flera gånger i veckan, och igår till exempel cyklade vi 4 km till stranden där hon sprang lös, badade och lekte i sanden i nästan 2 timmar innan vi cyklade hem igen. Hon har jättebra kondition och älskar att röra sig.
Utöver fysisk motion gör vi också mycket mentalt: nosework, tricks, lydnadsträning, apportering i vatten och högt gräs, muskelträning, och hon får också berikning som frusna Kongar. På helgerna lägger jag all min tid på henne. Vi åker till nya platser, vandrar i skogen, besöker sjöar, och hon är alltid med mig.
Hon har hela lägenheten (75 kvm) till sitt förfogande när hon är ensam. Hon är trygg och lugn, aldrig destruktiv eller stressad. Jag hade henne hos hundvakt tidigare, men jag märkte att det stressade henne mer än att bara få vara hemma och vila.
När hon var valp pluggade jag på distans, så jag kunde ensamhetsträna henne noggrant. Hon är väldigt självständig, men också kärleksfull och nära när vi är tillsammans.
Jag menar absolut inte att man ska lämna sin hund hela dagar utan paus, men jag undrar verkligen, varför är många i Sverige så extremt fixerade vid Jordbruksverkets rekommendation om max 6 timmar ensamhet? Det är just det – en rekommendation, inte en lag. Och jag förstår att det är gjort med hundens bästa i åtanke, men borde vi inte också kunna se till hela bilden?
Min hund lever ett rikt, aktivt och kärleksfullt liv. Jag gör verkligen mitt bästa. Ändå får jag höra att jag gör fel, ofta från personer vars egna hundar knappt får motion eller aktivering alls.
Vad tycker ni? Är det verkligen svartvitt? Är man automatiskt en dålig hundägare om hunden är ensam 7 timmar om dagen, även om resten av livet är fyllt av närvaro, rörelse och glädje?
Jag förstår att ensamhet är en viktig fråga. Jag vill inte låta defensiv, men jag blir lite frustrerad när hon (och ibland andra) antyder att min hund har ett "dåligt liv", trots att jag försöker göra allt rätt.
Lite kontext:
Jag jobbar tidiga morgnar i ett bageri och går hemifrån kl. 5.20. Min pojkvän tar ut vår hund på morgonen vid kl. 7 innan han går till sitt jobb. Hon är sedan ensam hemma från ungefär kl. 7 till 14, alltså 7 timmar.
När jag kommer hem går vi direkt ut i en timme. På kvällen är vi ute 2-2,5 timmar. Vi cyklar flera gånger i veckan, och igår till exempel cyklade vi 4 km till stranden där hon sprang lös, badade och lekte i sanden i nästan 2 timmar innan vi cyklade hem igen. Hon har jättebra kondition och älskar att röra sig.
Utöver fysisk motion gör vi också mycket mentalt: nosework, tricks, lydnadsträning, apportering i vatten och högt gräs, muskelträning, och hon får också berikning som frusna Kongar. På helgerna lägger jag all min tid på henne. Vi åker till nya platser, vandrar i skogen, besöker sjöar, och hon är alltid med mig.
Hon har hela lägenheten (75 kvm) till sitt förfogande när hon är ensam. Hon är trygg och lugn, aldrig destruktiv eller stressad. Jag hade henne hos hundvakt tidigare, men jag märkte att det stressade henne mer än att bara få vara hemma och vila.
När hon var valp pluggade jag på distans, så jag kunde ensamhetsträna henne noggrant. Hon är väldigt självständig, men också kärleksfull och nära när vi är tillsammans.
Jag menar absolut inte att man ska lämna sin hund hela dagar utan paus, men jag undrar verkligen, varför är många i Sverige så extremt fixerade vid Jordbruksverkets rekommendation om max 6 timmar ensamhet? Det är just det – en rekommendation, inte en lag. Och jag förstår att det är gjort med hundens bästa i åtanke, men borde vi inte också kunna se till hela bilden?
Min hund lever ett rikt, aktivt och kärleksfullt liv. Jag gör verkligen mitt bästa. Ändå får jag höra att jag gör fel, ofta från personer vars egna hundar knappt får motion eller aktivering alls.
Vad tycker ni? Är det verkligen svartvitt? Är man automatiskt en dålig hundägare om hunden är ensam 7 timmar om dagen, även om resten av livet är fyllt av närvaro, rörelse och glädje?