Vem är du.... vem är jag...

[Araminta]

Jag har tre tankar:
1. När den kulturella normen är att vi lägger cirka 20% av vårt vuxna liv på någon form av (inkomstbringande) sysselsättning. Förutom sömn så är det svårt att hitta någonting annat som tar så stor del av vårt liv i anspråk. Så jag tycker inte att det så konstigt att det skapas starka kopplingar mellan sysselsättning och identitet/personlighet. Något vi lägger 20% av vårt liv på kommer oundvikligen att forma oss på något sätt.

2. Att vara normbrytande innebär per definition att man sticker ut. Beroende på vem, var och hur två människor möts så kommer samma normbrytande beteende att upplevas, uppfattas och uppmärksammas på olika sätt. I ena sammanhanget är det ett hinder, i andra en fördel och i ytterligare andra är det så irrelevant att det inte syns.

3. Våra mönsterigenkännande hjärnor är programmerade att älska normer, fördomar och förenklade slutsatser. Min hjärna vet hur en lärare/arbetssökande/hästägare är. Jag vet att nästa lärare/arbetssökande/hästägare jag träffar sannolikt inte alls kommer att vara som min hjärna tror. Jag kan inte stänga av mönsterigenkänningen men jag kan använda min förmåga till metakognition och inte agera på fördomarna min hjärna målar upp.

Så ja frågan om yrke är laddad på massor av olika och fullt begripliga sätt. Att folk missar att hålla sina mönsterigenkännande hjärnor i check är visserligen mänskligt men olyckligt om det händer enstaka gånger och direkt otrevligt om det sker upprepade gånger.

 

[Alper]

Jag är så nyfiken på vad folk gör och därför frågar jag. Om man inte jobbar och inte är pensionär så är det ju ännu mer intressant. Jag lägger verkligen noll värderingar i det. Men man får ju känna av vad som passar sig och inte klampa i ullstrumporna. Jag är bara så intresserad av hur andra lever sina liv, det är så inspirerande. Men jag fattar att alla inte tycker eller funkar så.

 

[Midsommarblomster]

Jag tycker mig också träffa en del människor som redan innan vi börjat prata bestämt sig för vad jag anser om dem. Jag antar att det är någon form av försvar. Likväl som att jag hade en vän förr om åren som alltid skulle kommentera hur tjock han var. Sannolikt för att förekomma att någon annan tänkte det, eller Gud förbjude sa det. För egen del var väl det bland det absolut sista jag hade funderat på om honom, om det nu inte var så att han själv nämnde det ofta.

Min man tycker ofta att folk pratar om pengar med honom. Lyckosamma bostadsaffärer eller befordran på jobb. Jag kan visserligen förstå dem. Han ser ut att vara en person med god ekonomi och hans reserverade sätt kan nog göra folk nervösa. Men sanningen är att han inte är det minsta intresserad av om folk har eller inte har pengar, men pratar gärna om sina intressen. Han kan dock se ointresserad ut men är tyvärr bara socialt inkompetent (sorry älskling!)

En släkting till mig är helt fenomenal på att se sig själv genom andras ögon, på ett ofördelaktigt sätt. Nyligen, apropå jobb, berättade hon för en ny bekant vad hon arbetade med och la till: ”Ja, jag har ju verkligen inte satsat på karriär sådär…” Det visade sig dock att den hon pratade med hade samma yrke, så kommentaren blev givetvis rätt pinsam.

Det jag fiskar efter är att personer vi pratar med kan absolut döma oss. Men jag tror ibland att vi dömer oss själva allra hårdast, och tänker nog ibland att personen vi pratar med har åsikter om oss baserat på vilka åsikter vi har om dem. Stockholmare, löpare, tjänsteman, förortsmamma och allt det där som jag är märker jag ibland får folk att skruva sig. De kanske tycker att jag är både dötrist och stereotyp, och det är okej, men jag tycker i varje fall väldigt sällan att människor är ointressanta. Betydligt oftare så tror jag att andra tror att jag tycker det om dem.

 

[Irrbloss]

Likväl som att jag hade en vän förr om åren som alltid skulle kommentera hur tjock han var. Sannolikt för att förekomma att någon annan tänkte det, eller Gud förbjude sa det.

En sån hade vi på en hundkurs jag gick nyligen. Skulle varje gång nämna att hen var så tjock, medan jag som helt objektivt var tjockast av alla där stod inom hörhåll. Fick bita mig i tungan för att inte fräsa ifrån, dumt beteende överhuvudtaget men extra tondövt i just detta fallet.

Låt gå att nån kan vara obekväm med sitt utseende men jag har så himla svårt för när dom ska dra med omgivningen i det. Blir så otroligt stel stämning.

 

[manda]

Jag tycker mig också träffa en del människor som redan innan vi börjat prata bestämt sig för vad jag anser om dem. Jag antar att det är någon form av försvar. Likväl som att jag hade en vän förr om åren som alltid skulle kommentera hur tjock han var. Sannolikt för att förekomma att någon annan tänkte det, eller Gud förbjude sa det. För egen del var väl det bland det absolut sista jag hade funderat på om honom, om det nu inte var så att han själv nämnde det ofta.

Min man tycker ofta att folk pratar om pengar med honom. Lyckosamma bostadsaffärer eller befordran på jobb. Jag kan visserligen förstå dem. Han ser ut att vara en person med god ekonomi och hans reserverade sätt kan nog göra folk nervösa. Men sanningen är att han inte är det minsta intresserad av om folk har eller inte har pengar, men pratar gärna om sina intressen. Han kan dock se ointresserad ut men är tyvärr bara socialt inkompetent (sorry älskling!)

En släkting till mig är helt fenomenal på att se sig själv genom andras ögon, på ett ofördelaktigt sätt. Nyligen, apropå jobb, berättade hon för en ny bekant vad hon arbetade med och la till: ”Ja, jag har ju verkligen inte satsat på karriär sådär…” Det visade sig dock att den hon pratade med hade samma yrke, så kommentaren blev givetvis rätt pinsam.

Det jag fiskar efter är att personer vi pratar med kan absolut döma oss. Men jag tror ibland att vi dömer oss själva allra hårdast, och tänker nog ibland att personen vi pratar med har åsikter om oss baserat på vilka åsikter vi har om dem. Stockholmare, löpare, tjänsteman, förortsmamma och allt det där som jag är märker jag ibland får folk att skruva sig. De kanske tycker att jag är både dötrist och stereotyp, och det är okej, men jag tycker i varje fall väldigt sällan att människor är ointressanta. Betydligt oftare så tror jag att andra tror att jag tycker det om dem.

Ja och där uppstår ju behovet av, när det gäller sjukersättning, att titta på sin eventuella internaliserade ableism - tanken att vi är vad vi gör och att vara kapabel ger människovärde. Då trådstartaren också berör klass/status via arbete kan även det behöva bemötas inuti en själv.

Att fråga sig vad man själv egentligen tycker om människovärde i förhållande till dessa olika diskrimineringsgrunder. Vad andra säger gör mindre ont om den inre rösten säger ”de värderar efter kapacitet, men jag vet bättre än så” jämfört med om den inre rösten säger ”tänk om de har rätt” eller ”där hör du, du ÄR mindre värd för att du inte kan jobba”. Att vara klar över sin egen värdegrund är ett bra ”motgift” mot kommentarer som kommer ur en annan värdegrund, eller för slö del bara ur obetänksamhet. Och det blir också mindre jobbigt om folk ”vet” saker om mig, när jag känner mig själv bra nog att veta att de inte vet vad de pratar om och att deras dömande eller slutsatser är deras problem mer än mitt.

En riktig game changer, tycker jag, är att inte bli hård eller dömande av hårda/dömande kommentarer utan kunna fortsätta tala ur den egna värdegrunden/förhållningssättet till livet. Inte bli otrevlig, sval (whatever) för att någon bestämt sig för att jag är det och bemöter mig som att jag är det.

 

[Breaktown]

Jag tror att många flyttar till Stockholm just för de spännande jobben som finns där.
Och då blir det ett ovanligt stort fokus just på arbetet.

Med ett extremt spännande arbete så behövs inte någon spännande fritid.
Då behövs vila och mental återhämtning.

Själv så gillar jag att ligga på soffan och tänka på ingenting.
Och det är ju inte så spännande att prata om.

För att återknyta till trådstarten så är jag helt övertygad om att den plats i landet där det finns absolut flest lokalvårdare, och den plats där det finns flest människor med "ospännande arbeten" är just Stockholm.

Jag fattar att @sidensvans hade en trist erfarenhet utifrån ett specifikt sammanhang. Men slutsatserna som dras därifrån i tråden är ju smått bedrövliga.

Huruvida löpning är en "spännande fritid" eller inte lovar jag också att det finns delade meningar om

 

[abc]

Jag tror att många flyttar till Stockholm just för de spännande jobben som finns där.
Och då blir det ett ovanligt stort fokus just på arbetet.

Med ett extremt spännande arbete så behövs inte någon spännande fritid.
Då behövs vila och mental återhämtning.

Själv så gillar jag att ligga på soffan och tänka på ingenting.
Och det är ju inte så spännande att prata om.

I min värld låter det hemskt att arbetet är mer spännande än fritiden.

 

[tanten]

Jag är ju inte normal i min approach till folk har jag förstått - om än ganska sent i livet - vilket ibland gett mig ganska tråkiga näsbrännor. Jag frågar inte hur folk mår, jag skiter högaktningsfullt vilken status någon har och är nyfiken på allt o alla.

Så jag undrar? Vad får en ut utav att vara dissig mot en sjukskriven? Att se ner på en lokalvårdare eller sopgubbe?
Kan någon av de jag mött genom åren i kommunal förvaltning och på konferenser förklara varför ni inte tyckte jag var värd mer än en inledningsmening om yrke och när svaret var fritidsledare snabbt lämnades i minglet? Och det var inte en gång det hände.

Gammal moral säger att man ska arbeta. En hederlig arbetare.
Den som arbetar mest och med bäst saker är en toppenperson.
arbetar man inte alls är man värdelös.

Jag växte upp med ett mantra från min farmors tid. Den som inte arbetar ska inte äta. Inte ens ha rent vatten att dricka.

Jag har varit sjukskriven och dessutom arbetslös i perioder. Illa för självkänslan.
Sånt lever fortfarande. Jobb bör ha status. Trots att vi lever på 2000-talet.

 

[Midsommarblomster]

En sån hade vi på en hundkurs jag gick nyligen. Skulle varje gång nämna att hen var så tjock, medan jag som helt objektivt var tjockast av alla där stod inom hörhåll. Fick bita mig i tungan för att inte fräsa ifrån, dumt beteende överhuvudtaget men extra tondövt i just detta fallet.

Låt gå att nån kan vara obekväm med sitt utseende men jag har så himla svårt för när dom ska dra med omgivningen i det. Blir så otroligt stel stämning.

Verkligen. Jag kan ju förstå var det kommer ifrån, att det är ett sätt att säga ”jag vet redan” till omgivningen. Men dels får man väl vara mer uppmärksam på sin omgivning då, och personligen uppskattar jag snarare när folk har, i brist på bättre uttryck, ”storkukslugn”. Alltså att du vet vad du har, och inte behöver hävda dig. För att klanka ner på dig själv i syfte att visa att man minsann ändå har koll på läget, är väl också ett sätt att göra just det.

Det absolut sexigaste med människor är ibland saker som inte sägs. Jag träffade en gång en man i en bar. Han utmärkte sig då han inte var någon skönhet, stor och äldre än resten av gästerna. På en bar där i princip alla andra var unga, snygga och välklädda. Men han satt där med ett lugn, och verkade anse att han hade en självklar plats på stället. Han raggade inte på någon, utan var bara trevlig. Han var inte full. Han antog inte rollen som ”roliga killen” som jag upplever att många män med mindre fördelaktigt utseende gör. Han ursäktade sig inte eller förminskade sig själv. Han hade bara ett lugn och en pondus. Jag minns att jag plötsligt tyckte att han var vansinnigt attraktiv. Jag hade aldrig sett på maken på självförtroende, självbehärskning och värdighet hos en människa. Incel-rörelsen skulle ha mycket att lära av den mannen för han kan ha varit både ful och fattig och var ändå den mest attraktiva människan där.

 

[tanten]

Kom på en sak till. När jag var ung och gick på lokal fick jag ibland frågan vad jag jobade med. Om jag var ärlig och sa att jag var politisk ombudsman falnade mäns intresse rätt fort. Så jag var vag och sa att jag vände papper på kontor. De flesta nöjde sig där.
En läkarbekant brukade säga att hon jobbade i vården. Läkare stötte bort folk.

 

[Midsommarblomster]

I min värld låter det hemskt att arbetet är mer spännande än fritiden.

Det beror väl på vad man arbetar med, tänker jag. Jag arbetar med politik, juridik och relationer. Det kan jag prata oändligt mycket om. Min vän som är lärare och mycket engagerad för sina elever gör detsamma. Det är väl fint att ha ett yrke man brinner för, tänker jag.

Sen kan jag ju visserligen tycka att det är ännu mer intressant att prata böcker.

 

[Palermo]

I min värld låter det hemskt att arbetet är mer spännande än fritiden.

Om någon nu har ett arbete som hen tycker är extremt spännande, så är det väl inte så konstigt om ledigheten med familj, vänner och hushållsarbete är mindre spännande?

 

[manda]

Off topic men gissa vilken låt jag har på huvudet?

 

[MacGyver 2.0]

....vem är jag om jag inte får använda mitt arbete som en del av min identitet?

I många av de få sociala sammanhang som jag ingår i så får jag 99 gånger av 100 frågan om vad jag jobbar med om jag talar med en ny bekantskap.

Jag märkte redan när jag arbetade deltid som lokalvårdare på en hc att många tyckte det var ett lågstatusyrke, konversationer liksom stannade av eller flöt ut i ingenting och många människor visade tydligt att de tappade intresset för mig då jag hade ett lågstatusjobb.

Nu råkade det vara så att jag var en jävligt bra och noggrann lokalvårdare och jag fick ofta beröm av patienter och kollegor att "min" hc alltid var så välstädad, så jag kunde mest rycka på axlarna när folk inte hade bättre vett än att döma ut mig pga mitt yrke. Deras förlust liksom.

Men efter att ha varit sjukskriven på heltid i snart två år så har både AG, FK och min läkare tjatat på mig att jag ska begära permanent sjukersättning på 100% då ingen längre tror att jag kan komma tillbaka till arbetet öht.

Och att inte ha något yrke alls, det är ännu värre än att ha ett "lågstatusyrke"...

Jag inser att jag börjat dra mig för att prata med okända för jag VET att frågan kommer att komma, "och vad jobbar du med?"

Och jag vill inte svara för jag blir så jävla besviken på folk varenda jävla gång... För om jag svarar med sanningen: "Jag har så svår fibromyalgi att jag inte kan jobba alls, jag är dock en jävel på att hålla masken korta stunder så den här trevliga, sociala människan du har framför dig ser inte ett dugg sjuk ut, men hon kommer garanterat kraschlanda när hon kommer hem och blir troligen sängliggande ett par dagar efter att ha minglat på det här mötet i ca 30 minuter"
så blir folk obekväma och vet inte hur de ska reagera. Och om jag ljuger och säger att jag fortfarande jobbar som lokalvårdare så tror folk att jag är för dum i huvudet för att ha läst på universitet och det gör mig också sur.


Jag inser ju att det ligger en hel del ångest bakom det här påtvingade beslutet att ansöka om ersättningen
och jag reagerar kanske inte helt vettigt...

Jag har ju varit sjukpensionär i en himla massa år sen den ödesdigra hästolyckan så när random människa frågar vad jag jobbar med säger jag "statligt". När följdfrågan "jaha exakt vad jobbar du med" blir svaret "classified" vilket faktiskt är en halvsanning då jag gjort några korta inhopp på några platser som inte bör eller får nämnas. Där och då brukar dom frågorna vara slut.

 

[Luff]

I min värld låter det hemskt att arbetet är mer spännande än fritiden.

Åh. Om min fritid var så spännande som mitt jobb så skulle jag ju aldrig få slappna av. Jag är beredd på allt - hela tiden på jobbet. Bus, suicid, droger, drama på sociala medier, bollsport, toastäd, förrymda djur, slagsmål. Precis allt kan hända ett jobbpass. För det mesta roliga saker tack o lov.

 

[Luff]

Off topic men gissa vilken låt jag har på huvudet?

Eddie Meduza? Den får jag upp i dylika situationer.
"Det är för roligt, med våra roller, det som inte passar i min mun det passar i hans.

 

[manda]

Eddie Meduza? Den får jag upp i dylika situationer.
"Det är för roligt, med våra roller, det som inte passar i min mun det passar i hans.

Bra förslag!

Men:

 

[Hippocampus]

Jag tycker Vem och Vad är två olika saker. Vem är du är inte synonymt med Vad jobbar du med.
Men jag förstår också att man hamnar där med tanke på hur mycket tid man tillbringar på jobbet men identiteten bör inte sitta i bara ens jobb. Frågan är också, går det att utkristallisera vem en person är genom att få reda på vad denne jobbar med?

Jag träffar ju sällan människor utanför min bubbla nuförtiden, dvs jag träffar ”sådana som jobbar med liknande/samma sak”, hästfolk och fotbollsfolk och de två sistnämnda pratar vi om intressena, den första om jobbet. Det svåra är ofta om jag får frågan vad jag gör så försöker jag svara genom att dra något enkelt i mitt jobb för folk förstår inte ofta vad jag gör. Då tröttnar de märker jag.

Det var nog det mest otydliga jag skrivit här för jag borde sova istället…

 

[Hermelin]

Jag tycker Vem och Vad är två olika saker. Vem är du är inte synonymt med Vad jobbar du med.
Men jag förstår också att man hamnar där med tanke på hur mycket tid man tillbringar på jobbet men identiteten bör inte sitta i bara ens jobb. Frågan är också, går det att utkristallisera vem en person är genom att få reda på vad denne jobbar med?

Jag träffar ju sällan människor utanför min bubbla nuförtiden, dvs jag träffar ”sådana som jobbar med liknande/samma sak”, hästfolk och fotbollsfolk och de två sistnämnda pratar vi om intressena, den första om jobbet. Det svåra är ofta om jag får frågan vad jag gör så försöker jag svara genom att dra något enkelt i mitt jobb för folk förstår inte ofta vad jag gör. Då tröttnar de märker jag.

Det var nog det mest otydliga jag skrivit här för jag borde sova istället…

Du är inte ditt jobb. Å andra sidan så är det klart att man formas av vilka man hänger med åtta timmar om dan. Jag tror nog att jag kan få ledtrådar om vem en person är genom att få reda på vad hon jobbar med. Men det bygger så klart på mina fördomar om det yrket. Inte på någon verklig erfarenhet av vad som förenar läkare, lärare eller plåtslagare. Så det är helt säkert en falsk tro som min lärare i epistemologi skulle sagt.

Jag försöker undvika att prata jobb med nya människor. Det kan vara svårt att förklara så en noob förstår. Så istället för en lång supertråkig förklaring så gör jag som du och berättar något enkelt som jag hoppas går hem. Och sen pratar jag istället om hästar, båtar, möbelsnickeri eller vad vi nu kan hitta för roliga saker att prata om. Men det är klart. Jag pratar gärna jobb med dem i branschen. De som förstår vad jag gör och tycker att det är en vettig sak att göra om dagarna.

 

[Badger]

Det absolut mest roliga och spännande som jag har gjort har varit saker på mina jobb.
Det slår allt som jag har kunnat hitta på själv.

Ja många har ju säkert väldigt roliga jobb. Mitt jobb går ut på att förklara samma saker som jag är tvungen att förklara om någon frågar om mitt jobb, så det blir i essens jobb på fritiden.

Jag gillar att jag känt och umgåtts med folk i flera år i tex stall utan att ha en blek aning om vad de jobbar med. Något sjukt flashigt om jag hade gissat men äh.