Vem är du.... vem är jag...

[Badger]

Jag har tre tankar:
1. När den kulturella normen är att vi lägger cirka 20% av vårt vuxna liv på någon form av (inkomstbringande) sysselsättning. Förutom sömn så är det svårt att hitta någonting annat som tar så stor del av vårt liv i anspråk. Så jag tycker inte att det så konstigt att det skapas starka kopplingar mellan sysselsättning och identitet/personlighet. Något vi lägger 20% av vårt liv på kommer oundvikligen att forma oss på något sätt.

2. Att vara normbrytande innebär per definition att man sticker ut. Beroende på vem, var och hur två människor möts så kommer samma normbrytande beteende att upplevas, uppfattas och uppmärksammas på olika sätt. I ena sammanhanget är det ett hinder, i andra en fördel och i ytterligare andra är det så irrelevant att det inte syns.

3. Våra mönsterigenkännande hjärnor är programmerade att älska normer, fördomar och förenklade slutsatser. Min hjärna vet hur en lärare/arbetssökande/hästägare är. Jag vet att nästa lärare/arbetssökande/hästägare jag träffar sannolikt inte alls kommer att vara som min hjärna tror. Jag kan inte stänga av mönsterigenkänningen men jag kan använda min förmåga till metakognition och inte agera på fördomarna min hjärna målar upp.

Så ja frågan om yrke är laddad på massor av olika och fullt begripliga sätt. Att folk missar att hålla sina mönsterigenkännande hjärnor i check är visserligen mänskligt men olyckligt om det händer enstaka gånger och direkt otrevligt om det sker upprepade gånger.

Svårt? folk tittar ju på TV serier och läser böcker och joggar (som sagt ovan) och allt möjligt. Vissa verkar ägna massa tid åt att möblera om och vad som.

 

[Inte_Ung]

I min värld låter det hemskt att arbetet är mer spännande än fritiden.

Men det beror ju på hur spännande arbete som man har.

Det finns inga möjligheter att på egen hand arrangera så stora och dyra projekt som ett företag kan ordna.
Och det är ju också vad som driver både politiker och företagsledare.

Och då har jag även en ordentligt spännande fritid också.
Men den slår inte mina upplevelser i yrkeslivet.

 

[Inte_Ung]

Jag gillar att jag känt och umgåtts med folk i flera år i tex stall utan att ha en blek aning om vad de jobbar med. Något sjukt flashigt om jag hade gissat men äh.

Jo men just i stallet så pratar man väl häst?
I sammanhang kring ett gemensamt intresse så är ju intresset det man för tillfället ägnar sig åt.
Och då vill man inte ägna sig åt jobb.

 

[Inte_Ung]

Att fråga sig vad man själv egentligen tycker om människovärde i förhållande till dessa olika diskrimineringsgrunder. Vad andra säger gör mindre ont om den inre rösten säger ”de värderar efter kapacitet, men jag vet bättre än så” jämfört med om den inre rösten säger ”tänk om de har rätt” eller ”där hör du, du ÄR mindre värd för att du inte kan jobba”.

Det där är svårt i en värld där lönekuvertet räknas som värdering.

”Känner sig inte uppskattad”
https://arbetet.se/2023/04/13/lag-loneskillnad-mellan-erfarna-och-nyanstallda-skapar-ilska/

 

[Inte_Ung]

Bra förslag

"Levande charader" är träffande i sammanhanget.

 

[Inte_Ung]

Men det är klart. Jag pratar gärna jobb med dem i branschen. De som förstår vad jag gör och tycker att det är en vettig sak att göra om dagarna.

En del i frågan "Vad jobbar du med" är ju att hitta andra som har samma kunskaper och intresse.

 

[Badger]

Jo men just i stallet så pratar man väl häst?
I sammanhang kring ett gemensamt intresse så är ju intresset det man för tillfället ägnar sig åt.
Och då vill man inte ägna sig åt jobb.

Ja precis!

Men på middagar, bröllop, disputationsmiddagar och tidigare Gasquer tröttnade jag på "vad jobbar du med", "vad pluggar du?" Iom att det blev så tråkiga svar, och så mycket fördomar. Mycket roligare att prata böcker eller djur eller ngt där med.

 

[Araminta]

Svårt? folk tittar ju på TV serier och läser böcker och joggar (som sagt ovan) och allt möjligt. Vissa verkar ägna massa tid åt att möblera om och vad som.

Jag hänger inte med? Jag har inte skrivit att något är svårt. Menade du att citera någon annan?

 

[clusia]

Problemet med mitt jobb är att jobb-clusia och privat-clusia inte är ens i närheten av samma person. Så jag tycker det blir lite skevt att referera mitt jobb som min identitet. Däremot har jag ett ganska random jobb för en tjej i min stad så jag har inget emot att prata om det.

 

[Skojamindoja]

Problemet med mitt jobb är att jobb-clusia och privat-clusia inte är ens i närheten av samma person. Så jag tycker det blir lite skevt att referera mitt jobb som min identitet. Däremot har jag ett ganska random jobb för en tjej i min stad så jag har inget emot att prata om det.

Lite detta. Jag är inte alls samma person på jobbet som hemma/privat, och jobb-kontakter skulle inte gilla privat-mig och tvärtom.

Jag har heller inte ett jobb som är helt självklart vad jag gör, som till exempel kanske lärare eller sjuksköterska är, så jag får alltid förklara och folk fattar ganska sällan ändå....

 

[monster1]

Med tanke på vilka ointressanta liv vissa (mest Stockholmare) verkar ha, så är det faktiskt intressantare att diskutera jobb ibland. Jag var på ett möte i Stockholm där typ alla jobbade med ytlig marknadsföring, men när alla skulle presentera vad de gjorde på fritiden så svarade samtliga(!) att dom hade 2 barn och tyckte det var kul att springa.

Jag hade exakt samma upplevelse fast jag flyttade från stockholm till en småstad där allas intressen verkade begränsa sig till familj och träning. Så du råkade nog bara hamna i en sådan grupp, har man små barn så blir det ju lätt bara familj och om man har tur träning. Mitt umgänge i sthlm var ett med djur och kultur så där pratade vi ju inte om träning om det inte gällde djurens.

 

[monster1]

....vem är jag om jag inte får använda mitt arbete som en del av min identitet?

I många av de få sociala sammanhang som jag ingår i så får jag 99 gånger av 100 frågan om vad jag jobbar med om jag talar med en ny bekantskap.

Jag märkte redan när jag arbetade deltid som lokalvårdare på en hc att många tyckte det var ett lågstatusyrke, konversationer liksom stannade av eller flöt ut i ingenting och många människor visade tydligt att de tappade intresset för mig då jag hade ett lågstatusjobb.

Nu råkade det vara så att jag var en jävligt bra och noggrann lokalvårdare och jag fick ofta beröm av patienter och kollegor att "min" hc alltid var så välstädad, så jag kunde mest rycka på axlarna när folk inte hade bättre vett än att döma ut mig pga mitt yrke. Deras förlust liksom.

Men efter att ha varit sjukskriven på heltid i snart två år så har både AG, FK och min läkare tjatat på mig att jag ska begära permanent sjukersättning på 100% då ingen längre tror att jag kan komma tillbaka till arbetet öht.

Och att inte ha något yrke alls, det är ännu värre än att ha ett "lågstatusyrke"...

Jag inser att jag börjat dra mig för att prata med okända för jag VET att frågan kommer att komma, "och vad jobbar du med?"

Och jag vill inte svara för jag blir så jävla besviken på folk varenda jävla gång... För om jag svarar med sanningen: "Jag har så svår fibromyalgi att jag inte kan jobba alls, jag är dock en jävel på att hålla masken korta stunder så den här trevliga, sociala människan du har framför dig ser inte ett dugg sjuk ut, men hon kommer garanterat kraschlanda när hon kommer hem och blir troligen sängliggande ett par dagar efter att ha minglat på det här mötet i ca 30 minuter"
så blir folk obekväma och vet inte hur de ska reagera. Och om jag ljuger och säger att jag fortfarande jobbar som lokalvårdare så tror folk att jag är för dum i huvudet för att ha läst på universitet och det gör mig också sur.


Jag inser ju att det ligger en hel del ångest bakom det här påtvingade beslutet att ansöka om ersättningen
och jag reagerar kanske inte helt vettigt...

Det kanske mer att det kommer ut mycket privat information på en gång? För mig är jobbet mitt "offentliga jag" och det är lättare att prata om än mitt privata jag i vissa situationer. Jag är helt enkelt säkrare i mitt jobb-jag än i mitt privata jag.

Annars är nog min tanke kring lokalvårdare mest att de brukar ha rätt spännande liv utanför arbetet med stora intressen just eftersom jobbet kanske inte är så spännande så har man valt att lägga sitt fokus på att utveckla sitt privatliv istället.

 

[Hermelin]

En del i frågan "Vad jobbar du med" är ju att hitta andra som har samma kunskaper och intresse.

Jag kan bara utgå från mig själv. Men om jag är på en fest, en middag, en kvällskurs eller något annat socialt sammanhang så är jag inte så intresserad av att hitta branschkolleger. Det gör jag i jobbsammanhang. När jag träffar människor på en middag så tycker jag att det är roligare att prata om sådant som ger folk en gnista i ögonen.

 

[monster1]

Jag kan bara utgå från mig själv. Men om jag är på en fest, en middag, en kvällskurs eller något annat socialt sammanhang så är jag inte så intresserad av att hitta branschkolleger. Det gör jag i jobbsammanhang. När jag träffar människor på en middag så tycker jag att det är roligare att prata om sådant som ger folk en gnista i ögonen.

Det beror säkert på vad man har för yrke och hur man känner inför det. Mitt yrke hänger ihop med mina intressen och det är inte en tydlig skiljelinje där.

 

[Inte_Ung]

När jag träffar människor på en middag så tycker jag att det är roligare att prata om sådant som ger folk en gnista i ögonen.

Men om det är personens jobb som ger den gnistan då?

Min erfarenhet är att det ofta är så.

 

[Badger]

Jag hänger inte med? Jag har inte skrivit att något är svårt. Menade du att citera någon annan?

Jag uppfattade det som att du tyckte det var svårt att prata om annat än jobb iom att så mycket av ens tid togs upp av jobb att man inte hann med fritidsintressen.

Sedan ser jag att du tycker mer att det inte är konstigt om frågan dyker upp då och då och det är ju helt sant. Tycker dock att det verkar som att det är första standardfrågan i vissa sammanhang.

 

[Araminta]

Jag uppfattade det som att du tyckte det var svårt att prata om annat än jobb iom att så mycket av ens tid togs upp av jobb att man inte hann med fritidsintressen.

Sedan ser jag att du tycker mer att det inte är konstigt om frågan dyker upp då och då och det är ju helt sant. Tycker dock att det verkar som att det är första standardfrågan i vissa sammanhang.

Jag skrev att normen i samhället är att lägga stor del av sin tid på jobbet och det därför är något som präglar mångas identitet och att detta förklarar varför frågan är så vanligt förekommande. Det var en allmän reflektion kring vår kultur, ett allmänt teoretiserande kring varför sysselsättning ofta blir en standardfråga.

Mina personliga erfarenheter eller känslor kring temat har jag inte nämnt överhuvudtaget.

 

[Nordthor]

Spännande tråd. Om jag frågar vad någon jag inte känner jobbar med så är det bara för att försöka få igång en konversation. Lägger inte så mycket värdering i vad personen svarar (har för jobb). Det låter kanske märkligt men jag tycker att frågan om jobb är ungefär som det där pratet om vädret. Det kan liksom leda till intressanta saker men lika väl falla platt.

 

[Breaktown]

I min värld låter det hemskt att arbetet är mer spännande än fritiden.

Den jämförelsen, och kanske även den slutsatsen, är ju rimligt om man har ett arbete av typen "sitta i kassan i matbutiken". Man går dit enligt schema, jobbar, går hem enligt schema, och har ingen anledning att ägna jobbet en tanke förrän man går dit igen.

Men för väldigt många så är ju inte den fördelningen så svart eller vit. Fritidsintresse och arbete är överlappar både vad gäller innehåll och tid. För att inte tala om alla som är egenföretagare och startat verksamheten utifrån intresse.

 

[Luff]

Men om det är personens jobb som ger den gnistan då?

Min erfarenhet är att det ofta är så.

Jag gnistrar i alla riktningar.