Jag gick ju från en sådan som aldrig någonsin i mitt liv skulle springa en enda meter till att springa 3 timmarspass
så jag har väl mest tips om löpningen.
Olika saker får ju olika personer att tagga till. För mig har alla former av utmaningar och scheman varit själadödande.
Men ungefär så här lyckades jag komma igång. Eller komma igång - jag hittade glädjen i det.
1. Jag bestämde mig för att ge löpningen ett försök och gav mig själv ultimatumet att jag skulle springa två gånger i veckan i 4 månader. På en bestämd runda. Inga alternativ fanns. Det var bara att göra. Jag visste att springer jag oregelbundet eller bara 4-5 gånger kommer jag inte att ha gett det ett ärligt försök helt enkelt.
2. Jag gjorde det inte så komplicerat. Jag började med att springa mellan två lyktstolpar. Sen gå mellan nästa fyra. Ökade på det lite successivt och som jag kände kändes bra för stunden. Men jag hade en sträcka på 2,5km som jag helt enkelt skulle ta mig genom. Om det betydde att jag sprang mellan två stolpar i början och sedan gick resten - so be it. Rundan startade direkt utanför tröskeln, så inget komplicerades av att jag behövde ta mig någonstans för att springa.
3. Gör det roligt. För mig är det superkul att lyssna på musik och hitta springlåtar. På den tiden hade jag bara en spellista för löpning. Nu har jag 8 för olika sinnesstämningar och typer av löprundor typ
Kläder gjorde också ganska mycket för mig i början, fina löpkläder som var bekväma och gjorde mig glad. Och poddar.
Eftersom jag inte gjorde det komplicerat eller jobbigt för mig själv kunde jag även under rundan se mig omkring, titta på en fågel, notera att någon som haft en tomte på balkongen ända in i maj nu hade plockat bort den. Titta in i ett fönster och fantisera om de som bodde där och vad de gjorde.
Eller bara fantisera att jag sitter på en häst och rider på en äng, att jag är med i musikvideo och spelar in en sekvens där någon springer vid en sjö, att jag är löparproffs och demonstrerar mitt finaste löparsteg, i bland visualiserar jag hur mitt hjärta pumpar och hur blodet flödar och hjärtat blir starkare
De där 4 månaderna utökade jag en månad till. Det var ju inte så jättejobbigt just då och jag var nyfiken på ett fågelbo som fanns på rundan om fågelungarna hade skuttat ut än. Tror det var andra eller tredje passet den där sista månaden som något bara tändes till i min hjärna. Jag kände mig fridfull, lugn, glad. På ett sätt jag aldrig känt förr. Det var förmodligen en mini-runners high jag fick då. Då blev det roligt, och när något är roligt och så enkelt som att snöra på sig ett par skor och kliva ut genom dörren finns det ju inga ursäkter att inte göra det
Jag har hittat runners high två gånger sedan dess och jag har sprungit i ca 11 år nu. Ena gången skuttade jag till och snurr-sprang. Det var vår, grus, hundbajs och skräp överallt och i ett urfult industriområde men jag kunde inte inte göra det.
Andra gången var under ett 3 timmars pass, jag halade fram en giffel att äta och slogs av hypermedvetenhet om hur fantastiska mina fingrar och hjärna var som kunde greppa den där giffeln med precis exakt rätt tryck för att varken mosa den eller tappa den. Sprang där med en jätteflin och bara tittade på min hand med giffeln. Har aldrig tagit droger men jag gissar att det känns typ så.
Sedan är det nog viktigt att acceptera att varje gång är inte kul. I bland är det plågsamt och tråkigt och bleh. 90% av gångerna sedan jag lyckades få regelbundenhet i löpningen vänder den känslan till i alla fall "det var ok." De andra 10%en tar man sig igenom. Sedan finns det alltid ett eller två pass om året där jag tar mig ut, börjar springa, och vänder efter 100 meter för att det bara inte går mentalt.
Sammanfattningsvis tror jag att det är viktigt att få kontinuitet trots att man inte är taggad just då (och då kan det vara att man bara klär på sig springkläder och går ut. Då har du i alla fall varit påväg/gjort steg 1).
Viktigt att hitta något som gör att man tycker det är roligt.
Viktigt att acceptera att det inte är lustfyllt och kul varje gång. Det är okej att det bara var okej under passet, och det är okej att tycka att det bara var jobbigt och tråkigt. Man brukar dock även under de jobbiga tråkiga passen känna sig rätt nöjd efteråt, om inte tycker jag att man ska klappa sig på axeln och mentalt säga till sig själv att man var fantastisk som tog sig ut.
