Bukefalos 28 år!

Vikt, kropp, hälsa och barn

Fast om barnet ätit 2-3 portioner och vill ta en till för att det är gott så jo då överäter barnet. Det gör ju många vuxna också så förstår att barn inte klarar av det heller. Det finns ju en anledning till att över 50 % av befolkningen är överviktig 🤷🏼‍♀️

Jag tycker det är att göra sitt barn en björntjänst att inte ge de en uppfattning om vad som är lagom mycket mat, vad som är hälsosam mat, hur en måltid ska vara fördelad (grönsaker, protein, kolhydrater etc) och att rörelse blir en naturlig del av livet. Just med tanke på hur många överviktiga vuxna och barn det finns så är inte detta en självklarhet för alla.

Men hur vet du att barnet överäter för att det tar 3 portioner? Och vad gör det att nån gång ta lite extra bara för att det är gott? Det gör ju vuxna regelbundet utan att vara överviktiga för det.
 
Men hur vet du att barnet överäter för att det tar 3 portioner? Och vad gör det att nån gång ta lite extra bara för att det är gott? Det gör ju vuxna regelbundet utan att vara överviktiga för det.
Om barnet ofta tar alldeles för mycket mat och det genererar en onormal viktuppgång så överäter det. Och hjälper man inte sitt barn då är man en rätt shitty förälder. Ett barn ska inte vara chubby/”fet” och inte orka leka i lekparken osv.
 
@BernT du får hemskt gärna delta i diskussionen, men isåfall önskar jag att du läser startinlägget igen och försöker greppa varför jag startade tråden. Jag är ute efter att tillsammans med andra resonera kring hur en kan tänka kring ens egen kropp och hur en kan göra för att ge sina barn största möjliga förutsättningar att bli friska vuxna som tycker om sig själva och accepterar sig själva och andra oavsett storlek.
 
Vi undvek att ge socker (i bemärkelsen godis, glass, bakverk, sylt mm) till våra barn när de var riktigt små enligt inställningen att vi kommer inte att aktivt introducera det så länge de själva inte är medvetna, men vi kommer såklart inte förbjuda när barnet uppmärksammar det. Med äldsta barnet tog det till en bit efter två. Han älskade frukt, smörgåsrån och grekisk yoghurt och tittade inte två gånger om resten av bordet åt glass eller bullar samtidigt. Hade han frågat hade han fått smaka. Tror att han åt både sylt och ketchup första gången på förskolan. Det var också ungefär då han började bli mer uppmärksam på att det fanns annat i livet en frukt :p Med yngsta hade vi samma inställning, men här fanns ju såklart den stora skillnaden att man snabbare fattar grejen när det finns ett äldre syskon :p Tror hon var någonstans kring 1,5 när den insikten kom. De är 5,5 och 3 idag.

Hittills är godis något man äter på kalas. Men det är lite samma sak där. Vi köper det inte till oss heller så det är på kalas det förekommer, och barnen har inte efterfrågat det i andra sammanhang. På lördagar har vi "lördagsmys" och då får de välja vad vi ska äta. Brukar växla mellan chips, popcorn, glass eller grönsaksstavar. Skulle de efterfråga godis skulle det vara ok, men som sagt vi kommer inte föreslå det själva.

Äldsta har lärt sig mycket om både kost och hälsa på förskolan, men självklart på förskolebarns nivå. De har lärt sig om tallriksmodellen (men enbart i syfte att kroppen behöver olika sorts mat) och vart maten tar vägen när man äter osv. Han pratat mycket om det hemma tex att maten åker genom magen och blir bajs, men har aldrig gjort någon koppling att det skulle påverka hur kroppen ser ut.

Jag tycker verkligen inte är ett lätt ämne att prata med barnen om, att hamna på en lämplig nivå osv.

Häromdagen när vi var ute och gick så passerade en stor kvinna oss. Min femåring sa precis när hon gått förbi "det är var en tjock mamma". Först reagerade jag instinktivt och sa till honom att man inte ska prata om hur folk ser ut. Sen insåg jag ju att min tillsägelse nog var för kvinnans skull egentligen (hon hade dock hög musik i hörlurar och tror inte hon noterade). Han kunde inte alls förstå varför, "men jag sa ju inget som inte var snällt, det är ju bara dumma saker man inte får säga". Krock mellan hans värld och samhällets normer och uppfattningar.

Vi pratade vidare ganska länge om att det är roligare att prata om saker som folk gör istället för hur man ser ut. Att det finns ingen anledning att säga till morfar att han inte har något hår, det vet han ju själv. Men om du säger till honom att du tycker han är snäll så blir han jätteglad!

Jag är verkligen inte vän med min egen kropp (har dock inte haft något ätstörningsproblematik eller liknande). Men jag försöker verkligen verkligen att inte på något sätt förmedla det till barnen. Jag tror att jag lyckas. Men det är också svårt, jag vill ju inte heller förmedla till barnen att man inte ska prata om hur man känner för sin kropp. Jag "led i det tysta" när jag var yngre, och där vill jag inte att barnen ska hamna.
 
Vi undvek att ge socker (i bemärkelsen godis, glass, bakverk, sylt mm) till våra barn när de var riktigt små enligt inställningen att vi kommer inte att aktivt introducera det så länge de själva inte är medvetna, men vi kommer såklart inte förbjuda när barnet uppmärksammar det. Med äldsta barnet tog det till en bit efter två. Han älskade frukt, smörgåsrån och grekisk yoghurt och tittade inte två gånger om resten av bordet åt glass eller bullar samtidigt. Hade han frågat hade han fått smaka. Tror att han åt både sylt och ketchup första gången på förskolan. Det var också ungefär då han började bli mer uppmärksam på att det fanns annat i livet en frukt :p Med yngsta hade vi samma inställning, men här fanns ju såklart den stora skillnaden att man snabbare fattar grejen när det finns ett äldre syskon :p Tror hon var någonstans kring 1,5 när den insikten kom. De är 5,5 och 3 idag.

Hittills är godis något man äter på kalas. Men det är lite samma sak där. Vi köper det inte till oss heller så det är på kalas det förekommer, och barnen har inte efterfrågat det i andra sammanhang. På lördagar har vi "lördagsmys" och då får de välja vad vi ska äta. Brukar växla mellan chips, popcorn, glass eller grönsaksstavar. Skulle de efterfråga godis skulle det vara ok, men som sagt vi kommer inte föreslå det själva.

Äldsta har lärt sig mycket om både kost och hälsa på förskolan, men självklart på förskolebarns nivå. De har lärt sig om tallriksmodellen (men enbart i syfte att kroppen behöver olika sorts mat) och vart maten tar vägen när man äter osv. Han pratat mycket om det hemma tex att maten åker genom magen och blir bajs, men har aldrig gjort någon koppling att det skulle påverka hur kroppen ser ut.

Jag tycker verkligen inte är ett lätt ämne att prata med barnen om, att hamna på en lämplig nivå osv.

Häromdagen när vi var ute och gick så passerade en stor kvinna oss. Min femåring sa precis när hon gått förbi "det är var en tjock mamma". Först reagerade jag instinktivt och sa till honom att man inte ska prata om hur folk ser ut. Sen insåg jag ju att min tillsägelse nog var för kvinnans skull egentligen (hon hade dock hög musik i hörlurar och tror inte hon noterade). Han kunde inte alls förstå varför, "men jag sa ju inget som inte var snällt, det är ju bara dumma saker man inte får säga". Krock mellan hans värld och samhällets normer och uppfattningar.

Vi pratade vidare ganska länge om att det är roligare att prata om saker som folk gör istället för hur man ser ut. Att det finns ingen anledning att säga till morfar att han inte har något hår, det vet han ju själv. Men om du säger till honom att du tycker han är snäll så blir han jätteglad!

Jag är verkligen inte vän med min egen kropp (har dock inte haft något ätstörningsproblematik eller liknande). Men jag försöker verkligen verkligen att inte på något sätt förmedla det till barnen. Jag tror att jag lyckas. Men det är också svårt, jag vill ju inte heller förmedla till barnen att man inte ska prata om hur man känner för sin kropp. Jag "led i det tysta" när jag var yngre, och där vill jag inte att barnen ska hamna.
Jag har faktiskt inte varit med om att mina barn kommenterar utseende sådär. Specifikt tänker jag ju just på tjocklek och hur man bäst bemöter det. Det kommer ju säkerligen så småningom.
 
Vi undvek att ge socker (i bemärkelsen godis, glass, bakverk, sylt mm) till våra barn när de var riktigt små enligt inställningen att vi kommer inte att aktivt introducera det så länge de själva inte är medvetna, men vi kommer såklart inte förbjuda när barnet uppmärksammar det. Med äldsta barnet tog det till en bit efter två. Han älskade frukt, smörgåsrån och grekisk yoghurt och tittade inte två gånger om resten av bordet åt glass eller bullar samtidigt. Hade han frågat hade han fått smaka. Tror att han åt både sylt och ketchup första gången på förskolan. Det var också ungefär då han började bli mer uppmärksam på att det fanns annat i livet en frukt :p Med yngsta hade vi samma inställning, men här fanns ju såklart den stora skillnaden att man snabbare fattar grejen när det finns ett äldre syskon :p Tror hon var någonstans kring 1,5 när den insikten kom. De är 5,5 och 3 idag.

Hittills är godis något man äter på kalas. Men det är lite samma sak där. Vi köper det inte till oss heller så det är på kalas det förekommer, och barnen har inte efterfrågat det i andra sammanhang. På lördagar har vi "lördagsmys" och då får de välja vad vi ska äta. Brukar växla mellan chips, popcorn, glass eller grönsaksstavar. Skulle de efterfråga godis skulle det vara ok, men som sagt vi kommer inte föreslå det själva.

Äldsta har lärt sig mycket om både kost och hälsa på förskolan, men självklart på förskolebarns nivå. De har lärt sig om tallriksmodellen (men enbart i syfte att kroppen behöver olika sorts mat) och vart maten tar vägen när man äter osv. Han pratat mycket om det hemma tex att maten åker genom magen och blir bajs, men har aldrig gjort någon koppling att det skulle påverka hur kroppen ser ut.

Jag tycker verkligen inte är ett lätt ämne att prata med barnen om, att hamna på en lämplig nivå osv.

Häromdagen när vi var ute och gick så passerade en stor kvinna oss. Min femåring sa precis när hon gått förbi "det är var en tjock mamma". Först reagerade jag instinktivt och sa till honom att man inte ska prata om hur folk ser ut. Sen insåg jag ju att min tillsägelse nog var för kvinnans skull egentligen (hon hade dock hög musik i hörlurar och tror inte hon noterade). Han kunde inte alls förstå varför, "men jag sa ju inget som inte var snällt, det är ju bara dumma saker man inte får säga". Krock mellan hans värld och samhällets normer och uppfattningar.

Vi pratade vidare ganska länge om att det är roligare att prata om saker som folk gör istället för hur man ser ut. Att det finns ingen anledning att säga till morfar att han inte har något hår, det vet han ju själv. Men om du säger till honom att du tycker han är snäll så blir han jätteglad!

Jag är verkligen inte vän med min egen kropp (har dock inte haft något ätstörningsproblematik eller liknande). Men jag försöker verkligen verkligen att inte på något sätt förmedla det till barnen. Jag tror att jag lyckas. Men det är också svårt, jag vill ju inte heller förmedla till barnen att man inte ska prata om hur man känner för sin kropp. Jag "led i det tysta" när jag var yngre, och där vill jag inte att barnen ska hamna.

Jag har också varit med om att kiddot kommenterar folks utseende, om de till exempel ser uppseendeväckande ut (cancersvulst på läppen, rakat huvud på ung kvinna) eller om någon har en större kropp, och hon kan också kommentera att den eller den pedagogen har en kroppsdel som är större eller så. Jag är väldigt noga med att alltid prata om att kroppar är kroppar och inget som en ska kommentera, att en ser ut som en ser ut och att alla kroppar är lika starka och bra och funkar på samma häftiga sätt (som att hjärtat och lungorna fungerar utan att en behöver tänka på det, att nerverna skickar signaler till armar och ben - sånt tycker hon är fascinerande). Så även om det inte är illa menat från barnets sida så tycker jag det är bra att fokusera på att kroppar är kroppar och hur de ser ut spelar ingen roll och är inget samtalsämne.
 
Jag har också varit med om att kiddot kommenterar folks utseende, om de till exempel ser uppseendeväckande ut (cancersvulst på läppen, rakat huvud på ung kvinna) eller om någon har en större kropp, och hon kan också kommentera att den eller den pedagogen har en kroppsdel som är större eller så. Jag är väldigt noga med att alltid prata om att kroppar är kroppar och inget som en ska kommentera, att en ser ut som en ser ut och att alla kroppar är lika starka och bra och funkar på samma häftiga sätt (som att hjärtat och lungorna fungerar utan att en behöver tänka på det, att nerverna skickar signaler till armar och ben - sånt tycker hon är fascinerande). Så även om det inte är illa menat från barnets sida så tycker jag det är bra att fokusera på att kroppar är kroppar och hur de ser ut spelar ingen roll och är inget samtalsämne.
Vad ger du för anledning till att man inte ska kommentera folks kroppar?
 
Vad ger du för anledning till att man inte ska kommentera folks kroppar?

Att folk ser olika ut, en del är större och en del är mindre, en del är korta eoch en del är långa (här ger jag lite exempel ur hennes egen familj över just längdskillnader), det är inget en kan styra över och det är heller inget som spelar nån roll eftersom kroppar ju funkar lika bra oavsett hur de ser ut. Därför är det inget att ta nån större notis om. Typ så. Jag brukar nog försöka undvika att säga att folk blir ledsna, just för att inte dra fokus till att det skulle kunna vara något negativt att vara större eller mindre, men jag har nog sagt det nån gång när det gällde en äldre person som hade en mycket stor svulst på läppen som såg ut att behöva opereras. Då kändes det relevant att säga nåt om personens känslor. Men ja, jag försöker undvika den förklaringen.

Edit: detta är den förklaring hon köpt bäst, hon gillar inte heller när okända säger att hon är söt eller liknande så jag tror det liksom stämde rätt bra med hennes egen uppfattning (annars ska gudarna veta att alla förklaringar vanligen renderar minst 20 ännu svårare frågor gällande allt...)
 
Analyserar vidare lite för mig själv... Jag skulle säga att jag är uppvuxen i en familj med hyfsat sund och okomplicerad syn på mat. Så tyvärr löser väl det (såklart) inte allt. För min del har nog mycket med övergripande självkänslan att göra.

Det är inte lite att fundera kring vad man lägger för grund hos sina barn ;)
 
Analyserar vidare lite för mig själv... Jag skulle säga att jag är uppvuxen i en familj med hyfsat sund och okomplicerad syn på mat. Så tyvärr löser väl det (såklart) inte allt. För min del har nog mycket med övergripande självkänslan att göra.

Det är inte lite att fundera kring vad man lägger för grund hos sina barn ;)
Vi får ju till oss osunda ideal genom hela livet. Skolan, kompisar, partners, reklam osv. Men man står nog lite bättre rustad om man fått med sunda ideal hemifrån, än tvätrtom 😊
 
Men oj. Nog ska det väl väldigt mycket till innan det blir skadligt med vanlig, hälsosam mat för ett barn? Hur vet någon annan än den som äter var gränsen går för överätning och vad som helt enkelt är hunger?
Nej men det är ganska vanligt om man läser artiklar om det. Att barn som är lite för runda äter för stora portioner helt enkelt, för att det är för gott. Det behöver inte alls vara att de äter för mycket godis. Det är därför de inom sjukvården har scheman om lite och lagom osv.

Det är kanske också ett sådant problem, att omgivningen tror att om ett barn är lite runt äter det (mer) ohälsosam mat (än resten av befolkningen) och föräldrarna ger det bara godis. Det kan ju vara för mycket läsk (eller juice, eller smoothie eller saft = dvs dricka förstår inte kroppen alltid att det är energi) men det kan också vara för mycket vanlig mat och att barnet äter tills det är proppmätt och nästan mår illa.

Det är ju snarare tvärtom, ett barn som äter väldigt onyttigt, mycket godis och sådant kan bli väldigt litet och nätt eftersom det inte får i sig näring i tillräcklig omfattning.

Så när det gäller vikt får man nog försöka lossna från att shamea föräldrar med stora barn och säga att det är godis barnet äter. Man kanske bara tror att barn inte kan äta för mycket vanlig hälsosam mat. Sedan är ju hela befolkningen tung så "vanlig mat" är ju vanligen inte så hälsosam ur just tyngd synvinkel.

Barns vikt verkar tydligen tendera åt det genetiska i relation till befolkningens tyngd, föräldrar behöver kämpa stenhårt för att lyckas ta sig ifrån det. Dessutom var det ett samband som antydde att barnets tyngd påverkar mot mindre rörelse, men mer rörelse påverkar inte tyngd nedåt.
 
Senast ändrad:
Det vore omöjligt för mig att veta som förälder om mitt barn överäter. Mitt barn äter ibland nästan som en vuxen, och ibland äter hon minimala portioner. Det beror på, helt enkelt. Ska jag då tänka att hon överäter de dagar hon äter mycket? Tanken är mig främmande. Hela tanken verkar otroligt vansklig.
Ja ditt barn gör ju det, det är ju individuellt. Så det vore ju väldigt vanskligt och helt orimligt i ditt fall. Men barn är ju olika, alla barn är inte i samma mall.

Mitt barn äter aldrig minimala portioner, men kan äta hur mycket som helst av någonting gott och det finns barn som tycker mat är gott.

Det vet ju jag att jag också kunde som liten. Man kan ju också minnas tillbaka, jag kunde äta en jul så att jag mådde illa och knappt orkade gå en promenad. Det är ju varken mysigt eller lagom egentligen och man känner inte att man mår bra. Man vill ju inte vara illamående varje lunchrast? det är ju inte kul.

@TeamLundVer att -ät upp på tallriken kombinerat med ät inte mer kakor för då blir du tjock, du är faktiskt lite rund. Är ju uselt för det fick jag.

Men känn efter, är du mätt eller hungrig? är det väl inget fel på.
 
Ja ditt barn gör ju det, det är ju individuellt. Så det vore ju väldigt vanskligt och helt orimligt i ditt fall. Men barn är ju olika, alla barn är inte i samma mall.

Mitt barn äter aldrig minimala portioner, men kan äta hur mycket som helst av någonting gott och det finns barn som tycker mat är gott.

Det vet ju jag att jag också kunde som liten. Man kan ju också minnas tillbaka, jag kunde äta en jul så att jag mådde illa och knappt orkade gå en promenad. Det är ju varken mysigt eller lagom egentligen och man känner inte att man mår bra. Man vill ju inte vara illamående varje lunchrast? det är ju inte kul.

@TeamLundVer att -ät upp på tallriken kombinerat med ät inte mer kakor för då blir du tjock, du är faktiskt lite rund. Är ju uselt för det fick jag.

Men känn efter, är du mätt eller hungrig? är det väl inget fel på.

Jo, men att fråga om barnet är mätt och prata om saken om barnet verkar fara illa av att ha ätit för mycket, att det är okej att lämna mat och att hjälpa barnet att själv känna en naturlig mättnadskänsla om den inte verkar ha så enkelt för det, är ju oerhört långt ifrån att begränsa matmängden därför att jag som vuxen tycker att det är för mycket med 2-3 portioner. Det är ju tvärtom det motsatta, att yttre ramar begränsar hur mycket mat barnet äter, istället för att barnet själv lär sig känna vad som är lagom.
 
Nej men det är ganska vanligt om man läser artiklar om det. Att barn som är lite för runda äter för stora portioner helt enkelt, för att det är för gott. Det behöver inte alls vara att de äter för mycket godis. Det är därför de inom sjukvården har scheman om lite och lagom osv.

Det är kanske också ett sådant problem, att omgivningen tror att om ett barn är lite runt äter det (mer) ohälsosam mat (än resten av befolkningen) och föräldrarna ger det bara godis. Det kan ju vara för mycket läsk (eller juice, eller smoothie eller saft = dvs dricka förstår inte kroppen alltid att det är energi) men det kan också vara för mycket vanlig mat och att barnet äter tills det är proppmätt och nästan mår illa.

Det är ju snarare tvärtom, ett barn som äter väldigt onyttigt, mycket godis och sådant kan bli väldigt litet och nätt eftersom det inte får i sig näring i tillräcklig omfattning.

Så när det gäller vikt får man nog försöka lossna från att shamea föräldrar med stora barn och säga att det är godis barnet äter. Man kanske bara tror att barn inte kan äta för mycket vanlig hälsosam mat. Sedan är ju hela befolkningen tung så "vanlig mat" är ju vanligen inte så hälsosam ur just tyngd synvinkel.

Barns vikt verkar tydligen tendera åt det genetiska i relation till befolkningens tyngd, föräldrar behöver kämpa stenhårt för att lyckas ta sig ifrån det. Dessutom var det ett samband som antydde att barnets tyngd påverkar mot mindre rörelse, men mer rörelse påverkar inte tyngd nedåt.

Jag tycker inte en ska shamea föräldrar för barnets vikt oavsett anledning, och jag tänker att om vår familj var i den situationen att barnets vikt började sticka iväg uppåt från sin egen kurva, så skulle vi pröva massor av saker först (som @Jenka skrev) innan vi började bestämma vad som är en lagom portion och begränsa hur mycket barnet fick äta.
 

Liknande trådar

Övr. Hund Hej! Jag behöver er kloka hjälp i frågan om vår lilla franska bulldogg ska omplaceras eller i värsta fall avlivas. Hon är bara 2 år...
2
Svar
37
· Visningar
4 320
Senast: Hermelin
·
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
20 873
Senast: Gunnar
·
Kropp & Själ Har precis börjat med medicinen Abilify (10 mg) på grund av psykosliknande tillstånd, vanföreställningar och paranoia. Har för några år...
Svar
2
· Visningar
645
Senast: Skin
·
Kropp & Själ Har sen jag var tonåring alltid velat ha barn när jag är vuxen. Då jag varit singel i stort sett hela mitt vuxna liv så tänkte jag länge...
2 3
Svar
45
· Visningar
5 262
Senast: Ceta
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp