Jag har läst
I statens våld - en berättelse om SIS och de statliga ungdomshemmen av Sabina Björk och Valeria Helander. Precis som titeln antyder är det en granskning över våldsanvändande inom den slutna ungdomsvården inom SiS. Det är lite historia, ur vad SiS startade för 30 år sen, de särskilda befogenheter som finns och hur de både brukas och missbrukas. Det är också en sammanställning över klagomål, anmälningar och domar som inkommit till olika instanser under ett specifikt år (2022). Insprängt är några olika placerade ungdomars berättelser, sammanvävt med vårdnadshavare till placerade barn, personal från socialtjänsten och behandlingspersonal som jobbat på avdelningarna inom SiS.
Boken belyser flera viktiga frågor och brister. Mitt favoritkapitel blir
Vem tror på ett SiS-barn? för det belyser så oerhört väl vilken utsatt situation de här barnen och ungdomarna är i. De har kanske stökat, begått kriminella handlingar, ljugit för både polis, socialtjänst och i domstol. Kanske anklagat någon för övergrepp som sedan visat sig vara falskt. Om de sen faktiskt blir utsatta för misshandel, sexuella övergrepp, hot, kränkningar. Vem ska tro på dem? Vem kommer ta det på allvar?
Jag har invändningar mot delar av boken och jag saknar också vissa perspektiv och ifrågasättanden. Men det överskuggas av att varje övergrepp är ett för mycket och jag har ont i magen av den tystnadskultur som beskrivs.
Nu blir det kanske långsökt, men jag väljer att kryssa rutan
Read om location, utspelar sig där du befinner dig eftersom jag jobbar inom SiS.