5 (snart 6) åring som gallskriker över minsta lilla smärta/motgång

[Sammet]

Hur ska man hantera att en 5 (snart 6) årig pojke skriker (väääldigt högt och gällt) så fort han gör sig det minsta illa, eller blir arg.

Det behöver inte ens egentligen ta ont, bara lite, som att kliva på en liten sten.

Hans Första reaktion är att gallskrika så högt och gällt han kan. Sen kommer det grin och gråt i någon sekund, och beroende på hur ont det Egentligen tog så kan gråten avbrytas avbrutt eller så fortsätter han ett tag till.

Föräldrarna blir extremt stresasde av detta (och det blir jag med).
De vill dock inte bråka eller skrika på honom och har satt som mål att inte höjja rösten. (vilket är bra imo).

Hur de hanterar det hela vet jag inte riktigt (har inte hunnitlista ut det ännu) men hur ska jag hantera det? Vill helst inte gå in på hur det kommer sig att jag hanetrar honom men räkna med att han är runt mig ett par timmar varje dag som det är nu.

Även om föräldrarna hanterar det på Ett sätt så lär jag mig gärna fler sätt.
Hur får man honom att inte överdramatisera att han gjort sig illa? Kortsiktiga och långsiktiga mål önskas.

Gärna med motivation till Varför man ska göra så, inte bara "gör så här för det är bäst". Gärna den etnologiska orsaken. (kallas det väll?).

Han är förstfödda för mamman och jag antar att det har lite att göra med det hela för systern som är yngre är tuffare av sig.

 

[Kamomilla]

Sv: 5 (snart 6) åring som gallskriker över minsta lilla smärta/motgång

Han är förstfödda för mamman och jag antar att det har lite att göra med det hela för systern som är yngre är tuffare av sig.

Har inget att göra med i vilken ordning de är födda, vissa barn är pipigare av naturen och andra är fysiskt stentuffa.

Hur man hanterar en som gallskriker på det sättet som du beskriver har jag ingen aning om då jag själv inte upplevt det.

Har en som är fysiskt väldigt orädd och en som är som *vanligt*

 

[Sammet]

Sv: 5 (snart 6) åring som gallskriker över minsta lilla smärta/motgång

Av vad jag lärt mig (men kan givetvis ha fel efetrsom jag inte har barn själv) så blir förtsfödda ibland mer skralig av sig eftersom mamma/pappa är mer försiktig om det och daltar mer med det när det gjort sig illa.
Överbeskyddande för att det rä den första de får, och de är ovana om vad barn tål/klarar av. I slutändan kan det bli en björntjänst.

Vet många mammor som själva sagt att deras förstfödda var de så nervös med hela tiden, bar på det mer, höll det undan från "faror" och var överdrivet "stackars illle pojken/flickan" om de gjorde sig illa.

 

[Gnist]

Sv: 5 (snart 6) åring som gallskriker över minsta lilla smärta/motgång

Må vara hänt att vissa överbeskyddar sina barn, men det är inte vanligt att det första barnet blir pipigt bara för att det är det förstfödda, enligt mina erfarenheter.

Personligen hade jag (förutsatt att barnet inte faktiskt är skadat/får ont) totalignorerat sådant pipande och bara fortsatt som vanligt.

Finns absolut noll och ingen anledning att vare sig uppmärksamma, skrika eller höja rösten för sådant beteende.

 

[mino]

Sv: 5 (snart 6) åring som gallskriker över minsta lilla smärta/motgång

Barn kommer ju in i faser titt som tätt och runt 6-årsåldern är det en rätt jobbig fas för barnen med mycket stormiga känslor som ibland kallas för lilla tonåren. Detta kan mycket möjligt vara ett uttryck för det, att allt blir jobbigt för honom vid minsta lilla snedsteg. Han kanske också behöver extra mycket uppmärksamhet just nu vilket detta kanske också är ett uttryck för. Men sen behöver man ju inte bekräfta honom så mycket i just den situationen utan bara låta det passera och i stället ge uppmärksamhet vid andra beteenden som man tycker är bra.

 

[Sammet]

Sv: 5 (snart 6) åring som gallskriker över minsta lilla smärta/motgång

Svarar er båda.

Ja vi tror det rä lilla tonåren, han har det jobbigt just nu.

Frågan är hur man hanterar just detta med att han gallskriker över att han Egentligen itne fått Ont utan att det ex bara "bet till" när han klev på en liiiiten sten med foten.
Han överdriver i sina reaktioner. Han är säkerligen tine emdveten om att han överdriver, han gör det omedvetet.

och frågan är då, hur reagerar vi vuxna bäst på detta.

Om vi ignorerar beteendet, hur stor är chansen att han slutar med det?

 

[Björk]

Sv: 5 (snart 6) åring som gallskriker över minsta lilla smärta/motgång

Han kanske också behöver extra mycket uppmärksamhet just nu vilket detta kanske också är ett uttryck för. Men sen behöver man ju inte bekräfta honom så mycket i just den situationen utan bara låta det passera och i stället ge uppmärksamhet vid andra beteenden som man tycker är bra.

Min spontana känsla var just detta som du skrev härovan: ge honom uppmärksamhet för ANNAT än "pipigheten".

Jag gjorde så med en grabb som i 11-12årsåldern väldigt ofta pratade om "ont" hit och dit. När han var med mig i stallet några gånger så var det "ont i foten", "ont i knäet", "trött" mm. Jag visste (vet.. grabben är äldre tonåring idag) att han hade/har ganska dåligt självförtroende och anade att detta beteende berodde dels på detta (har man "ont" hela tiden så har man en förklaring/ursäkt till att man inte orkar eller klarar av något). Dels berodde det nog också på att "ont" var hans sätt att få uppmärksamhet. När han hade/har "ont" så var det alltid någon som lyssnade och tröstade. Men annars kan det nog ha varit lite skralt med positiv uppmärksamhet...

Jag struntade lite i "ontet" och sa mest "oj då/jaså?, men nu får du ta i tömmen och styra hästen till vänster istället". Jag märkte skillnad rätt snabbt. Tjatet om "ont" förbyttes i annat utbyte när han märkte att jag faktiskt gav honom utrymme till samtal och umgänge UTAN att han behövde ha "ont".

 

[Djurjouren]

Sv: 5 (snart 6) åring som gallskriker över minsta lilla smärta/motgång

Vet inte hur korrekt det är men jag brukar ta upp stenen ungen trampat på och säga, stackars, stackars sten, hur gick det? Skadade du dig?

Mkt effektivt på bekantas pipiga ungar.De kommer liksom helt av sig