Cattis_E
Trådstartare
I oktober 2012 så fick jag som några kanske minns en akut stressreaktion på jobbet. Jag sattes i en taxi hem och sjukskrevs sedan av företagsläkaren.
När jag inte blev bättre inom förväntad tid styrdes ögonen mot utmattningssyndrom, mer sjukskrivningar, läkarbesök på både företagshälsovård och vårdcentral. Även psykologer med Kbt-inriktning på samma ställen.
Underbara chefer, ett par guldkorn till arbetskamrater och en bra HR-avdelning stöttade så gott de kunde. Jag arbetade mig upp till 50% var tom uppe en vända på 75% i ungefär tio dagar innan semestern 2013.
Efter semestern fungerade "plötsligt" inte 75% och jag gick åter ned till 50%. Anpassning med andra betydligt lugnare uppgifter.
Men det stannade där, på de där 50% och vände sedan nedåt igen.
Remisser till psyks öppenvård. Första gången endast medicinråd att byta antidepressiva som borde fungera.
Med återremiss mer hjälp, det de trott på hade ju inte fungerat. Ny "diagnos" recidiverande (återkommande) depressioner. Ny medicin sattes sakta in under november-december. Regelbundna uppföljningsmöten där och en riktigt bra psykiatriker som verkar veta vad han gör.
När jag hade en rejäl dipp innan den nya medicinen hunnit fram fick jag möjlighet till samtalskontakter varje vardag men vi enades om 3 dagar per vecka och gjorde så under de två veckor jag mådde värst.
Det har funnits perioder jag velat ge upp. Jag ville inte leva, men ville på något vis inte ta livet av mig.
Jag har varit så rädd och övervägt akutpsyk. Det har såklart slitit hårt även på min underbara man.
Nu känns det som jag är på väg åt rätt håll. I februari hoppas jag kunna börja jobba igen. Att det inte görs nu beror på en annan medicin som ska bytas.
Jag orkar så mycket mer nu. Jag vill leva och kan ta många motgångar med en axelryckning. Jag har kvar en viss känslighet men lär och lever gärna med den.
Så ni som har det tungt, ge inte upp. Det kan ta tid, men det går att få hjälp att hitta rätt.
Jag har haft en liten skara underbara vänner som peppat, aldrig tröttnat på när jag berättat hur dåligt jag mått.
Som förstått när jag backat ur planerade saker för att det varit för tungt.
Jag vill tacka alla som hjälpt till. Allt från de som stöttat i trådar här på buke till de som stått ut med att få fråga ett antal gånger innan jag orkat träffa dem.
När jag inte blev bättre inom förväntad tid styrdes ögonen mot utmattningssyndrom, mer sjukskrivningar, läkarbesök på både företagshälsovård och vårdcentral. Även psykologer med Kbt-inriktning på samma ställen.
Underbara chefer, ett par guldkorn till arbetskamrater och en bra HR-avdelning stöttade så gott de kunde. Jag arbetade mig upp till 50% var tom uppe en vända på 75% i ungefär tio dagar innan semestern 2013.
Efter semestern fungerade "plötsligt" inte 75% och jag gick åter ned till 50%. Anpassning med andra betydligt lugnare uppgifter.
Men det stannade där, på de där 50% och vände sedan nedåt igen.
Remisser till psyks öppenvård. Första gången endast medicinråd att byta antidepressiva som borde fungera.
Med återremiss mer hjälp, det de trott på hade ju inte fungerat. Ny "diagnos" recidiverande (återkommande) depressioner. Ny medicin sattes sakta in under november-december. Regelbundna uppföljningsmöten där och en riktigt bra psykiatriker som verkar veta vad han gör.
När jag hade en rejäl dipp innan den nya medicinen hunnit fram fick jag möjlighet till samtalskontakter varje vardag men vi enades om 3 dagar per vecka och gjorde så under de två veckor jag mådde värst.
Det har funnits perioder jag velat ge upp. Jag ville inte leva, men ville på något vis inte ta livet av mig.
Jag har varit så rädd och övervägt akutpsyk. Det har såklart slitit hårt även på min underbara man.
Nu känns det som jag är på väg åt rätt håll. I februari hoppas jag kunna börja jobba igen. Att det inte görs nu beror på en annan medicin som ska bytas.
Jag orkar så mycket mer nu. Jag vill leva och kan ta många motgångar med en axelryckning. Jag har kvar en viss känslighet men lär och lever gärna med den.
Så ni som har det tungt, ge inte upp. Det kan ta tid, men det går att få hjälp att hitta rätt.
Jag har haft en liten skara underbara vänner som peppat, aldrig tröttnat på när jag berättat hur dåligt jag mått.
Som förstått när jag backat ur planerade saker för att det varit för tungt.
Jag vill tacka alla som hjälpt till. Allt från de som stöttat i trådar här på buke till de som stått ut med att få fråga ett antal gånger innan jag orkat träffa dem.
