Är det ett privilegium att plugga på universitetet i Sverige? (utbruten från Vad tycker ni om klädkoder?)

[Wysiwyg]

Vad i universitetsstudierna är enklare?

Jag menade inte studierna i sig är enklare utan att öht ta sig dit och tänka att det är något för mig. Dock är det väl kanske enklare också med stöttning och förståelse från föräldrarna men det vet jag ingenting om så det är bara spekulation.

 

[Wysiwyg]

@tanten Inget av det du skrev motsäger ju det jag skrivit? Jag håller helt med om allt du skriver. Att inte se sig själv som akademiker gör ju vägen lite svårare än någon som alltid sett det som sin självklara väg tänker jag.

 

[Bexzor]

Har varit med om utfrysning på högskola
Men det var för att jag hade pluggat innan
Jag skulle inte tro att jag var nåt så det så..
Som tur var hade jag lärarna på min sida för det blev riktigt illa det sista. Då menar jag ren elakhet

Ja, utfrysning går att hitta överallt. Det är hemskt oavsett anledning, mitt inlägg besvarades utifrån att tråden tar upp att alla inkluderas till universitet då studenter och skolor arbetar för att alla ska trivas. Jag skrev utifrån mitt perspektiv då jag inte håller med om att det är lika för alla.

 

[nullo-modo]

Jag menade inte studierna i sig är enklare utan att öht ta sig dit och tänka att det är något för mig. Dock är det väl kanske enklare också med stöttning och förståelse från föräldrarna men det vet jag ingenting om så det är bara spekulation.

Tror det är lättare för någon som inte har akademiker som föräldrar att läsa vidare än för barn till 2 föräldrar som är akademiker väljer att läsa en yrkesutbildning, bli bonde, fiskare, mm

 

[Hittarinte]

Studentlivet är en rolig grej för vissa och totalt ointressant för andra. Sommed allt annat. Man behöver inte vara med om man inte vill.

Sen är det olika på olika lärosäten. De traditionstyngda tillställningar som finns i t ex Uppsala och Lund motsvarades när jag gick på en mindre högskola av kårhus- och lägenhetsfester som vi utformade helt själva utifrån vad som kändes kul. Olika teman, mer eller mindre utflippade och ibland nån "bal", även den utifrån hur vi kände för att lägga upp det. Så det där med etikett och fiskknivar gäller inte överallt. Om det inte ändrats på senare år vill säga.

(mina föräldrar hade bara gått folkskola)

 

[sjoberga]

Jag tänkte på arbetsluncher

Ok. Jag tänker nog att den chef som har problem med att äta lunch med någon som inte äter enligt perfekt överklassetikett är den som har det största problemet. Och tror inte att det existerar i praktiken i någon större utsträckning.

 

[Kirre]

Nu har jag följt diskussionen och funderat, vridit och vänt. Vet inte om jag helt vridit klart på det hela men jag tror att jag tänker att det är inte ett privilegium att kunna/ges möjligheten att studera vid universitet för den hindrar inte någon att söka som redan tagits upp däremot kan man vara privilegierad till att ha en mer naturlig väg dit. Det är dock två helt olika typer av privilegium i min värld.

Sen kan man vara privilegierad EFTER sina studier av massor av anledningar och det är ytterligare ett annat privilegium.
Och till sist kan jag KÄNNA mig privilegierad, att jag ödmjukt ser den möjlighet som givits tack vare att jag lever i Sverige, har fötts med en tillräckligt hög studieförmåga, vilja, pannben mm välj själv. Ungefär som att jag generellt känner mig privilegierad att vara född i Sverige, eller har tjockt hår för det tycker jag är fint osv, dvs en ren känsla av något jag är tacksam för i mitt liv.

Att det finns de som inte ser sina möjligheter, eller inte tror sig ha några möjligheter mm av diverse olika anledningar (föräldrar, ekonomi, läshuvud mm) gör inte övriga privilegierade. Inte så som jag definierar det iaf.

Jag har inte en enda i min nära släkt som studerat på universitet eller högskola, föräldrar, farföräldrar, syskon mfl och jag kan inte minnas att jag överhuvudtaget funderade på om universitetsstudier var något konstigt, inte tillgängligt, inte ledde till riktiga jobb osv. Inte heller minns jag att det ens diskuterades hemma huruvida jag skulle studera vidare eller inte så varifrån jag fick eller inte fick att det kändes fullt naturligt för mig att göra det det vet jag faktiskt inte.

 

[escodobe]

Jag menade inte studierna i sig är enklare utan att öht ta sig dit och tänka att det är något för mig. Dock är det väl kanske enklare också med stöttning och förståelse från föräldrarna men det vet jag ingenting om så det är bara spekulation.

Det finns det forskning som stödjer.

 

[escodobe]

Sen är det olika på olika lärosäten. De traditionstyngda tillställningar som finns i t ex Uppsala och Lund motsvarades när jag gick på en mindre högskola av kårhus- och lägenhetsfester som vi utformade helt själva utifrån vad som kändes kul. Olika teman, mer eller mindre utflippade och ibland nån "bal", även den utifrån hur vi kände för att lägga upp det. Så det där med etikett och fiskknivar gäller inte överallt. Om det inte ändrats på senare år vill säga.

(mina föräldrar hade bara gått folkskola)

Det är sant, och inte bara orter utan institutioner verkar ha olika kultur. Och personligt val.

Jag har gått 5 år på högskola på två olika institutioner och varit med på ett enda jippo som var första veckan på första kursen. I övrigt har jag knappt lagt märke till kåren. Jag var ointresserad. Det verkar inte heller som många av de jag umgicks med i plugget gjorde det heller, så det var nog inte bara jag.

 

[Fruentimber]

Det går inte att jämföra. En person kan anstränga sig och lyckas skaffa sig en högre utbildning. Däremot är det svårare att ändra hudfärg och kön. Jag kan ju knappast bestämma mig för att helt plötsligt bli en man för att skaffa mig det privilegiet.

Jag tror du fattar min poäng; det finns andra faktorer inblandade än att det "bara är att söka". Precis som det "bara" är för en kvinna eller Ali, 33 att söka chefsjobbet. Precis som det "bara" är för en man att vara pappaledig.

Det finns andra strukturer och normer som inverkar på valen som vi gör. Så även vad gäller universitetsstudier. Flera användare i denna tråd har påpekat det tekniska: alla med grundläggande behörighet kan ju söka?

En extrem förenkling på ett betydligt mer komplext problem.

 

[Alexandra_W]

Det är sant, och inte bara orter utan institutioner verkar ha olika kultur. Och personligt val.

Jag har gått 5 år på högskola på två olika institutioner och varit med på ett enda jippo som var första veckan på första kursen. I övrigt har jag knappt lagt märke till kåren. Jag var ointresserad. Det verkar inte heller som många av de jag umgicks med i plugget gjorde det heller, så det var nog inte bara jag.

Jag gick 4.5 år i Uppsala och institution med en hel massa påhitt och tillställningar. Jag valde att inte delta alls. Det gick bra ändå.

Edit. Pappa gick 7 år i folkskola. Mamma gymnasium. Men båda stöttade läsa vidare. Och den mängd böcker jag växte upp med och den mängd böcker mina föräldrar läst gjorde antagligen jag fick en lättare väg in i studier övht.

 

[Thera]

Jag tycker nog det kan vara tvärtom också, mina föräldrar ville inget hellre än att jag skulle läsa vidare för att skaffa mig möjligheter de inte haft. De pushade och stöttade jättemycket, trots att (eller tack vare) att de är lågutbildade.

Likaså har jag en kompis med två högutbildade föräldrar som struntat i allt vad studier heter (förutom några strökurser), och det tror jag har varit nån slags revolt mot föräldrarna.
Så allt är inte hugget i sten.

 

[escodobe]

Jag tycker nog det kan vara tvärtom också, mina föräldrar ville inget hellre än att jag skulle läsa vidare för att skaffa mig möjligheter de inte haft. De pushade och stöttade jättemycket, trots att (eller tack vare) att de är lågutbildade.

Likaså har jag en kompis med två högutbildade föräldrar som struntat i allt vad studier heter (förutom några strökurser), och det tror jag har varit nån slags revolt mot föräldrarna.
Så allt är inte hugget i sten.

Alltså, klart det inte är hugget i sten. Men forskning har visat att föräldrarnas utbildningsnivå spelar mycket stor roll när det gäller deras barns studier.

Det innebär inte att det är si eller så för exakt alla, det trodde jag var så grundläggande att det inte behövde förklaras.

 

[karamelldrottningen]

Läst tråden lite snabbt nu och funderar över rubriken. Priviligerad står det och vad exakt betyder det?
Alla i Sverige? Bara vissa?

Jag ser poänger hos båda synsätten. För visst är det så att statistiken pekar på att högskoleföräldrar -> ger högskolebarn i större utsträckning.
Samtidigt är det många som kommer från familjer där högre studier inte kunnat av olika anledningar genomföras men att barnen i sin tur kommit längre utbildningsmässigt.

Ja jag vet inte rätt värdelöst inlägg detta eftersom jag håller med båda typ eller kanske ingen alls

 

[Jenka]

Jag vet inte. Jag skulle ju trott att majoriteten skulle klara det såklart. Nu har jag fått veta pga vett och etikettråden att det anses privilegierat. Ett privilegium jag till exempel inte visste jag besatt. Då får jag väl förmoda att alla inte klarar det trots att jag trodde alla gjorde det?

Slänger ut den här åt dig.

Hur många klarar inte en affärslunch eller en sittning även innan studentlivet? i allmänhet.

Ja det är väl samma som min fråga. Det jag lärde mig från studentlivet i sammanhanget är att sjunga sånger och skåla, kanske lite kring klädkod. Inte att klara av en vanlig lunch. Fast jag får iof inse att jag 1) har föräldrar som tyckt bordsskick osv är viktigt, dock inte pga hög utbildning och 2) inte varit på affärslunch med jurist just.
Att föra sig på sånt sätt upplever jag extremt få ha svårt med. Då pratar jag alltså inte minglande, sakfrågor osv.

 

[Jenka]

Läst tråden lite snabbt nu och funderar över rubriken. Priviligerad står det och vad exakt betyder det?
Alla i Sverige? Bara vissa?

Jag ser poänger hos båda synsätten. För visst är det så att statistiken pekar på att högskoleföräldrar -> ger högskolebarn i större utsträckning.
Samtidigt är det många som kommer från familjer där högre studier inte kunnat av olika anledningar genomföras men att barnen i sin tur kommit längre utbildningsmässigt.

Ja jag vet inte rätt värdelöst inlägg detta eftersom jag håller med båda typ eller kanske ingen alls

Jag funderar på sidospåret kring att få hjälp med skolan, läsa för sina barn, att den framhålls som viktig osv. Det är definitivt viktigt att lyfta, men delvis en annan sak. Jag undrar om det inte snarare gör mer skada än nytta att kalla utbildning priviligierat (i Sverige).

 

[Badger]

Ja det är väl samma som min fråga. Det jag lärde mig från studentlivet i sammanhanget är att sjunga sånger och skåla, kanske lite kring klädkod. Inte att klara av en vanlig lunch. Fast jag får iof inse att jag 1) har föräldrar som tyckt bordsskick osv är viktigt, dock inte pga hög utbildning och 2) inte varit på affärslunch med jurist just.
Att föra sig på sånt sätt upplever jag extremt få ha svårt med. Då pratar jag alltså inte minglande, sakfrågor osv.

Ja precis, du frågade mig och jag skickade vidare. Ingen aning som sagt, jag har bara svarat på inlägg som antytt att det är så.

 

[Badger]

Ja, utfrysning går att hitta överallt. Det är hemskt oavsett anledning, mitt inlägg besvarades utifrån att tråden tar upp att alla inkluderas till universitet då studenter och skolor arbetar för att alla ska trivas. Jag skrev utifrån mitt perspektiv då jag inte håller med om att det är lika för alla.

Jo men att alla arbetar för någonting och att det blir perfekt är ju olika saker. Skola och förskola är ju inte ett privilegium inom det här landet egentligen, dvs alla får tillgång till det mer eller mindre. Men ändå har det hänt att barn och lärare och liknande har uteslutit mitt barn vid olika tillfällen. Trots att alla arbetar för att det inte ska hända. Privilegiet är väl att jag kunde hänföra det till hans och deras personlighet eftersom vi inte stack ut i någon riktning i området.

Självklart har jag också blivit utesluten, jobbat i grupper som avskytt mig och inte valt mig nästa gång utan någon annan. Eller när jag pluggade i en annan stad som inte var en universitetsstad blev alla som hade rest dit uteslutna helt och totalt, så vi lämnade alla och sökte andra universitet inom ett år.

Och jo uteslutningarna kan faktiskt ha hänförts till att jag stack ut lite, dvs var ung och hade gått direkt till universitetet och inte hade arbetslivserfarenhet och inte var från den orten utan från en annan stad och att jag inte ville kopiera texter och sådant.

Men det var bitar som jag petade in i allmänt livselände facket, jag dansade inte på rosor genom skolan heller utan det var blandat med taggar. Jag hade ju fortfarande kunnat gå ut i Västerås. Även om det skulle kanske blivit lite mer ensamt. Det var helt enkelt för folk som bodde där och de ville inte hänga med någon annan. Så när jag pratade om hur varierat och inneslutande studentlivet är kanske jag tänkte snarare på Uppsala där folk kommer mer ditresande, än Västerås i ärlighetens namn.

Så det är kanske olika på olika ställen, här där jag till slut hamnade i Uppsala har jag tangerat både gäng av mer brattiga och kretsar där man stort framhållit sin bakgrund i arbetarklassen. Och de senare har kanske pratat lite mer illa om de förra i ärlighetens namn. Men de förra kanske i realiteten är mer läskiga människor i slutänden såklart, (alltså skulle uteslutit de förra värre, jag vet inte).

Sedan har ju alltid sagts att olika utbildningar är olika snobbiga mot varandra. Tex naturvetare som ser ned på ekonomer osv.

Så det är ju inte mycket bättre än skolan eller gymnasiet (eller arbetslivet) såklart, bara lite. (sedan om man faktiskt doktorerar och ska vidare i karriären, då verkar knivarna åka fram.)

 

[Kristall10]

Jag har inte läst alla inlägg i tråden men ögnat igenom de flesta. Jag tycker diskussionen är intressant då jag själv läser till studie- och yrkesvägledare och denna diskussion har vi ofta i någon form på min utbildning, beroende på vilken kurs vi läser för tillfället.
Min åsikt är att vi i Sverige jämfört med många andra länder är priviligierade när det gäller studier på eftergymnasial nivå. Att studera på högskola eller universitet är gratis i Sverige och vi får även hjälp av staten att finansiera våra studier. Men trotts detta finns det de som ändå inte har råd att studera. Och så finns det de som har den uppfattningen att de tror att de inte har råd att studera.
Om jag går till mig själv så passar jag in på både dessa ”kategorier”. Innan jag kollade upp CSN ordentligt så trodde jag att jag inte hade råd att studera. Jag har hela mitt yrkesverksamma liv jobbat deltid som undersköterska vilket inte ger någon större inkomst och jag skulle inte klara mig på mindre pengar än så. När jag tillslut tog tag i saken och kollade upp ordentligt hur jag med hjälp av CSN kunde finansiera studierna så visade det dig att jag får ut i stort sett lika mycket i studiemedel varje månad som jag får i lön när jag jobbar 85% som undersköterska med 15 års erfarenhet.
Men, hade jag varit ensamstående med mina två barn så hade jag inte haft råd. Då hade jag i så fall varit tvungen att jobba rätt mycket utöver studierna och det hade jag personligen antagligen inte orkat. Jag vet dock många som gör det, inte minst flera i min klass.
Jag har en arbetskompis som jag även umgås med privat. Vi är i samma ålder, har barn i samma ålder, tjänar lika mycket, våra sambos tjänar ungefär lika mycket, båda har hus och två bilar mm. Jag har dessutom hästar som både kostar tid och pengar. Ändå så anser hon att hon inte har råd eller tid att studera, fast än hon skulle vilja.
Dock tror jag att många är rädda för att det ska vara för svårt att studera på högskola eller universitet. Jag upplever att det finns en uppfattning ute i samhället att man måste vara så himla smart för att lyckas och det bidrar då till en rädsla för högre studier.
Så min slutsats är att eftergymnasiala studier är tillgängliga för alla, men att alla inte har möjligheten att utnyttja den tillgängligheten.