Är det ett privilegium att plugga på universitetet i Sverige? (utbruten från Vad tycker ni om klädkoder?)

[Sonic76]

Jag älskade högskolan
Kände mig så hemma där
Kunde ha pluggat fortfarande om jag hade kunnat
Jag satt med lärarna och fikade och diskuterade livet.
Mina klasskompisar undrade ibland om jag var student eller lärare.

 

[athena_arabians]

Okej, jag känner att vi typ menar samma sak när jag läser inlägg som du skrivit till andra samt när du gillade @ulmerkott s inlägg som jag helt håller med om.

Aha, jag har då känt mig som ett jävla ufo på universitetet, speciellt i början. Och jag har också mött en jädra massa akademikerförakt, både från familj och människor jag trodde var vänner.

Jag uppfattar att du letar efter sätt att missförstå mig. Kan ju såklart vara jag som uttrycker mig som skräp också. Oavsett tror jag inte vi kommer så mycket längre.

Jag är ju så dum att jag antar att jag är välkommen i diverse sammanhang om inte någon skriver mig på näsan att jag inte är det (något förenklat beskrivet då, jag är någorlunda socialt kompetent ). För mig är det skit samma om det är slott eller koja sas. Det enda jag kände i början av universitetstiden var hur underbart det äntligen var att vara där, där det fanns så mycket att lära sig. Jag var väl för korkad och naiv för att känna något annat.

 

[Gry]

Jag älskade högskolan
Kände mig så hemma där
Kunde ha pluggat fortfarande om jag hade kunnat
Jag satt med lärarna och fikade och diskuterade livet.
Mina klasskompisar undrade ibland om jag var student eller lärare.

Bortsett från det sista, så var det så för mig också. Jag grät i ensamhet i början för att jag var så tacksam över att få känna att det fanns en värld där mina tidigare sämsta sidor äntligen fick passa in och ja, komma till sin rätt. Älskade varenda minut. Tom att skriva uppsats. Längtar tillbaka ofta. Förstår dem som aldrig tar sig därifrån.

 

[Folri]

Ja, snacka om kulturresa! Jätteintressant att studera vari det ligger. Så väldigt subtilt ibland.

Vi var familjehem till en pojke som tagits under vingarna av ett par från hög klass (lång historia och ointressant just nu). När vi besökte dem var det enorm skillnad på oss och dem. I allt. Jag vet en gång när de skulle bjuda på grillat och ville ner till vår nivå, väldigt omtänksamt och snällt, men så fruktansvärt nedlåtande. Jag visste inte var jag skulle ta vägen, när de hintade om att de inte ville göra oss obekväma och då bjuda på korv och potatissallad. Höll på att sjunka under jorden. MEN jag är övertygad om att de hade hellre tuggat av sig en arm än att få oss att känna så. Och det låg i oss också, så klart.

Det är intressant att tänka kring hur det blir så subtila och osubtila markörer för så mycket. Inte bara i klass. Det gäller små ankdammar i olika sporter också. Allt talar liksom. Åsikter, vilken tränare man har, kläder, handrörelser mm. Det blir att man antingen sugs in i det, eller tar avstånd, men på ngt sätt är man berörd av det.

Ibland är det svårt att hantera klass. Riktig klass blir alltmer sällsynt i Sverige eller så finns det rikligt med klass men att det inte syns så tydligt längre. Troligtvis göms klass på nått sätt eller att klass inte vill synas så mycket utåt. Jag vet inte. Men är man inne i klass eller att man blir välkomnad in i klass ja då öppnas en helt ny värld som man får tillgång till utan att behöva betala för. När jag tänker på klass så tänker jag egentligen England, Frankrike, Portugal

 

[Cambiaso]

Jag är ju så dum att jag antar att jag är välkommen i diverse sammanhang om inte någon skriver mig på näsan att jag inte är det (något förenklat beskrivet då, jag är någorlunda socialt kompetent ). För mig är det skit samma om det är slott eller koja sas. Det enda jag kände i början av universitetstiden var hur underbart det äntligen var att vara där, där det fanns så mycket att lära sig. Jag var väl för korkad och naiv för att känna något annat.

Här kommer vi in på något intressant, social kompetens. Universitetet var ju en grundskola i detta för alla oss som inte haft söndagsmiddagar med familjesilver och tre rätter. Majoriteten satt ju i samma sits så ingen tittade snett på en för att man kanske inte visste vilket glas som var vilket och aldrig sett en fiskkniv förr. Däremot gav det en bra skolning inför fester med dress code och så dagens påhitt i sällskap där frågan inte är vilken klädsel som gäller utan om det är vit eller svart väst till fracken just denna kväll...

 

[Gry]

Ibland är det svårt att hantera klass. Riktig klass blir alltmer sällsynt i Sverige eller så finns det rikligt med klass men att det inte syns så tydligt längre. Troligtvis göms klass på nått sätt eller att klass inte vill synas så mycket utåt. Jag vet inte. Men är man inne i klass eller att man blir välkomnad in i klass ja då öppnas en helt ny värld som man får tillgång till utan att behöva betala för. När jag tänker på klass så tänker jag egentligen England, Frankrike, Portugal

Ja. Det du skriver provocerar säkert. Men hur vi än tycker om det, så är det ju så. Det är så mkt i historian med klasskillnader, inbyggda system där alla människor inte haft samma villkor, maktordningar, markörer, enorma klyftor mm som ligger som ett rött skynke över denna diskussion som gör att denna diskussion är svår. Inte minst föreställningen om att klass är det åtråvärda. Det håller jag verkligen inte med om. Men det är intressant ur ett socialt och psykologiskt perspektiv. Det har ju bevisligen betydelse, hur vi väljer i vårt liv, hur vi känner igen oss.

 

[athena_arabians]

Här kommer vi in på något intressant, social kompetens. Universitetet var ju en grundskola i detta för alla oss som inte haft söndagsmiddagar med familjesilver och tre rätter. Majoriteten satt ju i samma sits så ingen tittade snett på en för att man kanske inte visste vilket glas som var vilket och aldrig sett en fiskkniv förr. Däremot gav det en bra skolning inför fester med dress code och så dagens påhitt i sällskap där frågan inte är vilken klädsel som gäller utan om det är vit eller svart väst till fracken just denna kväll...

Jag har fortfarande inte sett en fiskkniv in action... utan endast i besticklådan i skänken som jag ärvt av far

 

[Cambiaso]

Jag har fortfarande inte sett en fiskkniv in action... utan endast i besticklådan i skänken som jag ärvt av far

Syrran tågluffade i Tyskland och var på fin restaurang där de lade fram fiskbestick. Efter att ha klurat ut vad det var bestämde hon sig för att alltid ha fiskbestick när fisk serveras. Tror dock inte salig far någonsin åt med dem och jag kan tänka mig hur han skulle ha muttrat om hon lagt fram dem...

 

[sjoberga]

Här kommer vi in på något intressant, social kompetens. Universitetet var ju en grundskola i detta för alla oss som inte haft söndagsmiddagar med familjesilver och tre rätter. Majoriteten satt ju i samma sits så ingen tittade snett på en för att man kanske inte visste vilket glas som var vilket och aldrig sett en fiskkniv förr. Däremot gav det en bra skolning inför fester med dress code och så dagens påhitt i sällskap där frågan inte är vilken klädsel som gäller utan om det är vit eller svart väst till fracken just denna kväll...

Jag har väldigt svårt att se det som "social kompetens", att veta om varenda etikettregel. Men så gillade jag inte den delen av universitetslivet heller - och kommer från familj utan akademiska erfarenheter. Någon skolning inför fester med dress code har jag inte behövt och skulle någon bekymra sig om det är vit eller svart väst som gäller, skulle jag reagera med skepsis.

Att lära sig hur överklassen byggt upp sina (ibland smarta, ibland direkt enfaldiga) ritualer är en väldigt liten, liten del av den sociala kompetens om livet som levts och levs som är av intresse.

 

[athena_arabians]

Syrran tågluffade i Tyskland och var på fin restaurang där de lade fram fiskbestick. Efter att ha klurat ut vad det var bestämde hon sig för att alltid ha fiskbestick när fisk serveras. Tror dock inte salig far någonsin åt med dem och jag kan tänka mig hur han skulle ha muttrat om hon lagt fram dem...

Attans, nu måste jag ju tillaga någon fisk (inte min starkaste sida i köket) för att dra fram de där knivarna

 

[Folri]

Ja. Det du skriver provocerar säkert. Men hur vi än tycker om det, så är det ju så. Det är så mkt i historian med klasskillnader, inbyggda system där alla människor inte haft samma villkor, maktordningar, markörer, enorma klyftor mm som ligger som ett rött skynke över denna diskussion som gör att denna diskussion är svår. Inte minst föreställningen om att klass är det åtråvärda. Det håller jag verkligen inte med om. Men det är intressant ur ett socialt och psykologiskt perspektiv. Det har ju bevisligen betydelse, hur vi väljer i vårt liv, hur vi känner igen oss.

För en del är klass väldigt åtråvärt. Klass är ju oftast en enda stor familj där regler är viktiga och att dessa följs i det undermedvetna. De som lever i klass vill ju att klass ska gå i arv att barn ska ärva klass. Under barnens uppväxt så drillas dom i klass för att nån gång i livet ta över klass och föra klass vidare till nästa generation.

 

[Cambiaso]

Jag har väldigt svårt att se det som "social kompetens", att veta om varenda etikettregel. Men så gillade jag inte den delen av universitetslivet heller - och kommer från familj utan akademiska erfarenheter. Någon skolning inför fester med dress code har jag inte behövt och skulle någon bekymra sig om det är vit eller svart väst som gäller, skulle jag reagera med skepsis.

Att lära sig hur överklassen byggt upp sina (ibland smarta, ibland direkt enfaldiga) ritualer är en väldigt liten, liten del av den sociala kompetens om livet som levts och levs som är av intresse.

Vi pratar inte om att kunna Marius Wingårdhs "Etikettens Grammatik" utantill utan mer att kunna ställas inför olika sociala situationer utan att sk-ta på sig eller känna sig exkluderad. Sedan kanske man är nöjd med sitt och kan leva ett helt liv utan fiskkniv, eller så tycker man det är kul och vill lära sig mer. Det märks ju på alla dessa etikettsdiskussioner som kommer. Det är ena falangen som tycker det är skoj och det är den andra som känner sig exkluderad.

Sen så kommer det ett bröllop och så blir det spännande, särskilt när de som aldrig brytt sig om etikett innan helt plötsligt vill ha The Full Monty...

 

[Folri]

Vi pratar inte om att kunna Marius Wingårdhs "Etikettens Grammatik" utantill utan mer att kunna ställas inför olika sociala situationer utan att sk-ta på sig eller känna sig exkluderad. Sedan kanske man är nöjd med sitt och kan leva ett helt liv utan fiskkniv, eller så tycker man det är kul och vill lära sig mer. Det märks ju på alla dessa etikettsdiskussioner som kommer. Det är ena falangen som tycker det är skoj och det är den andra som känner sig exkluderad.

Sen så kommer det ett bröllop och så blir det spännande, särskilt när de som aldrig brytt sig om etikett innan helt plötsligt vill ha The Full Monty...

Ja då ska det spenderas för man gifter sig ju bara en gång i livet

 

[sjoberga]

Vi pratar inte om att kunna Marius Wingårdhs "Etikettens Grammatik" utantill utan mer att kunna ställas inför olika sociala situationer utan att sk-ta på sig eller känna sig exkluderad. Sedan kanske man är nöjd med sitt och kan leva ett helt liv utan fiskkniv, eller så tycker man det är kul och vill lära sig mer. Det märks ju på alla dessa etikettsdiskussioner som kommer. Det är ena falangen som tycker det är skoj och det är den andra som känner sig exkluderad.

Sen så kommer det ett bröllop och så blir det spännande, särskilt när de som aldrig brytt sig om etikett innan helt plötsligt vill ha The Full Monty...

Jag har inte upplevt det så. Men ändå inte exkluderad i någon negativ mening, eftersom det ofta är så att andra människor är intresserade av annat än jag är. Långt från storstan, långt från överklasstillställningar med bristande intresse för dem, med en familjehistoria helt utan etikettsmiddagar, kanske det blir så.

Jag lär också för övrigt mina barn de etikettsregler jag känner till när det gäller måltider - men särskilt viktiga att följa är de inte. Men bra att känna till, så slipper man känna sig vilsen om man hamnar i olika sammanhang. Risken är att de ändå blir lika vilsna som jag i varför man ska göra på vissa vis, för att känna sig som del av gruppen, när så många inte tycker att det är "skoj".

Den enda jag känner som går all-in på området är en som liverollspelar historiska events, och då är det för ett brinnande intresse av historia och människorna där - inte för att själva kvala in och "tillhöra" någon klass.

 

[sjoberga]

Vi pratar inte om att kunna Marius Wingårdhs "Etikettens Grammatik" utantill utan mer att kunna ställas inför olika sociala situationer utan att sk-ta på sig eller känna sig exkluderad. Sedan kanske man är nöjd med sitt och kan leva ett helt liv utan fiskkniv, eller så tycker man det är kul och vill lära sig mer. Det märks ju på alla dessa etikettsdiskussioner som kommer. Det är ena falangen som tycker det är skoj och det är den andra som känner sig exkluderad.

Sen så kommer det ett bröllop och så blir det spännande, särskilt när de som aldrig brytt sig om etikett innan helt plötsligt vill ha The Full Monty...

För att förtydliga; visst kan jag känna mig exkluderad, men på det där sättet som att jag inte heller visste något om australiska skalbaggars förmåga att överleva cancersjukdomar eller varför bibelstycke 3:14 inte alls handlar om Piotrs syner i nån buske utan om ett fallande träd. Kommer man då i ett sammanhang där alla tycker att detta är superintressant och har mycket kunskap om det, känner man sig exkluderad på ett vis. Men eftersom jag inte själv har något intresse av att veta särskilt mycket mer, annat än i formen av att det är väldigt roligt att prata med människor som brinner för något, blir det "no offense taken". Mitt intresse och värdet jag sätter på kunskapen är väldigt lågt, då blir det inte något jag känner mig exkluderad från på ett negativt sätt - utan på ett högst naturligt sätt. (och det kommer säkert till del med allt bagage man har fått med sig)

 

[the_connemara]

Attans, nu måste jag ju tillaga någon fisk (inte min starkaste sida i köket) för att dra fram de där knivarna

Nu måste jag googla fiskkniv och varför den är så bra, älskar fisk (frysa filebitar med Abbas Middagsklartsås över kanske dock ej tillhör den klass som behöver fiskkniv )

 

[Calyptra]

Men har du förmågan att studera kommer inte din klasstillhörighet eller pengastatus att vara ett hinder för vidare studier i dagens Sverige, något det tex var för min far (han gick endast folkskola). Visst att alla inte klarar av att studera vidare men det är ju lite inbyggt i det hela. Alla kan inte vara läkare, lika lite som att alla kan vara bilmekaniker.

Jag håller helt med om att inte alla har förmågan att studera och att det därför är ett privilegium. Jag tror heller inte att någon tjänar på att det inte ses som ett privilegium. För mig ligger det inget negativt i utbildning ses som ett priviligium, till en viss nivå så är det en basal mänskligrättighet men utöver det så är det ett av de priviligier ett välordnat samhälle kan kosta på sig och sina invånare. Självklart så ska utbildningen vara öppen för alla som kan tillgodogöra sig den oavsett bankkonto,

Ingen av mina mor eller farföräldrar hade möjligheten att läsa vidare utöver folkskolan och min morfar kom knappt igenom den eftersom han var tvungen att arbeta så mycket. Min partner (som är invandrad) hade inte de ekonomiska möjligheterna att studera vidare i sitt hemland även fast det finns vissa program för att underlätta.

Och jag hade blivit skitledsen och haft ännu dåligare självförtroende om någon upplyst mig om det när jag ansökte... för mig är det likvärdigt med att "du ska inte tro att du är något". På den tiden hade jag mycket ångest och väldigt dåligt självförtroende men att inte ansöka... det fanns inte på kartan. Jag inbillade mig nämligen att det skulle gå bra för att utbildning är öppen för alla som vill bara de har tillräcklig förmåga. Inte efter vad man heter eller bankkontots status. Det var nämligen vad jag fick med mig hemifrån och jag är glad att jag i det läget inte hade den kunskapen.

Men det är banne mig inte konstigt att jag fortfarande inte känner mig hemma någonstans... bland akademiker generellt är jag något exotiskt och bland arbetarklass en klassförrädare som utbildat sig till att bli värdelös... om man hårdrar det.

Jag har börjat plugga på universitetet två gånger, den första för att jag var nyfiken på världen och den andra för att jag behövde något som gjorde att jag kunde hitta ett jobb som passade mig. Jag delar din upplevelse av att inte riktigt passa in någonstans, jag har insett att mitt hem snarare var ett lägre tjänstemannahem än ett arbetarklasshem om man ska hårddra det baserat på SCBs klassificering av yrken men skillnaden är väldigt liten i praktiken för min del. Jag satsar i nuläget på att doktorera vilket absolut inte hjälper situationen. Jag har spenderat mycket tid att förklara för släkt och vänner vad jag gör och varför. Min mormor frågar mig regelbundet om jag är färdig med skolan snart och när jag kommer att skaffa ett riktigt jobb. Ett syskon till mig använde "forskare" som ett skällsord vid ett tillfälle vilket säger ganska mycket om hens syn på det hela.

Jag visste om att det är svårare för studenter som kommer från vissa sociala bakgrunder och det har påverkat mig - både i tilltron till mig själv men också vilken typ av sammanhang jag deltagit i. Jag har även andra lite försvårande omständigheter så jag har alltid känt mig eljest inom akademin men även ute bland tidigare vänner eller kollegor. Jag hade en kollega när jag jobbade i stall (och typ hade läst en kvällskurs) som kallade mig Professor Baltazar och sa att jag tänkte för mycket - sånt har nog påverkat mig mer än vad jag tidigare trodde. Numera äger jag möjligen mitt utanförskap mer och försöker inte passa in, alls, men trivs ganska bra i den ganska akademiska hörnan av världen där jag hänger med vetskapen att jag inte är ensam om att vara udda.

För att vara helt på topic så kanske jag ska tillägga att jag försöker att passa in i klädkoder om inte annat för att det ger mig en sak mindre att känna mig udda utöver och att avsteg mestadels är av rebellisk natur Jag hade exempelvis röda lack Doc Martins på min bröllopsfest till svärmors förtret!

 

[Badger]

Nej men har du högskoleutbildade föräldrar är ju chansen till högskoleutbildning större än om du inte har det. Det är ju inte för inte det kallas klassresa.. Att högskolestudier i Stort är kopplade till klass innebär inte att alla som pluggar på universitet är adliga eller svinrika. Bara att det är fler elever på universiteten som har två föräldrar med högskolestudier än elever med föräldrar utan högskoleutbildning.

Jo det kan stämma att det är en lite lägre tröskel att bli student om du har haft föräldrar som gått på universitet eller högskola. Det är inte alls samma sak som

Fast att plugga på högskola är ju priviligerat och kopplat till klass i det stora hela?

Eftersom det finns grader mellan lite större möjlighet (-genom att man klarat sig bättre genom grundskolan om man haft föräldrar med högskoleutbildning och detta mycket har förstärkts de senaste 20 åren.)

Och helt kopplat till klass. (Vissa säger rent av att riktiga överklassen inte är speciellt vanligare på universiteten än andra, utan då är det väl snarare de armbågsnötta, inte speciellt rika, professorernas barn som är det. En universitetsstads brukare och omsorg är också ganska välförsedda med studenter.)

Sedan kan man ju såklart säga att man är privilegierad efter att ha gått på universitet/högskola, speciellt kanske någon av de äldre universiteten, och ha kommit ut i andra änden med en examina. Samtidigt brukar man inte säga det heller kanske eftersom det är något en person jobbat hårt för. Men dock kanske ändå eftersom man då oavsett startpunkt om man deltagit i studentlivet också har fått erfarenhet av fester med klädkoder osv vilket kan vara priviligierat och vara själva klassresan då.

Men jag tycker du totalt ringaktar och ser ned på, kanske föraktar, hur privilegierade vi är här i Sverige som har de här möjligheterna med studielån och en grundskola som inte sorterar ut barn tidigt här i Sverige. Och hur mycket universiteten och nationerna verkligen gör för att välkomna alla som kommer till dem. Även med hjälpmedel som att det går att beställa specifikt dina kursböcker inlästa av en av universitetet betald medstudent om du har behov av det. Eller att de första gasquerna för nybörjare metodiskt och medvetet lär ut alla koder och sånger och skålar så att alla har en chans att starta på liknande punkt.

 

[Wysiwyg]

Men jag tycker du totalt ringaktar och ser ned på, kanske föraktar, hur privilegierade vi är här i Sverige som har de här möjligheterna med studielån och en grundskola som inte sorterar ut barn tidigt här i Sverige. Och hur mycket universiteten verkligen gör för att välkomna alla som kommer till dem. Även med hjälpmedel som att det går att beställa specifikt dina kursböcker inlästa av en av universitetet betald medstudent om du har behov av det.

Eh va? Var har jag föraktat att alla har möjlighet till en utbildning? Det där tar jag som ett påhopp, så otrevligt. Du vet ingenting om mig, var jag kommer ifrån eller hur jag tagit mig igenom universitetet.

Det enda jag skrivit är att det är enklare för de med högskoleutbildade föräldrar att ta sig till universitetet. Och vill man koppla det till klass så ja. Jag vågar nog påstå att det är fler från Stockholms innerstad än utsatta förorter som går på KI tex. Det innebär ju inte att jag ser ner på universiteten eller människor från förorten, det är ju bara så det är.

Och jag skrev att högskolestudier är kopplade till klass I Det Stora Hela, INTE att universiteten bara är till för överklassen, att alla inte är välkomna eller att universiteten eller jag själv ser ner på någon elev.

 

[Lingon]

Jo det kan stämma att det är en lite lägre tröskel att bli student om du har haft föräldrar som gått på universitet eller högskola. Det är inte alls samma sak som



Eftersom det finns grader mellan lite större möjlighet (-genom att man klarat sig bättre genom grundskolan om man haft föräldrar med högskoleutbildning och detta mycket har förstärkts de senaste 20 åren.)

Och helt kopplat till klass. (Vissa säger rent av att riktiga överklassen inte är speciellt vanligare på universiteten än andra, utan då är det väl snarare de armbågsnötta, inte speciellt rika, professorernas barn som är det. En universitetsstads brukare och omsorg är också ganska välförsedda med studenter.)

Sedan kan man ju såklart säga att man är privilegierad efter att ha gått på universitet/högskola, speciellt kanske någon av de äldre universiteten, och ha kommit ut i andra änden med en examina. Samtidigt brukar man inte säga det heller kanske eftersom det är något en person jobbat hårt för. Men dock kanske ändå eftersom man då oavsett startpunkt om man deltagit i studentlivet också har fått erfarenhet av fester med klädkoder osv vilket kan vara priviligierat och vara själva klassresan då.

Men jag tycker du totalt ringaktar och ser ned på, kanske föraktar, hur privilegierade vi är här i Sverige som har de här möjligheterna med studielån och en grundskola som inte sorterar ut barn tidigt här i Sverige. Och hur mycket universiteten och nationerna verkligen gör för att välkomna alla som kommer till dem. Även med hjälpmedel som att det går att beställa specifikt dina kursböcker inlästa av en av universitetet betald medstudent om du har behov av det. Eller att de första gasquerna för nybörjare metodiskt och medvetet lär ut alla koder och sånger och skålar så att alla har en chans att starta på liknande punkt.

Jag håller med! Vi här i Sverige är otroligt priviligierade när det gäller utbildning och speciellt eftergymnasial utbildning. Den är tillgänglig för alla oavsett ekonomiska förutsättningar. Inte som i många andra länder där det kostar mycket pengar att utbilda sig. Nationer och kårer gör också mycket för att inviga alla studenter i studentlivet och allt man behöver veta för hänga med.