Är det ett privilegium att plugga på universitetet i Sverige? (utbruten från Vad tycker ni om klädkoder?)

[Modest]

Jag tror största problemet är att man överhuvudtaget ser en universitetsutbildning som ett realistiskt alternativ för en själv. Där börjar privilegiet.

Exakt! Och ha biopsykosociala resurser för att kunna göra det valet. Som i sig hänger ihop med var man kommer ifrån. Och vips är cirkeln sluten.

 

[Badger]

Men för i hela fridens skull, 18 varv senare. Det var INTE det jag skrev. Jag skrev att det är I STORT kopplat till klass och ENKLARE att ta sig dit med högskoleutbildade föräldrar. Jag har gett flera exempel på hur jag menar men du maler på om att jag tycker uni bara är för rika. Jag varken tycker eller menar det.

Jag vidhåller att universitetsstudier är priviligerat ja. Jag jobbade flera år på industri med ett dåligt betalt, monotont och fysiskt slitsamt jobb innan jag började på universitetet. Universitetet var ett privilegium i jämförelse.

Vi verkar tolka ett ord helt olika.

 

[Wysiwyg]

Om vi beger oss ut till socioekonomiskt utsatta områden där universitetsutbildning inte är vanliga är det nog också så att de ser att det är är de priviligierade som går på universitetet.

Precis det här jag försöker få fram! Tack för klargörandet.

 

[Wysiwyg]

Jag tror största problemet är att man överhuvudtaget ser en universitetsutbildning som ett realistiskt alternativ för en själv. Där börjar privilegiet.

Ja verkligen. Och chansen att man ska göra det måste ju öka om man är omgiven av folk som tycker det är självklart att skaffa sig extragymnasial utbildning och själva har en.

 

[Enya]

Jag håller med att vi är många som kunnat utbilda oss i Sverige som inte kunnat göra det i andra tider eller i andra länder. Jag är den första i familjen att ta en examen från universitetet och min partner är den första med gymnasial och eftergymnasial utbildning i sin familj. Att kunna söka en utbildning och ha hyfsade möjligheter att klara sig igenom den oavsett bakgrund är verkligen en av de sakerna vi ska vara stolta över i det svenska samhället. Där jag pluggade så fanns det ett väldigt bra mottagande av nya studenter och en hög acceptans för andra bakgrunder än övre medelklass även fast vi säkert var många som kände oss malplacerade av en eller annan orsak.

Hur fantastiskt CSN än är (och vi hade inte kunnat plugga utan CSN) så finns det andra faktorer än de rent ekonomiska som kan vara väldigt exkluderande vad gäller utbildning.

För det första så krävs det kognitiva förmågor som inte alla har. Jag ska inte spåra på det, men det är ett av områdena jag studerat och som numera både ligger inom mitt arbetsområde och tangerar området jag forskar inom. Utöver det så tillkommer elever och studenter som har olika former av neuropsykiatriska svårigheter som kan ställa till det rejält i studerandet (men inte alltid det finns de som klarar sig väldigt bra trots allt) och de som har problem med somatisk eller psykisk ohälsa. Dessutom så tillkommer det klassfaktorer som påverkar i sig själva genom normer och kulturer men även interagerar exempelvis genom försämrade möjligheter till stöd i skolan, utredning av neuropsykiatriska svårigheter eller möjlighet att flytta för utbildning.

Jag är den första i min familj som gjort det, den enda med gymnasieutbildning dessutom. Det är inte lätt att vara arbetarklass och ta sig ifrån normerna som finns där. Alla säger att alla kan läsa på universitet, men så är det inte alls i praktiken. Det finns många hinder, många som är rotade ur hur man helt enkelt är uppvuxen och hur det sett ut i generationer, sedan tillkommer ju som du skriver kognitiva förmågor och andra hinder. Ibland har jag upplevt att den som inte kommer från arbetarklassen har väldigt svårt att se svårigheterna som finns pga klasstillhörigheten. Det påverkar en i väldigt stor utsträckning. Andra förstår dock inte på vilket sätt det påverkar och varför man sitter fast i dem.

Att vi i Sverige ens KAN plugga på universitet, alltså att alla faktiskt kan oavsett var man kommer ifrån är oerhört bra och det tycker jag man ska se som priviligerat, för jämfört med många andra länder är det ju det. Det är en lyx få förunnat.

 

[Badger]

Tack, du satte ord på det jag inte fått fram (sabla utbrända hjärna...).

Vi i Sverige lever givetvis ett privilegierat liv generellt om vi jämför med stora delar av den övriga världen sett både till levnadsstandard, hälsa, yttrandefrihet osv. Att beskriva att universitetsstudier är så väldigt privilegierat kan iaf inte jag göra. Mina privilegier som vit kvinna i vårt samhälle är så mycket starkare än eventuella universitetsstudier. Där kan vi verkligen säga att jag har ett försprång i samhället.

Har grundskolan blivit så mycket sämre idag än på min tid är det givetvis fruktansvärt och kanske gör det mer privilegierat att studera vidare idag än vad det var för mig (född -73, började studera på Ultuna -95).

https://www.skolverket.se/om-oss/pr...ljebakgrundens-betydelse-for-betygen-har-okat

Sedan slutet av 00-talet har elevernas socioekonomiska bakgrund fått en ökad betydelse för hur de lyckas i grundskolan. Även skolsegregationen har ökat – elever med olika bakgrund möts mer sällan i skolan idag. Skillnaderna mellan skolors betygsresultat har också ökat och skolans socioekonomiska elevsammansättning har fått större betydelse för elevers betyg. Det visar en ny rapport från Skolverket.

Sedan har även färre nu högre utbildning än sina föräldrar. Men det anses tydligen mest bero på att fler är högre utbildade numera. (men man blir ju osäker tycker jag, låter som en lätt axelryckning med tanke på artikeln ovanför.)

https://www.dagensarena.se/innehall/allt-farre-gor-en-klassresa/

Utvecklingen beror framför allt på att utbildningsnivån i föräldragenerationer har stigit. Det är alltså färre som kan ha högre utbildning än sina föräldrar.

 

[Cambiaso]

Känner här att jag behöver få klarhet i ordet privilegium. För mig är det något som indikerar en orättvisa av något slag. Lite som något man borde skämmas en smula över. Att då använda det i samband med universitetsstudier blir lustigt då alla rent teoretiskt kan söka in. Ingen gallring sker mig veterligen utifrån ekonomi, föräldrar, hudfärg eller bostadsort. Att sedan olika faktorer gör att inte alla söker är en annan sak men kanske inget som man kan kasta i ansiktet på de som sökte...

 

[Enya]

Men har du förmågan att studera kommer inte din klasstillhörighet eller pengastatus att vara ett hinder för vidare studier i dagens Sverige, något det tex var för min far (han gick endast folkskola). Visst att alla inte klarar av att studera vidare men det är ju lite inbyggt i det hela. Alla kan inte vara läkare, lika lite som att alla kan vara bilmekaniker.

Hur vet du hur dina förmågor ser ut om du inte har haft möjlighet att på riktigt testa dem? Barn i en arbetarklass kommer ofta från familjer där hjälp med läxorna hemma inte finns, där man inte läser för dem när de är små, där man inte tar till vara på det intresse de kan visa för olika saker, säg böcker eller specialämnen, helt enkelt för att föräldranra inte kan eller har råd. I skolan halkar de lätt efter eller är medelmåttig och på medelmåttiga betyg blir man ingen läkare i första taget.

 

[Lingon]

Om vi beger oss ut till socioekonomiskt utsatta områden där universitetsutbildning inte är vanliga är det nog också så att de ser att det är är de priviligierade som går på universitetet.

De har precis samma möjligheter att söka till universitetet som alla andra. Att grundskolan och gymnasiet misslyckas är inte universitetets fel.

Grundskolan speciellt lämnar mycket att önska tycker jag! Där kan man verkligen prata om att vara priviligierad om man kommer från akademikerhem! Det gör en väldigt stor skillnad för ett barn om det har vuxna där hemma som kan hjälpa till och stötta i studierna och med läxorna. Vuxna som kan kräva att barnet får den stöttning och hjälp det behöver och allaandra saker barn behöver stöttning med.

Jag skulle vilja säga att det är grundskolan som är problemet och det är där priviligiet slår hårdast. Det är där insatserna behöver göras.

 

[Lingon]

Men alltså. Utbildningsnivå är ju en av de starkaste prediktorerna för hälsa och ohälsa? Jag skulle vilja säga att utbildning påverkar väldigt mycket och är en stor del av det som kan utgöra en människas privilegier. Och då tänker jag inte i första hand på pengar.

Ja.... och? Ingen i Sverige nekas högre utbildning baserat på ekonomi eller föräldrarnas utbildningsnivå. Man nekas högre utbildning om ens betyg inte räcker till för den/de utbildningar man sökt. Problemet med för lågt betyg kommer från grundskolan.

 

[Lingon]

Jag är den första i min familj som gjort det, den enda med gymnasieutbildning dessutom. Det är inte lätt att vara arbetarklass och ta sig ifrån normerna som finns där. Alla säger att alla kan läsa på universitet, men så är det inte alls i praktiken. Det finns många hinder, många som är rotade ur hur man helt enkelt är uppvuxen och hur det sett ut i generationer, sedan tillkommer ju som du skriver kognitiva förmågor och andra hinder. Ibland har jag upplevt att den som inte kommer från arbetarklassen har väldigt svårt att se svårigheterna som finns pga klasstillhörigheten. Det påverkar en i väldigt stor utsträckning. Andra förstår dock inte på vilket sätt det påverkar och varför man sitter fast i dem.

Att vi i Sverige ens KAN plugga på universitet, alltså att alla faktiskt kan oavsett var man kommer ifrån är oerhört bra och det tycker jag man ska se som priviligerat, för jämfört med många andra länder är det ju det. Det är en lyx få förunnat.

Menar du att svårigheterna som finns pga klasstillhörigheten arbetarklass (som knappt ens finns i Sverige längre då de flesta som traditionellt var arbetarklass nu räknas till medelklassen) ligger i psykosociala strukturer t.ex. inställningen att ett akademiskt arbete inte är riktigt arbete? Att man inte jobbar på riktigt. Att många "arbetare" ser ner på en akademisk utbildning och föraktet som man som akademiker möter? Jag kan förstå att det kan vara svårt att gå emot det när man hör det från sin egen familj/släkt/vänner. Och ja, det är absolut något som behöver ändras.

 

[Modest]

Ja.... och? Ingen i Sverige nekas högre utbildning baserat på ekonomi eller föräldrarnas utbildningsnivå. Man nekas högre utbildning om ens betyg inte räcker till för den/de utbildningar man sökt. Problemet med för lågt betyg kommer från grundskolan.

Jag vände mig emot ditt argument:

Jämför vi på en nationell skala så är priviliegiet att gå på universitetet försvinnande liten jämfört med alla andra priviligier som finns.

Jag menar att effekten av fördelarna man får i livet av att gå på universitet absolut inte är "försvinnande liten". Den påverkar tvärtom väldigt mycket i livet. Och även om ingen nekas utbildning när man väl söker så är ju problemet att socioekonomisk status påverkar vilka som söker.

Ska man dra paralleller från ditt resonemang in i t ex en diskussion om feminism så kan man ju säga att kvinnor och män har exakt samma förutsättningar. Ingen hindrar kvinnor från att bli högt uppsatta chefer, tvingar dem att vabba eller gå ned i arbetstid, etc men ändå finns det mönster som så tydligt påverkar kvinnor (och även män såklart) på dessa områden. Man måste ju liksom kunna se bortom "alla kan söka, ingen nekas", det är ju en svartvit världsbild medan verkligheten är en gråzon.

 

[Kirre]

Känner här att jag behöver få klarhet i ordet privilegium. För mig är det något som indikerar en orättvisa av något slag. Lite som något man borde skämmas en smula över. Att då använda det i samband med universitetsstudier blir lustigt då alla rent teoretiskt kan söka in. Ingen gallring sker mig veterligen utifrån ekonomi, föräldrar, hudfärg eller bostadsort. Att sedan olika faktorer gör att inte alla söker är en annan sak men kanske inget som man kan kasta i ansiktet på de som sökte...

Suttit och tänkt på exakt samma genom hela diskussionen. Känns som om det pratas runt varandra pga att det definieras olika.

 

[Badger]

Jag är den första i min familj som gjort det, den enda med gymnasieutbildning dessutom. Det är inte lätt att vara arbetarklass och ta sig ifrån normerna som finns där. Alla säger att alla kan läsa på universitet, men så är det inte alls i praktiken. Det finns många hinder, många som är rotade ur hur man helt enkelt är uppvuxen och hur det sett ut i generationer, sedan tillkommer ju som du skriver kognitiva förmågor och andra hinder. Ibland har jag upplevt att den som inte kommer från arbetarklassen har väldigt svårt att se svårigheterna som finns pga klasstillhörigheten. Det påverkar en i väldigt stor utsträckning. Andra förstår dock inte på vilket sätt det påverkar och varför man sitter fast i dem.

Att vi i Sverige ens KAN plugga på universitet, alltså att alla faktiskt kan oavsett var man kommer ifrån är oerhört bra och det tycker jag man ska se som priviligerat, för jämfört med många andra länder är det ju det. Det är en lyx få förunnat.

Jo och det är där jag tjatar om grundskolan. På något sätt verkar vi inte längre i lika hög grad lägga grunden till, visa, och leda, elever till eller mot universitetsstudier? Utan det har blivit förälderns sak. Enligt artiklarna tidigare inlagda ovan. Dvs vi låter numera i fler fall än tidigare familjens bakgrund påverka möjligheten till val. Istället för att försöka vara bättre på att visa än rak väg än på 60-talet- 70-talet 80-talet 90-talet.

Men det är inte så att universiteten i sig eller någon som går på universitetet i sig, från professor till student strävar efter att utesluta någon som inte är privilegierad, som i högstatus rik eller högstatus klass. Utan det strävas ju efter all möjlig förmåga att inkludera alla som känner intresse för och kärlek till studier.

Utan det är liksom själva grundutbildningen, grundskolan, som inte (längre) i samma grad anstränger sig för att kompensera och bana vägen mot utbildning. Lägga upp den väg dit så tydligt som föräldrarna lägger för andra barn. Så att alla barn kan se samma väg inte olika barn olika väg beroende av föräldrarna.

För det är ju där grundskolan ska och bör kompensera. Kompensera med böcker, kompensera med läsning, kompensera genom att visa och uppmuntra och visa vilka olika vägar man kan gå, att de alla är öppna.

 

[MiaMia]

Känner här att jag behöver få klarhet i ordet privilegium. För mig är det något som indikerar en orättvisa av något slag. Lite som något man borde skämmas en smula över. Att då använda det i samband med universitetsstudier blir lustigt då alla rent teoretiskt kan söka in. Ingen gallring sker mig veterligen utifrån ekonomi, föräldrar, hudfärg eller bostadsort. Att sedan olika faktorer gör att inte alla söker är en annan sak men kanske inget som man kan kasta i ansiktet på de som sökte...

Jag tänker mig att det ofta används som beskrivning av att vara i en gynnad position, helt utan värdering. T.ex. som en med frisk kropp eller har landets språk som modersmål har ett lättare utgångsläge än den som inte har det. Helt oavsett hur det blivit så eller varför.

Men att det också används, som du säger, med någon typ av värdering av själva skillnaden som förkastlig, icke önskvärd etc. Kanske mer när det handlar om att få/ge/tilldela vissa privilegier - alltså kring processer som skapar skillnaderna (till skillnad från rena nulägesbeskrivningar av faktiska omständigheter)?

Sen är det en fråga om vilket objekt vi talar om. Ursprungligen (i klädkodsdiskussionen) uppfattade jag det som att det en hade med sig efter att ha varit i universitetsmiljön var ett socialt privilegium (=mer gynnat läge i fråga om kunskap, erfarenheter, referensramar).

Nu talas det om ifall det är ett privilegium att ha möjligheten att studera. Eller om faktorer som gör det mer sannolikt att studier verkligen blir av är privilegiet.
Det blir olika frågeställningar som blandas och inte riktigt samma privilegium som det talas om i olika inlägg...

Och det är en relativ jämförelse vad som är privilegierat, så beror på vilken referensram vi ställer det i förhållande till. Vilka miljöer, människor, förutsättningar är det som relateras till.
Att rent allmänt bara fråga om "universitetsstudier" är priviligerat blir kankse lite för ospecifikt om man inte är ense om en kontext det diskuteras utifrån.

 

[Badger]

Hur vet du hur dina förmågor ser ut om du inte har haft möjlighet att på riktigt testa dem? Barn i en arbetarklass kommer ofta från familjer där hjälp med läxorna hemma inte finns, där man inte läser för dem när de är små, där man inte tar till vara på det intresse de kan visa för olika saker, säg böcker eller specialämnen, helt enkelt för att föräldranra inte kan eller har råd. I skolan halkar de lätt efter eller är medelmåttig och på medelmåttiga betyg blir man ingen läkare i första taget.

Det är jätteallvarligt med högläsningen.

Det gäller inte bara arbetarklassen. Har för mig men hittar inte artikeln att i Sverige hade vi en väldigt hög nivå av högläsning för barn inom alla klasser, dvs även arbetarklassen, under 80-talet.

Men att det numera minskat så totalt radikalt att det knappast kan vara så att alla högutbildade eller som hade högutbildade föräldrar ens gör det numera för sina barn.

Minskningen är från 74% av föräldrarna till 35% av föräldrarna mellan 2002 och 2012.

Har för mig att det låg på över 80% av föräldrarna under 80 -talet och då även längre tid.

Läs dig till ett rikt ordförråd

* För drygt tio år sedan läste 74 procent av föräldrarna för sina barn varje dag. Då hade lästiden halverats jämfört med 1984, från en halvtimme till en kvart.

* I en undersökning gjord våren 2012, på uppdrag av Läsrörelsen och Junibacken, angav endast 35 procent av föräldrarna att de läser för sina barn varje dag.

Det gör i förlängningen att man kanske inte ens klarar av att läsa kvällspressen som 17 åring sedan. Eller ett valmanifest.

En sjuåring har i genomsnitt ett ordförråd på 7 000 ord. En 17-åring som läser och/eller lyssnar till texter och som har blivit läst för som liten har ett ordförråd på 50 000-70 000 ord, men en 17-åring som inte läser har ett ordförråd på 15 000-17 000 ord. För att klara av ett vanligt vuxenliv, att hänga med i nyhetssändningar, förstå en tidningsartikel och att kunna följa instruktioner och anvisningar, krävs cirka 50 000 ord.

Men läsandet bland barn har ökat nu på senare år som tur är tydligen.

 

[Lingon]

Jag vände mig emot ditt argument:


Jag menar att effekten av fördelarna man får i livet av att gå på universitet absolut inte är "försvinnande liten". Den påverkar tvärtom väldigt mycket i livet. Och även om ingen nekas utbildning när man väl söker så är ju problemet att socioekonomisk status påverkar vilka som söker.

Ska man dra paralleller från ditt resonemang in i t ex en diskussion om feminism så kan man ju säga att kvinnor och män har exakt samma förutsättningar. Ingen hindrar kvinnor från att bli högt uppsatta chefer, tvingar dem att vabba eller gå ned i arbetstid, etc men ändå finns det mönster som så tydligt påverkar kvinnor (och även män såklart) på dessa områden. Man måste ju liksom kunna se bortom "alla kan söka, ingen nekas", det är ju en svartvit världsbild medan verkligheten är en gråzon.

Ah, nu förstår jag! Vi pratar om olika saker. Jag menar att alla har möjlighet att gå på universitet/högskola och skaffa sig den utbildningen. Medan du pratar om de personer som redan gjort sina val och där en del har en högre utbildning och andra inte har det.

När jag skrev försvinnande liten menade jag det eventuella privilegiet man har som akademikerbarn när man bestämmer sig för att söka eller inte söka till universitetet. Självklart vinner man på att skaffa sig en bra utbildning! Det säger ju sig självt. Men alla har möjligheten att skaffa sig den i Sverige då man inte behöver har pengar för att kunna läsa vidare efter gymnasiet.

 

[Badger]

Känner här att jag behöver få klarhet i ordet privilegium. För mig är det något som indikerar en orättvisa av något slag. Lite som något man borde skämmas en smula över. Att då använda det i samband med universitetsstudier blir lustigt då alla rent teoretiskt kan söka in. Ingen gallring sker mig veterligen utifrån ekonomi, föräldrar, hudfärg eller bostadsort. Att sedan olika faktorer gör att inte alla söker är en annan sak men kanske inget som man kan kasta i ansiktet på de som sökte...

Jag uppfattar ordet så som du gör.

Fast kanske mer. Dvs en orättvisa som ligger i själva urvalet och att om man är privilegierad så har man närapå fått något man inte egentligen förtjänar kanske på bekostnad av någon som borde haft det.

typ nära wiki

Ett privilegium, är en exklusiv rättighet som ges till en viss person eller grupp av staten eller annat organ som kan utdela sådant.

 

[Badger]

Sen är det en fråga om vilket objekt vi talar om. Ursprungligen (i klädkodsdiskussionen) uppfattade jag det som att det en hade med sig efter att ha varit i universitetsmiljön var ett socialt privilegium (=mer gynnat läge i fråga om kunskap, erfarenheter, referensramar).

Så jag håller med lite om att efter ha genomgått universitetsstudier på vissa orter kan ha med sig ett socialt privilegium -ett kanske oförtjänt mer gynnat läge i etikett, klädsel osv. Och då även kan få ett relativt mer positivt bemötande utan att förtjäna det jämfört med en kanske mycket trevligare person med annat bordsskick och klädsel. Det är ju inte ens det som var målet med studierna ändå.

Samma med hälsa osv.

 

[sjoberga]

Känner här att jag behöver få klarhet i ordet privilegium. För mig är det något som indikerar en orättvisa av något slag. Lite som något man borde skämmas en smula över. Att då använda det i samband med universitetsstudier blir lustigt då alla rent teoretiskt kan söka in. Ingen gallring sker mig veterligen utifrån ekonomi, föräldrar, hudfärg eller bostadsort. Att sedan olika faktorer gör att inte alla söker är en annan sak men kanske inget som man kan kasta i ansiktet på de som sökte...

Gallringen sker, som tur var inte formellt längre. Men skämmas för att man söker är inte det jag menar i alla fall. Det handlar om att vara medveten om att inte alla har alls lika lätt att ens söka, även om det i praktiken är en trivial handling att utföra. Och att man nog blir mer hjälpt av en accepterande miljö, som är anpassat till att skapa förutsättningar för många, än en uppfostrande miljö där man måste lära sig saker från en viss starkt klassgrundad miljö för att passa in.

Sedan hade många av mina studiekamrater klart bättre förutsättningar att klara studierna, då många fick finansiering av sina föräldrar, emedan jag behövde jobba halvtid och låna pengar för att skramla ihop pengar att leva för. Jag hade inte valet att förlita mig på finansiering av någon annan. De skillnaderna är liksom där, och kommer att vara där.

Att vi i teorin inte har formellt lägre kvinnolöner betyder inte att det inte finns och måste fortsätta arbetas med.