Är jag ovanlig?

[veteranix]

Måste bryta ut en fråga som kom upp i min andra tråd. Skuldkänslan över att bli lämnad? Jag fick en riktig ögonöppnare där, varför känner jag skuld över att jag blev lämnad? Jag har ju inte gjort fel och det är ju inte alls ovanligt eller konstigt att känslorna tar slut och man skiljer sig?

Skulle kännas bra om jag kan få bolla den här frågan lite med andra.

 

[Tingeling]

Sv: Är jag ovanlig?

Jag tror att alla som blivit lämnade ställer sig frågan om det var något man kunde gjort bättre. Varför man inte dög.
Tror det är helt normalt. En del i processen bara

 

[Calazirya]

Sv: Är jag ovanlig?

Jag kände skuld för att jag lämnade, jag tror att dom allra flesta har sådana tankar oavsett om man lämnar eller om man blir lämnad.

 

[tanten]

Sv: Är jag ovanlig?

Inte det minsta.

När jag separerade var det med en gränslös sorg över att jag inte var möjlig att tycka om. Maken sa att han älskade mig och jag tror det är absolut sant. Däremot gillade han mig inte. Inte alls.

Fast i mitt fall var det nog mer skam än skuld. Jag skämdes över att vara så förfärlig som han tyckte. Det var en lätt roll att kliva in i eftersom jag uppfostrades med mycket skam. Jag klev in i en välbekant roll.

Jag skämdes för hur jag betedde mig, över att jag inte klarade men hel massa saker, över allt jag inte orkade hemma och jag skämdes oerhört över mitt utseende. Utseendeskammen finns kvar och poppar upp med jämna mellanrum.

Skyldig - då handlar det om att något är ditt fel. Så är det ju verkligen inte i ditt fall veteranix!

Inget i detta är någons FEL. Det hände. Och så hanterar vi alla kriser på olika sätt. Men någons fel? Näe

 

[monster1]

Sv: Är jag ovanlig?

Nej, jag tror att det är jättevanligt. Jag hade absolut sådana känslor när förhållandet sprack.

Det viktiga är att det är inte sant. Det finns inget att skämmas över, det finns ingen anledning för dig att känna skam.

Det är vanligt att skilja sig eller att separera, nästan alla här på buke har tex varit med om ett längre förhållande som tagit slut. Det finns böcker skrivna om skilsmässor tom sajter om skilsmässor (http://www.skilsmassa.com/skilsmassa-sa-gar-du-vidare.html).

 

[svea]

Sv: Är jag ovanlig?

Men det är väl inte så konstigt att du känner skuld, med tanke på de saker du skrev tidigare att han hade hävt ur sig att han angav som skäl till att vänsterprassla. Om du är känslig och har dåligt självförtroende redan från början och han lägger skuld på dig så är det väl inte så konstigt att du tar åt dig. Fast det inte är ditt fel utan hans patetiska bortförklaringar.

Ditt ex har säkert många goda sidor också, men mitt intryck är inte att han har haft förmågan att lyfta din självkänsla eller ditt självförtroende de senaste åren. Han har nog försökt så gott han kunnat - men på fel sätt. Det är nog inget att hålla på och älta för mycket, utan kanske nöja sig med att konstatera att just på det området funkade inte dynamiken i ert förhållande särskilt bra. Han kanske har gillat lite att få vara familjeöverhuvud också - men på din bekostnad för du har förlorat en hel del svängrum och självständighet.

Jag vet att du kommer att få en skitjobbig period nu, men jag har väldigt gott hopp om att du kommer att gå ur den som en starkare människa. Det finns en fördel med att stå på egna ben, och det är att varje grej man fixar gör en starkare. Jag skriver på egna ben och inte ensam, för du är inte ensam. Halva buke går bakom med långpisken och smackar på!

 

[Petruska]

Sv: Är jag ovanlig?

Jag tror att alla som blivit lämnade ställer sig frågan om det var något man kunde gjort bättre.

Ser jag till mig själv och mina vänner, var det där något som var rätt vanligt i rätt unga år. Före 25, kanske. Möjligen före 30 i svårbotade fall.

Numera skulle det förvåna mig att höra sådant från mina vänner. (Det finns dock andra personer, som jag inte skulle bli förvånad om de sa så, ens i min ålder.)

 

[Luff]

Sv: Är jag ovanlig?

Så du har på något sätt lyckats skaffa dig vänner som inte skulle känna sorg och skuld över ett havererat äktenskap.
Eftersom jag inte tror att du valt vänner efter detta kriterie?
Vilken egenskap saknar dom eller har som gör att dom inte skulle hamna i dessa känslolägen?

 

[Petruska]

Sv: Är jag ovanlig?

Jag tror att jag har skaffat mig vänner som i hög grad har samma syn på relationer i stort och på det här med kvinnor och män i stort som jag har.

Jag är inte unik på den punkten, vågar jag nog påstå.

Skulle tro att de flesta av oss är lite lika våra vänner på punkter som vi finner viktiga (det gäller ju däremot inte för bekanta och arbetskamrater osv, som man inte väljer själv i samma grad).

Edit: nu läste jag din fråga igen. Sorg över skilsmässor handlar det ju inte om. Frågan gällde skamkänslor över att bli dumpad. Det är sådana jag kommenterar.

 

[Calazirya]

Sv: Är jag ovanlig?

Nu har väl inte TS uttryckt att hon har skamkänslor, utan om skuldkänslor och åtminstone jag ser skillnader i skam och skuld.

 

[tanten]

Sv: Är jag ovanlig?

Ser jag till mig själv och mina vänner, var det där något som var rätt vanligt i rätt unga år. Före 25, kanske. Möjligen före 30 i svårbotade fall.

Numera skulle det förvåna mig att höra sådant från mina vänner. (Det finns dock andra personer, som jag inte skulle bli förvånad om de sa så, ens i min ålder.)

Jag har en del vänner som brutit upp under de senaste åren,. De flesta känner att de misslyckats i någon aspekt. Att det kunde varit bra bara "om" varit.

Jag tror itne att det är något som hör ungdomen till. En bruten relation är i någon aspekt ett misslyckande. Goda intentioner som sprack. Klart att man åtminstone initialt - lägger skuld på sig själv?

 

[Luff]

Sv: Är jag ovanlig?

Som sagt. Skuld, inte skam. Sorgen tror jag infinner sig först - över förlorad tid, förlorade känslor. Och sen varför hamnade just jag i denna situation.

Och jag efterfrågade egenskaper som du och dina vänner har eftersom ni inte hamnar i detta känslorum.
Bra självkänsla? Eller är det erfarenhet som kommer sig av ålder?

 

[tanten]

Sv: Är jag ovanlig?

Nu har väl inte TS uttryckt att hon har skamkänslor, utan om skuldkänslor och åtminstone jag ser skillnader i skam och skuld.

Skam och skuld är två helt olika saker.

 

[mandalaki]

Sv: Är jag ovanlig?

Fast det handlade nog om både skam och skuld i den andra tråden ...

veteranix: jag tror att den där känslan sitter i magen (därmed inte sagt att den är biologisk, den är nog inlärd, vi "ska" reagera så). Har partnern varit otrogen reagerar vi med "Hen valde den andra, jag är jämförd och blev bortvald, jag dög inte, det är fel på mig, det var mitt fel."

Jag tycker att mycket i reaktionerna efter en otrohet tyder på att just den reaktionen är vanlig. Viljan att veta detaljer om den andra, skammen i "alla andra visste utom jag" osv.

 

[Petruska]

Sv: Är jag ovanlig?

Fast det handlade nog om både skam och skuld i den andra tråden ...

Precis vad jag skulle skriva.

(För min del är begreppsutredningen vad gäller skam/skuld helt ointressant. Om den intresserar TS lämnar jag åt henne att ta upp den tråden.)

 

[Lejonelle]

Sv: Är jag ovanlig?

Måste bryta ut en fråga som kom upp i min andra tråd. Skuldkänslan över att bli lämnad? Jag fick en riktig ögonöppnare där, varför känner jag skuld över att jag blev lämnad? Jag har ju inte gjort fel och det är ju inte alls ovanligt eller konstigt att känslorna tar slut och man skiljer sig?

Skulle kännas bra om jag kan få bolla den här frågan lite med andra.

Jag tror inte man ska tänka att någon känsla är "fel" i det här sammanhanget. Du känner något du beskriver som skuld och din känsla är din egen. Kanske det är lättare att förstå varför du känner som du gör, om du försöker bryta ned känslan och komma fram till VAD det egentligen är du känner? Det kan ju vara allt möjligt tillsammans med skulden. Skam, ilska, självförakt, saknad, sorg, kanske tom sådant som lättnad, det kan finnas mycket i din känslomix. Låt det finnas.

Och så är det bra att du inser att det som hänt inte beror på något du gjort fel.

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Är jag ovanlig?

Jag förstår dig. Känslor är så svåra att förstå sig på. Jag brottas ännu med mina...och såren.
Det är snart 3 år sedan jag fick veta att min sambo sen 11 år och pappan till vår son, bedragit mig i 3 år. Med en kvinna han hittat på kontaktannons, vad man nu gör ute på dejtingsidor när man har familj

Jag lämnade. Jag har en ny och helt underbar man i mitt liv sen ett halvår tillbaka. Men ärren finns där. Och sorgen. Det förstörde så mycket i mitt liv. Jag har ifrågasatt mig själv tusentals gånger vad jag gjorde så dåligt...så han kunde få behandla mig så? Under 2 av dessa 3 år av otroheten kämpade min mamma mot hjärntumör, en kamp hon förlorade. Jag hade mer än någonsin behövt honom då...men istället gick han bakom min rygg, blundade för min smärta, nonchalerade min och sonens sorg.

Som jag undrat hur han kunde svika så. Var jag inte mer värd? Hur kan man vända sin parter ryggen i det läget och gå till en okänd kvinna man hittat på en dejtingsida? Han skulle ju vara min klippa.....ingen har svikit mig och gjort mig så illa som han gjorde i det valet. Den jag skulle lite mest på och som skulle vara mitt stöd blev den som svek mig mest.

Jag saknar inte honom. Jag saknar inte oss heller. Men det är en sorg att drömmarna aldrig blev av. Huset som köptes och gjordes till ett hem som skulle vara för alltid försvann. Familjen..mamma+pappa+barn försvann. Alla år av drömmar, tid och känslor bara försvann i ett stort svek. Jag har sörjt förlusten av mitt liv. Nu ser jag ett nytt, härligt liv och framtid med min nya kärlek. Vi är en ny familj tillsammans med min son (som jag har varannan vecka)

Men trots att jag är enormt lycklig, kär och ser framåt mot mitt nya liv med min kärlek och son så finns såren där. Tilliten har fått sig en rejäl knäck. Självförtroendet är rejält tilltufsat. Hur kunde jag missa en 3 år lång otrohet? Är jag så otroligt dålig på att läsa av min partner? Är jag så självupptagen att jag inte märker vad som händer omkring mig? Kan jag bli så obetydlig igen så jag kan svikas så igen? Och jag inser att jag lägger skuld på mig i de frågorna och känslorna. Men jag har känt mig så kass och misslyckad för att min sambo kunde göra såhär mot mig i hela 3 år. Det hade han väl inte gjort om jag var bra och underbar? Det kändes som ett enormt misslyckande och jag skämdes inför alla. Det var också pinsamt att jag över huvud taget älskat en sån skitstövel som nu alla tyckte han var.

Kort sagt så lämnade sveket efter sig en enorm soppa av känslor som har tagit tid att reda ut och förstå.

 

[Mabuse]

Sv: Är jag ovanlig?

Jag tror att alla som blivit lämnade ställer sig frågan om det var något man kunde gjort bättre. Varför man inte dög.
Tror det är helt normalt. En del i processen bara

Fast nej, jag har aldrig tänkt så. Man är ju som man är, jag kan ju inte ändra personlighet och utseende. Ledsen och sorgsen, absolut, men skuld? Såvida man inte gjort något riktigt dumt och det var därför det tog slut, typ stulit den andres pengar eller så. Då skulle jag nog känna mig skyldig, för det hade jag kunnat låta bli att göra. Men jag kan ju inte låta bli att vara och se ut som mig själv. Sen är det förstås väldigt ledsamt om det är någon den andre inte vill vara med, men ohjälpligt. Det är ju där tragiken ligger, det är därför man är ledsen - för att det är ohjälpligt.

 

[monster1]

Sv: Är jag ovanlig?

Jag måste bara fråga, har du fått hjälp med förlusten av din mamma och förlusten ditt och mannens förhållande? Det finns hjälp att få för att läka även om tid också är en bra läkekraft så finns det sätt att hjälpa det hela på traven.

Livet är ju inte svart-vitt man är inte antingen skitstövel eller underbar äkta maka/make, de flesta har ju lite av båda sidor.

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Är jag ovanlig?

Jag måste bara fråga, har du fått hjälp med förlusten av din mamma och förlusten ditt och mannens förhållande? Det finns hjälp att få för att läka även om tid också är en bra läkekraft så finns det sätt att hjälpa det hela på traven.

Livet är ju inte svart-vitt man är inte antingen skitstövel eller underbar äkta maka/make, de flesta har ju lite av båda sidor.

Nej jag tog/bad aldrig om hjälp. Vilket jag idag när jag blickar tillbaka borde ha gjort.
Då tyckte jag att även det var ett tecken på hur kass jag var...att jag kunde behöva hjälp!! Jag ville vara stark och lösa allt själv. Jag ville nog på något sätt få någon form av revansch och bevisa för mig själv att jag inte var så kass trots allt. Ville nog vara "duktig". Första året hämtade jag kraft i ilskan. Sen föll jag och kände mig helt utmattad. Orkade inte känna någonting utan bara tog dag för dag....koncentrerade mig på vardagen. Jobb, vara mamma osv...mycket för att slippa tänka. Många tyckte jag var stark som höll på sådär. Idag tycker jag att jag var svag som inte tillät mig känna efter, prata ut och sörja. Jag grät aldrig en tår under hela den perioden och det är inte normalt!

Så mitt råd till de som det kan beröra är att våga falla tidigare och våga ta hjälp!!

TS är mycket starkare än jag var som vågar ta en titt på sina känslor nu och inte gör som jag gjorde, som väntade några år