Bukefalos 28 år!

Är jag ovanlig?

Sv: Är jag ovanlig?

Och jag efterfrågade egenskaper som du och dina vänner har eftersom ni inte hamnar i detta känslorum.
Bra självkänsla? Eller är det erfarenhet som kommer sig av ålder?

Den mest förenande egenskapen i det fallet handlar nog om vissa sätt att se på relationer och att ha/göra/leva relationer. Där sådant som skuldbeläggande (och en del andra konventionella relationsmönster) står under väldigt återkommande diskussion och ses som något problematiskt, som man bör och behöver lära sig att undvika.

Och där det anses viktigt och intressant med tydliga gränser mellan människor. Du är du och jag är jag. Din relation med x är din relation med x, min relation med x är min relation med x.

Jag tror inte att jag kan förklara så mycket bättre, tyvärr.

Delvis kommer det ju av ålder. Om man övar på samma sak länge nog, blir man ju bättre på det än man var i början.

(Långt ifrån alla gillar att relatera på det viset. Många vill göra helt annorlunda, vill inte ha klara gränser mellan personerna, tex.)
 
Sv: Är jag ovanlig?

Det kan också vara så att du omedvetet tar över din expartners känslor. Nu var det ett bra tag sen jag läste psykologi men som jag minns det så är det samma typ av reaktion som skämskudden, alltså att man blir pinsamt berörd av att se någon annan råka ut för en pinsamhet eller att det kan vara jobbigt att se någon annans osäkerhet. Jag tänker mig att man kan känna särskilt mycket skuld om man dessutom ser sin partner anstränga sig för att dölja sina skuldkänslor genom att bete sig nonchalant. Skulle din expartner öppet diskutera sin skuld och ta ansvar för den skulle du gissningsvis inte känna skuld på det sättet.
 
Sv: Är jag ovanlig?

*KL*

Lite i samma sits som du ju.
Skuld? Nej, absolut inte.

Men skäms gör jag fortfarande. Över mitt usla partnerval, över val av pappa till mina barn, över att jag inte försökte sätta gränser tydligare tidigt, över att jag lät det gå så långt, över att jag inte lämnade utan stannade kvar, över att jag lät honom styra mitt tänkande på ett så destruktivt sätt. Skäms över att jag inte genomskådade de tomma löftena, för jag visste ju innerst inne.

Jo, skammen finns där, men inte just över själva separationen - dvs de krossade drömmarna och livet som försvann.
 
Sv: Är jag ovanlig?

Jag förstår dig. Känslor är så svåra att förstå sig på. Jag brottas ännu med mina...och såren.
Det är snart 3 år sedan jag fick veta att min sambo sen 11 år och pappan till vår son, bedragit mig i 3 år. Med en kvinna han hittat på kontaktannons, vad man nu gör ute på dejtingsidor när man har familj :crazy:

Jag lämnade. Jag har en ny och helt underbar man i mitt liv sen ett halvår tillbaka. Men ärren finns där. Och sorgen. Det förstörde så mycket i mitt liv. Jag har ifrågasatt mig själv tusentals gånger vad jag gjorde så dåligt...så han kunde få behandla mig så? Under 2 av dessa 3 år av otroheten kämpade min mamma mot hjärntumör, en kamp hon förlorade. Jag hade mer än någonsin behövt honom då...men istället gick han bakom min rygg, blundade för min smärta, nonchalerade min och sonens sorg.

Som jag undrat hur han kunde svika så. Var jag inte mer värd? Hur kan man vända sin parter ryggen i det läget och gå till en okänd kvinna man hittat på en dejtingsida? Han skulle ju vara min klippa.....ingen har svikit mig och gjort mig så illa som han gjorde i det valet. Den jag skulle lite mest på och som skulle vara mitt stöd blev den som svek mig mest.

Jag saknar inte honom. Jag saknar inte oss heller. Men det är en sorg att drömmarna aldrig blev av. Huset som köptes och gjordes till ett hem som skulle vara för alltid försvann. Familjen..mamma+pappa+barn försvann. Alla år av drömmar, tid och känslor bara försvann i ett stort svek. Jag har sörjt förlusten av mitt liv. Nu ser jag ett nytt, härligt liv och framtid med min nya kärlek. Vi är en ny familj tillsammans med min son (som jag har varannan vecka)

Men trots att jag är enormt lycklig, kär och ser framåt mot mitt nya liv med min kärlek och son så finns såren där. Tilliten har fått sig en rejäl knäck. Självförtroendet är rejält tilltufsat. Hur kunde jag missa en 3 år lång otrohet? Är jag så otroligt dålig på att läsa av min partner? Är jag så självupptagen att jag inte märker vad som händer omkring mig? Kan jag bli så obetydlig igen så jag kan svikas så igen? Och jag inser att jag lägger skuld på mig i de frågorna och känslorna. Men jag har känt mig så kass och misslyckad för att min sambo kunde göra såhär mot mig i hela 3 år. Det hade han väl inte gjort om jag var bra och underbar? Det kändes som ett enormt misslyckande och jag skämdes inför alla. Det var också pinsamt att jag över huvud taget älskat en sån skitstövel som nu alla tyckte han var.

Kort sagt så lämnade sveket efter sig en enorm soppa av känslor som har tagit tid att reda ut och förstå.

Jag hade nog känt samma saker som du om jag hamnat i din situation. Lider verkligen med dig.
Men en lite tröst i eländet (som var) kanske kan vara att tänka på hur han resonerade. Att registrera sig på sidan förstår jag inte, det måste han ha gjort för att han inte var kär längre och ville träffa en annan. Eller så ville han bara ha sex, men tre års förhållande tyder ju på det första. Svinigt är det iaf. :crazy:
Men skuldkänslorna är egentligen inte realistiska, de borde ligga på honom att känna. Eftersom han gjorde som han gjorde så kände han nog skuld också.

Bakvänt nog så kände han nog att du var värd mer än att dumpas för en annan. Därför smög han med det, för han hade inte mod att berätta. Han tyckte förmodligen själv att han var nedrig som ville dumpa dig när din mamma var sjuk, därför smög han med det. Han tyckte antagligen också att du förtjänade bättre. Därför smög han med det.

Det elaka smygandet tolkas av den svikna som att man inte betyder något, men det kan på ett vridet sätt vara tvärtom. Svikaren vet att den gör fel och tycker det själv, men är egoistisk och vill göra det den gör men utan att behöva stå för det. Det kan vara svårt att stå för att göra någon man ändå tycker om illa. Man tycker själv att man sviker, att partnern förtjänar mer, att man borde finnas där, ställa upp osv. Den lätta vägen är att smussla.
 
Sv: Är jag ovanlig?

Det "lustiga" var att han dumpade henne efter 3 år. Hon blev "sur" och skvallrade till mig ;)

Jag frågade honom varför han om dejtingsidan och vad det gick ut på. Hans svar var "Det rockade inte längre" :crazy: Kan inte minnas att han la två fingrar i kors för att få det att "rocka" heller.....

Och jag frågade honom varför han dumpade henne. Han svar var "jag hade bestämt mig för att jag ville satsa på min familj och att jag älskade dig"....
Öhh.......Förhållande och familj kommer ju liksom inte på öppet köp :banghead:

Många tjejer har kommit och gått sen dess och han har gjort fler grejer i samma egostil. Idag är han någon annans huvudvärk och jag behöver bara ha å göra med honom när det gäller sonen. :yuck:
 
Sv: Är jag ovanlig?

Man kan nog iofs tänka sig ganska många ytterligare tolkningar av den där berättelsen.

Jag betvivlar verkligen inte att Voff tog mycket illa vid sig och verkligen led och lider av det hela, men det betyder inte att hennes och din tolkning är de enda möjliga.

Liknande händelser kan förklaras på åtskilliga sätt, där det inte alls lika tydligt blir en skurk och en som det är synd om. Jag tror att de sätten vanligtvis är mer konstruktiva för alla inblandade parter.
 
Sv: Är jag ovanlig?

Va? Blev du inte smickrad? ;) :eek: att han kom på efter bara tre års prassel att du var en roligare leksak? Triumf juh... :p
Nej, usch, förstår att du dumpade honom, bra gjort!

Jag har ändå någon fundering på att skamkänslorna kan vara biologiska delvis. Det kan nog vara en medfödd vetskap om att det gäller att vara den bästa partnern, någon med bättre nyckelretningsattribut kan konkurrera ut en. Känslan att man vill veta hur konkurrenten ser ut, ålder etc tyder på det. Ser man att den nya partnern är yngre, snyggare grottar man ner sig i självömkan att man inte duger fysiskt. Ser man att man själv är yngre o snyggare känner man sig förolämpad och fattar inte hur han kunde lämna en för "den där".

Obs, detta var min egen teori nu! Vad tror ni andra om den?
 
Sv: Är jag ovanlig?

Eftersom du verkar gilla biologiska teorier så borde du väl tänka att han helt enkelt ville sprida sin säd - och gjorde helt rätt i det?;)

(Kommer dock inte att fortsätta på det här spåret för då havererar jag veteranix tråd. Jag kan ibland inte kontrollera mig när folk hittar på egna biologiska teorier:o)
 
Sv: Är jag ovanlig?

Ja, det var nog det hans *** tänkte, men jag funderade ju snarare på varför den svikna känner skam över att bli sviken, samt ofta har en irrationell önskan om att veta utseende, ålder på den som partnern vänstrat med. I vissa fall vill den svikne/a tom veta detaljer om vad de gjort i sängen. Det är ju inget konstruktivt med det egentligen, så det måste ju finnas någon annan orsak till att man reagerar så.
Kanske en biologisk? Man kanske undrar om man är dumpad för att man inte stod sig i konkurransen?
Så är det ju sällan, människor blir ju kära och slutar vara kära lite hipp som happ, men våra hjärnor verkar ju inte vara inställda på den logiken.
 
Sv: Är jag ovanlig?

Delvis Kl*

Jag skulle gärna höra tankarna från några som varit "svikaren" i en sån här historia...hur resonemang, tankar, känslor, ev skuld osv går. Jag vet många som blivit bedragna och hört deras historia. Finns det bedragna så måste det ju finnas bedragare.....men om dom är det tyst :meh:

Jag hade sett älskarinnan på mitt exs Fb. Hon skrev jämt en massa fåniga komentarer. Hon kommenterade precis allt och gillade allt. Vid ett tillfälle blev det så fånigt så jag hävde ur mig "man kan ju tro att den där xxx är din flickvän för hon kommenterar ju mer än jag och verkar då väldigt noga med att synas. Helt stört ju!!"
Detta sa jag på en middagsbjudning med flera vänner och gissa om jag blev påmind om de orden av dom sen. Men jag trodde aldrig att han skulle ha ihop det med henne. Hon såg rätt sliten och härjad ut och verkade rätt skum med sina komentarer. Jag tog för givet att det var nån gammal klasskompis som hade haft nån "thing" på honom. Jag tycker verkligen inte att jag är nått snyggo men där vann jag med hästlängder så man undrade ju vad i hela friden för underbara saker hon gjorde och inte jag :(

Men jag släppte henne rätt snabbt. Jag ansåg att hon var en looser som i 3 år nöjde sig med att vara nummer två och egentligen var hon nog mer "kass" än mig eftersom hon inte kunde skaffa sig en egen karl ;) Blockade henne på fb så jag slapp se om hon skulle ploppa upp i någon väns flöde. Har sen ett tag även blockat mitt ex av samma anledning plus att jag tröttnade på att han hade inblick i min vardag genom att se vad jag skrev med gemensamma vänner. Det är så mycket lättare att släppa och gå vidare om man slipper få små poppupp-påminnelser här och där :)

I början vältrade jag mig mycket i självömkan och ältade allt i min skalle i tid och otid. Sen lessnade jag på mig själv. Jag tröttnade på att inte nog med att han tog ifrån mig mitt fd liv...han tog ifrån mig min framtid och glädje så länge jag höll på sådär. Då vaknade jävlar anammat i mig. Jag testade ett par dejter, jag blev mer social med mina vänner än jag varit på många år och jag träffade nya vänner.
Jag gillar mig själv bättre idag än jag gjorde innan :)

Nu har det här inte så jättemycket kanske med TS att göra och jag ber om ursäkt om jag kapat din tråd lite TS. Kanske hittar du någon igenkänningsfaktor i min berättelse som gör att du känner dig mindre ensam i skiten. Och kanske hittar du något som på något sätt kan peppa dig. Man känner sig sorgligast och sämst i världen när man råkar ut för sånt här men man är verkligen inte ensam och man är absolut inte sämst :)

Kram Voff
 
Sv: Är jag ovanlig?

Jag läser mycket intresserat och jag känner igen mig i allt! Som du skriver, den som ljuger och bedrar berättar aldrig sin sida av historien. Man hör alltid bara den andra sidan av historien.
 
Sv: Är jag ovanlig?

Det händer att sådana också berättar sin sida av myntet men oftast blir dom sågade vid fotknölarna. Inget ont om Voff eller hennes inlägg, men så mycket fokus och hårda ord mot den andra kvinnan (i Voffs fall) gör ju att det faller sig naturligt att den personen som varit i den situationen håller lite låg profil.
 
Sv: Är jag ovanlig?

Tja, en variant är ju att istället för att utmåla sin partner som den onde svikaren, faktiskt prata med hen och på så vis få hens version.

Om förhållandet för övrigt är eller har varit öppet, konstruktivt och vettigt, så bör ju ett sådant samtal inte vara ogenomförbart. Och är det ogenomförbart, så spelar det väl ingen roll om hen är en "svikare" eller inte, då kan man ju hursomhelst inte prata om viktiga saker. Varför ska man då vara ihop?

Det är väl inte så himla svårt att förstå att i tider av motgångar i livet som den ena parten blir väldigt upptagen och nedstämd av, så kan den andra reagera genom att söka sig utåt? Om det sen är till kompisar eller till en annan sexpartner, är kanske inte ens det centrala ur hens perspektiv? Men du har ju bestämt att det är en ödesfråga.

Det är klart, om partnern verkligen blir kär i en annan och väljer en annan, då är det inte så mycket man kan göra. Om man kan ha de där samtalen då, eller inte, är kanske också en annan fråga.

Men om den som söker sig utåt faktiskt inte vill göra slut egentligen? Varför ska då den "bedragna" tillåta sig att odla en bild av hen som är bilden av en svikare som inte fanns där hen skulle i nödens tid, utan visade sig vara en falsk krake?

När någon skapar en sådan bild av någon annan, verkar det ju helt uteslutet att man skulle komma vidare i samtal.

Självklart är aldrig "svikarens" bild den bild av en svikare som du målar upp. Mycket av den handlar ju om dig, inte om den andra personen. Om den andra personen måste visa upp sig som en svikare för att du ska vara nöjd, så får du nog stå utan svikarens egen bild.

De par som har haft kriser och upplevelser av det här slaget och som har pratat sig igenom det och landat i det, har naturligtvis mycket intressantare och mer nyanserade bilder av det hela än "Svikaren" och den "Stackars Bedragna".

Men din bild, ditt upplägg av samtalet, gör ju att de enda som kan svara dig och vara inkännande, är de som skapat samma bilder i sina huvuden.
 
Sv: Är jag ovanlig?

KL

I mitt fall så pratade vi mycket under en period ( ca 1½ år efter separationen) Så mycket att det kändes som att vi hittade tillbaka och han fick en ny chans. Några vettiga svar hade inte mitt ex men han ville förändra sig. Han ville bara "bli sig själv igen" och få tillbaka sin familj. Han verkade verkligen vilja.....

Det tog 4 mån så hade han en profil på en dejtingsida igen samt jag råkade hitta en mycket intim dialog/chatt med en tjej när jag skulle beställa biljetter på datorn. Då tackade jag för gott.
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Är jag ovanlig?

Jag har varit otrogen.


Det är tolv år sedan, och många furor har fallit sedan dess så jag anser det preskriberat sedan länge.

Kortfattat så tyckte jag killen var rätt trevlig (om än lite självömkande) men sexet var miserabelt uselt bortom beskrivning, och när möjligheten dök upp i form av en tidigare bekant så var det enkelt.
Vi bodde inte ihop och hade distansförhållande så det var så himla lätt.
Ärligt talat så hade jag inte ens dåligt samvete.
Den jag träffade var både roligare och mer givande på alla sätt, så efter nån månad så avslutade jag raskt relationen med killen ifråga.
Det märkliga var att han på förekommen anledning tyckte det var helt ok om jag var intim med tjejer, men killar var ett tabu- för honom.

Som avslutning: nej, jag är inget svin, och nej, jag har inte upprepat bravaden hittills. Däremot lärde jag mig att snabbare se till mina egna behov och faktiskt inte hänga ihop med någon av tyckalitesyndomskäl.
 

Liknande trådar

Fritid Jag har en fritidsaktivitet där jag tappat känslan av att det ska bli roligt. När jag väl är där och gör det så är det roligt och...
Svar
17
· Visningar
1 330
Senast: hollypolly
·
Relationer Min sambo släppte bomben att han vill göra slut. Jag är helt förkrossad. Visst vi har bråkat ganska mycket på sistone och vi...
6 7 8
Svar
142
· Visningar
12 197
Senast: tott
·
Skola & Jobb Som en uppdatering på gamla tråden, så blev jag "av med jobbet". Fick besked om detta idag, att jag inte fick en tillsvidareanställning...
Svar
19
· Visningar
2 906
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
19 400
Senast: Whoever
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Bilsätesskydd
  • Valp 2023 -den andra
  • Katter med olika foderbehov

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp