Är så less på min kropp (gnällig)

Status
Stängd för vidare inlägg.
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Jag undrar då helt ärligt.
Skulle du vilja ha barn om nu någon kom och gav dig ett bara så där?
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Inte_Ung skrev:
Jag undrar då helt ärligt.
Skulle du vilja ha barn om nu någon kom och gav dig ett bara så där?

Menar du ett biologiskt barn? Ja, det skulle jag, om jag inte vore för gammal. Men jag är för gammal så svaret är alltså nej. ;)

För ett icke biologiskt barn är jag däremot inte för gammal så det skulle vara lika välkommet. Men jag är för gammal för att börja en adoptionsprocess och har nyligen separerat. Man får adoptera som ensamstående, men det är inte den start som jag tycker att ett barn ska ha. I min värld ska alla barn ha en pappa (sen behöver han inte nödvändigtvis bo med mamma, men han ska finnas).
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

mandalaki skrev:
Menar du ett biologiskt barn?
Nej, jag menar vilket barn som helst.
Barn är ju barn.
Och jag menade helt bara sådär, utan alla trassliga processer.
Och då så skulle ju ditt svar vara ja.
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Frivilligt barnlösa har väl oftast avstått från barn just för att de inte tycker om barn? Sen finns de ju de som "skaffar" barn fastän de inte tycker om barn...(har ett sånt exempel i närheten). Man "ska" ju ha barn liksom, oavsett, och alla klarar nog inte av pressen av att ta ställning och INTE "skaffa" barn, fastän de egentligen inte vill ha. Så jag kan mycket väl tänka mig att frivilligt barnlösa inte vill ha barn omkring sig. Oj, blev visst lite rörigt, men du förstod nog vad jag menar?

Jag tycker om barn och jag tycker om att ha barn som leker i vårt hus! Förstår inte varför så många tror att bara för att man inte har barn (ännu) så gillar man inte barn? Vi tycker ju lika mycket om barn för det, min man och jag! Tycker det är en hemsk tanke att man inte tycker om barn förrän man fått själv. Däremot gullar jag inte med alla barn jag ser eller träffar. Har inget behov av det. Men jag ser oerhört mycket fram emot att få träffa min lilla brorsdotter för första gången (f 30/9)! Har inte blivit av tidigare pga min hemska förkylning, är livrädd att smitta henne och mamman.

Sen vänder jag mig lite mot det du ger uttryck för. Du verkar inte riktigt unna (fel ord kanske?) oss för tillfället barnlösa att kämpa för att få barn, du kallar det "vuxnas behov" och jämför våra önskebarn med hundvalpar och undrar om någon tänker på barnen. Vems behov har DU tillfredsställt genom att "skaffa" en hel hög med barn då? Först förminskar du vår önskan om att få barn och sen raljerar du med att du själv är så högfertil att du minsann har en hel hög!

Blir tvungen att än en gång poängtera att jag inte känner mig mindre som kvinna/människa bara för att jag inte har barn. Jag vill inte ha barn för att kunna känna mig hel! Jag ÄR redan hel som människa/kvinna. Och jag förstår inte varför det jämt ska kopplas samman. Att få barn tillsammans med mannen i mitt liv skulle vara grädde på moset!

Varför ville du ha så många barn då? Har de alla samma pappa? Tror du att du är bättre än någon annan just för att du har fler barn än de flesta? Medvetet eller ej så verkar du faktiskt lägga ett visst värde i det.
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Och skulle det vara så fel då?
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Francess skrev:
Frivilligt barnlösa har väl oftast avstått från barn just för att de inte tycker om barn? Sen finns de ju de som "skaffar" barn fastän de inte tycker om barn...(har ett sånt exempel i närheten). Man "ska" ju ha barn liksom, oavsett, och alla klarar nog inte av pressen av att ta ställning och INTE "skaffa" barn, fastän de egentligen inte vill ha. Så jag kan mycket väl tänka mig att frivilligt barnlösa inte vill ha barn omkring sig. Oj, blev visst lite rörigt, men du förstod nog vad jag menar?
Jag förstår precis.

Sen vänder jag mig lite mot det du ger uttryck för. Du verkar inte riktigt unna (fel ord kanske?) oss för tillfället barnlösa att kämpa för att få barn, du kallar det "vuxnas behov" och jämför våra önskebarn med hundvalpar och undrar om någon tänker på barnen. Vems behov har DU tillfredsställt genom att "skaffa" en hel hög med barn då?
Jag har tillfredställt mitt behov att att se människor växa och utvecklas från små barn till vuxna människor. Jag ville se det på nära håll som en personlig utveckling. Det kräver dock inte egna barn, utan går att göra med andras. Men för just mig så var det enklast att skaffa just egna, eftersom jag ju är, precis som du påpekat, så fertil. Hade jag inte varit fertil, så hade jag löst det på annat sätt. Fosterbarn hade legat närmast till hands för mig i det läget. För då så tar man hand om dem som behöver tas omhand.

Först förminskar du vår önskan om att få barn och sen raljerar du med att du själv är så högfertil att du minsann har en hel hög!
Hur då, och vad menar du nu?

Blir tvungen att än en gång poängtera att jag inte känner mig mindre som kvinna/människa bara för att jag inte har barn. Jag vill inte ha barn för att kunna känna mig hel!
Många har dock just precis det behovet.

Att få barn tillsammans med mannen i mitt liv skulle vara grädde på moset!
Men vad är det som gör det så viktigt med just det?
Är inte barn något bra även om de är andra sorters barn?

Varför ville du ha så många barn då?
Kul med en flock. Och så har barn en stor glädje av att vara flera att dela sitt liv och sin barndom med, och senare dela problemet med sina gamla föräldrar med.
Jag är endabarn, och det är minst sagt litet tungt.

Har de alla samma pappa?
Nej, de två stora har en pappa och den minsta en annan.
Första pappan ville bara ha 2 barn, och jag tycker att det kan vara bra att de är 3 st.
För om en ballar ur, så är de två att tillsammans hantera det.
Eller som någon sade, 2 och ett i reserv om något händer.
Andra pappan hade inte heller fått uppleva åldern bebis till 5 år, så det glappet behövde fyllas igen.

Tror du att du är bättre än någon annan just för att du har fler barn än de flesta?
Nej det gör jag inte.

Medvetet eller ej så verkar du faktiskt lägga ett visst värde i det.
Det är bara din tolkning.
Jag är en säker person i mig själv, och du hade uppfattat mig likadan även om jag hade varit barnlös.
Jag vet, för jag skaffade barn först efter 30, och fick höra samma saker före som efter.
Jag är helt enkelt en kaxig fan, och det har inte med alla barnen att göra.
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Många har dock just precis det behovet.

Det är möjligt, men inte alla. Så var snäll och bunta inte ihop alla barnlösa i en klump! Vi är lika mycket individer som folk med barn är.

Men vad är det som gör det så viktigt med just det?
Är inte barn något bra även om de är andra sorters barn?

Det är väl snarare en väldigt djup känsla som de flesta som lever med sin önskepartner delar. Man vill föröka sig tillsammans i första hand, biologiskt. Nåt konstigt med det då? Du har ju dessutom valt att få barn med flera män, ibland för att tillfredsställa deras behov.

Jag skulle kunna tänka mig att öppna vårt hem för fosterbarn och har fört det på tal ett flertal gånger. Men min man vägrar. Och han gör det av egen erfarenhet! Hans föräldrar tog vid två tillfällen, under många år, emot två pojkar som hade det svårt. En från Sverige och en från Tyskland. Hans föräldrar gjorde det nog mycket för att min man inte skulle vara ensam under uppväxten. Det skiljer nämligen 7 år mellan honom och hans enda syskon, en lillebror.

Min man kunde från början inte ens tänka sig mer än ett barn! Själv tycker jag två är ganska lagom. Men eftersom det har blivit som det har blivit skulle jag bli mycket glad om jag fick ett barn. Själv har jag fem yngre syskon och kan mycket väl tänka mig att det får stanna vid ett barn. Speciellt med tanke på vår ålder.

Adoption är inte heller aktuellt för vår del, av många orsaker som jag inte vill gå in på.

Förresten så behöver man inte en massa syskon för att må bra. Och man kan dessutom vara väldigt ensam i en stor syskonskara.
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Francess skrev:
Så var snäll och bunta inte ihop alla barnlösa i en klump! Vi är lika mycket individer som folk med barn är.
Jasså, och tro mig, vi är väldigt ihopbuntade.
"Småbarnsmammmor är si och så, det vet väl alla."
Det måste du ju både ha hört och läst?
Men inte blir jag sur för det.

Det är väl snarare en väldigt djup känsla som de flesta som lever med sin önskepartner delar. Man vill föröka sig tillsammans i första hand, biologiskt. Nåt konstigt med det då?
Det är något som jag inte förstår, så det blir konstigt för mig.
Jag har aldrig haft just det biologiska behovet.
Barn är barn och jag hade nog helst sluppit att vara gravid.

Du har ju dessutom valt att få barn med flera män, ibland för att tillfredsställa deras behov.
Men det behövdes inget biologiskt barn för det, det var bara enklast så i mitt fall.

Adoption är inte heller aktuellt för vår del, av många orsaker som jag inte vill gå in på.
Det ser jag däremot som ett betydligt större problem i ert fall. För oavsett vad orsaken är till att det inte är aktuellt, så är det ju någon typ av problem.
Om så bara med den egna inställningen att det då inte är "mitt på riktigt".
Jag antar att spermadonation då också är totalt uteslutet?

Förresten så behöver man inte en massa syskon för att må bra. Och man kan dessutom vara väldigt ensam i en stor syskonskara.
Det är sant. Men mina barn har ett enormt utbyte av varandra.
Så jag ser att jag har tänkt rätt.
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

"Småbarnsmammmor är si och så, det vet väl alla."
Det måste du ju både ha hört och läst?

Nej, faktiskt inte! Själv väljer jag att se folk som individer, inte efter vilken grupp de "tillhör". Jag avskyr att bli placerad i fack och jag avskyr när någon placerar andra i fack! Som tex att alla gravida får "gröt i hjärnan". Jag blir prickig när jag hör sånt. Etc.

Det är något som jag inte förstår, så det blir konstigt för mig. Jag har aldrig haft just det biologiska behovet.

Det där tror jag faktiskt inte på. Det är möjligt att du tycker det är konstigt, men jag tror inte på att du inte kännt av det biologiska i att vilja ha barn. I så fall hade du nog inte "skaffat" barn.

Det ser jag däremot som ett betydligt större problem i ert fall. För oavsett vad orsaken är till att det inte är aktuellt, så är det ju någon typ av problem. Om så bara med den egna inställningen att det då inte är "mitt på riktigt". Jag antar att spermadonation då också är totalt uteslutet?

Det handlar inte om att det inte skulle vara ens biologiska barn! DEN biten är inte den allra viktigaste. Som jag skrev tidigare hade jag mer än gärna tagit hand om fosterbarn... Men det finns liksom en part till i ekvationen. JAG kan inte bara gå ut och bestämma att "nu adopterar vi, punkt slut". Förresten anser jag att det är nåt man bestämmer om och när man får besked om att det är helt kört med egna.

En stor bit är den ekonomiska. Vi har helt enkelt inte råd att adoptera. Och jag (vi) är inte villig(a) att sälja gården, alla hästarna, alla djuren och ge upp vår dröm bara för att ha råd med en adoption. Jag definierar inte mig själv som "mamma", mitt liv kräver inte barn för att vara fullkomligt. Det har jag sagt tidigare, och det står jag för. Jag är villig att gå ganska långt, som jag ser det. Dvs äta hormoner om det behövs, med alla biverkningar (som jag vet kommer med tanke på hur jag reagerade på PergoTimen, jag är väldigt känslig), för att förhoppningsvis bli med barn via IVF eller ICSI. Men om inte det fungerar så är jag inte villig att sälja mitt livs dröm bara för att få ett knyte i famnen. Vår ekonomi är förhoppningsvis bättre om några år, när vi har fått igång företaget med Bo På Lantgård, Gårdsbutiken etc, men då är vi troligtvis för gamla för att få lov att adoptera i alla fall. Sånt är livet!

Sen finns det fler aspekter, men de är för jobbiga att gå in på. Det är en diskussion jag sagt att jag inte vill ha här. Och jag hoppas det kan respekteras?

Det är sant. Men mina barn har ett enormt utbyte av varandra. Så jag ser att jag har tänkt rätt.

Naturligtvis har de det. Fattas bara. Men de hade ju inte varit olyckliga som ensambarn heller. Min man växte mer eller mindre upp som ensambarn, han var sju när hans lillebror kom och de är dessutom väldigt olika. De har aldrig "lekt" etc. Naturligtvis älskar de varandra, men min man (och hans bror för den delen) är välartade och lyckliga i alla fall. De hade tex kusiner i hyfsat nära åldrar och deras familjer umgås jättemycket. Får vi ett barn inom de närmsta åren så får h*n kusiner i nära ålder att umgås och leka med. Man måste inte bli nån isolerad ensamvarg bara för att man inte har syskon! Det finns ju andra barn överallt.

Det finns inga rätt eller fel. Vad gör man om man inte kan välja? Avstår från barn bara för att man vet att det inte kommer att bli några syskon? Tycker jag verkar dumt. Det är ju faktiskt så att om du väl får ett barn, så får du inte hjälp att få fler och då står man ju där med sitt syskonlösa barn. Jag kan iofs tänka mig att propsa på att få två ägg insatta och hoppas på tvillingar, men som det är nu vill inte min man ha det extra arbetet. För det ÄR ju arbetsamt med tvillingar. Men samtidigt måste det ju vara minst dubbla glädjen! Får se om jag lyckas övertala honom innan dess...
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Francess skrev:
Nej, faktiskt inte! Själv väljer jag att se folk som individer, inte efter vilken grupp de "tillhör". Jag avskyr att bli placerad i fack och jag avskyr när någon placerar andra i fack! Som tex att alla gravida får "gröt i hjärnan". Jag blir prickig när jag hör sånt. Etc.
En viss generalisering underlättar faktiskt i livet. Om nu kanske 80% av alla gravida får "gröt i hjärnan" så kan det ju vara bra att omgivningen är beredd på det och kan ta extra hänsyn. Jag hade definitivt "gröt i hjärnan" och jag har träffat gravida som haft det och envist förnekat att det varit så. Man märker ju när folk som man känner blir "tröga i bollen".

Det där tror jag faktiskt inte på. Det är möjligt att du tycker det är konstigt, men jag tror inte på att du inte kännt av det biologiska i att vilja ha barn. I så fall hade du nog inte "skaffat" barn.
Och vad ger dig rätt att veta bättre hur jag fungerar än vad jag gör själv?
Nej det var inte ett biologiskt behov, det var av nyfikenhet på hur människor fungerar.
Och jag hade kunnat ta reda på det på andra sätt.
Men eftersom det blev barn alldeles av sig själv, så var det enklaste sättet.
Är det alldeles omöjligt att förstå?

En stor bit är den ekonomiska. Vi har helt enkelt inte råd att adoptera. Och jag (vi) är inte villig(a) att sälja gården, alla hästarna, alla djuren och ge upp vår dröm bara för att ha råd med en adoption. Jag definierar inte mig själv som "mamma", mitt liv kräver inte barn för att vara fullkomligt.
Ja, då så var det ju inte så viktigt i alla fall då.
Annat går ju tydligen före.
Det har jag sagt tidigare, och det står jag för. Jag är villig att gå ganska långt, som jag ser det. Dvs äta hormoner om det behövs, med alla biverkningar (som jag vet kommer med tanke på hur jag reagerade på PergoTimen, jag är väldigt känslig), för att förhoppningsvis bli med barn via IVF eller ICSI. Men om inte det fungerar så är jag inte villig att sälja mitt livs dröm bara för att få ett knyte i famnen.
Nej men hälsan, den är du tydligen villig att riskera.
Behandlingarna är inte direkt riskfria.

Men de hade ju inte varit olyckliga som ensambarn heller. Min man växte mer eller mindre upp som ensambarn, han var sju när hans lillebror kom och de är dessutom väldigt olika. De har aldrig "lekt" etc. Naturligtvis älskar de varandra, men min man (och hans bror för den delen) är välartade och lyckliga i alla fall. De hade tex kusiner i hyfsat nära åldrar och deras familjer umgås jättemycket. Får vi ett barn inom de närmsta åren så får h*n kusiner i nära ålder att umgås och leka med. Man måste inte bli nån isolerad ensamvarg bara för att man inte har syskon! Det finns ju andra barn överallt.
Jag ser inte tiden som barn som viktigast att ha syskon i, där ser jag tiden som vuxen. Någon att dela en lång gemensam historia med, och att dela sina föräldrar med. Någon som ger barnbarnen kusiner.

Det är ju faktiskt så att om du väl får ett barn, så får du inte hjälp att få fler och då står man ju där med sitt syskonlösa barn.
Men då så är det ju bra att det finns kusiner, och för det så behövs det syskon i generationen innan. För mig så blev det barn så det var ju bara att låta dem komma. Skulle det ha varit något fel med det? Jag var nästan 41 när det sista föddes. Så det var i elfte timmen. (Pappan är betydligt yngre)

Jag kan iofs tänka mig att propsa på att få två ägg insatta och hoppas på tvillingar, men som det är nu vill inte min man ha det extra arbetet. För det ÄR ju arbetsamt med tvillingar.
Är ni verkligen överens om saker och ting i ert liv tillsammans?
Jag tycker att din man verkar att ha en konstig inställning till det där med barn.
"Vill inte ha det extra arbetet", herre gud som jag inte tror på, vilken inställning.
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Och vad ger dig rätt att veta bättre hur jag fungerar än vad jag gör själv?

Du är väldigt bra själv på att ifrågasätta andra, du har ifrågasatt mig konstant...men det kanske inte känns så bra att själv bli ifrågasatt?

Ja, då så var det ju inte så viktigt i alla fall då.
Annat går ju tydligen före.

Haha! Det var visst lite svårsmält? Men så är det, det är viktigt till en viss gräns, som iofs sitter ganska högt upp, men inte till vilket pris som helst. Alla har vi våra egna definitioner på vad som är ett drägligt liv och vad vi vill ha ut av det. Och jag är inte beredd att offra min högra arm för att få barn, inte till vilket pris som helst.

Att inte behandlingarna är riskfria är en sak. Men de är knappast livshotande. Fysiskt obehag under en kortare tid är jag beredd att vara med om. Men jag skulle bli en synnerligen bitter och osympatisk mamma om jag inte fick vara den jag är och göra det jag vill göra med mitt liv. Om vi hade haft oändligt med pengar hade jag mer än gärna adopterat flera barn på en gång.

Jag har sett det förr. Kvinnor som får barn och lägger allt de är på hatthyllan. Slutar sjunga i kör, för nu har de barn, medan mannen fortsätter som vanligt! Ger upp än den ena hobbyn, än den andra, för att man "ska" ge allt till sina barn, oavsett. Men mannen får lov att fortsätta med sina hobbysar! Kvinnan sitter hemma och blir mer och mer bitter och till slut går det ut över allt och alla. Helt sjukt!!!

Är ni verkligen överens om saker och ting i ert liv tillsammans? Jag tycker att din man verkar att ha en konstig inställning till det där med barn. "Vill inte ha det extra arbetet", herre gud som jag inte tror på, vilken inställning.

Vi är överens om de stora delarna, ja. Men inte allt. Vi är inga förprogrammerade robotar. Vi är två individer. Jag tycker min man är som män är mest, innan de fått barn. Hyfsat egoistisk i vissa delar, har inga större erfarenheter av barn, har svårt att föreställa sig att glädjen uppväger det arbetsamma mm. Men det gör inte honom till nån sämre människa. Han är mänsklig. Och jag är övertygad om att den dagen han får ett knyte i famnen, som kallar honom pappa, så kommer väldigt mycket att bli annorlunda. Och det är han knappast den första mannen (eller kvinnan!) i hela världen att uppleva.

Jag tycker du har en skittaskig attityd, ärligt talat. Här är jag öppen och ärlig i en svår fråga, en fråga jag inte ens velat prata om och det enda du gör är att spy galla och ironisera. Jag tycker jag (och min man!) har kommit rätt långt som har insett, den hårda vägen, att det finns annat att fylla livet med OM man inte får barn. Vad är alternativet, att gå och dränka sig? Och jag har blivit så pass gammal att jag känner att det finns saker jag inte är villig att offra, bara för att få ett barn, vilket som helst, i knäet.

Jag kan inte förstå varför man tvunget måste utplåna sig själv och ge upp allt i livet man är intresserad av bara för att bli förälder? Är inte vi värda att bli föräldrar, bara för att vi inte är beredda att ge upp vår dröm som gått i uppfyllelse med gården etc INNAN vi fått barn? Väldigt konstigt sätt att tänka på.

En sista sak. Vad är det som säger att just adoption är den "naturliga" vägen om man inte kan få egna barn? Vad är det som gör att man inte får lov att tacka nej? Varför blir många så otroligt hatiska när man säger att man inte vill (eller kan) adoptera? Varför döms man då omedelbart ut med orden "nähä, då var det väl inte så viktigt då"??? Vad är problemet? DET skulle jag väldigt gärna vilja få svar på!!!
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Du får ursäkta, men jag blir alldeles matt. Fattar du att du är ganska taskig med Francess (och alla andra barnlösa här ) eller är du så okänslig att du inte kan förstå det ?
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Xeline skrev:
Du får ursäkta, men jag blir alldeles matt. Fattar du att du är ganska taskig med Francess (och alla andra barnlösa här ) eller är du så okänslig att du inte kan förstå det ?
Barnlösa är också människor.
Att linda in dem i bomull och gå i cirklar kring dem, det hjälper dem inte i längden.

Jag tror just nu att Francess kommer att må jättebra av att ösa sitt galla och sin besvikelse över mig i stället för att gå och hålla den inne.
Jag frågar ärligt det som jag undrar över och svarar så ärligt som jag kan på de frågor som jag får.
Och jag blir framför allt inte upprörd.

Så jag är egentligen snäll, för jag bryr mig om.
Det hade varit elakare att vända ryggen till och skita i alltihop.
Det hade också varit enklare att som du bara hänge sig åt medömkan, för det kostar inte lika mycket i vare sig tankearbete eller självutlämnande.
 
Senast ändrad:
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Francess skrev:
Du är väldigt bra själv på att ifrågasätta andra, du har ifrågasatt mig konstant...men det kanske inte känns så bra att själv bli ifrågasatt?
Jag har inget emot att bli ifrågasatt alls. Men jag undrade vad som gav dig rätten att tala om för mig hur jag fungerar samtidigt som ingen får tala om något sådant för dig?

Haha! Det var visst lite svårsmält? Men så är det, det är viktigt till en viss gräns, som iofs sitter ganska högt upp, men inte till vilket pris som helst. Alla har vi våra egna definitioner på vad som är ett drägligt liv och vad vi vill ha ut av det. Och jag är inte beredd att offra min högra arm för att få barn, inte till vilket pris som helst.
Nej, jag tycker att det är sunt. Att ha en gräns. Men det är ju litet ovanlig, de flesta verkar att sakna denna gräns och därför vet de ju aldrig när de skall sluta.

Att inte behandlingarna är riskfria är en sak. Men de är knappast livshotande.
Det kan de vara. Siverkedjan kan vittna om det. Hon fick bukhinneinflammation, och det ÄR livshotande.

Om vi hade haft oändligt med pengar hade jag mer än gärna adopterat flera barn på en gång.
Så det är bara en ekonomisk fråga då? Inget annat?

Jag har sett det förr. Kvinnor som får barn och lägger allt de är på hatthyllan. Slutar sjunga i kör, för nu har de barn, medan mannen fortsätter som vanligt! Ger upp än den ena hobbyn, än den andra, för att man "ska" ge allt till sina barn, oavsett. Men mannen får lov att fortsätta med sina hobbysar! Kvinnan sitter hemma och blir mer och mer bitter och till slut går det ut över allt och alla. Helt sjukt!!!
Nu generaliserar du. Något som du ju just skrev att du tyckte illa om. Du generaliserar om mammor.
Varför får du generalisera om mammor samtidigt som ingen får generalisera om barnlösa?
Vi är också individer, det var ju i alla fall vad du påstod.

Jag tycker min man är som män är mest, innan de fått barn. Hyfsat egoistisk i vissa delar, har inga större erfarenheter av barn, har svårt att föreställa sig att glädjen uppväger det arbetsamma mm. Men det gör inte honom till nån sämre människa. Han är mänsklig. Och jag är övertygad om att den dagen han får ett knyte i famnen, som kallar honom pappa, så kommer väldigt mycket att bli annorlunda.
Det är många som har trott det. Men det brukar snarare bli värre.
Ingen av de män som är pappor till mina barn har varit på det sättet.
Nu så generaliserade du igen, om hur män är.
De är inte på det viset i bunt.
Var det inte du som ogillade generaliseringar?

Jag tycker du har en skittaskig attityd, ärligt talat. Här är jag öppen och ärlig i en svår fråga, en fråga jag inte ens velat prata om och det enda du gör är att spy galla och ironisera. Jag tycker jag (och min man!) har kommit rätt långt som har insett, den hårda vägen, att det finns annat att fylla livet med OM man inte får barn.
Är du verkligen säker på det?
Jag tycker nog mest att du är förskräckligt överkänslig.
På ett sådant där sätt som folk blir när de inte egentligen är tillfreds med sina egna svar.

Vad är alternativet, att gå och dränka sig? Och jag har blivit så pass gammal att jag känner att det finns saker jag inte är villig att offra, bara för att få ett barn, vilket som helst, i knäet.
Det kan väl inte jag veta, vad dina alternativ är.
Det vet du kanske inte ens sjäjv?
Är det därför som du blir så aggresiv?

Jag kan inte förstå varför man tvunget måste utplåna sig själv och ge upp allt i livet man är intresserad av bara för att bli förälder? Är inte vi värda att bli föräldrar, bara för att vi inte är beredda att ge upp vår dröm som gått i uppfyllelse med gården etc INNAN vi fått barn? Väldigt konstigt sätt att tänka på.
Ja det är ett konstigt sätt att tänka.
Jag tänker inte så, det är du som tror att jag tänker så.
Jag frågade bara några frågor, och gjorde några konstateranden.
Detta är din, inte min slutsats.
Varför drar du den slutsatsen?
Är det så som du uppfattar att din omgivning tänker och tycker?
Känner du en sådan press?

En sista sak. Vad är det som säger att just adoption är den "naturliga" vägen om man inte kan få egna barn?
Inget.
Man kan ju göra helt andra saker med sitt liv också, och de behöver inte vara sämre på något vis.

Vad är det som gör att man inte får lov att tacka nej?
Inget. Man får tacka nej.
Varför skulle inte det vara tillåtet?

Varför blir många så otroligt hatiska när man säger att man inte vill (eller kan) adoptera?
Det vet jag inte.
Jag är inte det minsta hatisk. Jag tycker att det är en sund inställning.
Det är nyttigt att ha sin egna gräns.

Varför döms man då omedelbart ut med orden "nähä, då var det väl inte så viktigt då"???
Från min sida så var det bara ett konstaterande.
Jag tycker nog att det är bra att det inte är SÅ viktigt faktiskt.
Det var du som tog det som dömande.
Är det många som är dömande runt omkring dig i denna fråga?
Och lider du av det?

Vad är problemet? DET skulle jag väldigt gärna vilja få svar på!!!
Jag har inget problem med det, inte alls.
Men jag kan tänka mig att de som tror att de skulle gå under om de inte till slut kunde i alla fall adoptera ett barn, de känner sig provocerade för att de får sina känslor förminskade av det.
Och jag tror att alla föräldrar till adoptivbarn känner sig oerhört kränkta av tanken på att någon, i detta fall ni, på något vis underkänner adoptivbarn som barn.
Jag tror också att de som pressat sin ekonomi till det yttersta för att kunna adoptera, har svårt att smälta ert ställningstagande.
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Jag tror just nu att Francess kommer att må jättebra av att ösa sitt galla och sin besvikelse över mig i stället för att gå och hålla den inne.

Du är banne mig inte sann! Jag bara häpnar! Vilken galla? Vilken besvikelse? Såvitt jag vet har jag inte "öst" något över dig öht. Det enda jag är besviken på här är Dig. Mycket besviken, dessutom. Jag trodde faktiskt inte att någon kunde sjunka så lågt som du har gjort, men man överraskas ju ständigt.

Men jag kan tänka mig att de som tror att de skulle gå under om de inte till slut kunde i alla fall adoptera ett barn, de känner sig provocerade för att de får sina känslor förminskade av det. Och jag tror att alla föräldrar till adoptivbarn känner sig oerhört kränkta av tanken på att någon, i detta fall ni, på något vis underkänner adoptivbarn som barn. Jag tror också att de som pressat sin ekonomi till det yttersta för att kunna adoptera, har svårt att smälta ert ställningstagande.

Jag börjar misstänka att du ger dig själv tolkningsföreträde, oavsett vad man än skriver och hur mycket man än förtydligar. Det inklippta citatet är bara det värsta, och grövsta, exemplet på detta. Du får mig att kräkas. INGEN har någonstans förminskat någons känslor. INGEN har underkänt adoptivbarn som barn. Du är banne mig inte klok.

Jag trodde i min enfald att jag svarade på dina frågor och försökte föra en vettig diskussion, men det förstår jag ju nu att det är helt meningslöst. Så för min del är det avslutat nu. Tack o hej leverpastej!
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Men I_U, HUR man blir med barn, om man nu över huvud taget blir det, är väl vars och ens personliga val?

Det är väl möjligt att en adoptivförälder skulle "känna sig kränkt" av Francess val - men det kan väl Francess skita ett stort stycke i?

På samma sätt skulle ju en ofrivilligt barnlös kunna bli provocerad av dig, som ploppar ut tre ungar bara så där. Men exakt hur mycket behöver du bry dig om det?

Barnlösa kan bli provocerade av mig också, eftersom jag inte känner nån stor sorg över min barnlöshet. Men vad ska jag göra åt det - lida för att de ska vara nöjda?

HUR man blir med barn, eller om man inte blir det, måste var och en själv bestämma. Och därefter acceptera att andra kanske inte gör samma val.
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Francess skrev:
Du är banne mig inte sann! Jag bara häpnar! Vilken galla? Vilken besvikelse? Såvitt jag vet har jag inte "öst" något över dig öht. Det enda jag är besviken på här är Dig. Mycket besviken, dessutom. Jag trodde faktiskt inte att någon kunde sjunka så lågt som du har gjort, men man överraskas ju ständigt.
Sjukna vart?
Och hur?
Och varför är du besviken på just mig?
HAr du färesten funderat på vilket intryck som du själv gör just nu?

Jag börjar misstänka att du ger dig själv tolkningsföreträde, oavsett vad man än skriver och hur mycket man än förtydligar. Det inklippta citatet är bara det värsta, och grövsta, exemplet på detta. Du får mig att kräkas. INGEN har någonstans förminskat någons känslor. INGEN har underkänt adoptivbarn som barn. Du är banne mig inte klok.
Nej jag bara gissade.
Och det är just det att ingen har underkännt det.
Du tolkar in massor av saker, som ingen heller har vare sig sagt eller skrivit.
Dessutom så förminskar du hela tiden mina känslor, och det helt utan att vare sig se det eller förstå det.
Men jag har ju 3 barn, så jag skall väl bara vara glad lycklig och hålla klaffen?
Eller?

Jag trodde i min enfald att jag svarade på dina frågor och försökte föra en vettig diskussion,
Det trodde jag också.
men det förstår jag ju nu att det är helt meningslöst.
PÅ vilket vis?
Och varför är du egentligen så arg?
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

Tänk att jag visste att du skulle svara precis så.

Du kan aldrig godkänna något annat tänkade än ditt eget.
 
Sv: Är så less på min kropp (gnällig)

mandalaki skrev:
Men I_U, HUR man blir med barn, om man nu över huvud taget blir det, är väl vars och ens personliga val?
Ja det är det verkligen.

Det är väl möjligt att en adoptivförälder skulle "känna sig kränkt" av Francess val - men det kan väl Francess skita ett stort stycke i?
Ja definitivt, och inte vare sig hetsa upp sig eller ta illa vid sig utav.
Men hon frågade, och jag svarade vad jag trodde var orsaken.
Det kan ju vara bra att veta.

På samma sätt skulle ju en ofrivilligt barnlös kunna bli provocerad av dig, som ploppar ut tre ungar bara så där. Men exakt hur mycket behöver du bry dig om det?
Jag är mycket medveten om att det provocerar.
Och det är ju något som jag måste hantera.
Frågan är hur mycket och på vilket sätt.
Avundsjuka eller olyckliga människor kan bli mycket elaka.

Barnlösa kan bli provocerade av mig också, eftersom jag inte känner nån stor sorg över min barnlöshet. Men vad ska jag göra åt det - lida för att de ska vara nöjda?
De skulle nog önska att du led, för det gör ju de.
Men du får väl ducka för smockorna precis som jag.
Personligen så tycker jag att det är skönt att du inte lider av det.

HUR man blir med barn, eller om man inte blir det, måste var och en själv bestämma. Och därefter acceptera att andra kanske inte gör samma val.
Ja, och så även vi som bara "ploppar ur" oss ungar utan att behöva tänka så där väldigt mycket på det.
Där så är jag ganska så trött på att utmålas som något alla vet hur de fungerar, en mamma - det vet man ju hur sådana är.
Och naturligtvis så har hon skaffat barn av samma anledning som jag vill ha barn.
Men jag har ju skaffat barn av helt egna orsaker, och de är mina orsaker och ingen annans.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kropp & Själ För 1 år sen ganska precis opererade jag bort en stooor hjärntumör. Vid inskrivandet vägde jag nästan 63kg. Efter 2 mån började jag...
Svar
7
· Visningar
1 000
Senast: tanten
·
Kropp & Själ Hur pratar man med vårdcentralsläkare så att man faktiskt får hjälp? Jag har inte sökt vård på VC på många år nu eftersom de aldrig...
2 3 4
Svar
61
· Visningar
9 205
Senast: Raderad medlem 68338
·
Relationer Min pappa fyller snart 76, och vi ses tyvärr sällan, ca 1-2 ggr om året, senast var vid jul. Vi pratar dock i telefonen iallafall minst...
Svar
9
· Visningar
1 461
Senast: Fibusen
·
Hundhälsa AAaaaahhhh denna beslutsångest. Jag har bokat den sista veterinärtiden. Två dygn kvar. Försökte få tiden redan förra veckan men veten...
Svar
10
· Visningar
2 457
Senast: Pancakes
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kemisk kastration?
  • Uppdateringstråd 29
  • Katter och spädbarn

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Vikten av unghästbete
Tillbaka
Upp