Ångesttråden, utbruten ur Vad gör vi? Del CCXXXIII

[Monimaker]

När jag gick hos min psykolog så bad hen mig ofta att dekonstruera begreppet ångest, då hen ansåg att det lätt blir ett abstrakt paraplybegrepp vilket man i egenskap av patient kan – inte med avsikt – gömma sig bakom och att viktig information gällande måendet kan gå förlorad. Hen ville veta vad ångest var för mig. I slutändan kom vi fram till att ångestkänslor för mig var starka känslor av inre skuld, oro, stress och spänning som byggs upp utan möjlighet till utlopp för dessa. 'Som att vara fast i en tryckkokare' brukar jag beskriva det, fullkomligt olidligt. Jag får massvis med symptom – både fysiska som psykiska. Tyvärr så är mitt sätt att hantera ångest inte att rekommendera, men jag hoppas folk kan stötta varandra med bra lösningar.

Vad orsakar skuld, oro, stress och inre spänning – ångest, med ett annat ord – hos mig, då? Det är många olika saker, ångesten tar i princip aldrig paus. Mat är en ständig källa till ångest (har bulimi) och när de depressiva skoven i min bipolära sjukdom kommer så är ångesten paralyserande till den grad att jag knappt tar mig ur sängen. Jag har ångest över att ha ångest, eftersom att det får mig att känna mig som en otacksam, dålig människa – en bedömning jag aldrig skulle göra om någon annan. Jag får ångest av att vara bland människor, även om jag har mycket fria ytor att fly över. Jag tänker inte mycket på det som varit, men ser inte på framtiden med tillförsikt. En läkare beskrev mig som extremt skvätträdd (lättskrämd, lätt för att hoppa till, rycka till eller reagera med rädsla vid minsta oväntade ljud, rörelse eller överraskning, tror det är ett dialektalt ord?) Och att jag får ångestpåslag då jag reagerar kraftigt på saker. Jag staplar också min ångest på hög, har svårt att avreagera mig utan det byggs upp tills jag exploderar.

Så, svaret på vad som ger ångest är svårt – det kan vara nästan vad som helst om det kommer på fel tidpunkt.

 

[manda]

Nu är jag sen in och har en källa som typ är sämre än Hansen , men igårkväll (efter att detta spår börjat i vgv) så kollade jag på Gift vid första ögonkastet USA och en av deras coacher definierade ångest som starka negativa känslor som saknar orsak i den yttre världen. Å ena sidan ligger väl något i det: oro blir ångest när det drivs av annat än just det som rimligen ger en viss (kanske stor) grad av oro. Å andra sidan finns begreppet dödsångest. De flesta tycker nog att döden är något som är rimligt att ha orimligt mycket oro för och då, om dr Pias definition används, så skulle det inte finnas någon dödsångest eftersom det är rimligt att vara rädd för döden. Jag har ändå någonstans tänkt att ångest är negativa känslor som löper amok, som inte helt står i proportion till vad som orsakat dem. Ni som lever med ångest får gärna rätta mig om jag har fel.

Jag är inte ångestbenägen och ser det till 100% som ett privilegium, en lyckosam omständighet, tur. Det här spåret i tråden där ångest ses som ett karaktärsfel eller talas om med nedvärderande jargong är så oändligt tröttsamt och diskriminerande. Det får mig att tänka på fysiska sjukdomar som även dem setts som karaktärsfel, men det har alltid skett för att kunskap saknas. Sjukdomar som MS, HIV, magsår och astma har alla, när kunskapsläget var lågt, beskrivits som hysteri eller karaktärsbrister på olika sätt. Nu finns avbildning och tester tillräckligt avancerade för att låta oss förstå hur de uppstår rent kroppsligt och då höjs sjukdomens status. Att tänka så om ångest (och annan psykisk ohälsa) är precis lika kunskapslöst.

 

[athena_arabians]

Nu är jag sen in och har en källa som typ är sämre än Hansen , men igårkväll (efter att detta spår börjat i vgv) så kollade jag på Gift vid första ögonkastet USA och en av deras coacher definierade ångest som starka negativa känslor som saknar orsak i den yttre världen. Å ena sidan ligger väl något i det: oro blir ångest när det drivs av annat än just det som rimligen ger en viss (kanske stor) grad av oro. Å andra sidan finns begreppet dödsångest. De flesta tycker nog att döden är något som är rimligt att ha orimligt mycket oro för och då, om dr Pias definition används, så skulle det inte finnas någon dödsångest eftersom det är rimligt att vara rädd för döden. Jag har ändå någonstans tänkt att ångest är negativa känslor som löper amok, som inte helt står i proportion till vad som orsakat dem. Ni som lever med ångest får gärna rätta mig om jag har fel.

Jag är inte ångestbenägen och ser det till 100% som ett privilegium, en lyckosam omständighet, tur. Det här spåret i tråden där ångest ses som ett karaktärsfel eller talas om med nedvärderande jargong är så oändligt tröttsamt och diskriminerande. Det får mig att tänka på fysiska sjukdomar som även dem setts som karaktärsfel, men det har alltid skett för att kunskap saknas. Sjukdomar som MS, HIV, magsår och astma har alla, när kunskapsläget var lågt, beskrivits som hysteri eller karaktärsbrister på olika sätt. Nu finns avbildning och tester tillräckligt avancerade för att låta oss förstå hur de uppstår rent kroppsligt och då höjs sjukdomens status. Att tänka så om ångest (och annan psykisk ohälsa) är precis lika kunskapslöst.

Ja, jag är så pissless på att sjukdomar, oavsett om de är fysiska eller psykiska, framställs som någon form av svaghet. Vi kan alla råka ut och i väldigt många fall kan de hållas i schack med medicin/terapi.

Jag har en tämligen allvarlig kronisk sjukdom som jag aldrig haft en sjukdag för sedan jag fick rätt medicin (sjukdagar jag jag givetvis haft men inte pga den). Se också på alla diabetiker som klarar av att jobba alldeles utmärkt.

 

[Tokyo]

Jag har periodvis haft så mycket ångest att det påverkat min vardag väldigt negativt. Inte klarat av att gå till jobbet, sumpat stora möjligheter och knappt kunnat ta hand om mig själv osv osv. Olyckligt, men så kan livet te sig ibland. För mig har den riktigt svåra ångesten blivit hanterbar med professionell hjälp, stöd av närstående och en hel del rejäla livsstilsförändringar. Jag får fortfarande ångest, men det är som sagt mer hanterbart och jag får i regel bara ångest av "verkliga" skäl numera. Jag kan liksom förstå att själva känslan av ångest inte är helt rationell och rida ut vågen, för att sedan kunna göra något åt vad det nu är som jag oroar mig för.

Men jag måste säga att för mig har min ångest lite/inget att göra med min tolerans för stress. Jag trivs bra i miljöer med hög stress, och presterar ofta som allra bäst under ordentlig press. Min ångest har liksom sina rötter just i att jag är kvicktänkt och, ja, lite explosiv. Den energin som ibland förvandlas till ångest kan också vara extremt användbar t ex på jobbet eller i kreativa projekt. För mig fungerar nog ångesten lite som när ett understimulerat djur utvecklar olater. Med bra rutiner, trygghet och framförallt sunda utlopp för energi/känslor fungerar jag rätt bra!

 

[nightcrawler]

Ni andra med tok-ångest, vad är det som triggar en panikattack hos er?

Egentligen precis vad som helst. Mest när jag är osäker på något och inte vet vad jag ska göra. Gärna sociala situationer. Men jag har haft mycket förstående vänner som har kunnat hjälpa och pusha när jag har behövt det. Nu har jag tack och lov inte haft nån panikångest på några år och jag mår bättre men ångesten finns alltid där i bakgrunden och slår till när den behagar. Kan må toppen ena stunden och nästa så har jag ångest så det sjunger om det.

 

[Manji]

När jag gick hos min psykolog så bad hen mig ofta att dekonstruera begreppet ångest, då hen ansåg att det lätt blir ett abstrakt paraplybegrepp vilket man i egenskap av patient kan – inte med avsikt – gömma sig bakom och att viktig information gällande måendet kan gå förlorad. Hen ville veta vad ångest var för mig. I slutändan kom vi fram till att ångestkänslor för mig var starka känslor av inre skuld, oro, stress och spänning som byggs upp utan möjlighet till utlopp för dessa. 'Som att vara fast i en tryckkokare' brukar jag beskriva det, fullkomligt olidligt. Jag får massvis med symptom – både fysiska som psykiska. Tyvärr så är mitt sätt att hantera ångest inte att rekommendera, men jag hoppas folk kan stötta varandra med bra lösningar.

Vad orsakar skuld, oro, stress och inre spänning – ångest, med ett annat ord – hos mig, då? Det är många olika saker, ångesten tar i princip aldrig paus. Mat är en ständig källa till ångest (har bulimi) och när de depressiva skoven i min bipolära sjukdom kommer så är ångesten paralyserande till den grad att jag knappt tar mig ur sängen. Jag har ångest över att ha ångest, eftersom att det får mig att känna mig som en otacksam, dålig människa – en bedömning jag aldrig skulle göra om någon annan. Jag får ångest av att vara bland människor, även om jag har mycket fria ytor att fly över. Jag tänker inte mycket på det som varit, men ser inte på framtiden med tillförsikt. En läkare beskrev mig som extremt skvätträdd (lättskrämd, lätt för att hoppa till, rycka till eller reagera med rädsla vid minsta oväntade ljud, rörelse eller överraskning, tror det är ett dialektalt ord?) Och att jag får ångestpåslag då jag reagerar kraftigt på saker. Jag staplar också min ångest på hög, har svårt att avreagera mig utan det byggs upp tills jag exploderar.

Så, svaret på vad som ger ångest är svårt – det kan vara nästan vad som helst om det kommer på fel tidpunkt.

Oj vad jag känner igen mig. Tryckkokare, det är precis så jag brukar beskriva det när det är som allra jobbigast. Andra pratar om var ångesten sitter, vill veta var jag känner det i kroppen. Var det sitter? Hallå hela jag håller på att sprängas, jag går sönder - jag vill ha sönder mig. Det sitter överallt, det är som att ha krystvärkar, hela kroppen vill implodera och vända ut och in på sig.

 

[Monimaker]

Oj vad jag känner igen mig. Tryckkokare, det är precis så jag brukar beskriva det när det är som allra jobbigast. Andra pratar om var ångesten sitter, vill veta var jag känner det i kroppen. Var det sitter? Hallå hela jag håller på att sprängas, jag går sönder - jag vill ha sönder mig. Det sitter överallt, det är som att ha krystvärkar, hela kroppen vill implodera och vända ut och in på sig.

Vad ledsen jag blir att du känner igen dig.

Ja, jag kan inte heller peka på ett speciellt ställe i kroppen där ångesten är lokaliserad och som kan åtgärdas med hjälp av övningar, utan det är verkligen hela kroppen som är så spänd, till den grad att jag brukar ha fysisk värk i den när ångesten reduceras, som träningsvärk.

Ibland försöker folk verkligen pressa en på det här med en 'plats' där ångesten kommer ifrån också. 'Avänd medveten närvaro! Gör en kroppsscanning!' Tack, men jag känner mig och min ångest själv. Den är i varje fiber av min kropp. Schoo, gå iväg.

 

[MissFideli]

Jag har GAD, så lever mer eller mindre med ständig ångest. Eller är i konstant fight and flight-läge som en psykolog sade. Riktig panikångest får jag när mina djur mår dåligt.
Att leva med GAD är så mycket mer än att känna oro, jag går inte runt och är orolig för allt 24/7. Men den förhöjda stressnivån man har, kan orsaka väldigt, för många, ologiskt stora reaktioner av, även vad jag ibland tycker, små saker. En sak med åtminstone GAD är också att man gärna problemlöser. Har inte läst hela tråden, men det gör nog att många av oss med ångest faktiskt funkar väldigt bra i krissituationer. Vi har ju redan varit där i tanken, ofta flera gånger. Däremot efter, kan det braka helt åt fel håll.
Jag har alltid fått höra att problemlösning är ett symptom på GAD, men först nu fått veta varför. Att sortera är också ett symptom. Båda är tydligen ett sätt för huvudet att göra sig beredd och leta utväg för att komma undan faran. Ett sätt att gå från ångest till handling, vilket gör att kroppen fungerar. Kanske vid en krissituation.

 

[Fru_Tuvstarr]

Ja, jag är så pissless på att sjukdomar, oavsett om de är fysiska eller psykiska, framställs som någon form av svaghet. Vi kan alla råka ut och i väldigt många fall kan de hållas i schack med medicin/terapi.

Jag har en tämligen allvarlig kronisk sjukdom som jag aldrig haft en sjukdag för sedan jag fick rätt medicin (sjukdagar jag jag givetvis haft men inte pga den). Se också på alla diabetiker som klarar av att jobba alldeles utmärkt.

Min historia av ångestsyndrom har tyvärr gjort mig hård och synisk. Jag har svårt att tolerera svaghet eftersom jag själv alltid har fått ta mig samman och prestera på toppnivå.
Det är egentligen tragiskt men man formas av sina erfarenheter.

Tyvärr har ingen behandling någonsin fungerat på mig. Jag har insett att jag kommer få dras med detta så länge jag lever. Det finns inget att göra längre.
Och inte en sjukdag pga detta har jag heller haft.

 

[athena_arabians]

Min historia av ångestsyndrom har tyvärr gjort mig hård och synisk. Jag har svårt att tolerera svaghet eftersom jag själv alltid har fått ta mig samman och prestera på toppnivå.
Det är egentligen tragiskt men man formas av sina erfarenheter.

Tyvärr har ingen behandling någonsin fungerat på mig. Jag har insett att jag kommer få dras med detta så länge jag lever. Det finns inget att göra längre.
Och inte en sjukdag pga detta har jag heller haft.

Det är tyvärr inte ovanligt hos de som varit med om trauma och/eller har psykisk ohälsa.

Jag kan känna det ibland, på grund av de saker jag varit med om (något jag verkligen försöker hålla i schack, det är inte speciellt trevligt).

 

[Enya]

För att förtydliga mitt svar här, så anser hansen detta. Och därför jag skrev det. Jag tror faktiskt att den människan vet vad han pratar om. Jag kunde ha varit tydligare här. absolut.
Och han tar själv upp det i sin intervju med en psykopat att hon inte känner ångest alls men å andra sidan ingen oro eller något annat heller.

Sen pratar vi väl ångest generellt och inte diagnosen. För man kan ha ångest utan att ha det som dignos.

Jag borde väl aldrig ha öppnat munnen här och hänvisat till hansen som är den mest världsledande inom hur hjärnan fungerar eller att jag tror på hans forskning.

Det är inget fel att inte ha ångest. Det gör ingen till sämre människor för det. Jag står dock fast vid att många har det utan att veta om det. Sen om dom kallar det grodor eller vad som spelar ingn roll. Det är naturligt med ångest och många som inte tror att dom har det har det men kallar det för något annat helt enkelt.

Nu lämnar jag den här diskussionen innan den förvrids ännu mera.

Jag kommer ihåg när jag skulle redovisa i skolan och på utbildningar. Ont i magen lite grann, pulsen gick upp och det gjorde ont/värkte i händerna. Allt försvann när redovisningen var klar. För mig är det ångest. För mig behöver ångest hos människor som generellt inte har ångest inte vara mer än just det där lilla. Diagnosen ångestsyndrom är ju något annat, men ångest tänker jag att det var precis det som drabbade mig då. Även om man kan kalla det för tusen andra saker också kan jag tänka, tänker att "ångest" är ett samlingsord för reaktionerna och att det är en skala. Lite/normal mängd ångest eller när det blir sjuklig och när den blir riktigt förlamande sjuklig osv.

 

[Fru_Tuvstarr]

Jag kommer ihåg när jag skulle redovisa i skolan och på utbildningar. Ont i magen lite grann, pulsen gick upp och det gjorde ont/värkte i händerna. Allt försvann när redovisningen var klar. För mig är det ångest. För mig behöver ångest hos människor som generellt inte har ångest inte vara mer än just det där lilla. Diagnosen ångestsyndrom är ju något annat, men ångest tänker jag att det var precis det som drabbade mig då. Även om man kan kalla det för tusen andra saker också kan jag tänka, tänker att "ångest" är ett samlingsord för reaktionerna och att det är en skala. Lite/normal mängd ångest eller när det blir sjuklig och när den blir riktigt förlamande sjuklig osv.

Det känns mer som nervositet.