Arbetsintervju

Bukefalos 30 år!

Om tre timmar ska jag på intervju. Är jätte nervös men också taggad. Det är första intervjun på väldigt länge. Hoppas hoppas hoppas så på att jag får det här jobbet.

Det är deltid dessutom så skulle vara perfekt nu när det ändå var ett par år sedan som jag gjorde mitt sommarjobb.
 

Cykelbyxor under byxorna för att förhindra framtida skav? Jag har sådana under det mesta nuförtiden. Under alla klänningar till exempel. Annars blir jag lätt väldigt irriterad, röd och öm, speciellt när det är varmt och man svettas. Sedan finns det ju sådana som är mer som underkläder också, om man hellre vill ha det: https://www.missmary.com/se/lp-cool...LI83ot1cTa8v62FWr50wV1_W2quhygQYaAkttEALw_wcB

Tänkte köpa egna arbetsbyxor faktiskt. De vi får är det noll stretch i och det är ett helsike att böja sig ner och röra sig bekvämt i dom.

Men de där du länkade såg ju bekvämt ut så länge. Köper nog ett par och testar.
 
Tänkte köpa egna arbetsbyxor faktiskt. De vi får är det noll stretch i och det är ett helsike att böja sig ner och röra sig bekvämt i dom.

Men de där du länkade såg ju bekvämt ut så länge. Köper nog ett par och testar.

Fråga jobbet om du kan få ersättning för att köpa ett par som passar dig bättre!. Så behöver du inte nämna exakt vad problemet är.,
 
Tänkte först skapa en ny tråd men sedan tänkte jag att jag nog fortsätter i den här tråden ändå. Det kan få vara en dagbok om funderingar och oro. En sorts ventil.

Jag har tänkt mycket på min personliga utveckling.

När jag var 17 år flyttade jag ifrån en stökig förort i Stockholm till en liten stad i Värmland. Det var väl räddningen, att jag inte fortsatte i min brors fortspår. För det var nära. Jag har provat droger, jag har blivit full som 15 åring och hämtad i polisbil och körd till Maria Ungdom. Jag var så nära att tappa fästet.

Som 17 åring var jag rädd för allt! Vågade aldrig ens handla själv, hade telegonfobi, och drack väldigt ofta. När jag fyllde 18 och fick börja gå ut på krogen med vänner var det party varje helg, hade aldrig råd men som ung tjej var det aldrig några problem.

När jag var 21 träffade jag min nuvarande man. Vi träffades egentligen tidigare och var kompisar några år men jag var aldrig intresserad tills det sa klick en dag, i min dåvarande sambos lägenhet. På en efterfest på balkongen. Han sa egentligen inget särskilt, bara att han gärna haft en tjej som mig, förutom att jag rökte då, det gillade han inte.

Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar min man. Han är för mig nästan perfekt, jag vet det ingen är perfekt och han har sina små brister därför säger jag nästan. När jag var 27 fick vi vårat första barn och hon vände totalt upp och ner på min värld. Jag var jätte lycklig men också så jävla olycklig. På loppet av ett år försvann det som en gång var jag, jag var så arg, ledsen och förtvivlad att jag hade fått barn och som jag sa till maken, förstörde vårat liv. Satt på vc och grät när hon var runt 8 månader och bad om hjälp och medicin men de vägrade. Till slut kontaktade jag bvc och där igenom fick jag äntligen någon som såg mig och det jag gått igenom. Fick diagnosen förlossningsdepression och troligen ptsd och blev remitterad till en klinik för människor med ptsd.

För mig var det helt otänkbart att jag ens hade ptsd. Jag har ju aldrig krigat, nu vet jag att kriga var det enda jag gjorde som barn. För lite lugn och ro någon gång. Det fanns inte riktigt något sådant i vår familj när jag växte upp. Det var mest kaos, hela tiden.

Fortsätter någon annan dag ..
 
Eller jag skriver lite till.

När vi flyttade till Värmland slutade tyvärr inte poliserna komma. Vi fick grannar som ingen vill ha. Jag som redan var traumatiserad blev ännu mer nervös, stressad och rädd. Ännu en full jävla man som förpestade våra liv, när vi äntligen slapp de andra två. Det var allt från att de försökte preja en av vägen, skrämma hästarna, sikta på mamma med gevär, köra traktor full och åka ner i vår dynghög (karma)

Jag var så trött. Var jag än var fanns det såna här män. Därför var det så enorm skönt när jag träffade min man. Ja han dricker alkohol, rimliga mängder och någon form av att tappa huvudet händer sällan. Visst har han blivit för full nån gång men han somnar bara.

Vad gäller jobb, för mig alltså så har det aldrig fungerat särskilt bra. Jag har aldrig haft nåt som fungerat långsiktigt. Har alltid gett upp och skitigt i det. Tills jag blev frisk från min ptsd och äntligen insåg att det faktiskt finns ett liv utanför den där bubblan man gör för att skydda sig själv. Jag hade länge en åsikt att jag inte dög som arbetande. Vem ville ha en som aldrig arbetat och hade massa diagnoser liksom? Inget bra cv och heller inga bra betyg i skolan. Jag har aldrig varit särskilt snäll mot mig själv. Kommer på mig själv att jag än idag säger nedlåtande saker om mig själv, det är en vana, en dålig sådan. Jag vet att jag duger och är viktig nu.

Nää nu måste jag sova. Ska upp halv sju i morgon. Börjar jobbet vid 8. Jobb?!?! Så himla häftigt att vara där jag är nu.
 
Eller jag skriver lite till.

När vi flyttade till Värmland slutade tyvärr inte poliserna komma. Vi fick grannar som ingen vill ha. Jag som redan var traumatiserad blev ännu mer nervös, stressad och rädd. Ännu en full jävla man som förpestade våra liv, när vi äntligen slapp de andra två. Det var allt från att de försökte preja en av vägen, skrämma hästarna, sikta på mamma med gevär, köra traktor full och åka ner i vår dynghög (karma)

Jag var så trött. Var jag än var fanns det såna här män. Därför var det så enorm skönt när jag träffade min man. Ja han dricker alkohol, rimliga mängder och någon form av att tappa huvudet händer sällan. Visst har han blivit för full nån gång men han somnar bara.

Vad gäller jobb, för mig alltså så har det aldrig fungerat särskilt bra. Jag har aldrig haft nåt som fungerat långsiktigt. Har alltid gett upp och skitigt i det. Tills jag blev frisk från min ptsd och äntligen insåg att det faktiskt finns ett liv utanför den där bubblan man gör för att skydda sig själv. Jag hade länge en åsikt att jag inte dög som arbetande. Vem ville ha en som aldrig arbetat och hade massa diagnoser liksom? Inget bra cv och heller inga bra betyg i skolan. Jag har aldrig varit särskilt snäll mot mig själv. Kommer på mig själv att jag än idag säger nedlåtande saker om mig själv, det är en vana, en dålig sådan. Jag vet att jag duger och är viktig nu.

Nää nu måste jag sova. Ska upp halv sju i morgon. Börjar jobbet vid 8. Jobb?!?! Så himla häftigt att vara där jag är nu.
Ja du är verkligen häftig. Som jag skrivit innan är det få i din ålder och med ditt bagage som vara vänder det.värdesätt dig själv för det ❤️
 
2018 fick jag börja gå på utvärderings samtal. Fick träffa en gammal farbror och prata lite om vad som hade hänt under mitt liv.

Efter några samtal bröt jag ihop och sa att han måste hjälpa mig att få mediciner så jag kan börja må bra igen och vara en bra mamma. Han kontaktade psykiatrin där jag bodde och bara efter några dagar fick jag träffa en läkare och fick börja med två olika mediciner. En för depressionen och en för sömnen. Mirtazapin var min räddare där ett tag. Och bättre medicin för sömnen finns nog inte heller.

2019 några månader innan pandemin kom fick jag äntligen påbörja min terapi. En terapi som var fruktansvärt jobbig. Efter bara några månader hade jag förändrats. Jag vågade ta för mig på ett annat sätt än förr, jag isolerade mig inte alls på samma vis och började gilla saker jag tyckt varit obehagliga förut. Livet fick en ny mening.

2021 var det dags att säga hej då till min psykolog. Två år gick så himla fort. Jag ljuger inte när jag säger att jag fällde några tårar när jag såg henne för sista gången. Nu skulle jag klara mig själv!? Hur? Jag som alltid innan hade misslyckats.
 
Ja du är verkligen häftig. Som jag skrivit innan är det få i din ålder och med ditt bagage som vara vänder det.värdesätt dig själv för det ❤️
Tack :heart på riktigt!

Har haft två riktigt bra dagar på jobbet nu. Idag var vi dessutom rätt få men fick ändå massa gjort. Jag fick dessutom prova på nåt jag inte gjort innan med vår förmans hjälp såklart. Det var läskigt men vet ni vad? Jag gjorde det en gång till sedan, utan hans hjälp!? :eek:
 
Får sån ångest och dåligt samvete för min förstfödda. Hon ska rida idag och jag bara orkar inte vara med och kolla. Jobbade 11 timmar igår och behöver bara få vara hemma, i lugn och ro utan krav på nånting. Är jag en dålig förälder som bara tänker på mig själv?

Min mamma som tar henne till ridskolan tyckte jag var taskig så det kändes ju inte bättre då liksom :(
 
Får sån ångest och dåligt samvete för min förstfödda. Hon ska rida idag och jag bara orkar inte vara med och kolla. Jobbade 11 timmar igår och behöver bara få vara hemma, i lugn och ro utan krav på nånting. Är jag en dålig förälder som bara tänker på mig själv?

Min mamma som tar henne till ridskolan tyckte jag var taskig så det kändes ju inte bättre då liksom :(
Det är väl ingen fara i att missa en lektion? :)
 
Får sån ångest och dåligt samvete för min förstfödda. Hon ska rida idag och jag bara orkar inte vara med och kolla. Jobbade 11 timmar igår och behöver bara få vara hemma, i lugn och ro utan krav på nånting. Är jag en dålig förälder som bara tänker på mig själv?

Min mamma som tar henne till ridskolan tyckte jag var taskig så det kändes ju inte bättre då liksom :(
Alltså det är inte alltid vi är med mär barnet rider som föräldrar. Mormor är ju med. Det är ofta nån annan kör ut henne. Eller en lämnar åker iväg och en annan hämtar. Är det lika viktigt på alla aktiviteter för din mamma? I så fall måste vi ta ledigt mycket från jobbet. När hon orienterar följer vi inte efter henne. Det är inte alla konserter vi kan följa med på. Just nu spelar hon teater. Fyra föreställningar men vi såg första och sista.

Man behöver inte göra allt..
 
Får sån ångest och dåligt samvete för min förstfödda. Hon ska rida idag och jag bara orkar inte vara med och kolla. Jobbade 11 timmar igår och behöver bara få vara hemma, i lugn och ro utan krav på nånting. Är jag en dålig förälder som bara tänker på mig själv?

Min mamma som tar henne till ridskolan tyckte jag var taskig så det kändes ju inte bättre då liksom :(
Absolut inte. Jag har nog inte följt med mitt barn på aktivitet mer än någon enstaka gång (då är det ändå 5 min promenad hemifrån). Oftast är det pappan eller en kompis förälder som hämtat på förskola/skola. Taskigt av din mamma, det är väl lika mycket din man som är taskig isåfall, och det tycker jag inte någon av er är. Det viktigaste för både dig och dina barn nu är ju att du fungerar och hittar en balans i ett nytt läge i livet, att du sätter din hälsa först betyder ju att du tänker på barnen med.
 
Jo men man kan behöva ta det lugnt lite med. Har pappan varit med på alla sina lediga dagar? Syftar enbart på din mammas kommentar.
Hade jag jobbat 11 h hade jag varit närmare död/ mvh jobbar inom industrin och lyfter tungt om dagarna sliter i övrigt och går mycket. En normal dag jobbar vi 8.30. Övertid är länge sedan men 1 h sedan är vi döda typ. 2.5 h då hade jag gärna tagit det lugnt dagen efter. Du har dessutom inte jobbat heltid.
 
Jo men man kan behöva ta det lugnt lite med. Har pappan varit med på alla sina lediga dagar? Syftar enbart på din mammas kommentar.

Nej han har varit med typ två gånger annars har han haft hand om minstingen.

Mamma tycker alltid vi gör för lite med barnen. Vi är aldrig på semester på sommaren till exempel utan håller oss ofta i närheten av hemmet. Vi badar när vi orkar/vill/känner för det och gör andra utflykter. Nu de senaste åren har dessutom ekonomin inte varit som den varit annars med stigande priser och då har det blivit ännu mindre aktiviteter. Hoppas på att vi kanske kan göra nåt roligt nästa år.
 
Hade jag jobbat 11 h hade jag varit närmare död/ mvh jobbar inom industrin och lyfter tungt om dagarna sliter i övrigt och går mycket. En normal dag jobbar vi 8.30. Övertid är länge sedan men 1 h sedan är vi döda typ. 2.5 h då hade jag gärna tagit det lugnt dagen efter. Du har dessutom inte jobbat heltid.

Smått död är man och så ska man räkna kassan på det när hjärnan kokar redan :crazy:
 
Nej han har varit med typ två gånger annars har han haft hand om minstingen.

Mamma tycker alltid vi gör för lite med barnen. Vi är aldrig på semester på sommaren till exempel utan håller oss ofta i närheten av hemmet. Vi badar när vi orkar/vill/känner för det och gör andra utflykter. Nu de senaste åren har dessutom ekonomin inte varit som den varit annars med stigande priser och då har det blivit ännu mindre aktiviteter. Hoppas på att vi kanske kan göra nåt roligt nästa år.
Barn behöver inte en massa dyra och komplicerade semesteraktiviteter långt hemifrån. En tur till biblioteket eller till någon rolig lekpark - kanske med medhavd fika - kommer man långt med :) ! Att man umgås är det viktiga :) .
 
Nej han har varit med typ två gånger annars har han haft hand om minstingen.

Mamma tycker alltid vi gör för lite med barnen. Vi är aldrig på semester på sommaren till exempel utan håller oss ofta i närheten av hemmet. Vi badar när vi orkar/vill/känner för det och gör andra utflykter. Nu de senaste åren har dessutom ekonomin inte varit som den varit annars med stigande priser och då har det blivit ännu mindre aktiviteter. Hoppas på att vi kanske kan göra nåt roligt nästa år.
I år blev det en övernattnings natt på semestern mest pga barnet spelar teater 2 av våra 4 semester veckor och vann 3 dagars ridläger. Kvar blev 1 vecka och 4 dagar. Hennes sista vecka jobbar vi. Nu är hon 14 men ändå. Vi har gjort små aktiviteter över dagen men inte alla dagar. Vi har dessutom katter och då måste vi vara borta från dem. En natt sedan saknar vi dem.
 

Liknande trådar

  • Presenterar mig i efterhand
  • Stort TACK i efterhand!
  • Mamma
  • Att leva och inte bara överleva

Hästnyheter

Bukefalos, Radannonser

Allmänt, Dagbok

  • Svensk politik 9
  • Hur hitta elektriker?
  • Valvaka!

Barn

Hund

Katt, Andra Djur

  • Kattsnack 12
  • Kattnamn från sagor?

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp