Eller jag skriver lite till.
När vi flyttade till Värmland slutade tyvärr inte poliserna komma. Vi fick grannar som ingen vill ha. Jag som redan var traumatiserad blev ännu mer nervös, stressad och rädd. Ännu en full jävla man som förpestade våra liv, när vi äntligen slapp de andra två. Det var allt från att de försökte preja en av vägen, skrämma hästarna, sikta på mamma med gevär, köra traktor full och åka ner i vår dynghög (karma)
Jag var så trött. Var jag än var fanns det såna här män. Därför var det så enorm skönt när jag träffade min man. Ja han dricker alkohol, rimliga mängder och någon form av att tappa huvudet händer sällan. Visst har han blivit för full nån gång men han somnar bara.
Vad gäller jobb, för mig alltså så har det aldrig fungerat särskilt bra. Jag har aldrig haft nåt som fungerat långsiktigt. Har alltid gett upp och skitigt i det. Tills jag blev frisk från min ptsd och äntligen insåg att det faktiskt finns ett liv utanför den där bubblan man gör för att skydda sig själv. Jag hade länge en åsikt att jag inte dög som arbetande. Vem ville ha en som aldrig arbetat och hade massa diagnoser liksom? Inget bra cv och heller inga bra betyg i skolan. Jag har aldrig varit särskilt snäll mot mig själv. Kommer på mig själv att jag än idag säger nedlåtande saker om mig själv, det är en vana, en dålig sådan. Jag vet att jag duger och är viktig nu.
Nää nu måste jag sova. Ska upp halv sju i morgon. Börjar jobbet vid 8. Jobb?!?! Så himla häftigt att vara där jag är nu.