- Svar: 248
- Visningar: 21 059
Just nu befinner jag mig i ett vägskäl - ska jag göra vad jag känner är rätt eller ska min mamma få avgöra vad jag ska göra likt hon brukar?
Jag är i allra högsta grad vuxen men min mamma håller mig fortfarande allt för nära och jag är som oförmögen att satta gränser. Det har alltid varit omöjligt. Och nu när tiden har gått så har hennes inverkan gjort att jag inte har något liv utan henne, vilket gör det ännu läskigare att försöka etablera någon form av distans till henne. Samtidigt är jag så beroende av henne, både emotionellt och ekonomiskt.
Nu när jag inte haft någon större inkomst har hon exempelvis stått för mina matkostnader, vilket innebär att maten måste handlas med henne närvarande. Om jag lägger en vara i korgen som hon anser är onyttig, blir det blickar, suckar, ifrågasättande och en diskussion om min vikt. Hon säger att hon gör det för att hon bryr sig om mig trots att jag förklarat att det gör allt värre och att jag panik-köper mig mat som jag vill äta.
Hon ringer mig minst 3 gånger per dag. Jag träffar henne minst 3 dagar i veckan. Om jag inte svarar inom en trekvarts timme använder hon extranyckel för att gå in i min lägenhet.
Om hon skulle hjälpa mig att mata katten går hon igenom mina sopor och vill diskutera vad jag ätit och att jag missköter mig.
Hon gör mig tjänster som jag sagt att jag inte vill ha hjälp med, som att tvätta och diska.
Klassikern är att hon står utanför om jag är på väg någonstans för att köra mig fast jag förtydligat att det inte behövs och att det går jättebra att ta bussen. Ibland ber jag om hjälp själv, vilket jag skäms för, men det är som att det blir så ändå och då har jag kontroll över när det sker.
Så fort jag försöker prata med henne om att jag vill vara mer självständig blir hon alltid ledsen och känner att jag stöter bort henne. Då blir hon kall och ger mig dåligt samvete. Hon gör det bara för att hon älskar mig och vet vad som är bäst för mig. Hon matar mig med att jag aldrig klarat mig själv och att jag behöver mycket stöttning i mitt liv men jag känner att jag aldrig fått möjligheten att skapa ett. Jag har mått dåligt stora delar av mitt liv, där mina föräldrar ställt upp mycket och sett till att jag hållit mig flytande. Samtidigt önskar jag att de hade hjälpt mig med att skapa något eget som ger mig mening.
Jag är i allra högsta grad vuxen men min mamma håller mig fortfarande allt för nära och jag är som oförmögen att satta gränser. Det har alltid varit omöjligt. Och nu när tiden har gått så har hennes inverkan gjort att jag inte har något liv utan henne, vilket gör det ännu läskigare att försöka etablera någon form av distans till henne. Samtidigt är jag så beroende av henne, både emotionellt och ekonomiskt.
Nu när jag inte haft någon större inkomst har hon exempelvis stått för mina matkostnader, vilket innebär att maten måste handlas med henne närvarande. Om jag lägger en vara i korgen som hon anser är onyttig, blir det blickar, suckar, ifrågasättande och en diskussion om min vikt. Hon säger att hon gör det för att hon bryr sig om mig trots att jag förklarat att det gör allt värre och att jag panik-köper mig mat som jag vill äta.
Hon ringer mig minst 3 gånger per dag. Jag träffar henne minst 3 dagar i veckan. Om jag inte svarar inom en trekvarts timme använder hon extranyckel för att gå in i min lägenhet.
Om hon skulle hjälpa mig att mata katten går hon igenom mina sopor och vill diskutera vad jag ätit och att jag missköter mig.
Hon gör mig tjänster som jag sagt att jag inte vill ha hjälp med, som att tvätta och diska.
Klassikern är att hon står utanför om jag är på väg någonstans för att köra mig fast jag förtydligat att det inte behövs och att det går jättebra att ta bussen. Ibland ber jag om hjälp själv, vilket jag skäms för, men det är som att det blir så ändå och då har jag kontroll över när det sker.
Så fort jag försöker prata med henne om att jag vill vara mer självständig blir hon alltid ledsen och känner att jag stöter bort henne. Då blir hon kall och ger mig dåligt samvete. Hon gör det bara för att hon älskar mig och vet vad som är bäst för mig. Hon matar mig med att jag aldrig klarat mig själv och att jag behöver mycket stöttning i mitt liv men jag känner att jag aldrig fått möjligheten att skapa ett. Jag har mått dåligt stora delar av mitt liv, där mina föräldrar ställt upp mycket och sett till att jag hållit mig flytande. Samtidigt önskar jag att de hade hjälpt mig med att skapa något eget som ger mig mening.
Nu ska min diagnos avskrivas i slutet på juli, så hoppet hänger på om den informationen kan göra någon skillnad
