Att dejta en kollega, granne, eller person inom närmsta kretsen (utbruten från Dejtingtråden 39)

[Sassy]

Jag tycker att dejtingappar suger, även om det nu råkar vara så jag träffade min sambo, men egentligen känns ju arbetsplatsen som ett mycket rimligare ställe att träffa sin partner. Jag jobbar på ett bolag med cirka 800 anställda, så det är helt möjligt att jobba så pass åtskilt att man inte kommer ha något med dem att göra över huvud taget. Samtidigt har jag efter 5 år på bygget lärt känna ett gäng rätt väl och att det någonstans hade kunnat utvecklas känslor och fortfarande fungera i vardagen är långt ifrån omöjligt. Snarare mer troligt än på de värdelösa dejtingapparna. Jag är inte heller någon som är ute och dricker på barer och träffar folk där, så jobbet är mer rimligt. Tycker inte det är konstigt.

Nu blev det ändå så att jag träffade min sambo på en dejtingapp, men det kändes som mindre troligt än att det skulle vara någon på jobbet

Det är lite min slutsats också. Jag har dejtat supertrevliga app-dejter också, men det är inte ett bra sätt för mig att bli kär. Jag behöver lära känna och få lite exponering för varandra utan att det är med ingångsfrågeställningen om det ska bli något eller inte.

Ska jag utesluta alla sammanhang där jag hänger till vardags, dvs vänkretsen, hobbies och i viss mån jobbet, så finns det ganska exakt noll ytor kvar för mig att träffa nya människor på det sättet. Människor med de värderingar och den livssyn jag vill ha hos en partner har också en tendens finnas i någon av just dessa kretsar.

 

[machafuko]

Det är lite min slutsats också. Jag har dejtat supertrevliga app-dejter också, men det är inte ett bra sätt för mig att bli kär. Jag behöver lära känna och få lite exponering för varandra utan att det är med ingångsfrågeställningen om det ska bli något eller inte.

Ska jag utesluta alla sammanhang där jag hänger till vardags, dvs vänkretsen, hobbies och i viss mån jobbet, så finns det ganska exakt noll ytor kvar för mig att träffa nya människor på det sättet. Människor med de värderingar och den livssyn jag vill ha hos en partner har också en tendens finnas i någon av just dessa kretsar.

Exakt så. Jag tyckte bara att folk kände sig så otroligt stressade som var tvugna att känna "DET" redan första gången. Visst, ibland kan man ju absolut känna redan vid första dejten att detta kommer absolut inte bli något. Men i de allra flesta fallen upplever jag att man behöver ge folk åtminstone några dejter för att det ska bli någorlunda rättvis bedömning, men folk har ju inte tid. Alla är ju så ofantligt stressade och ska falla pladask redan vid första dejten. Så fungerar det ju oftast inte där ute i den riktiga världen. Så ja, därav 100 % för att träffa någon på jobbet så länge man kanske inte jobbar på ett allt för litet ställe.

 

[Bison]

Jag är nog lite annorlunda för jag har under mina 41 år aldrig kunnat utveckla romantiska känslor för en vän.
Det verkar vara totalt omöjligt, de blir som syskon.

Har en nära vän på jobbet och vi hörs mycket även utanför. Han är snygg, trevlig på alla sätt, våra personligheter matchar otroligt bra, han är en av få personer som jag känner verkligen förstår mig och jag känner mig alltid accepterad, hur konstig jag än är.
Men han är min vän och jag kan verkligen inte se mig bli intresserad av honom.
Så har det alltid varit.

De jag dejtat från jobbet har jag bara känt lite ytligt och inte räknat som vänner innan de bjudit ut mig.

 

[Buzzter]

Jag brukar lyssna på Rix Morronzoo på morgnarna och Roger har ett citat från Gert Fylking som han brukar ta upp när de pratar om dejting. ”Du ska inte bedriva hor där du jobbar eller bor”. Och lite har jag faktiskt det i bakhuvudet.

Jag skulle inte vilja dejta en granne, för jag vill inte må dåligt om det skiter sig och behöva påminnas hela tiden. Skulle kännas lika jobbigt om det var jag som valde att avsluta och veta att han fortfarande vill ses. Likadant med en kollega. Min arbetsplats har inte som policy att man inte får vara ihop med en kollega (en del har ju det) så det finns flera par som både är gifta och har barn, ett par jobbar till och med i samma grupp under samma chef. Men jag är ändå tveksam. Som tur var har jag också mest pensionärer till grannar (utom en man som jag faktiskt valde att inte stöta på trots att han är attraktiv like hell just för att han är min granne, idag har han familj så det är inte längre aktuellt) och att jag mest jobbar med kvinnor så det inte heller blir aktuellt på jobbet.

Med tanke på att jag haft flera längre relationer med just kollegor under åren (stor arbetsplats, man kan jobba på olika avdelningar) och vi har flera sådana par, så tror jag att det kan handla om något mer som att man har liknande värderingar, man har rätt mycket mer att gå på än när man datear random person där man inte har någon bakgrund även om man såklart inte känner alla sina kollegor utan och innan men man blir ju heller inte kär i alla. Vi jobbar skift och kommer ofta varandra nära, menar att man träffar varandra dygnet runt, när man är trött eller glad eller ledsen, helger och storhelger. Sånt. Men samtidigt så är det också många som har inställningen även på min arbetsplats att inte inleda relationer, för att man vill ha distans kanske. Min sambo och jag har följts under åren på olika utbildningar och arbetsplatser, samma arbetsgivare, men inledde ingen relation förrän jag under en tid arbetade hos en annan. Vi är ju varandra närmast och även om jag är öppen på jobbet har vi båda rätt mycket integritet så vår relation påverkas inte av jobbet mer än att vi kan prata av oss om vad som hänt under skiftet.

 

[Skojamindoja]

Människor med de värderingar och den livssyn jag vill ha hos en partner har också en tendens finnas i någon av just dessa kretsar.

Det är nog lite detta som är anledningen till att jag inte vill dejta en kollega. Jag känner mig ofta som väldigt olik mina kollegor. Väldigt många på min arbetsplats som är i hyfsad nära ålder är uppväxta på helt andra sätt än jag (i större områden/stan med akademikerföräldrar) medan jag är från arbetarklass-mecka där min pappa var den enda i flera klasser som hade ett kontorsjobb när jag var liten. De människor som finns runt mig nu är så totalt olika de som fanns runt mig hela min uppväxt, och jag känner mig som ett ufo. De skrattar till och med intellektuellt, och jag tycker sällan det är speciellt roligt.

Å andra sidan är jag lika mycket ufo med mina jämngamla barndomskompisar som idag har barn i tonåren, så uppenbart passar jag inte in någonstans. Men jag skulle hellre dejta en man "hemifrån" för där har vi i alla fall lite samma typ av bakgrund och humor.