Att föra en ensidig monolog med andra och vara nöjd med det.

[TinyWiny]

Jag är totalt ointresserad av andras liv. Men lyssnar ändå på mina nära och kära (vilket inte är många). Har inga förväntningar att nån ska lyssna på mej heller. Jag vet att jag har ett par som lyssnar men jag berättar knappt nått för dom heller. Inte mer än när dom har lyckats dra ur mej det jag "behöver" berätta. Då kan det komma lite mer. Men generellt så berättar jag inget. Tycker inte nån har med mitt liv att göra.

Fast nu missförstår du mig precis. Det handlar inte om att kräva att andra ska lämna ut sig utan om att man kan lyssna på andra även om det hen berättar inte intresserar en själv. Jag själv är t ex. totalt ointresserad av att resa men om någon som har varit på en resa berättar om den så lyssnar jag ju ändå eftersom personen som berättar är någon jag bryr mig om.

 

[nightcrawler]

Fast nu missförstår du mig precis. Det handlar inte om att kräva att andra ska lämna ut sig utan om att man kan lyssna på andra även om det hen berättar inte intresserar en själv. Jag själv är t ex. totalt ointresserad av att resa men om någon som har varit på en resa berättar om den så lyssnar jag ju ändå eftersom personen som berättar är någon jag bryr mig om.

Nä jag missförstår inte. Jag har ingenstans skrivit nått om att kräva att man lämnar ut sig. Man behöver inte lyssna. Man kan även välja att bara lyssna delvis. När min kompis börjar prata sin unge så lyssnar jag knappt om det inte är så att hon ber om råd. Jag skiter fullständigt i hennes unge. Jag själv väljer att inte berätta saker om inte nån ber mej att berätta. Delvis så tycker jag att folk ska skita i vad jag gör och delvis för jag vill inte pracka på dom nått som dom egentligen inte är intresserade av

 

[TinyWiny]

Nä jag missförstår inte. Jag har ingenstans skrivit nått om att kräva att man lämnar ut sig. Man behöver inte lyssna. Man kan även välja att bara lyssna delvis. När min kompis börjar prata sin unge så lyssnar jag knappt om det inte är så att hon ber om råd. Jag skiter fullständigt i hennes unge. Jag själv väljer att inte berätta saker om inte nån ber mej att berätta. Delvis så tycker jag att folk ska skita i vad jag gör och delvis för jag vill inte pracka på dom nått som dom egentligen inte är intresserade av

Fast det handlar inte om att vika ut och in på sig själv utan om normala samtal. Ena parten berättar om en resa t ex. medans den andre berättar om något knasigt katten har gjort.

Hur känns det då i dig när någon du bryr dig om berättar något du inte bryr dig om? Jag vill ärligt veta. Blir du arg eller lyssnar du bara inte?

Det är ju trots allt en enorm skillnad om man inte vill prata alls eller om någon anser att andra ska lyssna på hen men att hen inte ska behöva lyssna på någon annan.

 

[nightcrawler]

Hur känns det då i dig när någon du bryr dig om berättar något du inte bryr dig om? Jag vill ärligt veta. Blir du arg eller lyssnar du bara inte?

Det är ju trots allt en enorm skillnad om man inte vill prata alls eller om någon anser att andra ska lyssna på hen men att hen inte ska behöva lyssna på någon annan.

Varför skulle jag bli arg? Jag känner bara att det skiter jag i. Men jag lyssnar bara med halva örat. Bara för att vara snäll och för att inte stå som en idiot när dom förväntar ett svar. Konstigare är det inte.
Men fortfarande så behöver man inte lyssna. Inte alltid. Det går att lösa det snyggt

 

[Kiwifrukt]

Vad jag känner igen mig! Jag tycker att om man är vänner (inte bara en random typ kollega eller granne) så ska man vara intresserad av att lyssna också och inte bara mala på om sitt. Klart jag också stänger av och slutar lyssna om kollegan för 465223 gången berättar om sina barns sömnproblem eller om sin golfresa (saker som jag är genuint ointresserad av) men jag räknar inte dessa som vänner heller. Det är inga personer jag berättar personliga saker för, utan vi pratar om jobbet och neutrala saker som typ tv-program eller vädret eller motsvarande oskyldigt samtalsämne.

Har dock haft en ”vän” (med andra ord - jag trodde att vi var vänner) som jag hade gemensamma intressen med. Hen pratar på om sitt och kräver min fulla uppmärksamhet slash beundran, är jag inte hundra procent superentusiastisk blir hen sur. Om jag däremot försöker föra in samtalet på mig och mitt liv, avslutar personen samtalet/går under jorden/fortsätter prata om sig. Kan också bli sur för att jag, precis som någon annan skrev, uppehåller hens dyrbara tid med att prata om mig. Det tycker jag är mycket värre än en tjatig kollega, den personen vill ju mest klaga av sig och det kan jag bjuda på. Men en närmare relation, oavsett slag, ställer i alla fall jag lite mer krav på. Fullblodsegoister som mest vill trycka ner mig är jag inte intresserad av att ha en närmare relation med, men när man tror att man är vänner är det klart att man blir ledsen när man inser att den andra personen mest har en som någon slags biktfader som hen kan klaga eller skryta för.

 

[TinyWiny]

Varför skulle jag bli arg? Jag känner bara att det skiter jag i. Men jag lyssnar bara med halva örat. Bara för att vara snäll och för att inte stå som en idiot när dom förväntar ett svar. Konstigare är det inte.
Men fortfarande så behöver man inte lyssna. Inte alltid. Det går att lösa det snyggt

Det är just att de människor jag tänker på blir arga som jag funderar över. Därav frågan.

 

[TinyWiny]

Vad jag känner igen mig! Jag tycker att om man är vänner (inte bara en random typ kollega eller granne) så ska man vara intresserad av att lyssna också och inte bara mala på om sitt. Klart jag också stänger av och slutar lyssna om kollegan för 465223 gången berättar om sina barns sömnproblem eller om sin golfresa (saker som jag är genuint ointresserad av) men jag räknar inte dessa som vänner heller. Det är inga personer jag berättar personliga saker för, utan vi pratar om jobbet och neutrala saker som typ tv-program eller vädret eller motsvarande oskyldigt samtalsämne.

Har dock haft en ”vän” (med andra ord - jag trodde att vi var vänner) som jag hade gemensamma intressen med. Hen pratar på om sitt och kräver min fulla uppmärksamhet slash beundran, är jag inte hundra procent superentusiastisk blir hen sur. Om jag däremot försöker föra in samtalet på mig och mitt liv, avslutar personen samtalet/går under jorden/fortsätter prata om sig. Kan också bli sur för att jag, precis som någon annan skrev, uppehåller hens dyrbara tid med att prata om mig. Det tycker jag är mycket värre än en tjatig kollega, den personen vill ju mest klaga av sig och det kan jag bjuda på. Men en närmare relation, oavsett slag, ställer i alla fall jag lite mer krav på. Fullblodsegoister som mest vill trycka ner mig är jag inte intresserad av att ha en närmare relation med, men när man tror att man är vänner är det klart att man blir ledsen när man inser att den andra personen mest har en som någon slags biktfader som hen kan klaga eller skryta för.

Ja... Jag funderar över om det bara handlar om egoism eller om det faktiskt är något annat. En oförmåga/svårighet av något slag.

 

[Lickety]

Endel människor vill inte ta del av vad andra har att säga utan de säger vad de vill säga och sedan är de klara. Jag har väldigt svårt att förstå det här när det kommer till nära relationer att man inte är tillräckligt intresserad av andras liv och vad andra har att säga för att vilja lyssna på dem men ändå anse att andra ska vilja lyssna på dem och deras liv. För mig blir det så konstigt för även om jag kanske inte är intresserad av samma saker så är jag ju intresserad och bryr mig om den andre som person och därmed bryr jag mig också vad som händer i hens liv.

Tänk dig följande scenario som exempel för att förklara hur jag menar; du ringer någon som står dig nära. Du frågar lite hur det är och ni pratar om hen och vad som pågår i hens liv. När du sedan själv vill berätta/prata om något som berör dig och ditt liv ursäktar hen sig (i bästa fall) med att hen inte kan prata mer och i värsta fall blir hen irriterad att du tar upp hens tid och blir kort i tonen för att hen inte tycker att hen ska behöva lyssna på sådant som inte direkt intresserar hen.

Det blir alltså en ensidig monolog och det blir tydligt att hen inte alls vill lyssna på dig och vad som händer i ditt liv. För mig är det här jättekonstigt så kan någon kanske förklara det för mig?

En förklarade det som att hen var tvungen att lyssna på andra i skola/jobb situationer och att hen inte tycker att hen ska behöva göra det på sin fritid och jag förstår det inte alls. Om jag bryr mig om någon så intresserar jag ju mig också för vad som pågår i hens liv och vad hen intresserar sig för även om vi kanske inte har samma intressen.

Jag brukar ibland skoja om att endel läser upp ett brev och när de är klara med det så vill de inte ha någon respons/någon vidare diskussion/höra vad den andre har på hjärtat utan då är de klara och lägger på men faktum är att jag tycker att det är sorgligt.

Jag har betraktat det som en brist hos personen. Förr lyssnade jag på långa monologer med ett halvt öra, men nu för tiden så orkar jag inte med det i några längre stunder. Jag begränsar kontakten med sådana personer.

 

[TinyWiny]

Jag har betraktat det som en brist hos personen. Förr lyssnade jag på långa monologer med ett halvt öra, men nu för tiden så orkar jag inte med det i några längre stunder. Jag begränsar kontakten med sådana personer.

Ja en brist är det ju men kan det vara en oförmåga? Jag har begränsat/avslutat kontakten med flera sådana människor men den här personen vill jag verkligen av hela mitt hjärta ha i mitt liv. Frågan är hur man har det? Hur kan man upprätthålla en helt ensidig relation?

 

[Lickety]

Ja en brist är det ju men kan det vara en oförmåga? Jag har begränsat/avslutat kontakten med flera sådana människor men den här personen vill jag verkligen av hela mitt hjärta ha i mitt liv. Frågan är hur man har det? Hur kan man upprätthålla en helt ensidig relation?

Jag har haft det i lägre perioder förr, har då struntat i att försöka berätta om mitt, pga inte orkar inte bli avbruten etc. Då hummar jag med och lyssnar med ett halvt öra.

 

[Kiwifrukt]

Ja... Jag funderar över om det bara handlar om egoism eller om det faktiskt är något annat. En oförmåga/svårighet av något slag.

Den personen jag tänker på är definitivt väldigt egoistisk. Blir det inte hela tiden exakt som den personen vill, även i typ jobbsituationer som man kanske inte alltid kan styra utan i vissa fall måste acceptera att chefen bestämmer, blir personen galen och vänder upp och ner på himmel och jord. Det är situationer som fått såna proportioner att man bara gapar, för det är jag, jag, jag precis hela tiden.

(Jag försöker som ni säkert förstår ha minimalt med kontakt med den här personen.)

 

[nightcrawler]

Det är just att de människor jag tänker på blir arga som jag funderar över. Därav frågan.

Okej. Då förstår jag. Nä arg över en sån sak skulle jag aldrig bli.

 

[TinyWiny]

Jag har haft det i lägre perioder förr, har då struntat i att försöka berätta om mitt, pga inte orkar inte bli avbruten etc. Då hummar jag med och lyssnar med ett halvt öra.

Så har jag gjort med mamma men för mig kvittade det lite när jag väl hade insett att det var så det var. Vi har aldrig haft någon relation och jag vet att hon ringer bara för att det är så "man ska göra", inte för att hon faktiskt vill prata med mig. Hon kör sin monolog och om/när jag inte har tid att prata mer börjar jag prata själv eftersom det alltid leder till att hon avslutar samtalet.

Den människa jag vill ha kontakt med har jag under lång tid bara låtit mala på och då har det inte varit något problem. Jag var under många år så sjuk att jag faktiskt inte orkade prata särskilt mycket. Ja och nej och någon enstaka mening här och var på sin höjd liksom. Men nu orkar jag prata mer och hen blir argare och argare och jag har inte fattat att det beror på att jag faktiskt säger något mer än ja och nej! Jag vill ju verkligen ha en relation med den här människan. Mitt hjärta går sönder!

 

[Kiwifrukt]

Den människa jag vill ha kontakt med har jag under lång tid bara låtit mala på och då har det inte varit något problem. Jag var under många år så sjuk att jag faktiskt inte orkade prata särskilt mycket. Ja och nej och någon enstaka mening här och var på sin höjd liksom. Men nu orkar jag prata mer och hen blir argare och argare och jag har inte fattat att det beror på att jag faktiskt säger något mer än ja och nej! Jag vill ju verkligen ha en relation med den här människan. Mitt hjärta går sönder!

Det här har jag upplevt också. Att så länge jag är tyst och bara lyssnar/inte ställer krav på relationen är allt toppen, men börjar jag få egna åsikter så blir den andra personen arg. Flera av dessa personer finns inte längre i mitt liv eftersom de inte accepterar att jag vill ha en egen åsikt, så det är mest den här personen jag nämnde tidigare som är kvar. Jag vill inte ha kontakt med den personen, men måste tyvärr ha det av skäl som inte jag kan påverka. Och jag märker samma sak som du, att personen blir argare och argare, och tycker typ "hur kan du ha mage att uppta min tid med att prata om dig?"

 

[Snowball]

Den människa jag vill ha kontakt med har jag under lång tid bara låtit mala på och då har det inte varit något problem. Jag var under många år så sjuk att jag faktiskt inte orkade prata särskilt mycket. Ja och nej och någon enstaka mening här och var på sin höjd liksom. Men nu orkar jag prata mer och hen blir argare och argare och jag har inte fattat att det beror på att jag faktiskt säger något mer än ja och nej! Jag vill ju verkligen ha en relation med den här människan. Mitt hjärta går sönder!

Fast hen lär inte ändra på sig tyvärr speciellt inte om hen är van vid att du brukar bara lyssna
Och om hen blir arg så är det verkligen en relation värd behålla?

 

[Migo]

Tänk dig följande scenario som exempel för att förklara hur jag menar; du ringer någon som står dig nära. Du frågar lite hur det är och ni pratar om hen och vad som pågår i hens liv. När du sedan själv vill berätta/prata om något som berör dig och ditt liv ursäktar hen sig (i bästa fall) med att hen inte kan prata mer och i värsta fall blir hen irriterad att du tar upp hens tid och blir kort i tonen för att hen inte tycker att hen ska behöva lyssna på sådant som inte direkt intresserar hen.

Om du ringer nån, frågar hur det är med dem av artighetsskäl och sen vill prata om ditt, är det inte du som är monologframföraren då?

Jag hatar att bli avbruten när jag gör saker för att nån vill ringa och prata av sig. Frågar man mig hur jag mår får man ett kort svar, sen frågar jag vad jag kan hjälpa till med. Börjar man då en lång utläggning om något som hade kunnat tas som en inre monolog så blir jag definitivt kort i tonen...

 

[TinyWiny]

Den personen jag tänker på är definitivt väldigt egoistisk. Blir det inte hela tiden exakt som den personen vill, även i typ jobbsituationer som man kanske inte alltid kan styra utan i vissa fall måste acceptera att chefen bestämmer, blir personen galen och vänder upp och ner på himmel och jord. Det är situationer som fått såna proportioner att man bara gapar, för det är jag, jag, jag precis hela tiden.

(Jag försöker som ni säkert förstår ha minimalt med kontakt med den här personen.)

Den person jag tänker på kan lyssna i skola/jobbsituationer och är en omtyckt chef och medarbetare. Det är på fritiden hen inte tycker att hen ska behöva lyssna på andra utan menar att det räcker att hen lyssnar i skol/jobbsituationer. Hen kan alltså visa sig intresserad i jobbsituationer utan några problem men ser ingen anledning till att hen ska göra det även annars. Hen uppskattar/ser det som självklart när andra människor visar intresse för vad hen säger/gör och kan bli väldigt irriterad om någon inte gör det. Det är det här som blir så märkligt för mig. Jag fattar verkligen inte. Jag har tagit upp exempel hur många gånger som helst med den här personen på när hen blir lyssnad på trots att personen som lyssnar inte alls är intresserad av hens senaste resa t ex. Hen kan beklaga sig över att hen har varit någonstans ingen annan som hen känner har varit på och att hen då inte känner att andra fattar. Hen kan klaga på att hen aldrig får veta något men vill ju inte heller veta, dvs. lyssna på andra. Hen kan anklaga andra för att göra något, utnyttja eller liknande som gör hen ledsen men kan göra precis samma sak själv men förstår inte alternativt bryr sig inte om att det gör andra ledsna.

 

[TinyWiny]

Fast hen lär inte ändra på sig tyvärr speciellt inte om hen är van vid att du brukar bara lyssna
Och om hen blir arg så är det verkligen en relation värd behålla?

Ja det är den. Jag hoppas ju att hen ska komma till insikt.

 

[Pilot]

Jag är uppriktigt nyfiken på de som säger inte är intresserade av av andras liv. Hur menar ni?
Hur gör ni när ni umgås?

Jag har vissa vänner där man pratar om intresset vi har gemensamt. Men om de skulle vilja berätta att de bygger en altan får de väl göra det då.
Blir det för detaljerat så försöker jag styra tillbaka dem på banan.

Morgonpasset i P3 hade precis en gäst som pratade om tre olika typer av lyssnande.
Jag tycker nog det passar in här också. Kan rekommendera.

 

[Pilot]

Att de här med att föra monolog, har ett par nära släktingar som gör det och shit vad frustrerande det är.
Nu har de inga problem med att höra mig prata, men just att de kan mala på.
Ibland kan jag ha träffat vänner och åka därifrån och tänka, oj vad jag har hållit låda. Men ibland behöver man det, så länge man inte gör det var gång får det ju va.
Är jag däremot ute och fixar så är det värsta jag vet att bli avbruten. Att då få ett telefonsamtal med någon som inte kan hålla det kort och ska börja med att prata om vädret

Har du däremot någon som aktivt INTE vill lyssna på ditt prat, då hade jag tackat för mig och hållit kontakten till ett minimum.