att gradera smärta enligt vårdens smärtskala

[Nordthor]

Vi brukar använda FLACC på barn. Det bygger lite mer på observationer än självskattning. Tycker att det är bättre (mycket för att det där 1-10 är svårt att greppa för de mindre barnen).

 

[Badger]

Men har man inte upplevt någon svår smärta blir det ju lite skevt?

Ja en tidigare kollega sa att efter en bilolycka ändrades hela hennes smärtskala. Hon visste ju plötsligt hur en mosad höft kändes och det var värre än hon hade kunnat föreställa sig innan. Så jag tror det är så att man får ta den topp man har helt enkelt.

 

[Badger]

Jag tycker den där skalan är hopplös, och brukar beskriva resultatet av smärtan istället, ex "det gör så ont att jag inte kan sova, eller vaknar hela tiden av smärtan"

Eller i relation till vad jag varit med om, tillexempel "det gör mer ont än när jag bröt foten men mindre ont än när jag bröt nyckelbenet".

Om man ska gå enligt smärtskalan och vad som är hanterbart... Alltså jag "hanterade" ju den brutna foten. Sa till pappa att vi måste åka in. Grät stillsamt i bilen. Skötte min andning.

Steget mellan 8 och 9 här är galet stort tycker jag. Jag ligger väldigt ofta på 7-8 när jag överansträngt mig, men måste ju mata djur och barn och sköta min hygien etc, så jag kan personligen klassa det som hanterbart i korta stunder.

Och jag har haft ondare än 7-8, men har alltid kunnat prata på "min nia", om än bara i kortare stunder. På min 10a (förlossninga slutskede) kunde jag inte prata längre och ville dö, inga smärtstillande hjälpte, blodtrycksfall deluxe och adrenalin sattes in .

Från Wikipedia:

"
0. Ingen smärta.
1. Mycket obetydlig irritation – enstaka mindre stick/hugg av smärta. Det behövs ingen medicinering.
2. Obetydlig irritation – enstaka kraftiga stick/hugg av smärta. Det behövs ingen medicinering.
3. Smärtan är stark nog att distrahera. Milda smärtstillande medel (paracetamol, ibuprofen etc.) tar bort all smärta.
4. Kan ignoreras om man är ordentligt engagerad i något man gör, men är fortfarande distraherande. Milda smärtstillande medel lindrar smärtan i 3–4 timmar.
5. Kan inte ignoreras mer än en halvtimme. Milda smärtstillande medel lindrar smärtan i 3–4 timmar.
6. Kan inte ignoreras mer än korta stunder, kan bara arbeta korta stunder med ansträngning. Starkare smärtstillande medel (kodein, morfinpreparat etc.) dämpar smärtan i 3–4 timmar.
7. Smärtan stör sömnen och gör det mycket svårt att fokusera. Man kan fortfarande fungera, men med ansträngning. Starkare smärtstillande medel fungerar bara delvis.
8. Mycket begränsad fysisk aktivitet. Läsning och konversering är möjlig, men med stor ansträngning. Illamående och yrsel träder in som en del av smärtupplevelsen.
9. Oförmögen att prata. Skriker eller stönar okontrollerat. Nära delirium.
10. Smärtan leder till medvetslöshet.
"

Ah, i så fall har jag varit uppe i max 7, efter en operation där de stabiliserade ett benbrott. Kunde inte läsa och morfin dämpade inte smärtan utan bara gjorde att den flyttades lite.

 

[Bison]

Om jag tänker på det ligger jag på 3 varje dag, men man vänjer sig ju.
Det högsta jag graderat till när jag varit på sjukhus var 7, efter morfin med krossat pannben.
Andra frakturer har varit helt okej så länge man är stilla.

 

[grodan21]

Om jag tänker på det ligger jag på 3 varje dag, men man vänjer sig ju.
Det högsta jag graderat till när jag varit på sjukhus var 7, efter morfin med krossat pannben.
Andra frakturer har varit helt okej så länge man är stilla.

Jag ligger nog också på en 3 varje dag.

Har problem med ryggen, vilket främst ger problem på jobbet och då kan jag absolut hamna på en 7.

 

[Emmahpemma]

Smärtskalan 1-10 kanske fungerar någorlunda om man inte har kronisk smärta?

Jag ogillar starkt att få frågan hos vården, "hur ont har du på en skala 1-10 där 10 är den värsta smärta du kan tänka dig"
Jaha, menas hur ont jag har exakt nu i den position jag sitter i nu, eller om jag sitter i positionen där jag har som mest ont?
Menas hur ont jag har av det jag söker för nu, eller hur ont jag har generellt just nu?

Jag har absolut haft varit på 10 på skalan. Men det är ju absolut ingen idé att söka hjälp när man har kronisk smärta. Det enda som händer är att jag blir anklagad för att vara drogsökande.

 

[Hoarfrost]

Jag tycker också det är knepigt med att skatta smärta, kanske för att min kropp, eller kanske hjärna, är otroligt bra på att hantera smärta.

Tänker till exempel på när jag hade njursten i Kina. Jag vaknade mitt i natten flera gånger av att jag hade ont. Fattade inte vad sjutton jag gjort med ryggen, och varför jag hade så ont i magen men hade precis ätit skorpion och tänkte att magen kanske reagerat lite på den. Jag tänkte att det var som mensvärk men att det var orimligt eftersom den tagit slut några dagar innan. Efter flera timmar tänkte jag att jag nog måste göra något åt det, kanske behövde jag gå på toa? Men när jag skulle gå kom jag inte upp ur sängen. Jag rullade ur sängen, släpade mig mot toan, och började kaskadspy.
Jag hade inte särskilt ont - för hjärnan gjorde det den brukar göra och hamnade i någon form av nollat läge. Däremot förstod jag att något var fel. Men jag var helt lugn och hade inte ont förrän jag efter diagnosen på sjukhuset promenerade fram och tillbaka i den lååånga korridoren och drack kopiösa mängder citronvatten.
Jag fick ingen morfin eller smärtstillande i Kina inte - det var superkoncentrerat citronvatten och att vandra tills det kändes bättre som gällde. Då när jag vandrade var jag kanske på en 7a? När jag låg och kaskadspydde på toa gissar jag att jag var på en 8-9a men hjärnan hade ju checkat ut så då fattade jag inte det.

Samma när jag ramlade av och fick en pyttespricka i höften och en lårkaka på ena skinkan som var helt otroligt vacker med alla sina färger efter några dagar. Rygg och lårmuskler på vänstersidan fick förmodligen en jädra sträckning också. Nu mer än tio år senare har jag fortfarande ärrbildning på gluteus. När jag hade landat kunde jag inte röra mig alls hur mycket jag än försökte, hann tänka att nu gick ryggen av, tills det klickade i hjärnan och jag kunde plötsligt kravla mig upp till sitta och sen ställa mig upp. Sedan stapplade jag/småjoggade jag efter hästen. Det var inte min häst så jag var mest orolig att den hade skadat sig.
Klipp till 3 timmar efter att jag kollat upp hästen och tagit ut den i hagen. Min kompis och hennes mamma har frågat tusen gånger om jag vill åka till sjukhuset men jag tycker det är onödigt. Ska skära lite sallad och börjar svaja och känner att jag nog ska sitta om jag ska hantera kniv, men det slutar med att jag måste lägga mig på golvet och bara andas mig genom smärtan.
Jag bokade tid på vårdcentral 3 veckor efter då jag var trött på att inte få sova. Smärtan på golvet var kanske på 6-7. Men har ingen aning om hur ont det gjorde när jag hade ramlat eller när jag joggade efter hästen. Hjärnan var liksom nollad men jag förstod att något är fel.

Exakt samma har hänt båda gånger jag brutit armen. Hjärnan nollad med känslan av att något är fel. Smärtan kommer mycket senare - och då har man ju hunnit duscha, klä av och på sig, med mera.

Alla dessa gånger är det omgivningen som till sist har spänt ögonen i mig och tvingat iväg mig till akuten/vårdcentral. Jag har en tendens att bli ganska bra "kompis" med min smärta.

 

[ameo]

Smärtskalan 1-10 kanske fungerar någorlunda om man inte har kronisk smärta?

Jag ogillar starkt att få frågan hos vården, "hur ont har du på en skala 1-10 där 10 är den värsta smärta du kan tänka dig"
Jaha, menas hur ont jag har exakt nu i den position jag sitter i nu, eller om jag sitter i positionen där jag har som mest ont?
Menas hur ont jag har av det jag söker för nu, eller hur ont jag har generellt just nu?

Jag har absolut haft varit på 10 på skalan. Men det är ju absolut ingen idé att söka hjälp när man har kronisk smärta. Det enda som händer är att jag blir anklagad för att vara drogsökande.

Eller hur!
jag kan ha 0 på skalan när jag tryckt i mig mina dagliga piller och sitter/står i rätt ställning, samtidigt som det plösligt är bortåt 7 för att jag råkar gå på ojämnt underlag. Eller när jag stått för länge på jobbet. Eller bara råkar böja "fel" finger lite för mycket.

 

[Lillefrun]

Jag har generellt hög smärttröskel enligt alla andra, för mig är jag ju bara normal så det är ju svårt att veta.

Känns som jag varit med om många högt skattade händelser. En olycksfågel. Men det närmast i tid var när jag var med om en olycka i slutet av förra året. Jag fick ett sortsår som gick igenom både hudlager, fettlager och in till skelettet. På vägen ner lyckade det självklart bli så att en artär och några nerver kapades och det kom helt plötsligt en stark stråle blod som sprutade 10-15 cm rakt upp i luften från såret och det bara fortsatte.

Jag fick tag på en handduk, virade den runt såret och ringde mina föräldrar. Dom kom rätt snabbt men min pappa fick något sorts överslags beteende när det var bråttom till akuten och skulle städa upp allt blod fast jag skrek. Helt i chock. Vi alla var lite chockade över hur mycket blod det kom.

Och när dom skulle ge bedövning , sticker in en 10 cm lång nål in i såret på alla sidorna av såret vilket också var förjävligt.

Jag har fortfarande ont i ärret,det kliar och molar och det går ju inte att klia bort för det är ju under huden.

Jag tycker det är jätte svårt att skatta för jag fylldes ju av adrenalin och chock

 

[sjoberga]

Jag tycker skalan är svår då jag är väldigt smärtkänslig. Så fort jag känner smärta blir jag orolig och smärtan blir värre. Har svårt för att inte gå in i smärtan och känna efter lite mycket. Det gör att det gör mer ont än det borde.

Jag funkar mer tvärtom, när smärtan är lokaliserad och man fått ge en siffra så blir den samtidigt sekundär. Anar att det inte är 9-10 då enligt veteranskalan. Trots att hudavlossning är väldigt smärtsamt (men också då med rejäl dos smärtlindring). Eller halsfluss från helvetet.

Några har skrivit det, det funkar nog mest som en relativ observationsskala för patienten just där och då.

 

[skiesabove]

Angående morfin för övrigt, när jag bröt nyckelbenet 2006 fick jag citodon + diklofenak. Och det tog bara udden av smärtan! Jag hade alltså så ont att det knappt gick att göra något överhuvudtaget, ibland klarade jag av att se på hjärnlös mys-TV typ Friends, men rätt ofta fick jag bara försöka sova bort tiden. Citodon gjorde mig otroligt trött dessutom, skulle aldrig kunna fungera i vardagen på det. Vidrigt jobbigt att trappa ner och sluta med också, aldrig igen tack. Men det skrivs nog inte ut så lättvindigt längre.

När jag bröt foten var jag gravid så fick rida ut det på vanliga värktabletter, men det var nästan lättare? Tog udden av smärtan (till något mindre grad än citodonet) men jag slapp vara luddig i huvudet.

När jag födde barn tyckte jag att lustgas var helt verkningslöst (kände mig bara full men hade precis lika ont) och epiduralen gjorde typ noll skillnad.

Jag tror att folk processar både smärta olika, och reagerar på smärtstillande olika?

Vore det inte rimligare om det fanns någon liten mössa med elektroder man tog på sig så vården kunde läsa av hjärnaktiviteten i smärtcentra istället ?

 

[SiZo]

Fast de flesta kan nog tänka att "värre än såhär blir det inte!" och då är det en tia. Det är inte en exakt vetenskap, utan ett "jag står inte ut med detta." Tycker inte det är särskilt diffust och förstår inte hur man annars skulle kunna få något hum om hur patienten/personen känner?
Vad skulle du vilja att skalan var?

Fast att inte stå ut med en smärta behöver inte betyda att det gör jätteont. Min ischias tex, gör oftast inte jätteont. Däremot så är det den typen av smärta som aldrig går att lägga i bakhuvudet. Den är DÄR konstant och går inte att undvika eller ta bort alls. Den påverkar hela livet och allt man gör, inklusive sömn. Men rent smärtmässigt så är det kanske en 4? Jag kan träna med den. Jag kan göra väldigt mycket med den. Men den tär något ofantligt rent mentalt.

Det var pga den jag för många herrans år sedan provade cannabis. Jag var helt desperat och struntade i om jag blev av med jobb eller tagen av polisen.

Nu har jag tack o lov inte problem med det längre.

 

[Nordthor]

Smärtskalan 1-10 kanske fungerar någorlunda om man inte har kronisk smärta?

Jag ogillar starkt att få frågan hos vården, "hur ont har du på en skala 1-10 där 10 är den värsta smärta du kan tänka dig"
Jaha, menas hur ont jag har exakt nu i den position jag sitter i nu, eller om jag sitter i positionen där jag har som mest ont?
Menas hur ont jag har av det jag söker för nu, eller hur ont jag har generellt just nu?

Jag har absolut haft varit på 10 på skalan. Men det är ju absolut ingen idé att söka hjälp när man har kronisk smärta. Det enda som händer är att jag blir anklagad för att vara drogsökande.

Det tycker jag är upp till personalen att specificera. Kan ju absolut vara intressant att veta både i rörelse/vid belastning samt i vila.

 

[Sassy]

Hoppas aldrig jag behöver gradera från 1-10 i vården, förstår mycket lite av de skalorna? Men det kanske är mer anpassade för akut smärta? Mycket lite av min tid är ju under typ 4-5 och 7-8 inte ovanligt. Men jag tar ju inte starka smärtstillande heller och är inte skadad per se. Tror också ångest och upplevelsen som @parellikusken beskriver spelar in.

Fast att inte stå ut med en smärta behöver inte betyda att det gör jätteont. Min ischias tex, gör oftast inte jätteont. Däremot så är det den typen av smärta som aldrig går att lägga i bakhuvudet. Den är DÄR konstant och går inte att undvika eller ta bort alls. Den påverkar hela livet och allt man gör, inklusive sömn. Men rent smärtmässigt så är det kanske en 4? Jag kan träna med den. Jag kan göra väldigt mycket med den. Men den tär något ofantligt rent mentalt.

Det var pga den jag för många herrans år sedan provade cannabis. Jag var helt desperat och struntade i om jag blev av med jobb eller tagen av polisen.

Nu har jag tack o lov inte problem med det längre.

Jag har också upplevelsen att det är annorlunda med kronisk smärta. Min "vardagsvärk" under lång tid var på nivån att jag var konstant lite dum även när jag inte uttryckligen tyckte att smärtan var jobbig, men det gick inte att sova utan att vakna flera gånger i timmen och det hjälper väldigt lite med receptfri smärtlindring. Ändå skulle jag beskriva den som 3-4.

När jag hade en fraktur i handen kunde jag rida färdigt passet, ta hand om hästen och fundera på om jag behövde åka till akuten eller inte, men när de petade på handen för att röntga fick de fånga mig när jag höll på att trilla i backen.

Min 9-10 var bukspottkörtelinflammation. Njursten något mindre illa, men fortfarande så att jag absolut inte hade kunnat få fram en telefon och ringa ambulans eller ens försöka beskriva hur det kändes. Med bukspottkörteln var det (tydligen) ett par timmar som bara är helt borta efteråt och det enda jag kommer ihåg var att jag försökte sluta andas helt och hållet för att det gjorde för ont.

Jag har tydligen rätt hög tröskel för akut smärta, men blir påtagligt påverkad av kronisk.

 

[Trollunge]

Jag jobbar i vården och använder VAS-skalan ibland. Jag ser det som ett verktyg för att få något slags hum om hur ont patienten har. Men det är notoriskt svårt att skatta smärta hur man än gör med tanke på att det är en så subjektiv upplevelse.
VAS-skalan gör det också möjligt att enklare utvärdera det smärtstillande man gett vilket jag tycker är bra. Om det var VAS 8 innan och så ger jag någon smärtlindring, och smärtan då går ner till 4 eller 5 så säger det någonting och det blir enkelt att journalföra och rapportera vidare.

 

[Lillefrun]

Jag tycker det är klurigt med skattningsskalor inom psykiatrin eller om man söker via vårdcentralen också. Som med fysiska sjukdomar, om man varit sjuk länge så är det på ett vis och om det händer något plötsligt på ett annat sätt.

 

[Milosari]

Ja en tidigare kollega sa att efter en bilolycka ändrades hela hennes smärtskala. Hon visste ju plötsligt hur en mosad höft kändes och det var värre än hon hade kunnat föreställa sig innan. Så jag tror det är så att man får ta den topp man har helt enkelt.

Ja jag tror också att det är svårt att skatta för den som inte varit med om svår smärta. Vi har ju smärtlindring för det mesta.

Sen tänker jag att långvarig, molande smärta är en sak, mycket akut är en annan. Den första kan man klara länge, men när utmattningen tar vid så minskar också motståndskraften. Glömmer dock aldrig när tandläkaren skulle testa om min tand levde genom att isa ner den, jag blev så chockad att jag skakade i flera minuter och tårarna bara rann, trots att smärtan i sig var över på några sekunder.

 

[the_connemara]

Jag tycker det är klurigt med skattningsskalor inom psykiatrin eller om man söker via vårdcentralen också. Som med fysiska sjukdomar, om man varit sjuk länge så är det på ett vis och om det händer något plötsligt på ett annat sätt.

Ja eller hur! Har insett en massa konstiga saker med min kropp efter att ha pratat med @skiesabove Tex att jag anpassar träning till att jag får feber av "normal" träningsvärk, mår pyton. Har alltid tänkt att det bara är så men det är faktiskt väldigt begränsande inser jag. Eller att mina händer tål väldigt lite tryck, kan inte klia hästarna med vanliga handskar på ens. Man blir ju bara van.

 

[PathOfClovers]

Förlossning var ju förstås det som gav mig en ny 10:a på "min" skala. Men en grej jag undrat över..efter förlossningen vill de att man ger betyg för sin förlossning (så uttryckte de sig). Då sa jag 8 av 10 för att det ändå gick väldigt fort, jag hann in till sjukhuset osv även fast det såklart gjorde skitont och jag hann inte få bedövning osv. Men sen i journalen står det "uppger 8 på VAS-skalan" men det betyder väl just smärta? Men de uttryckte det som att liksom sätta betyg på hela förlossningen i stort, och då tänkte ju jag 1-katastrof, 10-superduperpositivt på alla sätt?

 

[mamman]

Smärtskalan 1-10 kanske fungerar någorlunda om man inte har kronisk smärta?

Jag ogillar starkt att få frågan hos vården, "hur ont har du på en skala 1-10 där 10 är den värsta smärta du kan tänka dig"
Jaha, menas hur ont jag har exakt nu i den position jag sitter i nu, eller om jag sitter i positionen där jag har som mest ont?
Menas hur ont jag har av det jag söker för nu, eller hur ont jag har generellt just nu?

Jag har absolut haft varit på 10 på skalan. Men det är ju absolut ingen idé att söka hjälp när man har kronisk smärta. Det enda som händer är att jag blir anklagad för att vara drogsökande.

Påminner om när jag en gång lite gick till vårdcentralen (tror det var med en skada tumme eller handled) och lite urskuldrande sa att det inte gjorde ont om jag inte rörde på handen. Typ bad om ursäkt att jag trots det kommit dit. Läkaren tittade lite förskräckt på mig och sa med tydlig röst att man SKA kunna röra på den. Ja jo det är ju kanske sant.
Vid några tillfällen har jag svimmat av smärta. Problemet med att sätta det på skalan är att när det autonoma nervsystemet sätter in så hinner man inte känna smärtan innan man är borta (det är ju därför man svimmar - för att bli besparad smärtan). Sedan kan man ha ont på andra ställen när man vaknar upp om man t ex råkade befinna sig i badrummet när det hände …
Annars brukar man väl säga att föda barn är 10. Och det verkar rimligt.