Att inte vara familjens projektledare

[baraclara]

Min man tog en stor del av föräldraledigheten och då jobbade jag ganska långa dagar. Det var helt enkelt han som upptäckte att mössan var för liten, att säkerheten någonstans var bristfällig eller att någon medicin tog slut. Han var också den som hade mest tid att ordna det. När vi sedan har jobbat båda två är båda vana vid att ha koll på och lösa allt som rör barnet, typ planeringsdagar, föräldramöten och urvuxna kläder.

 

[starcraft]

Men sen resaearcha åkpåse? Är det inte bara att beställa typ första rimliga? För mig är inte det något jag lägger många minuter på.

Vi delar upp mycket, jag köpte vagn, han babyskydd. Det var mitt förslag men tog ju 10 sekunder att föreslå och komma överens om, sen fick man researcha sitt eget område.

Är det din man som är lite väl reaktiv eller är det du som är lite väl proaktiv?

Just nu köper jag lite mer till barnen, men 8 av 10 gånger är det han som beställer hem maten.

Alla gör vi olika och det var ett exempel. Även om man beställer första rimliga så ska ju flera steg till; notera att vi behöver en, ta reda på var man kan köpa, köpa, se till att den kommer hem. Och nej det är ingen tung eller jobbig syssla eller tar lång tid. Men nu behöver ett hem och ett barn ofta lite mer än ett köp och då blir det ganska omfattande i tankekraft och handling.

Jag skulle inte vilja sätta någon av oss generellt i såna fack. Vi kan båda vara både reaktiva och proaktiva på olika områden. Men jag blir nog betydligt mer stressad av att agera reaktivt och göra saker i sista stund och mår bättre när allt är förberett.

Toppen att ni delar upp det så det funkar för er. Vi har faktiskt också gjort så att han fixar maten nu när jag tyckte jag fick för mycket på mitt bord

 

[starcraft]

Min man tog en stor del av föräldraledigheten och då jobbade jag ganska långa dagar. Det var helt enkelt han som upptäckte att mössan var för liten, att säkerheten någonstans var bristfällig eller att någon medicin tog slut. Han var också den som hade mest tid att ordna det. När vi sedan har jobbat båda två är båda vana vid att ha koll på och lösa allt som rör barnet, typ planeringsdagar, föräldramöten och urvuxna kläder.

Vår hypotes är att när han nu är föräldraledig så kommer han ta automatiskt mer av barn och hem - för han är hemma och ser det. Så som jag gjort senaste tiden. Det låter väldigt lovande att det funkat bra för er och höll i sig efteråt också

 

[starcraft]

Vår äldsta fyller ju 4 år snart, och det är först nu som vi har börjat förstå det här mönstret, så det kan ju absolut ta tid. Jag tror det viktiga är att prata om det och hur båda upplever det. Jag har också först nu förstått att min man inte förstår vad jag önskar av honom när jag pratar om mina känslor. Han kan inte omsätta det till vad han konkret ska göra. Så det har också hjälpt oss, att jag har börjat kommunicera mer i konkreta önskemål. Något som jag förut tyckt har känts ”hårt”, men inte är för honom (vi har pratat om NPF-utredning). Det behöver inte betyda att jag delegerar sysslor, men kan exempelvis vara att ”jag vill att du för vår gemensamma planering på tal regelbundet”.

Vi är hopplösa på våra olika sätt, haha. Jag har nog inte heller varit så enkel att ha att göra med när jag ber honom göra mer saker och sen med en handvändning vill ha det gjort annorlunda. Jag arbetar på det, för det är verkligen inte okej. Mina preferenser är inte lag i vårt gemensamma hushåll. Han bor här lika mycket som jag, han är lika mycket förälder som jag. Hans sätt att göra saker bidrar med diversitet. Det är viktigt. (Och jag tänker inte bränna ut mig över att soporna slängdes ut en dag senare än vad jag själv gjort).

Väldigt sant. Vi pratar mycket som tur är. Jag är också väldigt mån om att vi båda är föräldrar, vi båda bor här och bådas önskemål är lika viktiga. Därför tycker jag nog projektledandet blir extra tungt när jag söker bekräftelse och engagemang för att jag inte vill köra över honom i olika köp och beslut. Det går ju absolut snabbare att bara fixa, men det känns inte rätt. Jag har absolut fått lite idéer tack vare tråden om hur jag kanske kan ta initiativ utan att för den delen fördela sysslor och arbetsleda eller göra allt själv och att jag nog ibland konkret när vi pratar om saker faktiskt fråga om han kan fixa istället för att det blir lite flytande.

Och ja, vi har alla våra egenheter som kan vara utmanande för den andra parten, jag är verkligen inte felfri själv och det är så nyttigt att få andras perspektiv så man kan göra bättre och se utanför sin egna bubbla.

 

[karamelldrottningen]

Jag vill vara projektledare och ha kollen själv!
Men det kanske är konstigt?
Förstår bara inte vad det är som är så mycket mer ”projektledning” med barn vs utan barn.

 

[starcraft]

Jag vill vara projektledare och ha kollen själv!
Men det kanske är konstigt?
Förstår bara inte vad det är som är så mycket mer ”projektledning” med barn vs utan barn.

Alla är vi olika så det är tur att alla inte måste göra samma

För oss blev det så. Men så projektledde jag väldigt lite i hemmet innan. Projektleder man mycket före barn (frivilligt eller inte) kanske skillnaden inte blir lika stor.

 

[Flummflicka]

Vi upplevde precisa samma sak efter vårat första barn. Även om vi innan barnet hade pratat om hur vi skulle försöka undgå att jag blev projektledare. Det var otrolig frustrerande för oss båda. Tror (ialfl för oss) att det handlar mkt om den som "ser problemet". Altså när jag var hemma var det först jag som upptäckte att kläderna blev för små, blev påmind om att barnet skulle vaccineras, det behövdes ålderssvarande leksaker/grejer, hade mest koll på kylskåpet mm. Det hela vände när han blev föräldraledig. Tack och lov fortsatte det efter vi båda börjat jobba! Alltså att vi båda två kunde dela på projekledarrollen. Nu är jag föräldraledig igen, och tyvärr tillbaka till projektledarrollen, vilket är otroligt frustrerenade. Men den här gång har jag mera ro i magen och är rätt säker på att det jämnar ut sig igen när han går på föräldraledighet.

Superbra tråd med massa tips och tankar!

 

[Human]

Jag har så dåliga erfarenheter av projektledarlösa projekt från jobbet, jag tycker bara att det blir så mycket jobbigare.

Jag har nog därför tagit med mig känslan till vårt familjeliv, att någon behöver vara projektledare för att livet ska flyta på så smidigt som möjligt. Och får jag välja projektledare mellan min man och mig själv vill jag hellre ha mig själv

Men att jag ska vara okej med det bygger på att min man då får acceptera att saker oftare blir på mitt än hans. Och att vi tar ansvar för olika områden (även om jag ibland uttryckligen får fördela ansvaret) och kan sköta det självständigt när det behövs. Och förstås ömsesidig respekt och för min del påminna mig själv att man kan projektleda utan att köra över andra.

Vi återrapporterar också rätt mycket till varandra, typ "Jag ringde och omförhandlade vårt bredbandsavtal idag". Det är informativt, men också ett sätt att belysa saker man gör som den andra kanske inte ens tänkt på. Annars kan jag lätt hamna i "jag tar så mycket ansvar hemma", och inte tänka på alla saker jag aldrig behöver tänka på för att min man löser det.

 

[Badger]

Hur blir man inte det?

Vi hade ett rätt jämställt förhållande innan barn. Vi hjälptes åt med matplanering och storhandling, tvättade varannan gång, jag lagade lite mer mat, men han fixade med disken i större omfattning osv. Vi levde ett väldigt friktionsfritt liv. Och så skaffade vi barn. Vi pratade enormt mycket om jämställt föräldraskap och jämställd relation innan barn och under graviditeten. Vi visste om våra fallgropar och min man är en väldigt närvarande pappa och mycket mån om mig. Han gör mycket av det synliga arbetet fortfarande, men det här "osynliga" planerandet, förberedandet och fixandet.. ja det har ju landat på mig om jag vill ha det gjort. Jag trivs verkligen inte i rollen och försöker få med honom på tåget och prata om vad vi till exempel vill ha för barngrind för att hindra barnet att trilla ner i trappen, vad vi ska ha för åkpåse i vagnen osv, men han tar inga såna initiativ själv och även när vi bestämt typ åkpåse så ligger det på något sätt på mig att researcha och beställa. Visst kan jag be honom fixa och han gör det, men då är jag fortfarande projektledaren.

Jag vet att det är så vanligt att kvinnan blir projektledare för familjen, men har ni något supertips på hur man kan bli av med rollen så att säga?

Att bara strunta i sakerna kommer jag inte göra. Mitt barn och i viss mån jag hamnar i kläm. Jag kommer liksom inte vänta på att barnet trillar ner för trappen för att mannen ska vakna och faktiskt beställa en grind om man ska dra det så långt. Och visst kan jag beställa grinden, åkpåsen, overallen, haklappen och allt annat som behövs, men jag känner mig ensam i föräldraskapet och det var ju inte tanken när vi skaffade barn. Och ja, vi har pratat om det och pratar regelbundet.

Jag låter gärna tråden vara lite mer allmän diskussion om det här med projektleda familjen, ojämställda roller i relationer när barn kommer in i bilden och behöver så att säga inte en lösning på just min situation, men tänker att det kanske hjälper med en utgångspunkt. Så vad har ni för tips och erfarenheter för att minska risken att vara ojämställda i relationen och föräldraskapet?

Tänker du pratar mycket om att beställa. Om man istället tillsammans åker och handlar allt det här, då är man ju två på plats. Det är ju svårt att vara två som trängs vid datorn om man ska beställa och göra research tänker jag.

Jag tror vi handlade allting sådant genom att åka till en babyaffär och sedan diskutera tillsammans vilken skötväska och whatnot.

Jag menar, tex det är ju då plötsligt himla tydligt att mannen ska bära den här väskan på sin axel på biblioteket och faktisk förvara ting i den och rimligen har en åsikt om utseende och funktion.

Handla babykläder upptäckte vi är svårt för en man, så det är extra viktigt att göra. Personalen i affärerna könsdiskriminerar och frågar om det ska slås in osv.

 

[Imogen]

Jag vill vara projektledare och ha kollen själv!
Men det kanske är konstigt?
Förstår bara inte vad det är som är så mycket mer ”projektledning” med barn vs utan barn.

Vissa saker är ju samma sak utan barn. Gemensamma aktiviteter, projekt som behöver projektledning framför allt om man har hus, trädgård, bil osv.

Men den stora skillnaden med barn är ju att man har ett gäng till projektdeltagare i projektet som har egna kalendrar med massor med aktiviteter, utan att för den sakens skull varken ha någon som helst koll på sin kalender, eller initiativförmåga för att ta tag i projekten. Dessutom lägga till aspekten att dessa deltagare gemensamt ska finansieras av projektet utan att själv bidra med några inkomster

Vi har tre barn. De går i skolan, har läxor som ska vara klara olika dagar, gympapåsar som ska med olika dagar, de har fritidsaktivieter som ska genomföras, de blir bjudna på kalas dit det ska vara presenter, och de behöver en massa "utrusning" i form av kläder m.m. Det är för mig en enorm skillnad jämför med att vara två vuxna personer som själv har koll på sina egna aktiviteter, behöver synka dem med varandra i olika grad samt samarbeta i en del projekt.

 

[Imogen]

Tänker du pratar mycket om att beställa. Om man istället tillsammans åker och handlar allt det här, då är man ju två på plats. Det är ju svårt att vara två som trängs vid datorn om man ska beställa och göra research tänker jag.

Jag tror vi handlade allting sådant genom att åka till en babyaffär och sedan diskutera tillsammans vilken skötväska och whatnot.

Jag menar, tex det är ju då plötsligt himla tydligt att mannen ska bära den här väskan på sin axel på biblioteket och faktisk förvara ting i den och rimligen har en åsikt om utseende och funktion.

Handla babykläder upptäckte vi är svårt för en man, så det är extra viktigt att göra. Personalen i affärerna könsdiskriminerar och frågar om det ska slås in osv.

Jag upplever det som tvärtom! I vår vardag finns det absolut noll sannolikhet att vi två vuxna kan åka samtidigt till en affär för att handla någonting tillsammans. Absolut att det någongång på helgen hela familjen åker till en affär men det är oftast inte det mest givande för någon

Vi handlar i princip allt "tillsammans" genom att sitta i soffan på kvällen när barnen somnat och beställa. Både mat och andra saker som behövs. Soffan är rätt stor och vi har varsin laptop så särskilt trångt blir det inte

 

[Badger]

Åh detta träffade. Jag tror absolut att mitt sätt att vara är en del av anledningen till att det blivit som det blivit och han blivit bekväm att åka med.

Vi har tanken att vara primärförälder varannan vecka sen när barnet är äldre. Då är det den som fixar så barnet har matsäck, skjutsar till aktiviteter osv och den andra är lite mer fri att jobba över, träffa vänner, träna eller vad man nu behöver. Det tror vi kan funka, men vi har ju inte haft barn tidigare så vi vet inte om det går att dela så.

Ja det kan ju vara så i vissa fall att ena parten hade velat planera och ha det på sitt sätt men backar och låter det vara på andra partens sätt iom att hen tror att det är viktigt för den personen att det blir exakt rätt.

Folk kommer protestera men jag tror det mer ofta är så än man skulle kunna tro.

 

[Midsommarblomster]

Jag vill vara projektledare och ha kollen själv!
Men det kanske är konstigt?
Förstår bara inte vad det är som är så mycket mer ”projektledning” med barn vs utan barn.

Jag trivs också som projektledare (ingen överraskning att jag arbetade som det i 10 år). Det finns ju en klar fördel i att man får som man vill då, eller i varje fall mer som man vill.

Det stora skillnaden för mig är att med hus, bil och två barn har livet vuxit till en storlek som gör att vi måste dela på det om vi båda också ska kunna arbeta heltid. Att sköta både jobbet och projekten hemma är helt enkelt ett recept för utbrändhet, för mig. Vi måste hjälpas åt för att båda ska ha samma möjligheter. Den andra delen i det är att när vi nu har barn så tycker jag att det är viktigt att vi båda får komma fram lika mycket i vårt gemensamma liv. Hans del är viktig för barnen, hans initiativ och hans val, och det är viktigt att barnen ser att vi hjälps åt. Hade det enbart varit vårt lilla liv som vi hade innan barnen och huset, med oss två och en liten lägenhet i stan, då hade jag kunnat och velat rodda mer. Jag skulle exempelvis vilja välja vad vi äter i princip varje dag, för jag kan bli ganska kräsen och vill ha det jag är sugen på. Men nu är det ett större maskineri, alltihop, för att få det att funka så för att jag inte ska stressa ihjäl mig, för att han ska få släppas in och för att barnen ska få se oss hjälpas åt och få den variationen så får jag äta den där grönsakspastan en tisdag vare sig jag var sugen eller inte. Ta några kliv tillbaks för att helheten ska fungera, helt enkelt.

 

[Imogen]

Vi återrapporterar också rätt mycket till varandra, typ "Jag ringde och omförhandlade vårt bredbandsavtal idag". Det är informativt, men också ett sätt att belysa saker man gör som den andra kanske inte ens tänkt på. Annars kan jag lätt hamna i "jag tar så mycket ansvar hemma", och inte tänka på alla saker jag aldrig behöver tänka på för att min man löser det.

Det här upplever jag också är viktigt! Att man berättar för varandra om allt man gör, och då på ett naturligt sätt i samtalen och inte att det blir "nu har jag minsann gjort det här och det här och det här vad har du gjort?". Då får den andre ändå en uppfattning av allt man gör, och också att man inser att den andre faktiskt gör saker som man själv inte tänker på.

 

[Badger]

Vår hypotes är att när han nu är föräldraledig så kommer han ta automatiskt mer av barn och hem - för han är hemma och ser det. Så som jag gjort senaste tiden. Det låter väldigt lovande att det funkat bra för er och höll i sig efteråt också

Kan också behövas en putt. Tex mannen var mycket mer osäker på att ta sig ur huset på eget initiativ med ett barn första gångerna. Men övning ger färdighet och det kändes lättare.

 

[Badger]

Jag upplever det som tvärtom! I vår vardag finns det absolut noll sannolikhet att vi två vuxna kan åka samtidigt till en affär för att handla någonting tillsammans. Absolut att det någongång på helgen hela familjen åker till en affär men det är oftast inte det mest givande för någon

Vi handlar i princip allt "tillsammans" genom att sitta i soffan på kvällen när barnen somnat och beställa. Både mat och andra saker som behövs. Soffan är rätt stor och vi har varsin laptop så särskilt trångt blir det inte

Varför det? Vi var nog väldigt ofta ute och handlade eller gjorde någonting på helgerna hela familjen (på tre personer iofs). Supergivande faktiskt!

Men det är klart att om det skulle köpas babygrind och skötväska och grejs till vagnen o kläder osv att vi åkte en helgdag in till affären/stan.

(medan om det skulle panikköpas vantar för att de var borttappade från förskolan tog jag det på vägen hem med bil och ev barn.)

Handla mat medan barnet kör sin lilla vagn (eller innan dess sitter i vagnsätet) är jättemysigt (om man inte glömde ge barnet en frukt innan, vilket jag gjorde en gång, då kan det vara lite omysigt.)

 

[Imogen]

Varför det? Vi var nog väldigt ofta ute och handlade eller gjorde någonting på helgerna hela familjen (på tre personer iofs).

Fast jag pratade inte om att "göra någonting", jag pratade specifikt om att åka och handla. Att vi inte åker och handlar tillsammans tillsammans hela familjen är dels för att varken jag eller min man tycker att det är särskilt njutbart, men också att om syftet är att vi båda tillsammans ska kunna jämföra och resonera oss fram till vilket alternativ som är bäst, så är tre uttråkade barn på släptåg nog sämsta förutsättningarna för det

Att däremot "göra någonting hela familjen tillsammans" på helgerna gör vi mest hela tiden. Att få tid för sånt typ idrottsaktiveteter, hälsa på hos någon osv (utöver barnens enskilda idrottsaktivteter) är snarare ytterligare en anledning till att inte lägga tid på att handla tillsammans på helgen

 

[Midsommarblomster]

Vår hypotes är att när han nu är föräldraledig så kommer han ta automatiskt mer av barn och hem - för han är hemma och ser det. Så som jag gjort senaste tiden. Det låter väldigt lovande att det funkat bra för er och höll i sig efteråt också

100%. Jag tror man måste göra för att lära sig och att vara själv med barn lär man sig otroligt mycket på. Det är också därför jag tycker att det är så viktigt att män också är föräldralediga.

 

[Tualma]

Men sen resaearcha åkpåse? Är det inte bara att beställa typ första rimliga? För mig är inte det något jag lägger många minuter på.

Vi delar upp mycket, jag köpte vagn, han babyskydd. Det var mitt förslag men tog ju 10 sekunder att föreslå och komma överens om, sen fick man researcha sitt eget område.

Är det din man som är lite väl reaktiv eller är det du som är lite väl proaktiv?

Just nu köper jag lite mer till barnen, men 8 av 10 gånger är det han som beställer hem maten.

Här tänkte jag lite lika som @Dorinda, @starcraft.

Gör det inte krångligare än vad det är. Jag tror att projektledarrollen i viss mån kommer sig av att ena föräldern vill ha det på ett visst sätt och inte riktigt vill kompromissa (och det är ju förståerligt. Barnen är det käraste och viktigaste vi har, så se det inte som kritik),

Som i detta exempel med åkpåsen; min man hade haft noll intresse av att rechearcha åkpåsar. Han hade förmodligen svept in barnet i en filt eller nåt.

Om jag ville köpa en åkpåse, så köpte jag en åkpåse.
Så klart att vi kunde stämma av innan av ekonomiska skäl eller bara, "ok att jag köper den här åkpåsen, eller har du någon annan idé?"

Att vara jämställda föräldrar handlar ju lika mycket om att släppa kontrollen som att åta sig kontrollen och mycket om att kompromissa...

Om båda är engagerade och vettiga i grunden kommer ni jobba in er i vad ni är bäst på, en kanske handlar/lagar lite mer mat, den andra kanske köper lite mer prylar. Det viktiga är ju att ni båda delar på ansvaret. Och att då den ena parten tycker att det är superviktigt att rechearcha åkpåsar tillsammans, det kanske mer motverkar det syftet... Förstår du hur jag menar, TS?

 

[Dorinda]

Jag tror på att inte göra ett projekt av något som inte är det….
Bilen tex, den var ju min från början, köpte den innan jag träffade maken. Sist han åkte med den för att byta däck så kom han hem och sa att bilen fått nya däck. De gamla var slitna.
Han såg ett behov, löste det.

Till barn tror ju folk att man behöver massor med grejer, det mesta rätt oviktigt. Skötväskans vara eller inte vara kunde jag faktiskt inte bry mig mindre om. Maken såg till att vi hade en till första vagnen.

Skulle vi behöva tänka över varje beslut, eller stämma av med den andra skulle det ju ta massor med kraft och energi