Att inte vara familjens projektledare

[Tualma]

Min man tog en stor del av föräldraledigheten och då jobbade jag ganska långa dagar. Det var helt enkelt han som upptäckte att mössan var för liten, att säkerheten någonstans var bristfällig eller att någon medicin tog slut. Han var också den som hade mest tid att ordna det. När vi sedan har jobbat båda två är båda vana vid att ha koll på och lösa allt som rör barnet, typ planeringsdagar, föräldramöten och urvuxna kläder.

Det här tror jag är viktigt.
Att den som är föräldraledig faktiskt får ta hela ansvaret också.
Jag fick nog helt ärligt sitta mycket på händerna i början av hans föräldraledighet med första barnet, men pappan och barnet hittade sitt eget sätt att göra saker på. Och där kom ju också hans initiativtagande och engagemang igång.
Om jag hade krattat manegen för honom hela tiden då hade han sannolikt backat och jag hade blivit planeringsledare.

Sedan har jag alltid jobbat skift, kvällar, helger och nätter så vi har båda haft ungefär lika mycket tid ensamma med barnen genom åren. Då behöver båda föräldrarna lära sig att ta ansvar.

 

[skiesabove]

Jag vill vara projektledare och ha kollen själv!
Men det kanske är konstigt?
Förstår bara inte vad det är som är så mycket mer ”projektledning” med barn vs utan barn.

Det är inte så stor skillnad på att ha bäbis och att ha en häst i projektledning egentligen.

Däremot när dom börjar förskola och skola blir det väldigt mycket att hålla koll på. Två appar för skolan, tandläkartider, föräldramöten, välja och boka utvecklingssamtal, sporter, födelsedagskalas osv. Och så det vanliga med kläder som växs ur .

 

[starcraft]

Jag har så dåliga erfarenheter av projektledarlösa projekt från jobbet, jag tycker bara att det blir så mycket jobbigare.

Jag har nog därför tagit med mig känslan till vårt familjeliv, att någon behöver vara projektledare för att livet ska flyta på så smidigt som möjligt. Och får jag välja projektledare mellan min man och mig själv vill jag hellre ha mig själv

Men att jag ska vara okej med det bygger på att min man då får acceptera att saker oftare blir på mitt än hans. Och att vi tar ansvar för olika områden (även om jag ibland uttryckligen får fördela ansvaret) och kan sköta det självständigt när det behövs. Och förstås ömsesidig respekt och för min del påminna mig själv att man kan projektleda utan att köra över andra.

Vi återrapporterar också rätt mycket till varandra, typ "Jag ringde och omförhandlade vårt bredbandsavtal idag". Det är informativt, men också ett sätt att belysa saker man gör som den andra kanske inte ens tänkt på. Annars kan jag lätt hamna i "jag tar så mycket ansvar hemma", och inte tänka på alla saker jag aldrig behöver tänka på för att min man löser det.

Den sista punkten tror jag är så viktig och man lätt glömmer när man känner att man gör "allt". Min man gör ju en hel del som jag inte behöver ägna en tanke åt så klart och då är det nog inte så dumt med en sån lista/test som @strawberrysylt tipsade om så det blir tydligare vem som gör vad. Tror vi ska göra det efter föräldraledigheter så det inte blir skevt åt ett eller annat håll

 

[starcraft]

Tänker du pratar mycket om att beställa. Om man istället tillsammans åker och handlar allt det här, då är man ju två på plats. Det är ju svårt att vara två som trängs vid datorn om man ska beställa och göra research tänker jag.

Jag tror vi handlade allting sådant genom att åka till en babyaffär och sedan diskutera tillsammans vilken skötväska och whatnot.

Jag menar, tex det är ju då plötsligt himla tydligt att mannen ska bära den här väskan på sin axel på biblioteket och faktisk förvara ting i den och rimligen har en åsikt om utseende och funktion.

Handla babykläder upptäckte vi är svårt för en man, så det är extra viktigt att göra. Personalen i affärerna könsdiskriminerar och frågar om det ska slås in osv.

Nu råkade det vara sånt som var på min mentala lista som vi borde ha gjort, men som inte blivit av. Självklart finns det annat i vårt liv också som behöver roddas med. Det är inte praktiskt möjligt för oss att åka iväg och handla allihopa på det sättet och det skulle både bli ett projekt som behöver planeras och roddas för på grund av våra omständigheter och antagligen ingenting inhandlat i slutändan.

Här tänkte jag lite lika som @Dorinda, @starcraft.

Gör det inte krångligare än vad det är. Jag tror att projektledarrollen i viss mån kommer sig av att ena föräldern vill ha det på ett visst sätt och inte riktigt vill kompromissa (och det är ju förståerligt. Barnen är det käraste och viktigaste vi har, så se det inte som kritik),

Som i detta exempel med åkpåsen; min man hade haft noll intresse av att rechearcha åkpåsar. Han hade förmodligen svept in barnet i en filt eller nåt.

Om jag ville köpa en åkpåse, så köpte jag en åkpåse.
Så klart att vi kunde stämma av innan av ekonomiska skäl eller bara, "ok att jag köper den här åkpåsen, eller har du någon annan idé?"

Att vara jämställda föräldrar handlar ju lika mycket om att släppa kontrollen som att åta sig kontrollen och mycket om att kompromissa...

Om båda är engagerade och vettiga i grunden kommer ni jobba in er i vad ni är bäst på, en kanske handlar/lagar lite mer mat, den andra kanske köper lite mer prylar. Det viktiga är ju att ni båda delar på ansvaret. Och att då den ena parten tycker att det är superviktigt att rechearcha åkpåsar tillsammans, det kanske mer motverkar det syftet... Förstår du hur jag menar, TS?

I sak håller jag med, men problemet är ju när det bara är en part som handlar åkpåse, planerar maten, köper maten, lagar maten, ser till att nästa storlek av kläder finns och är framme, handlar alla andra små grejer som behövs, har koll på tider som ska passas osv. Jag är sån som tar tag i saker, både på jobbet och hemma och då är det lätt för den andra parten att "åka med" för det blir ändå gjort. Jag gör likadant trots min "fallenhet" i situationer där någon annan styr, så trots att alla inblandade är engagerade och vettiga tror jag inte det alltid löser sig utan kan lätt bli så att en får lite för mycket på sitt bord. Helt utan illvilja eller att det är planerat så. Och visst klarar man sig fint utan åkpåse, men då behöver kanske barnet både en filt och en overall istället när det är -15.. de ska också fixas av någon.. och visst kan jag göra det utan att stämma av, utan att det blir ett "projekt" som jag gjort med så mycket annat (jag ser inte köpa åkpåse som ett projekt utan "projektet" är att få familjelivet att gå ihop sig, där åkpåsen är en liten liten del), men det är också det som gjort att jag känner att vi lite landat i fällan kvinnan som familjens projektledare som jag vill stävja innan vi befäster det. Men tråden har givit mig hopp om att det kommer lösa sig naturligt när mannen är föräldraledig

Jag tror på att inte göra ett projekt av något som inte är det….
Bilen tex, den var ju min från början, köpte den innan jag träffade maken. Sist han åkte med den för att byta däck så kom han hem och sa att bilen fått nya däck. De gamla var slitna.
Han såg ett behov, löste det.

Till barn tror ju folk att man behöver massor med grejer, det mesta rätt oviktigt. Skötväskans vara eller inte vara kunde jag faktiskt inte bry mig mindre om. Maken såg till att vi hade en till första vagnen.

Skulle vi behöva tänka över varje beslut, eller stämma av med den andra skulle det ju ta massor med kraft och energi

Visst klarar man sig på mindre än man tror. Vi har försökt använda sånt vi redan har till bebisen och köpt det mesta efter att behovet faktiskt uppstått eller ja, vi och vi, mest jag då. Och visst är det jobbigt att behöva tänka över varje köpbeslut, men så har vi också valt att vara medvetna konsumenter vilket gör att den här i tråden berömda åkpåsen är ett större grej för oss än vad den nödvändigtvis är för andra.

 

[starcraft]

Ja det kan ju vara så i vissa fall att ena parten hade velat planera och ha det på sitt sätt men backar och låter det vara på andra partens sätt iom att hen tror att det är viktigt för den personen att det blir exakt rätt.

Folk kommer protestera men jag tror det mer ofta är så än man skulle kunna tro.

Det tror jag förekommer, men jag tror också att det fler gånger är en ursäkt konstruerad i efterhand. Jag tänker att det är lika viktigt för den parten att uttrycka sin önskan om att planera/få det på sitt sätt som det är för den som tycker att den gör för mycket. Att ta upp saker till dialog, fråga om hur viktigt det är att det görs på den andras vis. Det är också att ta ansvar enligt mig.

 

[Badger]

Fast jag pratade inte om att "göra någonting", jag pratade specifikt om att åka och handla. Att vi inte åker och handlar tillsammans tillsammans hela familjen är dels för att varken jag eller min man tycker att det är särskilt njutbart, men också att om syftet är att vi båda tillsammans ska kunna jämföra och resonera oss fram till vilket alternativ som är bäst, så är tre uttråkade barn på släptåg nog sämsta förutsättningarna för det

Att däremot "göra någonting hela familjen tillsammans" på helgerna gör vi mest hela tiden. Att få tid för sånt typ idrottsaktiveteter, hälsa på hos någon osv (utöver barnens enskilda idrottsaktivteter) är snarare ytterligare en anledning till att inte lägga tid på att handla tillsammans på helgen

Ok men då är det ju en preferens helt enkelt. Sedan fanns ju ingenting, förutom förkunskap om ts, som antydde att ts har tre barn att åka till affären med för att välja utrustning till en baby. Ts kan ju lika gärna helt enkelt ha en baby och att åka och handla med en baby, tex babysaker, var ganska njutbart tyckte vi.

 

[Badger]

Det tror jag förekommer, men jag tror också att det fler gånger är en ursäkt konstruerad i efterhand. Jag tänker att det är lika viktigt för den parten att uttrycka sin önskan om att planera/få det på sitt sätt som det är för den som tycker att den gör för mycket. Att ta upp saker till dialog, fråga om hur viktigt det är att det görs på den andras vis. Det är också att ta ansvar enligt mig.

Iom att jag lagom ofta är den parten som bara hänger på så håller jag ju inte med om att det är konstruerat i efterhand. Om en person börjar styra upp när vi ska äta lunch och middag, exakt tid att åka osv osv en lördag så antar jag naturligt att personen är intresserad av att styra upp och äta frukost och lunch och middag och åka en extremt exakt tid och kniper igen om min åsikt (att tonåringen gick upp klockan 12 och jag redan ätit frukost klockan 10 efter jumpan och att det bara inte går att trycka in tre stora mål mellan 13-20 (och ingen kommer orka äta dem (vilket brukar bli fallet att ett faller bort) och att det inte spelar någon större roll när vi åker. Men jag har fått kritik så jag försöker steppa upp och tydligt planera om hela familjen ska med. Om bara jag, barn och min släkt åker så mjukplanerar jag och sliter ev ut ett paket frysta bullar som matsäck och mamma blir imponerad över min förbetänksamhet.

 

[starcraft]

Ok men då är det ju en preferens helt enkelt. Sedan fanns ju ingenting, förutom förkunskap om ts, som antydde att ts har tre barn att åka till affären med för att välja utrustning till en baby. Ts kan ju lika gärna helt enkelt ha en baby och att åka och handla med en baby, tex babysaker, var ganska njutbart tyckte vi.

Barn är olika finns ingenting njutbart med att åka och handla med vår bebis trots att den bara är en. Och efter att ha bevittnat allt för många föräldrar som släpat med sina barn på shoppingrundor som inte verkar njutbara för någon av dem, så tror jag inte det är allt för vanligt, men för de som har barn och liv där det funkar tror jag att det kan vara en bra grej.

Jag har med flit inte beskrivit familjesituationen närmare eller egentligen velat gå ner i detaljer för att jag gärna ser en tråd i ett större perspektiv och inte löser A, B och C här och nu, även om många gärna vill lösa "åkpåse-problematiken" familjelivet ska vara hållbart över tid och utmaningarna förändras i takt med att barnen blir äldre och/eller fler, men det kan också bli lite väl abstrakt om frågan bara hade varit "hur undviker man att bli familjens projektledare".

 

[Badger]

Barn är olika finns ingenting njutbart med att åka och handla med vår bebis trots att den bara är en. Och efter att ha bevittnat allt för många föräldrar som släpat med sina barn på shoppingrundor som inte verkar njutbara för någon av dem, så tror jag inte det är allt för vanligt, men för de som har barn och liv där det funkar tror jag att det kan vara en bra grej.

Jag har med flit inte beskrivit familjesituationen närmare eller egentligen velat gå ner i detaljer för att jag gärna ser en tråd i ett större perspektiv och inte löser A, B och C här och nu, även om många gärna vill lösa "åkpåse-problematiken" familjelivet ska vara hållbart över tid och utmaningarna förändras i takt med att barnen blir äldre och/eller fler, men det kan också bli lite väl abstrakt om frågan bara hade varit "hur undviker man att bli familjens projektledare".

Ok, jag är nog inte sådan att jag är så bra på att engagera mig med barn i mycket interaktiv lek på golvet hemma med plastdjur osv tyvärr. Jag har alltid varit bättre på att känna engagemang och bus i en aktivitet och att handla med en tultis var ofta ganska kul. Välja frukt tillsammans osv eller lite senare prata om vad vi ska äta till middag. Med det sagt är vi inte en familj med många barn eller som storhandlar.

 

[Imogen]

Ok men då är det ju en preferens helt enkelt. Sedan fanns ju ingenting, förutom förkunskap om ts, som antydde att ts har tre barn att åka till affären med för att välja utrustning till en baby. Ts kan ju lika gärna helt enkelt ha en baby och att åka och handla med en baby, tex babysaker, var ganska njutbart tyckte vi.

Ja absolut är det en preferens.

Fast mitt svar var framför allt ett svar på det du skrev om att ts "beställde" saker var gjorde att det var svårt att fatta gemensamma beslut eftersom det var svårt att trängas framför samma dator och göra research tillsammans. Min tanke var att komma med ett perspektiv att jag upplever det som tvärtom, att just sådant går utmärkt att göra tillsammans hemifrån alldeles oavsett antalet barn. Däremot kräver det ju att bägge parter gör sin del, vilket ju är grundfrågan och problematiken i tråden

 

[Badger]

Ja absolut är det en preferens.

Fast mitt svar var framför allt ett svar på det du skrev om att ts "beställde" saker var gjorde att det var svårt att fatta gemensamma beslut eftersom det var svårt att trängas framför samma dator och göra research tillsammans. Min tanke var att komma med ett perspektiv att jag upplever det som tvärtom, att just sådant går utmärkt att göra tillsammans hemifrån alldeles oavsett antalet barn. Däremot kräver det ju att bägge parter gör sin del, vilket ju är grundfrågan i tråden

Ah ja, jag gillar ju att diskutera saker, men jag vet att det finns folk som avskyr att diskutera beslut om enstaka inköp utan bara vill dela upp dem rakt av och var och en bestämmer helt själv. (om jag tex vill diskutera ett beslut framstår det hemmavid som att jag vill slingra mig från projektledarrollen i det fallet.)

 

[starcraft]

Iom att jag lagom ofta är den parten som bara hänger på så håller jag ju inte med om att det är konstruerat i efterhand. Om en person börjar styra upp när vi ska äta lunch och middag, exakt tid att åka osv osv en lördag så antar jag naturligt att personen är intresserad av att styra upp och äta frukost och lunch och middag och åka en extremt exakt tid och kniper igen om min åsikt (att tonåringen gick upp klockan 12 och jag redan ätit frukost klockan 10 efter jumpan och att det bara inte går att trycka in tre stora mål mellan 13-20 (och ingen kommer orka äta dem (vilket brukar bli fallet att ett faller bort) och att det inte spelar någon större roll när vi åker. Men jag har fått kritik så jag försöker steppa upp och tydligt planera om hela familjen ska med. Om bara jag, barn och min släkt åker så mjukplanerar jag och sliter ev ut ett paket frysta bullar som matsäck och mamma blir imponerad över min förbetänksamhet.

Som sagt tror jag att det förekommer, jag tror bara inte att det är det vanligaste.

Eller så planerar den andra parten mer för att det inte upplevts fungera med mindre planer. Man kanske kommer försent varje gång, glömmer hälften av grejerna som behövs för aktiviteten eller liknande. Det kan vara så att man inte tycker konsekvenserna är så jobbiga som partnern eller att man inte alltid själv behöver stå med konsekvenserna.

 

[Badger]

Som sagt tror jag att det förekommer, jag tror bara inte att det är det vanligaste.

Eller så planerar den andra parten mer för att det inte upplevts fungera med mindre planer. Man kanske kommer försent varje gång, glömmer hälften av grejerna som behövs för aktiviteten eller liknande. Det kan vara så att man inte tycker konsekvenserna är så jobbiga som partnern eller att man inte alltid själv behöver stå med konsekvenserna.

Ja absolut, jag är uppvuxen med att komma försent ofta till skolan osv hade en oerhört rörig ensamstående mamma som då inte kört ngn högre nivå av projektledning (men fokade på läxläsning och vi brukade alltid få med oss allting vi behövde och hinna med mycket).

Jag räknar iskallt med att min familj kommer 15 minuter efter utsatt tid (alltså 15 minuter sent för oss är inte för sent, det är artigt). Vilket blir oerhört förvirrande än idag iom att jag planerar fikor och middagar och vi har ett spann av 40 minuter mellan mina och hans dyker upp. Dvs jag blir ganska irriterad när inbjudna personer kommer 15 minuter tidigt och undrar varför inte kaffet är klart. Hade de kommit 15 minuter över skulle det varit klart.

Dock i sådana här diskussioner då någon som inte är projektledare dyker in så är man ju fel. Även om det frågades om hur man inte är det. Så sorry.

 

[Eurydome]

Här tänkte jag lite lika som @Dorinda, @starcraft.

Gör det inte krångligare än vad det är. Jag tror att projektledarrollen i viss mån kommer sig av att ena föräldern vill ha det på ett visst sätt och inte riktigt vill kompromissa (och det är ju förståerligt. Barnen är det käraste och viktigaste vi har, så se det inte som kritik),

Som i detta exempel med åkpåsen; min man hade haft noll intresse av att rechearcha åkpåsar. Han hade förmodligen svept in barnet i en filt eller nåt.

Om jag ville köpa en åkpåse, så köpte jag en åkpåse.
Så klart att vi kunde stämma av innan av ekonomiska skäl eller bara, "ok att jag köper den här åkpåsen, eller har du någon annan idé?"

Att vara jämställda föräldrar handlar ju lika mycket om att släppa kontrollen som att åta sig kontrollen och mycket om att kompromissa...

Om båda är engagerade och vettiga i grunden kommer ni jobba in er i vad ni är bäst på, en kanske handlar/lagar lite mer mat, den andra kanske köper lite mer prylar. Det viktiga är ju att ni båda delar på ansvaret. Och att då den ena parten tycker att det är superviktigt att rechearcha åkpåsar tillsammans, det kanske mer motverkar det syftet... Förstår du hur jag menar, TS?

Jag tänker som du. Om jag ser tillbaka på mig själv så var jag nog ganska jobbig att vara medförälder tillsammans med. Jag var ganska upptagen med att saker måste vara på ett visst sätt. Typ man måste ha en åkpåse. Det måste man ju inte, utan det var ju min uppfattning. En filt hade gått precis lika bra. Jag hade mått bra av att ta ett steg tillbaka. Men sånt är ju svårt att se när man är mitt uppe i det.

Och ja, åkpåsen var just ett exempel. Men många såna småsaker ger tillsammans blir ju till något större.

 

[Imogen]

Ah ja, jag gillar ju att diskutera saker, men jag vet att det finns folk som avskyr att diskutera beslut om enstaka inköp utan bara vill dela upp dem rakt av och var och en bestämmer helt själv. (om jag tex vill diskutera ett beslut framstår det hemmavid som att jag vill slingra mig från projektledarrollen i det fallet.)

Är inte helt säker att jag är med på hur du menar... Om och din partner sitter hemma i soffan, du sitter med din dator och kollar på åkpåsar (för att ta exemplet i tråden) och du börjar fråga honom om vilken han tycker ni ska köpa så tycker han att du slingrar dig från projektledarrollen? Men om du istället frågar honom om ni gemensamt ska åka till åkpåseaffären så är det du som är projektledaren?

Jag gillar också att diskutera inköpsbeslut, eller ja iaf de lite större. Men ser inte hur inhandlingssättet påverkar det på det viset

 

[Badger]

Är inte helt säker att jag är med på hur du menar... Om och din partner sitter hemma i soffan, du sitter med din dator och kollar på åkpåsar (för att ta exemplet i tråden) och du börjar fråga honom om vilken han tycker ni ska köpa så tycker han att du slingrar dig från projektledarrollen? Men om du istället frågar honom om ni gemensamt ska åka till åkpåseaffären så är det du som är projektledaren?

Jag gillar också att diskutera inköpsbeslut, eller ja iaf de lite större. Men ser inte hur inhandlingssättet påverkar det på det viset

Om vi sitter tillsammans och har kommit överens om att jag köper åkpåsen och han hörlurar och jag frågar så ja, då tycker han att han önskat att det bara kunde dyka upp en åkpåse utan hans inblandning. (jag föredrar dock att göra research och sedan köpa ting i affär)

Om vi gemensamt åker och handlar så är ingen projektledaren. Gemensamt beslut om att vi behöver grejs och så åker vi. Han anser iofs att han är projekledaren om han bestämt att vi också måste äta en lunch i relation till turen och när vi då ska åka medan jag inte bryr mig om lunchen iom att frukost precis åts och jag tycker lagad lunch på lördagar är överdrivet. Jag kör dock så...

 

[starcraft]

Ja absolut, jag är uppvuxen med att komma försent ofta till skolan osv hade en oerhört rörig ensamstående mamma som då inte kört ngn högre nivå av projektledning (men fokade på läxläsning och vi brukade alltid få med oss allting vi behövde och hinna med mycket).

Jag räknar iskallt med att min familj kommer 15 minuter efter utsatt tid (alltså 15 minuter sent för oss är inte för sent, det är artigt). Vilket blir oerhört förvirrande än idag iom att jag planerar fikor och middagar och vi har ett spann av 40 minuter mellan mina och hans dyker upp. Dvs jag blir ganska irriterad när inbjudna personer kommer 15 minuter tidigt och undrar varför inte kaffet är klart. Hade de kommit 15 minuter över skulle det varit klart.

Dock i sådana här diskussioner då någon som inte är projektledare dyker in så är man ju fel. Även om det frågades om hur man inte är det. Så sorry.

Alltså att komma 15 min för tidigt och förvänta sig att kaffet är klart är ju ohyfs åt andra hållet. Och i min familj är alltid tiden lite flytande, det är den däremot inte i mannens familj.. men det är hans familj att ta konsekvenserna för när vi kommer försent.

Det är jättebra om man får perspektiv från andra sidan i ett jämställt förhållande, kanske från den som behövde steppa upp. Tyvärr är det ju ofta som den som tar mer ansvar där man tycker den ska sänka kraven, låta allt skita sig osv i samma anda. Och det är ett bra råd ibland, i vissa situationer. I andra tycker jag inte det. Men jag tycker det är väldigt givande i de konton jag följer där det är män som har gjort resan från att "åka med" till att vara en jämställd partner och presenterar vilket jobb de faktiskt behövt göra som deras partners tidigare löste och de lite clueless inte förstod vad partnern menade när den tyckte det var för mycket på deras bord.

 

[starcraft]

Jag tänker som du. Om jag ser tillbaka på mig själv så var jag nog ganska jobbig att vara medförälder tillsammans med. Jag var ganska upptagen med att saker måste vara på ett visst sätt. Typ man måste ha en åkpåse. Det måste man ju inte, utan det var ju min uppfattning. En filt hade gått precis lika bra. Jag hade mått bra av att ta ett steg tillbaka. Men sånt är ju svårt att se när man är mitt uppe i det.

Och ja, åkpåsen var just ett exempel. Men många såna småsaker ger tillsammans blir ju till något större.

Jag är helt med på det och min tråd är ju ett försök att ta ett steg tillbaka som ändå ska kännas bra och tryggt för mig och få en bättre relation till min medförälder. Nu är dessutom åkpåsen lite fiktiv (så ganska komiskt att allt handlar om den) eftersom vi har inte bara en utan två som inte funkar som vi vill och vill lösa det på ett annat sätt, bara det att den lösning som min man ville ha inte blivit något med (ännu). Jag hade bara köpt en tjock åkpåse som uppfyllde det jag ville om jag varit själv.

 

[Eurydome]

Jag är helt med på det och min tråd är ju ett försök att ta ett steg tillbaka som ändå ska kännas bra och tryggt för mig och få en bättre relation till min medförälder. Nu är dessutom åkpåsen lite fiktiv (så ganska komiskt att allt handlar om den) eftersom vi har inte bara en utan två som inte funkar som vi vill och vill lösa det på ett annat sätt, bara det att den lösning som min man ville ha inte blivit något med (ännu). Jag hade bara köpt en tjock åkpåse som uppfyllde det jag ville om jag varit själv.

Jag skrev ju att det var ett exempel, du kan säkert komma på något annat. Ja men då är vi ju på samma linje! Då handlar det kanske till stor del om att identifiera situationer där man har en föreställning om hur något ska vara och sen försöka fundera på om det måste vara på mitt sätt eller om det mer handlar om min egen föreställning.

 

[Imogen]

Jag är helt med på det och min tråd är ju ett försök att ta ett steg tillbaka som ändå ska kännas bra och tryggt för mig och få en bättre relation till min medförälder. Nu är dessutom åkpåsen lite fiktiv (så ganska komiskt att allt handlar om den) eftersom vi har inte bara en utan två som inte funkar som vi vill och vill lösa det på ett annat sätt, bara det att den lösning som min man ville ha inte blivit något med (ännu). Jag hade bara köpt en tjock åkpåse som uppfyllde det jag ville om jag varit själv.

Måste också flika in att jag också använde åkpåsen som exempel enbart för att det tidigare nämnts i tråden. Jag är 100 % med på att tråden frågeställning inte är hur man bäst köper åkpåse!