Att inte vara familjens projektledare

[Eurydome]

Det är jättebra om man får perspektiv från andra sidan i ett jämställt förhållande, kanske från den som behövde steppa upp. Tyvärr är det ju ofta som den som tar mer ansvar där man tycker den ska sänka kraven, låta allt skita sig osv i samma anda. Och det är ett bra råd ibland, i vissa situationer. I andra tycker jag inte det. Men jag tycker det är väldigt givande i de konton jag följer där det är män som har gjort resan från att "åka med" till att vara en jämställd partner och presenterar vilket jobb de faktiskt behövt göra som deras partners tidigare löste och de lite clueless inte förstod vad partnern menade när den tyckte det var för mycket på deras bord.

Apropå partnerns perspektiv - nu 7 år efter separationen är min exsambo ett under av initiativförmåga och förutseende. Han har bättre koll än jag på gympakassar, läxor och studiedagar och hans barnhelger är bättre uppstyrda än mina. Det är snarare jag som fått rollen av den slarviga slackern (i jämförlse, så slarvig är jag inte ) . Det är inget vi pratat om så jag vet inte hur han ser på det. Men jag tror att det till stor del har att göra med att han känner sig friare att göra saker på sitt sätt. Men det är intressant hur som helst.

 

[starcraft]

Apropå partnerns perspektiv - nu 7 år efter separationen är min exsambo ett under av initiativförmåga och förutseende. Han har bättre koll än jag på gympakassar, läxor och studiedagar och hans barnhelger är bättre uppstyrda än mina. Det är snarare jag som fått rollen av den slarviga slackern (i jämförlse, så slarvig är jag inte ) . Det är inget vi pratat om så jag vet inte hur han ser på det. Men jag tror att det till stor del har att göra med att han känner sig friare att göra saker på sitt sätt. Men det är intressant hur som helst.

Spännande ändå att det kan vara sån skillnad. Bra input! På vissa områden kan det nog vara som du skriver för oss att han lägger sig för att han tror att jag vill ha det på ett visst sätt, men det är långt ifrån hela svaret för oss. Vi pratar också om det, hur han vill göra och om han tycker att jag kör över hans plan och det verkar sällan vara hans upplevelse även om det har förekommit. Men jag ska tänka på det lite extra, att lämna plats och gilla läget.

 

[strawberrysylt]

Vilken bra tråd!
Jag har fått många tankeställare, kan inte citera allt jag vill, men tänkte försöka sammanfatta vad jag tar med mig från tråden hittills.

Vi delade föräldraledigheten lika och då var det naturligt att den som var hemma hade bättre koll på när det behövdes en trappgrind osv. Just där och i den fasen var vi nog som minst jämlika när jag tänker tillbaka. När den ena var hemma och den andra jobbade.

Det här, du skrev @starcraft att det är du som är föräldraledig just nu. Jag tänker som @Askur2017 och även @baraclara att det känns naturligt just nu att du ser mer av vad som behövs hemma? Såg att du skrev att ni pratat om det du och mannen också att det förhoppningsvis jämnas ut när han går hem.
Jag tänker att det behöver inte betyda att det inte är jämställt, den som jobbar har ju jobbet på sitt bord också.
Sen är det ju också en stor omställning att bli föräldrar. Vi är hemma båda två (har varit i snart sju månader, sen ska min man jobba deltid och sen båda deltid ett tag), men det var ju ändå en jättestor omställning och förhållandet har lidit mer än jag trodde måste jag säga.

En del i problemet är nog att jag vill ha åtminstone viss framförhållning, han skjuter gärna på saker till sista sekund.

Det här också. Såg att du också skrev om det @starcraft .
Här är jag också likadan, jag vill ha framförhållning. Men den här tråden har fått mig att inse att det måste ju inte vara att jag är projektledare, utan det är ju för min egen skull och sinnesfrid. Nu ska vi t ex ha namngivning snart och jag tycker jag styrt och ställt mest. Men det hade nog gått att lösa med mindre styrande och ställande från min sida också.

Kul att någon annan också uppskattade tråden Städlista är ju absolut en idé. Vi har haft en på sånt man gör mer sällan, men inte fördelat den mellan oss så blev lätt att jag gjorde mer. Men det får vi kika på. Även att fördela sysslor kring barnet kan vara en god idé. Jag ogillar egentligen sånt, men om resten av livet blir smidigare så kan det vara värt det. Tack för tipset!

Kul att du gillar den.
Både jag och min man tycker det är tillfredsställande att kryssa av saker, så det är en bonus. Blir roligare att städa .

Jag tror att man måste komma överens liksom, sen släppa kontrollen över de sysslor man inte har på sin egen lista. Och utvärdera regelbundet.

Precis.

Min man löser massa saker som jag inte tänker så klart också, som tekniska prylar. Och det får man ju inte glömma bort.

Här tycker jag den där listan var bra.

Sen trycker du på en viktig punkt som jag absolut kan bli bättre på - att gilla läget även när min man löser saker på ett annat sätt än jag hade gjort.

Vi försöker mötas just nu i att jag arbetar på att släppa mitt kontrollbehov, och han tar fler initiativ. Vi har pratat mycket om det här och jag kan se hur vi båda varit delaktiga i att förskjuta projektledarrollen mot mig. Jag måste vara ärlig mot mig själv och inse att jag har velat ha saker på mitt sätt, och kritiserat hans initiativ. Så jag arbetar på att sänka min ribba något, den behöver inte ligga där den har legat, och acceptera att saker kan bli bra utan att det blir på pricken som jag själv hade valt.

Det här tar jag med mig!

En idé kanske vore att ta en kväll i veckan då man alltid planerar ihop? Typ söndagar, eller måndagar. Hur ser veckan ut? Vad behöver göras? Har vi något annat vi behöver planera eller köpa, och i så fall vem gör det och när?

Det här tyckte jag var en bra idé!

Vi har också pratat om att dela upp hushållssysslor mellan oss rakt av. Min del är min, den görs när jag vill och på mitt sätt. Hans del är hans, den görs när han vill och på hans sätt. Vi har haft faser då jag städat som en tok (100% cooping) och han haft dåligt samvete som slänger sig på soffan på kvällen. Det blir ju destruktivt. Om man delar upp det så kan man ju vara lugn i vad man ansvarar för, och inte. Och om jag rage-städar kl. 21.30 en kväll så är det liksom min grej. Och han gör på sitt sätt.

Såhär gör vi .
Så städar man när man själv vill. Den tydliga listan har vi bara haft i 1,5 vecka, så lite tidigt att utvärdera dock.

Jag har också först nu förstått att min man inte förstår vad jag önskar av honom när jag pratar om mina känslor. Han kan inte omsätta det till vad han konkret ska göra. Så det har också hjälpt oss, att jag har börjat kommunicera mer i konkreta önskemål. Något som jag förut tyckt har känts ”hårt”, men inte är för honom (vi har pratat om NPF-utredning).

Min man är likadan, vill ha det tydligt och klart.
Han vill även ha en sak i taget, jag är lite mer nu gör vi allt på en gång.

Vi är hopplösa på våra olika sätt, haha. Jag har nog inte heller varit så enkel att ha att göra med när jag ber honom göra mer saker och sen med en handvändning vill ha det gjort annorlunda. Jag arbetar på det, för det är verkligen inte okej. Mina preferenser är inte lag i vårt gemensamma hushåll. Han bor här lika mycket som jag, han är lika mycket förälder som jag. Hans sätt att göra saker bidrar med diversitet. Det är viktigt. (Och jag tänker inte bränna ut mig över att soporna slängdes ut en dag senare än vad jag själv gjort).

Jag känner igen mig även här.

Alla gör vi olika och det var ett exempel. Även om man beställer första rimliga så ska ju flera steg till; notera att vi behöver en, ta reda på var man kan köpa, köpa, se till att den kommer hem. Och nej det är ingen tung eller jobbig syssla eller tar lång tid. Men nu behöver ett hem och ett barn ofta lite mer än ett köp och då blir det ganska omfattande i tankekraft och handling.

Håller med.

Som sagt mycket bra tankar i tråden tycker jag .

 

[Midsommarblomster]

Jag är också glad över att tråden startades för att den har fått mig att inse att:

1. Jag har mycket att be om ursäkt för till min man (särskilt efter julhelgerna )
2. Livet är sannolikt betydligt enklare än vad jag gör det

 

[strawberrysylt]

Jag är också glad över att tråden startades för att den har fått mig att inse att:

1. Jag har mycket att be om ursäkt för till min man (särskilt efter julhelgerna )
2. Livet är sannolikt betydligt enklare än vad jag gör det

Jag tycker inte man ska behöva be om ursäkt för hur man är som person. Jag tror inte din man (eller min, eller jag själv) är perfekt heller. Tror inte det är hela sanningen, bara ena sidan. Men att reflektera över hur man är är väl jättebra och något som kan göra att det blir lättare förhoppningsvis.

 

[Midsommarblomster]

Jag tycker inte man ska behöva be om ursäkt för hur man är som person. Jag tror inte din man (eller min, eller jag själv) är perfekt heller. Tror inte det är hela sanningen, bara ena sidan. Men att reflektera över hur man är är väl jättebra och något som kan göra att det blir lättare förhoppningsvis.

Jag har inga avsikter att be om ursäkt för hur jag är, däremot hur jag kan bete mig.

 

[starcraft]

Jag tycker inte man ska behöva be om ursäkt för hur man är som person. Jag tror inte din man (eller min, eller jag själv) är perfekt heller. Tror inte det är hela sanningen, bara ena sidan. Men att reflektera över hur man är är väl jättebra och något som kan göra att det blir lättare förhoppningsvis.

Jag har inga avsikter att be om ursäkt för hur jag är, däremot hur jag kan bete mig.

Sånt här är så viktigt att göra skillnad på. Jag och min man är väldigt sällan osams, ett par dagar efter vårt barn föddes fick jag världens utbrott på sånt som jag upplevde inte funkade (hej hormoner!). Min kritik fanns det absolut fog för, jag hade rätt i sak, men jag levererade det väldigt dåligt. Jag bad självklart om ursäkt och hade dåligt samvete för hur jag uttryckt mig även om vi båda var överens om att jag hade rätt så att säga. Och det är så viktigt att stå upp för ens egna behov, inte be om ursäkt för hur man är som person, men att också be om ursäkt när man inte beter sig på ett bra sätt.

Och för att anknyta lite till tråden som skaver lite i mig när man pratar om familjens projektledare. Oftast handlar det om att den som önskar mer städat, längre framförhållning eller vad det nu kan vara ska sänka sin nivå. Om jag mår bra av en bättre framförhållning för hur jag fungerar som person och det är viktigt för mig är det ju lika "rätt "som att någon är lite mer spontan. Det är lika avigt för mig att sänka min nivå som för någon annan att höja sin. Nu är det jag som upplever ett problem och det är en själv man kan ändra på och därför blir det ju min nivå som får möta min partner i en sån här tråd, men i relationer och samhället i stort tycker jag inte per automatik att det alltid är den med "högre" nivå som ska sänka sig.

 

[skiesabove]

Sånt här är så viktigt att göra skillnad på. Jag och min man är väldigt sällan osams, ett par dagar efter vårt barn föddes fick jag världens utbrott på sånt som jag upplevde inte funkade (hej hormoner!). Min kritik fanns det absolut fog för, jag hade rätt i sak, men jag levererade det väldigt dåligt. Jag bad självklart om ursäkt och hade dåligt samvete för hur jag uttryckt mig även om vi båda var överens om att jag hade rätt så att säga. Och det är så viktigt att stå upp för ens egna behov, inte be om ursäkt för hur man är som person, men att också be om ursäkt när man inte beter sig på ett bra sätt.

Och för att anknyta lite till tråden som skaver lite i mig när man pratar om familjens projektledare. Oftast handlar det om att den som önskar mer städat, längre framförhållning eller vad det nu kan vara ska sänka sin nivå. Om jag mår bra av en bättre framförhållning för hur jag fungerar som person och det är viktigt för mig är det ju lika "rätt "som att någon är lite mer spontan. Det är lika avigt för mig att sänka min nivå som för någon annan att höja sin. Nu är det jag som upplever ett problem och det är en själv man kan ändra på och därför blir det ju min nivå som får möta min partner i en sån här tråd, men i relationer och samhället i stort tycker jag inte per automatik att det alltid är den med "högre" nivå som ska sänka sig.

Det kan ju ha att göra med att det är ofta extremt svårt att "höja sig". Ibland är det inte möjligt alls, åtminstone inte i en handvändning. Som att be någon som sitter i rullstol att höja sin nivå och börja gå istället.

Med tid, kärlek, och tålamod kan däremot många lära sig nya färdigheter och rutiner. Men inte alla, och inte alla färdigheter. Vissa begränsningar och nivåer föds man med, eller har pga livssituationen (exempelvis begränsad ork pga jobb, bebis osv).

 

[Eurydome]

Sånt här är så viktigt att göra skillnad på. Jag och min man är väldigt sällan osams, ett par dagar efter vårt barn föddes fick jag världens utbrott på sånt som jag upplevde inte funkade (hej hormoner!). Min kritik fanns det absolut fog för, jag hade rätt i sak, men jag levererade det väldigt dåligt. Jag bad självklart om ursäkt och hade dåligt samvete för hur jag uttryckt mig även om vi båda var överens om att jag hade rätt så att säga. Och det är så viktigt att stå upp för ens egna behov, inte be om ursäkt för hur man är som person, men att också be om ursäkt när man inte beter sig på ett bra sätt.

Och för att anknyta lite till tråden som skaver lite i mig när man pratar om familjens projektledare. Oftast handlar det om att den som önskar mer städat, längre framförhållning eller vad det nu kan vara ska sänka sin nivå. Om jag mår bra av en bättre framförhållning för hur jag fungerar som person och det är viktigt för mig är det ju lika "rätt "som att någon är lite mer spontan. Det är lika avigt för mig att sänka min nivå som för någon annan att höja sin. Nu är det jag som upplever ett problem och det är en själv man kan ändra på och därför blir det ju min nivå som får möta min partner i en sån här tråd, men i relationer och samhället i stort tycker jag inte per automatik att det alltid är den med "högre" nivå som ska sänka sig.

Jag håller med dig. Och det är ingen enkel fråga med en enkel lösning.

 

[starcraft]

Det kan ju ha att göra med att det är ofta extremt svårt att "höja sig". Ibland är det inte möjligt alls, åtminstone inte i en handvändning. Som att be någon som sitter i rullstol att höja sin nivå och börja gå istället.

Med tid, kärlek, och tålamod kan däremot många lära sig nya färdigheter och rutiner. Men inte alla, och inte alla färdigheter. Vissa begränsningar och nivåer föds man med, eller har pga livssituationen (exempelvis begränsad ork pga jobb, bebis

Det känns som en extrem jämförelse. Har man fysiska eller kognitiva svårigheter med vissa uppgifter får man göra anpassningar så klart. Jag tänker mer att för en person som behöver framförhållning är det lika jobbigt tror jag att behöva vara spontan som en som är spontan att vara planerande, men ofta bes den som vill ha framförhållning (i familjelivet.. i jobbsammanhang upplever jag att båda önskningarna förekommer) att sänka sin nivå och inte vara så rigid.

 

[vemsomhelst123]

Som sagt tror jag att det förekommer, jag tror bara inte att det är det vanligaste.

Eller så planerar den andra parten mer för att det inte upplevts fungera med mindre planer. Man kanske kommer försent varje gång, glömmer hälften av grejerna som behövs för aktiviteten eller liknande. Det kan vara så att man inte tycker konsekvenserna är så jobbiga som partnern eller att man inte alltid själv behöver stå med konsekvenserna.

Den här tråden är spännande att läsa. Jag är snabb, min sambo är långsam, när vi försöker hjälpas åt med att tex packa glömmer vi alltid viktiga saker, när vi är själva glöms sällan något. Han projektledare hemmet mycket (ständning, handling etc) men runt barnet (aktiviteter, väsentliga klädinköp, pass osv) är det alltid jag. Både jag och vårat barn kan och har typ alltid kunnat vara klara på 10 min men han kan inte det. Vi har levt på ett sätt som gör att vi som någon (du?) behövt lämna över projekt hem och barn till varandra regelbundet, det har hjälpt, men inte såpass att det inte alltid är något den andre inte gjort ”rätt”. Däremot ger det en förståelse för hur olika man är och att man kan göra på olika sätt. Åkpåse hade vi för övrigt aldrig trots bebis född i augusti, så där var vi rätt lika med att det räckte med kläder och fårskinn

 

[Imogen]

Jag tycker att det börjar bli dags att komma till åkpåsens försvar ändå!

Vi köpte vår nuvarande åkpåse 2016, och ja den var dyr och ja det var efter en hel del research om vilken modell vi skulle ha

Nu 10 år senare är tredje och yngsta barnet fyra år gammal och åkpåsen, tack vare att vi valde rätt modell, används fortfarande nästan dagligen under det kallare halvåret


sorry för ot

 

[skiesabove]

Det känns som en extrem jämförelse. Har man fysiska eller kognitiva svårigheter med vissa uppgifter får man göra anpassningar så klart. Jag tänker mer att för en person som behöver framförhållning är det lika jobbigt tror jag att behöva vara spontan som en som är spontan att vara planerande, men ofta bes den som vill ha framförhållning (i familjelivet.. i jobbsammanhang upplever jag att båda önskningarna förekommer) att sänka sin nivå och inte vara så rigid.

Är ADHD en "kognitiv svårighet"?

 

[Lingon]

Den här tråden är väldigt bebisfokuserad. Jag som har en tonåring tycker att den stora svårigheten gällande att vara projektledare för familjen är att skola, vård och samhället i stort tar för givet att det är mamman som ska kontaktas, inte pappan. Vilket hos oss har lett till att min man har fått jobba i lugn och ro medan jag fått ta emot samtal och sms och under arbetstid behövt ta tag i saker för att det är mig de kontaktar. En period när jag var nära utbrändhet så sa min man till skolan att de ska kontakta honom, inte mig. Det visade sig vara väldigt svårt för skolan att komma ihåg och han fick tjata på dem och jag fick sluta svara när de ringde (för att tvinga dem kontakta min man) trots att det ökade min stress nåt enormt.

 

[VLMF]

Jag tycker att det börjar bli dags att komma till åkpåsens försvar ändå!

Vi köpte vår nuvarande åkpåse 2016, och ja den var dyr och ja det var efter en hel del research om vilken modell vi skulle ha

Nu 10 år senare är tredje och yngsta barnet fyra år gammal och åkpåsen, tack vare att vi valde rätt modell, används fortfarande nästan dagligen under det kallare halvåret


sorry för ot

Haha samma här, fast 6 år nu, 2 barn, billigaste begagnade åkpåsen på marketplace för 100 kr

Har använts både i den milda skånska vintern och i fjällen, barnen har sovit ute i vagn varje dag förutom på natten då.

 

[VLMF]

Den här tråden är väldigt bebisfokuserad. Jag som har en tonåring tycker att den stora svårigheten gällande att vara projektledare för familjen är att skola, vård och samhället i stort tar för givet att det är mamman som ska kontaktas, inte pappan. Vilket hos oss har lett till att min man har fått jobba i lugn och ro medan jag fått ta emot samtal och sms och under arbetstid behövt ta tag i saker för att det är mig de kontaktar. En period när jag var nära utbrändhet så sa min man till skolan att de ska kontakta honom, inte mig. Det visade sig vara väldigt svårt för skolan att komma ihåg och han fick tjata på dem och jag fick sluta svara när de ringde (för att tvinga dem kontakta min man) trots att det ökade min stress nåt enormt.

Det där tänkte vi också på. Vet inte om det är därför, men alltid när man ska fylla i vårdnadshavare i någon blankett så skriver vi mannen först. På 1177 har vi bytt till hans telefonnummer efter att min föräldraledighet varit över. Tycker det är ganska jämnt.

 

[Lingon]

Det där tänkte vi också på. Vet inte om det är därför, men alltid när man ska fylla i vårdnadshavare i någon blankett så skriver vi mannen först. På 1177 har vi bytt till hans telefonnummer efter att min föräldraledighet varit över. Tycker det är ganska jämnt.

Det är ett bra tips!

 

[starcraft]

Den här tråden är väldigt bebisfokuserad. Jag som har en tonåring tycker att den stora svårigheten gällande att vara projektledare för familjen är att skola, vård och samhället i stort tar för givet att det är mamman som ska kontaktas, inte pappan. Vilket hos oss har lett till att min man har fått jobba i lugn och ro medan jag fått ta emot samtal och sms och under arbetstid behövt ta tag i saker för att det är mig de kontaktar. En period när jag var nära utbrändhet så sa min man till skolan att de ska kontakta honom, inte mig. Det visade sig vara väldigt svårt för skolan att komma ihåg och han fick tjata på dem och jag fick sluta svara när de ringde (för att tvinga dem kontakta min man) trots att det ökade min stress nåt enormt.

Detta tror jag är en viktig punkt och just för att samhället ser mamman som primärförälder känns det extra viktigt att man som mamma inte också i övrigt är den som drar det tyngsta lasset.

 

[Imogen]

Haha samma här, fast 6 år nu, 2 barn, billigaste begagnade åkpåsen på marketplace för 100 kr

Har använts både i den milda skånska vintern och i fjällen, barnen har sovit ute i vagn varje dag förutom på natten då.

Det var inte vi dyrheten i sig som gjorde den långa användningstiden, utan att vi köpte en modell som har två stycken olika långa överdelar. En liten nog att få plats i liggvagn och en som är lååång för större barn. Vår 4-åring somnar i cykelvagnen nästan varje kväll och kommer nog kunna växa en decimeter till innan åkpåsen är för kort

 

[starcraft]

Är ADHD en "kognitiv svårighet"?

det står dig fritt att tolka vad du vill i den skrivelsen, jag hade inget särskilt i tanken. Men detta är ett spår jag inte ser någon vinst att driva vidare i tråden.