Att lämna i smyg

[Otherside]

Jag blev tvungen att gå tillbaka pga omständigheter. Men nytt möte bokat på tisdag. Jag hoppas att han helt enkelt jobbar. Annars får jag lura honom att jag ska träffa kompisen.

Fattar han att du är på väg att lämna, helt? Finns det risk att hans beteende eskalerar då? Var försiktig och på din vakt!

(Du behöver inte svara, jag ville bara tipsa )

 

[Malibu_Stacy]

Ja, och det blir svårare och svårare att lämna för varje gång

Och farligare och farligare…

 

[Tantan]

Ja praktiska. Jag längtar efter min man så det gör ont. Men det finns en ganska stor vetskap längst in att den personen är någon jag får sörja. Att den skitstöveln jag sett senaste åren är den som finns. Hur ont det än gör. Jag vill visa mina barn ett lättare liv. Ett liv där allt inte är problem och dödligt allvar. Där det finns förståelse och går lätt att andas. Där en sur min eller irriterad suck inte är=bestraffning och förminskning. Jag vill få ramla ihop i en hög på golvet av skratt med dem igen. Jag vill få säga ja till knasiga idéer. Jag vill få andas.

Kom ihåg att du lär barnen hur relationer ser ut. De växer upp i dysfunktionalitet. Genom att separera kan du ge dem en trygg grund att stå på. De kommer förstå även om det tar tid.

 

[Jahaja]

Fattar han att du är på väg att lämna, helt? Finns det risk att hans beteende eskalerar då? Var försiktig och på din vakt!

(Du behöver inte svara, jag ville bara tipsa )

Nej det tror jag inte. Att han fattat alltså. Inte helt. Då hade han nog varit kallare. Nu är han ungefär som vanligt. Lite snällare än annars mot barnen bara.
Däremot oroar jag mig för vad som händer när han blir kontaktad av socialtjänsten/relationsvåldsteamet/polisen. Vart ska jag ta vägen? Kommer jag få med mig barnen? Kan jag kräva att HAN får bo på nån soffa? Och lämna ifrån sig nycklar till huset förstås.

 

[Migo]

Nej det tror jag inte. Att han fattat alltså. Inte helt. Då hade han nog varit kallare. Nu är han ungefär som vanligt. Lite snällare än annars mot barnen bara.
Däremot oroar jag mig för vad som händer när han blir kontaktad av socialtjänsten/relationsvåldsteamet/polisen. Vart ska jag ta vägen? Kommer jag få med mig barnen? Kan jag kräva att HAN får bo på nån soffa? Och lämna ifrån sig nycklar till huset förstås.

Du måste BORT därifrån.

 

[Jahaja]

Du måste BORT därifrån.

Ja absolut. Men jag tar inte ett steg utan mina barn.

 

[Ajda]

Jag skulle inte räkna med att han kommer lämna huset och bo på någons soffa.

Har du någon vän du kan bo hos tillfälligt? Jag menar, vem skulle inte ta emot en vän med barn i den här situationen????

 

[tanten]

Jag skulle inte räkna med att han kommer lämna huset och bo på någons soffa.

Har du någon vän du kan bo hos tillfälligt? Jag menar, vem skulle inte ta emot en vän med barn i den här situationen????

När vi gick på samtal på slutet sa terapeuten att jag borde ta mig därifrån. Om så till en madrass på nån väns loge.
Då kändes det inte så allvarligt men i efterhand har jag fattat.
Där och då var det ett råd bland andra. Så normaliserat var alltihop.

Tror ts kommer att se alllt med andra ögon när det gått ett tag. Och hon lämnat.

 

[Migo]

Ja absolut. Men jag tar inte ett steg utan mina barn.

Nej, men ni måste BORT. Ni måste ur miljön där hans verklighetsbeskrivning råder så du får återhämta dig och se världen från en annan sida igen. Den du saknar finns inte, det var ett skådespel för att kunna sätta första kroken och hala in dig.

Om det så är på golvet hos en vän eller en billig husvagn från blocket, ni måste BORT! Det är blodigt allvar NU!

 

[Keb71]

Ja absolut. Men jag tar inte ett steg utan mina barn.

@Jahaja Hur går det för dig?

 

[Jahaja]

@Jahaja Hur går det för dig?

Vakuum just nu. Har varit på ett möte med relationsvåldsteamet, de var väl ok men verkar vilja jobba långsiktigt. Möte med dem igen på fredag och då tillsammans med soc eftersom man anser att barnens situation är oroande.
Soc kommer behöva träffa barnen och prata med dem har jag fått veta. Inte mig emot men ingen verkar förstå att vi inte kan bo tillsammans med honom under tiden! Jag har ingen aning om hur jag ska kunna ta mig iväg på möte igen, det var tillräckligt svårt första gången. Han brukar ju följa med överallt(ska jag till tandläkaren/gyn/bvc DÅ kan han ta ledigt nämligen. För att hjälpa mig...) Nu verkar han ha slutat jobba helt, han har inte varit på jobbet på snart två veckor... Jag är så fast. Jag försöker ju få hjälp men hjälpen är designad på ett sådant sätt att jag inte kan nyttja den. Jag kan inte ränna på möten flera gånger i veckan i flera månader, jag kan ju knappt åka till mataffären liksom.
Jag behöver nån annanstans att bo. Med mina barn. SEN kan jag gå på möten av hjärtats lust.

 

[Jahaja]

Och jag söker boende. Alla boenden. Men det är tvärstopp. Allt är för dyrt, eller så stället min betalningsanmärkning till det eller så är det så långt till barnens skola att jag aldrig kommer ha råd att köra.

De senaste dagarna har jag funderat på att bara spotta ur mig det. Att jag vill skiljas, att jag kontaktat myndigheter och att det är över nu. Jag vet inte vad som skulle hända. Kanske blir han bara kall och tyst. Kanske slår han ihjäl mig.
Men nåt skulle hända iaf.
Nu är det bara ett vakuum där jag måste fungera ändå. Vara som vanligt. Kämpa emot all sorg inombords. Jag har ingen stund eller plats där jag kan släppa fasaden. Jag måste få göra nåt!

Under tiden oroar jag mig för han förstått att nåt är på gång. Han håller sig hemma nu. Är gullig och hjälpsam och snäll. Har tålamod med barnen. Pratar vettigt med dem.

Jag är nog tokig ändå. Kanske skulle det vara bättre om jag bara försvinner?

 

[SaraXX]

Och jag söker boende. Alla boenden. Men det är tvärstopp. Allt är för dyrt, eller så stället min betalningsanmärkning till det eller så är det så långt till barnens skola att jag aldrig kommer ha råd att köra.

De senaste dagarna har jag funderat på att bara spotta ur mig det. Att jag vill skiljas, att jag kontaktat myndigheter och att det är över nu. Jag vet inte vad som skulle hända. Kanske blir han bara kall och tyst. Kanske slår han ihjäl mig.
Men nåt skulle hända iaf.
Nu är det bara ett vakuum där jag måste fungera ändå. Vara som vanligt. Kämpa emot all sorg inombords. Jag har ingen stund eller plats där jag kan släppa fasaden. Jag måste få göra nåt!

Under tiden oroar jag mig för han förstått att nåt är på gång. Han håller sig hemma nu. Är gullig och hjälpsam och snäll. Har tålamod med barnen. Pratar vettigt med dem.

Jag är nog tokig ändå. Kanske skulle det vara bättre om jag bara försvinner?

Nej det skulle inte vara bättre. De flesta människor kan "skärpa sig" ett tag om det behövs, det är ju inte konstigt att det är lite bättre just nu.

Hoppas att du kan få till ett sätt att komma iväg på möten! Och att du hittar något boende, man klarar sig på liten yta även med barn

 

[Jahaja]

Nej det skulle inte vara bättre. De flesta människor kan "skärpa sig" ett tag om det behövs, det är ju inte konstigt att det är lite bättre just nu.

Hoppas att du kan få till ett sätt att komma iväg på möten! Och att du hittar något boende, man klarar sig på liten yta även med barn

Ja jag vet ju att det här är tillfälligt, så fort han känner att antingen jag är tryggt under kontroll igen eller att han har försäkrat sig om att kunna ta kontroll på nåt vis så är allt tillbaka som vanligt.

Jag kan absolut bo trångt men som sagt, även en tvåa är svårt att få tag i och kostar lätt uppåt 10.000 i mån. Därtill har de äldsta barnen, framförallt tonåringen, problematik som gör att hen verkligen behöver ett eget rum. För allas skull. Mellanbarnet är lite rädd för sitt storasyskon och jag vill inte tvinga hen att sova ensam i samma rum som hen. Storasyskonet behöver hjälp att hantera sin ilska och aggression bl a.

 

[Jahaja]

Det är så frustrerande att själsdödande att jag nu tagit steget och riskerat allt för att få hjälp, för mina barns skull, att komma ur det här.
Och ändå går hjälpen ut på att kartlägga och planera. Jag talar ju om vad jag behöver. Hjälp oss att först och främst få en bostad! En bostad där vi kan få vara ifred. Sen kan ni utreda och ha möten om precis allt. Men vi kan inte bo kvar i den här situationen! Om mannen får reda på att utredningar ska påbörjas kommer han börja förbereda för detta. För barnen kommer det innebär förvirring till att börja med, sedan lycka över hur bra allt är, och sedan total kollaps av allt när den gamla pappan kommer tillbaka. Jag vet inte om jag kommer klara det. Han kommer driva mig till galenskap.

 

[Roheryn]

Det är så frustrerande att själsdödande att jag nu tagit steget och riskerat allt för att få hjälp, för mina barns skull, att komma ur det här.
Och ändå går hjälpen ut på att kartlägga och planera. Jag talar ju om vad jag behöver. Hjälp oss att först och främst få en bostad! En bostad där vi kan få vara ifred. Sen kan ni utreda och ha möten om precis allt. Men vi kan inte bo kvar i den här situationen! Om mannen får reda på att utredningar ska påbörjas kommer han börja förbereda för detta. För barnen kommer det innebär förvirring till att börja med, sedan lycka över hur bra allt är, och sedan total kollaps av allt när den gamla pappan kommer tillbaka. Jag vet inte om jag kommer klara det. Han kommer driva mig till galenskap.

Har du sagt EXAKT DETTA till soc och andra instanser som har till uppgift att hjälpa dig? Gjort det EXTREMT TYDLIGT att du är rädd, att du är till 100% kontrollerad av din man och att du inte har rörelsefrihet nog att komma på några som helst möten? Om inte - GÖR DET NU! Situationen är inte "oroande", den är AKUT!

 

[Shaggy]

Vakuum just nu. Har varit på ett möte med relationsvåldsteamet, de var väl ok men verkar vilja jobba långsiktigt. Möte med dem igen på fredag och då tillsammans med soc eftersom man anser att barnens situation är oroande.
Soc kommer behöva träffa barnen och prata med dem har jag fått veta. Inte mig emot men ingen verkar förstå att vi inte kan bo tillsammans med honom under tiden! Jag har ingen aning om hur jag ska kunna ta mig iväg på möte igen, det var tillräckligt svårt första gången. Han brukar ju följa med överallt(ska jag till tandläkaren/gyn/bvc DÅ kan han ta ledigt nämligen. För att hjälpa mig...) Nu verkar han ha slutat jobba helt, han har inte varit på jobbet på snart två veckor... Jag är så fast. Jag försöker ju få hjälp men hjälpen är designad på ett sådant sätt att jag inte kan nyttja den. Jag kan inte ränna på möten flera gånger i veckan i flera månader, jag kan ju knappt åka till mataffären liksom.
Jag behöver nån annanstans att bo. Med mina barn. SEN kan jag gå på möten av hjärtats lust.

Har du sagt det här om att han kontrollerar vartenda steg du tar till realtionsvåldsteamet?
Edit såg att jag var tvåa på bollen

 

[Görel]

Ett stort problem är att socialtjänsten inte har egna bostäder utan är beroende av att få lägenheter från fastighetsägare. En del kommuner har sålt ut sin allmännytta och då är det svårt att få några bostäder över huvud taget.
Ett annat problem är att en del kommuner anser att den som är våldsutsatt behöver flytta till en annan del av landet för att skyddas. Man anser att behovet av skydd är större än behovet för barn att få gå kvar i skolan etc. Man bedömer att det är en säkerhetsrisk att förövaren vet var de finns.

Själv har jag i akuta skeden placerat på kvinnojour eller i lägenhetshotell medan vi utreder. Men kvinnojourer är ofta kollektiv eller möjligtvis en liten lägenhet/hus, och lägenhetshotell är ett stort rum.

Socialtjänsten kan hjälpa till med kompletterande försörjningsstöd till t ex hyra, men det finns fastställda normer för hur detta ska utredas och vilka hyresnivåer som kan accepteras. Undantag kan göras för viss tid, men det finns andra här som arbetar med ekonomi och kan detta bättre än vad jag kan.

Relationsvåldsteamet är en del av socialtjänsten.

 

[Jahaja]

Har du sagt EXAKT DETTA till soc och andra instanser som har till uppgift att hjälpa dig? Gjort det EXTREMT TYDLIGT att du är rädd, att du är till 100% kontrollerad av din man och att du inte har rörelsefrihet nog att komma på några som helst möten? Om inte - GÖR DET NU! Situationen är inte "oroande", den är AKUT!

Jag sa exakt det. Att han spårar och avlyssnar mig. Att han är misstänksam. Att han skjutsar och följer med överallt. Att jag inte får köra min egen bil. Att jag inte vet hur jag ska komma iväg på ett till möte. Att jag och barnen måste ha annat boende innan han får veta nåt.
Jag förstår att de inte har lägenheter som står tomma och väntar. Men det ligger 4 perfekta lägenheter lediga(allmännyttan)som jag bara har för få ködagar till. Jag fattar att man inte kan kräva saker men i min situation, kan man inte bara få gå före? Om socialtjänsten intygar att vi verkligen behöver? Snabba på handläggningen av bostadsbidrag och vad det nu heter som man får om inkomsten inte räcker till existensminimum.
Jag försöker ju ta oss ur det här men blir stoppad på alla håll. Inga bostäder, för låg inkomst för att klara ens hyran, troligen måste jag jobba f r o m 1 nov eftersom han har rätt till sina föräldradagar. Vad händer då med min bebis? "Mmmm, du är jättemodig!" säger dom. Nej, jag är desperat! Nej, jag behöver hjälp! Hjälp! Praktisk hjälp. Inte pepp!

 

[Jahaja]

Och mitt i allt är jag så ledsen över framtiden jag förlorat. Sörjer mannen jag älskade.
Och skäms över att en del av mig oroar sig för att vara ensam resten av livet. Hur jag ens kan tänka så just nu.
Och de fina fina barnen. Som inte får vad de behöver av mig just nu för jag är bedövad och försöker bara ta mig igenom dagen en kvart i taget.
Och skolan börjar snart. De ska klara det här kaoset samtidigt. Stackars stora som får ny skola och ny klass. Börja högstadiet med all nytt och ovant det innebär och så dessutom det här.