Det är trögt med bostäder. Bebisen har vart sjuk och jag är helt slut. Hela min kropp längtar efter den där mannen jag lärde känna för så många år sedan. Det värker efter att få gå och lägga huvudet på hans bröst och kramas, sådär som som jag brukade göra för att hämta energi. Men det finns inget att hämta där mer. Jag tittar på honom nu och känner - ingenting. Jag känner mig så oerhört ensam. Jag har insett att han troligen varit otrogen till och från under flera år också. Ovanpå allt annat känns det väl inte så dramatiskt, mest bara... Jag känner mig så väldigt... mja... resurslös? Dålig? Jag har öst ur mig all energi, all kärlek, all lojalitet och omtänksamhet jag kunnat. Och sedan, när resurserna tog slut, då grävde jag i botten och hittade ännu lite till. Och ändå räckte det inte. Hade jag så lite att ge? Nej, det är han som är trasig, han som behöver för mycket. Men det är en sak att veta, med hjärnan, och en helt annan att känna det i själen.
Jag ligger vaken på natten, ser mörkret falla och sen hur ljuset återvänder. Och längtar. Längtar efter att få börja om, skapa mitt eget liv med barnen. Längtar efter att få skratta högt igen. Efter att få lära känna mina barn på nytt, få lägga kraft på relationen och att hjälpa dem att bygga självkänsla istället för att bara tjata om prestation och att ta ansvar hela tiden. Längtar efter dagar när vi bara kan vara utan att vänta på att nåt ska bli fel. Längtar efter att få säga "det gör inget - vi hjälps åt att städa/laga/leta" istället för att skälla.
Oroar mig. För hur barnen ska må. För att pengarna inte ska räcka. För att han ska bråka om husförsäljningen. För att han ska ha nåt lurt planerat så att han lyckas få barnen helt själv.
Nätterna är längtan och oro. Och ändå vila - i känslan av att jag genuint inte vill rädda "oss" längre. Och i kärleken när jag sitter med min lilla bebis i famnen och ammar i natten. Och HAN ligger där bredvid men det är som att han egentligen inte finns, det är bara vi två - min lilla och jag - i vårt mjuka gryningsljus. Och jag älskar så förtvivlat djupt den lilla människan.