Relationer Att prata med barn (Utbruten från Det som "alla andra" verkar kunna)

Det har hänt att någon frågat om jag såg matchen igår. Svaret på det blir "nej" och sen dör diskussionen.

Förmodligen skulle jag inte heller fråga någon om när denne började spela fotboll för jag är inte intresserad av svaret. Jag har inget intresse av att lära känna allt och alla på det sättet. För att jag ska vilja lära känna någon så behövs några gemensamma beröringspunkter. Sådana är inte så svåra att hitta. Man måste inte prata om sånt som den ena samtalsparten somnar av.

Jag kan givetvis prata och ställa frågor om saker jag inte vet något om, men det förutsätter att det finns ett visst intresse för ämnet. Men att fråga för frågandets skull, det finns inte på kartan.
Det känns som att du sitter och ändrar förutsättningarna för varje inlägg. Jag har aldrig påstått att du ska lära känna "allt och alla". Lite tramsigt att påpeka det. Den andra parten kanske inte har en aning om att du somnar om man talar om fotboll.

Vill man lära känna någon handlar det ju inte endast om ämnen man själv är intresserad av hela tiden. Så fungerar ju inte socialt samspel.
 
Om man är hemma hos någon med barn har isbrytaren ”Vill du visa mig ditt rum?” alltid funkat för mig. Sedan sitter man därinne ett tag och går igenom barnets leksaker tillsammans och sedan brukar problemet vara löst.
Det är nog sådant jag kan tycka är allra svårast. Att sitta vid matbordet och prata är väl som vilket samtal som helst, men att LEKA.

För ett tag sedan satt jag i ett rum med en treåring och körde bilar på en bilmatta så att grejer nästan flög i rummet (mest den lilla hästen som jag höll i och som visst var jätterolig att köra på, till sist blev jag nästan förbannad ;)).

Uppenbarligen gick det bra för barnet hade kul (och jag med faktiskt) men det är liksom en så ovan situation för mig. Jag har som sagt i princip ingen erfarenhet alls av barn förrän ca tre år tillbaka.

Att kasta boll eller jaga varandra eller något är inga problem, men krocken som uppstår när ungen tror att man kan gena genom en rondell men också helt fattar att man inte får köra mot rött ljus. :D Jag fick även inse att det är helt normalt med bilar som kan flyga!

Alltså jag är inte puckad - lek är lek och det går både högt och lågt, och allt är möjligt i fantasins värld - men jag tror också att mycket handlar om att våga och inte slå knut på sig själv för att inte råka vara varken för vuxen eller för fjantig, och att våga kliva ur sin vanliga mer återhållsamma vuxna comfort zone.
 
Det är nog sådant jag kan tycka är allra svårast. Att sitta vid matbordet och prata är väl som vilket samtal som helst, men att LEKA.

För ett tag sedan satt jag i ett rum med en treåring och körde bilar på en bilmatta så att grejer nästan flög i rummet (mest den lilla hästen som jag höll i och som visst var jätterolig att köra på, till sist blev jag nästan förbannad ;)).

Uppenbarligen gick det bra för barnet hade kul (och jag med faktiskt) men det är liksom en så ovan situation för mig. Jag har som sagt i princip ingen erfarenhet alls av barn förrän ca tre år tillbaka.

Att kasta boll eller jaga varandra eller något är inga problem, men krocken som uppstår när ungen tror att man kan gena genom en rondell men också helt fattar att man inte får köra mot rött ljus. :D Jag fick även inse att det är helt normalt med bilar som kan flyga!

Alltså jag är inte puckad - lek är lek och det går både högt och lågt, och allt är möjligt i fantasins värld - men jag tror också att mycket handlar om att våga och inte slå knut på sig själv för att inte råka vara varken för vuxen eller för fjantig, och att våga kliva ur sin vanliga mer återhållsamma vuxna comfort zone.
Exakt så, som ditt sista stycke, det var precis det jag var ute efter också. Och det låter ju som om treåringen hade jättekul med dig. ;)

Visst var det du som tyckte det var svårt med småbebisar också? Där är nyckeln ögonkontakt. När du får ögonkontakt med en bebis och den börjar grimasera lite, då kommunicerar ni. Och då gäller det att grimasera (glatt) tillbaka. Har man aldrig känt sig som en pajas innan så gör man det då - men när en sån liten till slut spricker upp i ett leende till just DIG, då är det fanimej som att få en stor bukett tulpaner. :love:
 
Exakt så, som ditt sista stycke, det var precis det jag var ute efter också. Och det låter ju som om treåringen hade jättekul med dig. ;)

Visst var det du som tyckte det var svårt med småbebisar också? Där är nyckeln ögonkontakt. När du får ögonkontakt med en bebis och den börjar grimasera lite, då kommunicerar ni. Och då gäller det att grimasera (glatt) tillbaka. Har man aldrig känt sig som en pajas innan så gör man det då - men när en sån liten till slut spricker upp i ett leende till just DIG, då är det fanimej som att få en stor bukett tulpaner. :love:
Jag knarkar lite på sådana leenden. :) De är helt galet bekräftande. Trots att jag fattar att det har noll och intet med min intressanta person att göra egentligen.
 
Det känns som att du sitter och ändrar förutsättningarna för varje inlägg. Jag har aldrig påstått att du ska lära känna "allt och alla". Lite tramsigt att påpeka det. Den andra parten kanske inte har en aning om att du somnar om man talar om fotboll.

Vill man lära känna någon handlar det ju inte endast om ämnen man själv är intresserad av hela tiden. Så fungerar ju inte socialt samspel.
Nej, jag ändrar ingenting för jag är ju jag hela tiden. Däremot finns mängder med situationer man kan ställas inför och det är svårt att adressera alla i ett inlägg.

Jag kan prata om massor av saker, inte bara det som ligger mig närmast om hjärtat men det är omöjligt att prata om sånt som jag är genuint ointresserad av. Om någon börjar prata om t.ex. fotboll så kommer inga följdfrågor från mig utan jag byter förmodligen ämne (säger väl kanske "jaha", "okej" eller liknande för att tydliggöra att jag hört vad hen sagt, men inte spunnit vidare). Det är ju inte så att det det saknas andra ämnen att prata om. Dessa ämnen behöver inte med nödvändighet vara sådant som jag klassar som "mina intressen", utan det kan lika gärna vara något som faller under "allmänna intressen" eller något jag är intresserad av att veta mer om. I det sociala samspelet ingår liksom att läsa av responsen hos den man pratar med och får man ingen respons så bör de för de flesta innebära att man byter ämne om man vill fortsätta konversera.
 
Förresten, apropå att göra bort sig. Barn kan ju älska när vuxna gör det. För väldigt många år sedan hade jag hand om väninnans sexåring en dag, vi var runt i stan och gjorde en massa saker, var hemma och lekte osv.

När mamman kom hem sent på eftermiddagen frågade hon om barnet haft roligt. ”Ja jätteroligt. Och det roligaste var när mandalaki välte ut kaffet på kaféet.”

:D
 
Nej, jag ändrar ingenting för jag är ju jag hela tiden. Däremot finns mängder med situationer man kan ställas inför och det är svårt att adressera alla i ett inlägg.

Jag kan prata om massor av saker, inte bara det som ligger mig närmast om hjärtat men det är omöjligt att prata om sånt som jag är genuint ointresserad av. Om någon börjar prata om t.ex. fotboll så kommer inga följdfrågor från mig utan jag byter förmodligen ämne (säger väl kanske "jaha", "okej" eller liknande för att tydliggöra att jag hört vad hen sagt, men inte spunnit vidare). Det är ju inte så att det det saknas andra ämnen att prata om. Dessa ämnen behöver inte med nödvändighet vara sådant som jag klassar som "mina intressen", utan det kan lika gärna vara något som faller under "allmänna intressen" eller något jag är intresserad av att veta mer om. I det sociala samspelet ingår liksom att läsa av responsen hos den man pratar med och får man ingen respons så bör de för de flesta innebära att man byter ämne om man vill fortsätta konversera.
Jo, jag vet hur ett socialt samspel går till. Just därför blir det väldigt märkligt att anse att människor som frågar/talar om saker de egentligen inte har något intresse av, är "falska". Du använder väldigt starka ord i flera inlägg angående socialt samspel och det får mig helt enkelt att tro att det kanske inte är något som du egentligen uppskattar så länge det inte är ett ämne som intresserar specifikt dig. Det tillhör liksom att vara intresserad och lyhörd för en människa, att kunna småprata vitt och brett, utan att för den sakens skull bli stämplad som falsk. Jag har aldrig påstått att man absolut ska "diskutera" något som man har ett "genuint ointresse" för. Det var väl inte det som var utgångspunkten.
 
Visst var det du som tyckte det var svårt med småbebisar också? Där är nyckeln ögonkontakt. När du får ögonkontakt med en bebis och den börjar grimasera lite, då kommunicerar ni. Och då gäller det att grimasera (glatt) tillbaka. Har man aldrig känt sig som en pajas innan så gör man det då - men när en sån liten till slut spricker upp i ett leende till just DIG, då är det fanimej som att få en stor bukett tulpaner. :love:
Ersätt det där magiska leendet med ett illvrål, medan man själv står där som ett fån i väntan på att mamman eller annan kompetent person ska komma det stackars barnet till undsättning, så har du en mer realistisk beskrivning. :D

Den springande punkten är förmodligen att jag inte är socialt bekväm nog att bete mig som en pajas, om jag inte får positiv feedback från omgivningen.
 
Ersätt det där magiska leendet med ett illvrål, medan man själv står där som ett fån i väntan på att mamman eller annan kompetent person ska komma det stackars barnet till undsättning, så har du en mer realistisk beskrivning. :D

Den springande punkten är förmodligen att jag inte är socialt bekväm nog att bete mig som en pajas, om jag inte får positiv feedback från omgivningen.
Jamen det har jag förstås också varit med om! Och då brukar jag bara tänka Fan vad skönt att det här vrålandet paketet inte är mitt - och langar över det till närmaste förälder :D
 

Mineur

Trådstartare
Moderator
Jag har alltid gillat att prata med barn! Det är så kul att höra vad som kommer ur dem, oavsett ålder. Jag har alltså aldrig riktigt förstått vad som skulle vara så svårt, men jag tror att det kanske hänger ihop med att man inte får vara rädd för att göra bort sig eller låta fjantig. Och med det menar jag inte att jag pratar barnspråk med dem men man får liksom vara beredd på att gå lite utanför sin egen box när man pratar med barn. Man får bjussa på om de gör bort en.

Om man är hemma hos någon med barn har isbrytaren ”Vill du visa mig ditt rum?” alltid funkat för mig. Sedan sitter man därinne ett tag och går igenom barnets leksaker tillsammans och sedan brukar problemet vara löst.

På Ica i veckan stod en pappa med en treåring bakom mig i kön. Jag hade rätt mycket i vagnen medan pappan hade två-tre varor i händerna varav den ena var treåringens godispåse så det var upplagt för bråk. Jag frågade pappan om han ville gå före men han svarade ”Nej, det är lugnt, han kan få öva lite på tålamodet.” Så i stället blev det så att treåringen och jag gick igenom alla mina varor när jag la upp dem en efter en på bandet, han talade om vilka han gillade och vilka han inte gillade, jag förklarade vad jag skulle ha en del av sakerna till.

Detta gjorde han faktiskt inte fick treårspsykbryt förrän hans pappa höll på att betala och godispåsen inte kom tillräckligt fort på bandet. Win-win, liksom :D
Vad härligt du skriver om dina möten med barn! Jag sitter och fånler för mig själv på jobbet :love:
 
Jo, jag vet hur ett socialt samspel går till. Just därför blir det väldigt märkligt att anse att människor som frågar/talar om saker de egentligen inte har något intresse av, är "falska". Du använder väldigt starka ord i flera inlägg angående socialt samspel och det får mig helt enkelt att tro att det kanske inte är något som du egentligen uppskattar så länge det inte är ett ämne som intresserar specifikt dig. Det tillhör liksom att vara intresserad och lyhörd för en människa, att kunna småprata vitt och brett, utan att för den sakens skull bli stämplad som falsk. Jag har aldrig påstått att man absolut ska "diskutera" något som man har ett "genuint ointresse" för. Det var väl inte det som var utgångspunkten.
Jo, det var det som var utgångspunkten. Det är just det där att prata om sådant som man är genuint ointresserad av, som har startat den här ordväxlingen. Men jag orkar inte leta reda på var det började.

Däremot har jag ingenstans gett sken av att inte kunna/vilja prata vitt och brett om lite allt möjligt. Det är ett totalt missförstånd.
 
Exakt så, som ditt sista stycke, det var precis det jag var ute efter också. Och det låter ju som om treåringen hade jättekul med dig. ;)

Visst var det du som tyckte det var svårt med småbebisar också? Där är nyckeln ögonkontakt. När du får ögonkontakt med en bebis och den börjar grimasera lite, då kommunicerar ni. Och då gäller det att grimasera (glatt) tillbaka. Har man aldrig känt sig som en pajas innan så gör man det då - men när en sån liten till slut spricker upp i ett leende till just DIG, då är det fanimej som att få en stor bukett tulpaner. :love:
Jag förtstår det! Jag bara drog det en halv roman vidare. :D

Riktigt små barn menar jag nog mer att jag tycker kan vara svåra (vad ska jag göra? hålla fint i dem ja..?) när de är sådär riktigt små att de typ inte ens fäster blicken. Men när de är något äldre och man kan sitta och grimasera och le mot varandra tycker jag att det är mysigt. :)

När barnen tycker att det är mysigt tillbaka, vill säga ... ;) Jag satt i baksätet med en liten en gång och han blev SÅ ledsen, alltså inte bara allmänt missnöjd utan TÅRARNA. Jag försökte allt jag har lärt mig - Babblarna, tittut, bilderbok, allt - men hjälplösheten när inget hjälper och barnet inte kan kommunicera på annat vis. Ah.

Jag är fortfarande orimligt stolt över att jag kom på idéen att visa filmer på mina katter när de jagar fisande ballonger. Ungen satt som ett ljus resten av resan. (Samma humor där, ja!)
 
Vad härligt du skriver om dina möten med barn! Jag sitter och fånler för mig själv på jobbet :love:
Det ÄR roligt. Men faktum är att jag behöver behärska mig, jag hugger ungar i fel lägen. För ett tag sedan stod en 2-3-åring alldeles ensam och illgrät i köpcentret, ”MAMMA, MAMMA”. Samarit mandalaki slog naturligtvis på hjälpradarn, stegade fram till ungen och sa ”Hej, vad heter du och vad heter din mamma?” Flickan illgrät ännu värre. Jag insåg att jag borde titta mig noggrannare omkring, och då fick jag ögonkontakt med en kvinna som stod en bra bit bort och ropade ”Det är ingen fara!”

Förmodligen höll hon på med nåt slags Vänta ut tills hon ger upp och det hade ju inte jag fattat.
 

Mineur

Trådstartare
Moderator
Varför är det så viktigt att, som barnfri och med en barnfri tillvaro, lära sig leka med/hantera/prata med barn?
Intressant fråga! Jag upplever att det ofta förväntas av mig som ung kvinna att jag ska tycka att barn är det bästa som finns, så för mig har det nog tyvärr rätt mycket mer social press att göra. Sedan ska jag erkänna att jag också tänkt tankar som "jag ska kanske inte ha barn själv heller då, om jag inte ens kan handskas med andras", och eftersom att jag tror att jag vill ha barn i framtiden har det känts lite jobbigt. Men efter att ha läst i tråden att det finns flera föräldrar som inte riktigt heller vet hur de ska bära sig åt med främmande barn känns det mycket bättre!

Tillägg: Och det hjälper inte att min (manlige) sambo är asbra på att handskas med barn, det ökar liksom bara både den externa och den interna pressen på mig känns det som.
 
Jag förtstår det! Jag bara drog det en halv roman vidare. :D

Riktigt små barn menar jag nog mer att jag tycker kan vara svåra (vad ska jag göra? hålla fint i dem ja..?) när de är sådär riktigt små att de typ inte ens fäster blicken. Men när de är något äldre och man kan sitta och grimasera och le mot varandra tycker jag att det är mysigt. :)

När barnen tycker att det är mysigt tillbaka, vill säga ... ;) Jag satt i baksätet med en liten en gång och han blev SÅ ledsen, alltså inte bara allmänt missnöjd utan TÅRARNA. Jag försökte allt jag har lärt mig - Babblarna, tittut, bilderbok, allt - men hjälplösheten när inget hjälper och barnet inte kan kommunicera på annat vis. Ah.

Jag är fortfarande orimligt stolt över att jag kom på idéen att visa filmer på mina katter när de jagar fisande ballonger. Ungen satt som ett ljus resten av resan. (Samma humor där, ja!)
Men du är ju ett proffs :laugh::laugh:

Och ibland går det bara inte, jag har också haft såna där hopplösa situationer.
 

Mineur

Trådstartare
Moderator
Eftersom jag råkade bli TS här så vill jag bara passa på att förtydliga att jag inte på något vis tycker illa om barn, och att jag tydligen är rätt bra på att prata med dem eftersom jag brukar bli populär. För ja, jag hittar ju såklart saker att göra/prata om, även om det kommer allt annat än naturligt. Det förändrar dock inte faktumet att jag känner mig obekväm med situationen, men jag får nog öva lite på att kliva ur den där bekvämlighetszonen som någon var inne på.

När jag tänker efter är det i mitt fall ofta likadant med vuxna människor som jag inte har så mycket gemensamt med - jag njuter sällan av konversationen utan känner mig obekväm och tråkig, men upptäcker sedan att personen i fråga tydligen tyckte att jag var riktigt trevlig :laugh:

Så för min del handlar det nog mest om osäkerhet, orsakad av brist på erfarenhet.
 
Jo, det var det som var utgångspunkten. Det är just det där att prata om sådant som man är genuint ointresserad av, som har startat den här ordväxlingen. Men jag orkar inte leta reda på var det började.

Däremot har jag ingenstans gett sken av att inte kunna/vilja prata vitt och brett om lite allt möjligt. Det är ett totalt missförstånd.
Då tolkar vi utgångspunkten mycket olika (jag har gått tillbaka och läst). Du svarade då att du inte för ditt liv skulle kunna ställa frågor om något du inte har något intresse av, för det är att göra våld på dig själv. Det tolkar inte jag som att det samtidigt finns en förmåga att kunna prata vitt och brett om lite allt möjligt. Jag ser liksom inte hur det går ihop, speciellt inte när du samtidigt stämplar människor som falska för att de kan fråga saker om ett ämne de egentligen inte är intresserade av. Jag ser helt enkelt inte hur ett lyckat socialt samspel kan innehålla att man blir knäpptyst för att ett visst ämne kommer på tal? Det hade jag själv snarare ansett som kyligt, lite otrevligt sådär. Att någon vill styra samtalet genom att endast tala så länge samtalsämnet är "rätt" enligt hen.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp