Att prata med barn (Utbruten från Det som "alla andra" verkar kunna)

[Korven]

De brukar se så oförstående ut bara när jag frågar vad de tänker om vår avsaknad av en långsiktig regering, och vill diskutera möjliga regeringsalternativ...

Då hade säkert mitt barnbarn 8 år sagt att Farmor du får ta och uppdatera dig!

 

[fejt]

Jag känner igen mig i det här. Trauman sedan skoltiden sitter djupt, och det i kombination med allmän social fobi plus NPF-diagnos gör att jag känner mig obekväm i sammanhang där barn ingår. Det är liksom nog jobbigt att ha att göra med vuxna människor som är någorlunda förutsägbara, och jag upplever barn som mer oberäkneliga. Eftersom jag behöver manus för att navigera de flesta sociala situationer så blir just det elementet extremt jobbigt att hantera. Förslag såsom "prata med dem som vilken vuxen som helst" har alltid känts som det minst hjälpsamma rådet, eftersom det utgår ifrån att man redan har någon grundläggande social kompetens och behärskar kallprat.

Känner att jag svamlar, men så känner i och för sig alltid i såna här trådar...

Du svamlar verkligen inte. Jag tycker att du tydligt och insiktsfullt förmedlar hur du känner.
Det du gör som jag tycker är fint är att du lägger "problemet" hos dig själv. Du skriver hur du upplever barn och inte hur de är.

 

[Korven]

Jag satt barnvakt jättemycket för jag ville åt pengarna. Sen var jag barnflicka/hembiträde flera somrar åt samma familj som bokade mig till nästa sommar varje år, pengarna där också. MEN jag tyckte inte om barn då heller, men de älskade mig och jag begrep aldrig hur de inte genomskådade mig. Jag var inte speciellt barnkär när sonen växte upp heller, hans kompisar visste att här hemma busar och bråkar man inte .
Skönt att läsa att fler är likadana. .
Jag har kanske nån diagnos , Asperger light.

 

[athena_arabians]

Jag är mer generellt rädd för skränande grupper av människor. Om det sen är en hel förskolegrupo, en gymnasieklass eller ett gäng fotbollsupporters gör ingen större skillnad.

Gudars ja, jag vill inte vara i närheten av någon fotbollsanläggning i Stockholm innan ett derby...

 

[athena_arabians]

Jag tror han blir ingenjör faktiskt. Eller något annat yrke där han får ta reda på hur saker och ting fungerar/ hänger ihop.

Geolog

 

[Petruska]

Gudars ja, jag vill inte vara i närheten av någon fotbollsanläggning i Stockholm innan ett derby...

Nej, just supporters som skränar är det jag är mest rädd för av de jag nämnde. Men de kan ju vara farliga på ett sätt som det faktiskt är osannolikt att en förskolegrupp är. Och jag tycker att de verkar lika aggressiva oavsett om deras lag vunnit eller förlorat.

 

[westernsuzie]

Innan jag fick barn själv kände jag mig lite obekväm och osäker kring barn. Jag blev nog mest stressad av att jag trodde de skulle bli arga om jag inte fattar vad de säger och så trodde jag att föräldrar typ blir sura om jag gör något så deras bebis börjar gråta (typ att bebisen blir blyg/rädd för mig). Nu har jag tre egna barn i åldrarna 5, 3 och 5 mån och har insett att de flesta bebisar gråter 45 gånger per dag och nej, jag blir inte sur för att någon pratar med bebisen och han blir blyg och ledsen (däremot kan jag bli irriterad om folk är föööör på och ska hålla på med barnen fast de vänder sig bort och går iväg) och nej barnen blir inte sura om jag inte fattar vad de säger, så länge jag är intresserad och visar att jag försöker förstå. Nu pratar jag bara på med barn om lite vad som helst, typ djur, förskolan/skolan, leksaker, maten eller vad det nu kan vara. Eller typ lampan, tavlan och gardinerna om det är en bebis jag tror jag har blivit mindre blyg och bättre på att kallprata om lite vad som helst sedan jag fick barn. Har liksom fått öva upp den förmågan lite

 

[iNTOHiMO]

Första gången jag hade riktig närkontakt med en bebis var jag 22 år. Då lämpades den över i mitt knä och jag kände mig väldigt obekväm. Jag visste inte vad jag skulle göra med en bebis som var ca 1 månad gammal, hon låg bara där och stirrade upp på mig. Panik!

Jag började klia henne bakom örat precis som jag gör mina katter. Hon började inte spinna.



Jag kan inte direkt säga att jag inte gillar barn, men jag har ju ingen erfarenhet av dom och barn brukar generellt sätt inte tycka att jag är en skoj typ så det är skönt.

 

[Milosari]

Jag lärde mig prata med barn när jag fick egna. Lillgamla barn gillar jag oftast.
Jag tycker tonåringar är lite läskiga, de är svårast enligt mig.

Jag är precis tvärtom. Blir kallsvettig av lillgamla barn. Tur att min egen är raka motsatsen . Han är förvisso väldigt pratig och vill veta hur saker och ting hänger ihop men 90 % av tiden handlar om bajs och dinosaurier, om han inte skriker rakt ut samtidigt som han springer i cirklar.

Tonåringar är ju som vuxna. Man kan prata om vad som helst med dem. De tycker ändå att man är en idiot per definition.

 

[Kilauea]

Jag har svårt för kallprat med folk oavsett vilken ålder de är i. Att starta ett samtal är svårt för mig. Är det väl igång eller nån annan som bjuder in till samtal så kan jag haka på, men påbörja nåt själv är svårt.

 

[Badger]

Jag satt barnvakt jättemycket för jag ville åt pengarna. Sen var jag barnflicka/hembiträde flera somrar åt samma familj som bokade mig till nästa sommar varje år, pengarna där också. MEN jag tyckte inte om barn då heller, men de älskade mig och jag begrep aldrig hur de inte genomskådade mig. Jag var inte speciellt barnkär när sonen växte upp heller, hans kompisar visste att här hemma busar och bråkar man inte .
Skönt att läsa att fler är likadana. .
Jag har kanske nån diagnos , Asperger light.

Nah, måste man det bara för att man inte är förtjust i just en viss åldersgrupp? Jag har aldrig riktigt kopplat på det här att man hugger på barn och bebisar direkt de dyker upp och bara -ååååh så gulligt. Som tur är för mig så är det alltid någon annan som hugger. Har egentligen inga jätteproblem med att trösta enstaka illvrålande bebisar och sådant, så länge ingen stressar och det är jag som är den som är den.

Ingen tonårskille som inte är barnkär tänker väl att det är något fel på honom? Fast man får ju en känsla av att man liksom borde onekligen.

När jag var liten så lekte jag med yngre kusiner, men tog inte hand om dem (vårdade) egentligen utan hade kul också. Dvs jagade eller ritade med eller dylikt. Mina yngre kusiner (killar båda, varför påpekar jag det?) var otroligt mycket bättre med små barn så jag behövde inte göra ngt om de var med, de var båda helt otroliga som tonåringar och en av dem är en helt magisk mappa (om jag skriver pappa här tror alla att han är ovanligt bra för att vara en manlig pappa. Men han är en bra helförälder.). Men jag kände såklart att det var lite fel att det inte var jag som aktivt tog tag i och lekte med små barn som tonåring.

Nåja. Vad som stressar mig med främmande barn hemma är deras brist på förmåga att koppla på milda tillsägelser -Är det inte dags att gå nu? Skulle du inte kunna hänga upp den där? -Ni kan råka slå ned någonting. -Det är ömtåliga föremål runt datorn nu tyvärr osv. Så om barnet har vänner hemma får man hemfalla åt - Gå hem nu! -Häng upp jackan! Gå ut med svärden! -Nej ni får inte spela Wow, Nej, nej nej nej faktiskt inte. Det får mig att känna mig obekväm, blir lite stressad av att ha barngäster hemma, mitt eget barn kopplar, fast vem vet, hemma hos andra kanske han är hemsk... Andra barn, vänners barn överreagerar istället, skulle du kunna sätta ned den den är ömtålig -uääää!

 

[Sleepy]

Icke att förglömma i sammanhanget är att barn inte enbart är barn, eller treåringar, eller sjuåringar; de är individer, med olika personlighetsdrag och egenskaper. Små människor. Var och en med sin världsbild och syn på saker och ting. En del är det lättare att umgås med än andra, precis som med vuxna. Det kan vara så befriande att se världen ur deras synvinkel; saker och ting blir enkelt och nära och spännande och fantastiskt.

 

[Badger]

Icke att förglömma i sammanhanget är att barn inte enbart är barn, eller treåringar, eller sjuåringar; de är individer, med olika personlighetsdrag och egenskaper. Små människor. Var och en med sin världsbild och syn på saker och ting. En del är det lättare att umgås med än andra, precis som med vuxna. Det kan vara så befriande att se världen ur deras synvinkel; saker och ting blir enkelt och nära och spännande och fantastiskt.

Det är därför jag tycker det är lite fascinerande på sätt och vis att "älska barn" det blir liksom jag bara älskar 30+ åringar . Fast jag förstår ju egentligen

 

[Hyacinth]

Jag är precis tvärtom. Blir kallsvettig av lillgamla barn. Tur att min egen är raka motsatsen . Han är förvisso väldigt pratig och vill veta hur saker och ting hänger ihop men 90 % av tiden handlar om bajs och dinosaurier, om han inte skriker rakt ut samtidigt som han springer i cirklar.

Tonåringar är ju som vuxna. Man kan prata om vad som helst med dem. De tycker ändå att man är en idiot per definition.

Vi formar våra barn tror jag.




Kan tillägga att jag aldrig hade hållt en bebis innan jag fick min första. Därmed inte sagt att alla ska skaffa barn, men man övar när man har dem. På dem, deras kompisar osv.

 

[Sel]

Jag är rätt haj på att prata med mindre barn tydligen, sådär i åldern från två upp till sex eller sju... men sedan tycker jag att de ofta blir knepiga och lite uppkäftiga. Det fixar jag inte. Jag hanterar inte mindre barns utbrott särskilt bra heller och har inget tålamod.
Djur väcker inte alls någon ilska i mig när de inte uppför sig, men någonstans i mitt huvud och humör tycker jag att en varelse jag kan prata med ska Förstå när jag säger att "nej, det här går inte", eller "sluta med det där." tamefan liksom! Så jag hänger inte särskilt ofta runt ungar om jag får välja. Skulle aldrig någonsin i mitt liv drömma om att ha ett eget.

Det innebär naturligtvis inte att jag någonsin skulle vara elak, men jag gillar inte min egen känsla när jag blir frustrerad och arg. Jag är inte en frustrerad eller arg människa egentligen och förstår ju att jag ska vara mycket bättre än så när jag är vuxen, men det hjälps inte.

Annars brukar det fungera ruskigt bra att bryta isen med barn genom att någonstans smyga in att jag har tre ormar hemma.

 

[mandalaki]

Jag har alltid gillat att prata med barn! Det är så kul att höra vad som kommer ur dem, oavsett ålder. Jag har alltså aldrig riktigt förstått vad som skulle vara så svårt, men jag tror att det kanske hänger ihop med att man inte får vara rädd för att göra bort sig eller låta fjantig. Och med det menar jag inte att jag pratar barnspråk med dem men man får liksom vara beredd på att gå lite utanför sin egen box när man pratar med barn. Man får bjussa på om de gör bort en.

Om man är hemma hos någon med barn har isbrytaren ”Vill du visa mig ditt rum?” alltid funkat för mig. Sedan sitter man därinne ett tag och går igenom barnets leksaker tillsammans och sedan brukar problemet vara löst.

På Ica i veckan stod en pappa med en treåring bakom mig i kön. Jag hade rätt mycket i vagnen medan pappan hade två-tre varor i händerna varav den ena var treåringens godispåse så det var upplagt för bråk. Jag frågade pappan om han ville gå före men han svarade ”Nej, det är lugnt, han kan få öva lite på tålamodet.” Så i stället blev det så att treåringen och jag gick igenom alla mina varor när jag la upp dem en efter en på bandet, han talade om vilka han gillade och vilka han inte gillade, jag förklarade vad jag skulle ha en del av sakerna till.

Detta gjorde han faktiskt inte fick treårspsykbryt förrän hans pappa höll på att betala och godispåsen inte kom tillräckligt fort på bandet. Win-win, liksom

 

[Fruentimber]

På vilket sätt visar man intresse för en person genom att diskutera gårdagens match mellen Sverige och Tyskland eller ett barnprogram? Absolut nada skulle jag vilja påstå.

Nu förstår jag inte. Du utgick från dig själv i dina tidigare inlägg, att du absolut inte skulle kunna ställa frågor om saker du är ointresserad av, för det skulle vara att "göra våld på dig själv". Nu skriver du i ett annat inlägg att du istället kan fråga sådant. Varför någon skulle diskutera en fotbollsmatch med dig vet jag inte, en rimligare situation skulle väl vara att du t ex frågade en person om när hen började spela fotboll, trots att du själv inte är intresserad. Det är att försöka lära känna någon.

 

[Milosari]

Vi formar våra barn tror jag.




Kan tillägga att jag aldrig hade hållt en bebis innan jag fick min första. Därmed inte sagt att alla ska skaffa barn, men man övar när man har dem. På dem, deras kompisar osv.

Jag tänker att det nog är pappan som format mitt barn mest . Fast jag tycker verkligen att det är svårt att inte fnissa när han skriker jättehögt i affären att han ska bajsa på mig och sen låtsas att han gör det med ljudeffekter och allt. Sämst på att fostra tydligen...

Men visst tränar man sig. Jag tycker dock att det är svårt med andras fortfarande. Särskilt när de är en sådär 2-5 år, och särskilt om de är introverta. Min egen är ju megaextrovert, och sköter det där med kontakten rätt bra själv.

 

[mandalaki]

Jag provar en tanke. Vad händer om vi byter ut barn mot gamla? "Jag kan inte prata med gamla", "jag blir nervös av att vara i samma rum som gamla", "gamla vill ofta prata om hur det var förr och jag levde inte då så vi har inget gemensamt".

Utan att rikta mig till individer (det många uttrycker om barn i den här tråden är ju vardagsmat i verkliga livet, upplever jag) så tycker jag att det måste vara något grundläggande fel på vårt samhälle när så många uttrycker vad som gränsar till skräck för att hamna i en situation då man behöver prata med en växande människa.

Jag vet att känslan av att inte kunna/vilja/ha något intresse av att prata med barn är genuin. Jag har kompisar som beskriver hur de blir helt tomma och stela och jag har full respekt för den upplevelsen. För enskilda individer är jag säker på att det finns saker i bagaget som gör det mer komplicerat.
Men generellt?
Har vi ändå inte någon slags skyldighet att försöka lite mer? Att inte bara acceptera känslan av att barn är obehagliga?

Det är de som är barn nu som ska ta hand om oss när vi blir gamla. Man får hoppas att de flesta tycker att det är någorlunda okej att prata med en 80plussare.

Jag är osäker på om jämförelse håller men ville lyfta för att fundera vidare.

Jag tycker att din jämförelse håller - på ett ännu konkretare sätt än det du menar. När min föräldrar blev dementa tvingades jag börja bemöta dem på ett helt annat sätt - och det var inte olikt det sätt jag bemöter barn på. Om jag kommunicerade som om vi var tre vuxna så skar det sig, jag nådde inte fram. Jag fick lära mig att helt och hållet vara närvarande i stunden när jag pratade med mina föräldrar, jag fick fånga deras fokus och prata om det de pratade om. Som jag oftast gör med barn också.

Och jag håller med dig även om det du egentligen menar - jag tycker också att vi faktiskt är skyldiga att anstränga oss lite mer.

 

[Magiana]

Nu förstår jag inte. Du utgick från dig själv i dina tidigare inlägg, att du absolut inte skulle kunna ställa frågor om saker du är ointresserad av, för det skulle vara att "göra våld på dig själv". Nu skriver du i ett annat inlägg att du istället kan fråga sådant. Varför någon skulle diskutera en fotbollsmatch med dig vet jag inte, en rimligare situation skulle väl vara att du t ex frågade en person om när hen började spela fotboll, trots att du själv inte är intresserad. Det är att försöka lära känna någon.

Det har hänt att någon frågat om jag såg matchen igår. Svaret på det blir "nej" och sen dör diskussionen.

Förmodligen skulle jag inte heller fråga någon om när denne började spela fotboll för jag är inte intresserad av svaret. Jag har inget intresse av att lära känna allt och alla på det sättet. För att jag ska vilja lära känna någon så behövs några gemensamma beröringspunkter. Sådana är inte så svåra att hitta. Man måste inte prata om sånt som den ena samtalsparten somnar av.

Jag kan givetvis prata och ställa frågor om saker jag inte vet något om, men det förutsätter att det finns ett visst intresse för ämnet. Men att fråga för frågandets skull, det finns inte på kartan.