Att vara Jessica

Den 7 Februari 2023 ändrade jag mitt liv för alltid.
Jag gick upp för en bro som en man kom ner som kvinna.
Det var en ganska kall natt runt 21 tiden.
Jag hade tagit beslutet. och ringde en god vän och jag tror (för jag mins inte riktigt) att jag stor bölade min vän i örat ett bra tag innan jag kunde säga att jag var trans till min vän. Hon svarade med lite frågor. men jag jag mins inte vad. vi pratade i 3 timmar om olika saker som vi ofta har gjort. kom hem och la mig i sängen. Sickade några sms till olika betrodda vänner. somnade. och sov länge.
detaljerna är tyvärr glömda. Men det var starten. i de närmsta dagarna kom jag ut till flera. jag var så nevös för varje person. Men det finns så mycket kärlek i denna värd. Jag kan inte känna att jag förtjänade det. det var en annorlunda tid som var euforisk utan dess like. En av mina kompisar undrade om jag gick på några droger. Men jag var bara hög på livet. för första gången på mycket länge var jag lycklig.
Kom ut här på buke något senare. Och ni alla har vart underbara.
När någon frågar varför jag heter Jessica så säger jag att jag fick det som en gåva av vänner. ( @skiesabove ) ska ha all kred. för det! Tack
Börjare med hormoner i juli och det blev en total kortslutning av hjärnan. Hela om värden förändrades på någon månad. Hur jag upplever värden blev annorlunda, hur jag fungerar är annorlunda. ni förstår. Jag lever ett nytt och bättre liv. Jag fick ett nytt liv!
Det har verkligen inte varit lätt. Det kommer verkligen inte vara lätt någonsin. Men nu har jag en anledning att leva och hantera mina problem och se ljust på livet. även om jag misslyckas katastrofalt ibland. Det är att resa sig upp. hitta balansen och gå vidare!
Visst skulle jag vilat startat detta tidigare. helst när jag viste vid 10 års ålder. Men jag kan inte göra något åt det förflutna. Jag kan bara se framåt. Och det är vad jag tänker göra.

 

[Tranan]

Var och handlade underkläder idag, (det behövdes verkligen).
Men den tidigare nervositeten och känslan att alla stirrar på mig var borta.
det var en riktigt bra känsla.
och de som rekommenderade Gustaf Mellbin, tack! Vilken underbar butik med fantastisk service.
Det var en riktigt bra dag.

 

[Tranan]

Fick ett brev från socialstyrelsen!!!!!!!!!!

så många tankar!
hjärnan rusade!
Hjärtat rusade!

Vågade nästa inte öppna brevet.

Öppnade det sakta.

läste det.

det var bara en bekräftelse att de har tagit emot min ansökan!

Lättnad, men lite besviken men så lättad att det inte var ett avslag.

 

[Tranan]

Detta är för att jag har gått på östrogen i 2 år idag.

Leendet på ditt ansikte.
Om det nu är ett ansikte.
Skvallrar om en seger. Enkel. Oförklarad.
Du rör dig inte. Men något har rört sig.
Definitivt, odefinierat.

Det är sprickan. Den som inte vet var den är.
Smil och leende, leende och smil.
Du kan rysa senare.
Du låter tanken äta dig senare.
Senare. Allt är senare.
Vad säger jag. Vad sa jag. Vad skulle jag säga.

Två år. Jag sa två år.
Det går. Det går. Det gick.
Två år har jag nu rest för att bli mig själv.
Jag har tagit det. Jag har tagit det varje dag.
Jag blir bara bättre.
Eller sämre.
Bättre på att vara mig själv, sämre på att vara något annat.
Vad annat finns.

Du vet inte sprickan.
Nej.
Ingen gör.
Och ändå, vi spelar.
Det är ett ömsesidigt spel.
Du och jag, jag och du, den gamla kroppen, den nya kroppen.
Om vi är jämna igen.
Starta på nytt.
Inga repor.
Reporna kommer sen.

Detta är inte en engångsföreteelse.
Jag gråter.
Bara för att jag gråter.
Det är inte ett bevis.
Det är inte inte ett bevis.

Jag är. Jag är på väg.
Och ändå är jag här.
Stanna kvar som du är.
Jag kunde inte göra det.
Jag kan kanske nu.
Men det är senare.
Allt är senare.

Nu ler jag.
Inte som förut.
Inte för att dölja, utan för att det är mitt leende.

Det är sprickan som släppte in ljuset.
Och det var jag som öppnade den.

Två år.
Inte ett straff, inte ett test.
En väg. Min väg.

Jag rör mig. Inte framåt, inte bakåt.
Uppåt.
Inte snabbt, inte långsamt.
I takt med mig.

Jag är på plats.
Och platsen är jag.

Du frågade om jag visste sprickan.
Nu vet jag:
Jag var den hela tiden.

Du kan rysa senare.
Men först, le.
Le som om du vet.
För du vet nu.
Jag vet nu.

Det är inte ett spel längre.
Det är jag.
Och jag är glad att jag inte slutade gå.