Autistic meltdown

Jag började skriva om hur allt är kopplat till flytten och varför jag inte bara börjar packa och rensa inför visningar och flytt och insåg att det nog kommit till en punkt där det inte bara handlar om det.

Om man tänker på sitt mående på en skala från 1-10 där 10 är jätte bra och 1 är absoluta botten så är jag på 2.

Jag är så långt under botten och dom sakerna jag borde göra för att må bra klarar jag inte av, jag borde ta tag i min yoga för jag har ont och är spänd i hela kroppen, jag borde äta regelbundet och nyttig, laga någon forn av mat, jag borde ut på långpromenader med hundarna två gånger per dag, jag borde duscha,borsta håret, städa, packa inför flytten men jag orkar inte något av det

Det har varit så mycket. Jag har träffat människor varje dag och allt går för fort i livet. Jag ska träffa två mäklare den här veckan och en nästa måndag. Men jag klarar inte allt det som det innebär just nu.

Jag sover på dagarna och om jag fick bestämma skulle jag inte gå upp alls. Hur ska jag först få ordning på mig och sen förbereda en flytt?

 

[monster1]

Det är typ omöjligt att få träffa läkare inom psykiatrin här. Krävs i princip självmordsförsök (inte aktuellt för mig nu) eller att man är jätte dålig så vi som tuffar på och vrider ut och in på oss själva och lider får klara oss utan. Visserligen har min psykolog rätt mycket kontakt med läkaren om mig så det blir som att han blir en budbärare hela tiden. Men ändå får jag aldrig träffa min läkare. Får se om det blir telefonsamtal om Haldolen eller om jag får träffa honom personligen

Du kan skicka meddelanden genom Kry, det kanske är lättare för dom att svara på dom, eftersom det kan göras när helst det finns lite tid.

 

[Lillefrun]

Du kan skicka meddelanden genom Kry, det kanske är lättare för dom att svara på dom, eftersom det kan göras när helst det finns lite tid.

De menar frågor rent allmänt? Det finns saker jag vill ifrågasätta från vistelsen på sjukhuset som inte kan besvaras egentligen av någon läkare än den på akuten eller min läkare som haft kontakt med honom. Och det blir väl svårt för Kry att svara på en fråga som troligtvis beror på någon medicin när dom inte har tillgång till alla handlngar?

Men kanske kan dom svara allmänt om vissa blodprover

 

[monster1]

De menar frågor rent allmänt? Det finns saker jag vill ifrågasätta från vistelsen på sjukhuset som inte kan besvaras egentligen av någon läkare än den på akuten eller min läkare som haft kontakt med honom. Och det blir väl svårt för Kry att svara på en fråga som troligtvis beror på någon medicin när dom inte har tillgång till alla handlngar?

Men kanske kan dom svara allmänt om vissa blodprover

Sorry jag menade 1177, hade inte hjärnan riktigt påslagen. Jag brukar skicka medelanden till mina vårdkontakter via 1177 och då är det oftast en sköterska som tar meddelandet vidare till läkaren.

 

[Lillefrun]

Sorry jag menade 1177, hade inte hjärnan riktigt påslagen. Jag brukar skicka medelanden till mina vårdkontakter via 1177 och då är det oftast en sköterska som tar meddelandet vidare till läkaren.

Aha, då förstår jag vad du menar! Tack för tipset

 

[Lillefrun]

Hade boendestöd idag och det var så bra, vi borstade hundarna och hon tog sig an all Milous crest och fann det rofyllt. Jag som gör det hela tiden tycker inte det är lika roligt så jag var glad över hjälpen. Jag tog Trassels lilla päls och klippte klorna.

Sen fixade vi lite i köket. Skönt att ha fått lite gjort och prata och hon sa att dom ska se till på något vis så jag får besök av dom 1,5 timme två dagar i veckan istället för en timme en dag i veckan.

 

[Lillefrun]

Jag gick på grannprommenad på kvällen. Vi möttes upp ett helt gäng från olika hus och så gick vi en långpromenad runt omkring området. Det var jätte roligt

 

[Lillefrun]

Jag har för mycket att göra, stressad som bara den. Fotografering av trädgården och huset utifrån så jag måste fixa med altanen (har gjort merparten idag men har lite kvar, rensa ogräs på framsidans uteplats och ta fram möbler dit, gå igenom det som syns ute i trädgården och fixa runt bodarna där det bakom/mellan finns en skräpuplaga jag ärvde med huset, klippa gräset i min stora trädgård, trimma allt där gräsklipparen inte når fram och göra trädgården fin överlag, ta bort allt och städa farstukvisten.

Och sen söndagen efter dvs om bara 1,5 vecka är det visning så behöver börja fixa lite inför det. Huset måste bli sålt nu, orkar inte gå runt och oroa mig mer. Vill bara ha det avklarat.

Ska försöka göra något mer än psykologen imorgon. Jag brukar inte klara något innan eller efter det. Ett dagspass som fyller allt men vill orka gå en lite längre promenad på förmiddagen och ta mig an ogräs innan eller efter.

Sen är det ju vardagen. Idag trimmade jag Milou, han börjar få sån fin färg nu Trassel fick sig en rejäl dusch med schampo och balsam istället. Han måste tvättas en gång i veckan för då blir huden så mycket bättre. Och inför utställningen måste han bli på topp. Jag badade honom inte så mycket i vintras men nu är det ju vår och vi är igång. Han fick beröm för sin fina hud i höstas. Han ska trimmas på torsdag är planen, jag behöver dammsuga och städa i övrigt, bada Milou, psykologen och ska kanske få besök i helgen.

Är så stressad inför fotograferingen och visningen och att kanske behöva leva i väntan på flera visningar.

Samtidigt som jag går på extra medicin för att komma ner i varv och har order från psykiatrin att hålla min aktivitet inom en viss ram vilket är mindre än vad jag vill och vad jag är rädd för att jag skulle behöva för att hinna. Men det är riskfyllt att göra väldigt mycket saker, snabbt, inga pauser, flera saker samtidigt för antingen varvar jag upp igen eller bränner ut mig. Känner mig farligt nära båda två på en och samma gång.

Går under

 

[Lillefrun]

Mina hjältar, lite rufsiga med mossa i pälsen men lika fina ändå.

 

[manda]

Snälla lillefrun var rädd om dig jag är, precis som psykiatrin, rädd att du triggar (hypo-)mani genom att göra mer än kroppen mår bra sv. Du är viktigare än både visning och husförsäljning. Att gå sönder på riktigt är en så otroligt hög insats du lägger in. Du har ju erfarenhet av att det tar ÅR att komma tillbaka då.

Önskar du kunde låta morgondagen vara en ”vanlig” psykologdag där det mötet faktiskt får ta din ork, uppmärksamhet och initiativkraft för hela dagen. Hur ska det annars kunna ha effekt (i att grunda dig i ro) om du lägger till mer aktivitet efter som pushar igång adrenalin, hyperfokus och stress?

Fattar att det är jobbigt att möta obehagskänslorna kring hus-situationen men tror du verkligen du kan undvika det genom perfektionism? Det är ju lika sorgligt att du måste sälja/flytta ändå.

 

[Lillefrun]

Snälla lillefrun var rädd om dig jag är, precis som psykiatrin, rädd att du triggar (hypo-)mani genom att göra mer än kroppen mår bra sv. Du är viktigare än både visning och husförsäljning. Att gå sönder på riktigt är en så otroligt hög insats du lägger in. Du har ju erfarenhet av att det tar ÅR att komma tillbaka då.

Önskar du kunde låta morgondagen vara en ”vanlig” psykologdag där det mötet faktiskt får ta din ork, uppmärksamhet och initiativkraft för hela dagen. Hur ska det annars kunna ha effekt (i att grunda dig i ro) om du lägger till mer aktivitet efter som pushar igång adrenalin, hyperfokus och stress?

Fattar att det är jobbigt att möta obehagskänslorna kring hus-situationen men tror du verkligen du kan undvika det genom perfektionism? Det är ju lika sorgligt att du måste sälja/flytta ändå.

Jag känner att jag har omöjligt att slappna av, sjukhuset triggade mer än det hjälpte. Aldrig mer, verkligen aldrig mer vill jag vara där det var jätte länge sen sista. Jag har ju varit inne för annat men psykiatrins slutenvård var säkert 10 år sedan och det har hunnit gå 9 år sedan min tredje omgång boendes på behandlingshem, jag bad om att få något att göra för jag höll på att bli galen men det fick jag så klart inte eftersom jag var inlagd pga för mycket. Jag sa att jag ville åka hem men fick inte.

Jag känner mig traumatiserad. Både för hur läkaren och personalen betedde sig, känslan av att vara helt missförstådd och mina gamla minnen, känslor jag aldrig kommer ifrån. En sak som var det största för mig när jag kom ur det där var känslan att kunna stänga dörren, att kunna låsa, att jag valde när någon fick komma in. Det var stort för mig. Men på psykiatrin fungerar det inte så, vissa knackar en gång och kliver in direkt efter men nu rycktes dörren bara upp. Min människorädda autism och starka PTSD sparkade bakut, kroppen signalerade akut fara för mitt liv . Visst, det hann bara bli två dagar, en natt, men allt gammalt kom upp. Det driver mig nu att vara ständigt aktiv.

Jag känner en enorm press från mäklaren, hen visade det när det när det var fotograferingen och visningen förra omgången. Jag tyckte jag hade gjort allt men när jag kom hem båda gångerna hade hen packat ner mina saker i kartonger och gömt saker lite överallt, möblerat om och bytt plats på saker och ”pyntat’ Det såg inte ut som när jag lämnade huset några timmar tidigare.

Nej jag är inte viktigare än huset, jag kan inte bo kvar. Måste flytta snart, det går inte annars. Vet inte om det går att överleva. Vardagskostningar är inga problem men det har varit mycket med hundarna och i sommar kommer vattenräkningen, föreningsårsavgiften och arrendet på en och samma gång och sotaren på torsdag osv osv.

 

[Lillefrun]

Jag känner att jag har omöjligt att slappna av, sjukhuset triggade mer än det hjälpte. Aldrig mer, verkligen aldrig mer vill jag vara där det var jätte länge sen sista. Jag har ju varit inne för annat men psykiatrins slutenvård var säkert 10 år sedan och det har hunnit gå 9 år sedan min tredje omgång boendes på behandlingshem, jag bad om att få något att göra för jag höll på att bli galen men det fick jag så klart inte eftersom jag var inlagd pga för mycket. Jag sa att jag ville åka hem men fick inte.

Jag känner mig traumatiserad. Både för hur läkaren och personalen betedde sig, känslan av att vara helt missförstådd och mina gamla minnen, känslor jag aldrig kommer ifrån. En sak som var det största för mig när jag kom ur det där var känslan att kunna stänga dörren, att kunna låsa, att jag valde när någon fick komma in. Det var stort för mig. Men på psykiatrin fungerar det inte så, vissa knackar en gång och kliver in direkt efter men nu rycktes dörren bara upp. Min människorädda autism och starka PTSD sparkade bakut, kroppen signalerade akut fara för mitt liv . Visst, det hann bara bli två dagar, en natt, men allt gammalt kom upp. Det driver mig nu att vara ständigt aktiv.

Jag känner en enorm press från mäklaren, hen visade det när det när det var fotograferingen och visningen förra omgången. Jag tyckte jag hade gjort allt men när jag kom hem båda gångerna hade hen packat ner mina saker i kartonger och gömt saker lite överallt, möblerat om och bytt plats på saker och ”pyntat’ Det såg inte ut som när jag lämnade huset några timmar tidigare.

Nej jag är inte viktigare än huset, jag kan inte bo kvar. Måste flytta snart, det går inte annars. Vet inte om det går att överleva. Vardagskostningar är inga problem men det har varit mycket med hundarna och i sommar kommer vattenräkningen, föreningsårsavgiften och arrendet på en och samma gång och sotaren på torsdag osv osv.

Just det, kom på att jag inte ville nämna ekonomi här så var snälla och säg inget elakt.

 

[manda]

Jag känner att jag har omöjligt att slappna av, sjukhuset triggade mer än det hjälpte. Aldrig mer, verkligen aldrig mer vill jag vara där det var jätte länge sen sista. Jag har ju varit inne för annat men psykiatrins slutenvård var säkert 10 år sedan och det har hunnit gå 9 år sedan min tredje omgång boendes på behandlingshem, jag bad om att få något att göra för jag höll på att bli galen men det fick jag så klart inte eftersom jag var inlagd pga för mycket. Jag sa att jag ville åka hem men fick inte.

Jag känner mig traumatiserad. Både för hur läkaren och personalen betedde sig, känslan av att vara helt missförstådd och mina gamla minnen, känslor jag aldrig kommer ifrån. En sak som var det största för mig när jag kom ur det där var känslan att kunna stänga dörren, att kunna låsa, att jag valde när någon fick komma in. Det var stort för mig. Men på psykiatrin fungerar det inte så, vissa knackar en gång och kliver in direkt efter men nu rycktes dörren bara upp. Min människorädda autism och starka PTSD sparkade bakut, kroppen signalerade akut fara för mitt liv . Visst, det hann bara bli två dagar, en natt, men allt gammalt kom upp. Det driver mig nu att vara ständigt aktiv.

Jag känner en enorm press från mäklaren, hen visade det när det när det var fotograferingen och visningen förra omgången. Jag tyckte jag hade gjort allt men när jag kom hem båda gångerna hade hen packat ner mina saker i kartonger och gömt saker lite överallt, möblerat om och bytt plats på saker och ”pyntat’ Det såg inte ut som när jag lämnade huset några timmar tidigare.

Nej jag är inte viktigare än huset, jag kan inte bo kvar. Måste flytta snart, det går inte annars. Vet inte om det går att överleva. Vardagskostningar är inga problem men det har varit mycket med hundarna och i sommar kommer vattenräkningen, föreningsårsavgiften och arrendet på en och samma gång och sotaren på torsdag osv osv.

Ja, jag har förstått att det inte var bra för dig på sjukhuset och jag förstår nog åtminstone delvis obehaget! Och det är det obehaget o paniken du beskriver som lyser igenom så tydligt, även när du inte sätter ord på det. Det är naturligt. Men panik går tyvärr aldrig (eller åtminstone sällan) att agera sig ut ur (även om vår kultur gärna får oss att tro det. Du har en jättebra plan med försäljning. Att mäklaren fixar och piffar efter eget huvud är inte för att du är fel eller otillräcklig tror jag, utan för att det är mäklarens jobb att låta dig få ut så mycket som möjligt för ditt fina hus. Såklart blir det ett obehagligt tecken på att din fredade zon som ditt hem är, har varit exponerat för visning. Samtidigt är det mäklarens sak, inte din, att hantera eventuella åsikter eller känslor hen har kring hur du förbereder för visning och fotografering. Och hen verkar göra det genom att dona så det blir bra. Inte för att du är otillräcklig eller fel, utan för att det är hens jobb som du betalar för.

Att du har omöjligt att slappna sv betyder kanske inte att du måste göra och pressa? Fattar att det är ett sjukt stort jobb att möta paniken. Strategin att köra järnet verkar utifrån mitt perspektiv varit den som triggar din sjukdom på ett sätt som kräver inläggning och det vet jag ju att du vill undvika. Går det att tänka på psykiatrins riktlinjer om vila att det är vad du måste göra för att bibehålla din självständighet och undvika ny inläggning? Det är, vad jag förstår, ännu viktigare för dig än allt kring huset.

Och med huset verkar såhär utifrån, inte problemet alls vara att du gör för lite (jämfört med vad du kan med hälsan i behåll), utan att du inte går på DIN linje om vad som blir bra utan på perfektion (vilket inte är uppnåeligt i en charmig lite äldre stuga med karaktär). Jag tror den som kommer köpa inte gör det för att allt är perfekt utan för att de gillar stället på ett sätt som är likt ditt: som det är och för vad det är.

 

[monster1]

Jag känner att jag har omöjligt att slappna av, sjukhuset triggade mer än det hjälpte. Aldrig mer, verkligen aldrig mer vill jag vara där det var jätte länge sen sista. Jag har ju varit inne för annat men psykiatrins slutenvård var säkert 10 år sedan och det har hunnit gå 9 år sedan min tredje omgång boendes på behandlingshem, jag bad om att få något att göra för jag höll på att bli galen men det fick jag så klart inte eftersom jag var inlagd pga för mycket. Jag sa att jag ville åka hem men fick inte.

Jag känner mig traumatiserad. Både för hur läkaren och personalen betedde sig, känslan av att vara helt missförstådd och mina gamla minnen, känslor jag aldrig kommer ifrån. En sak som var det största för mig när jag kom ur det där var känslan att kunna stänga dörren, att kunna låsa, att jag valde när någon fick komma in. Det var stort för mig. Men på psykiatrin fungerar det inte så, vissa knackar en gång och kliver in direkt efter men nu rycktes dörren bara upp. Min människorädda autism och starka PTSD sparkade bakut, kroppen signalerade akut fara för mitt liv . Visst, det hann bara bli två dagar, en natt, men allt gammalt kom upp. Det driver mig nu att vara ständigt aktiv.

Jag känner en enorm press från mäklaren, hen visade det när det när det var fotograferingen och visningen förra omgången. Jag tyckte jag hade gjort allt men när jag kom hem båda gångerna hade hen packat ner mina saker i kartonger och gömt saker lite överallt, möblerat om och bytt plats på saker och ”pyntat’ Det såg inte ut som när jag lämnade huset några timmar tidigare.

Nej jag är inte viktigare än huset, jag kan inte bo kvar. Måste flytta snart, det går inte annars. Vet inte om det går att överleva. Vardagskostningar är inga problem men det har varit mycket med hundarna och i sommar kommer vattenräkningen, föreningsårsavgiften och arrendet på en och samma gång och sotaren på torsdag osv osv.

Mäklare har en tendens att peta runt lite, det har inte med dig eller din ordning i huset att göra. Om du tycker det är jobbigt be henne låta bli. Det är trots allt du som är kund, hon jobbar för dig!
Du är såklart viktigare än huset, om inte du finns finns heller ingen betydelse för ditt boende och dina hundar har ingen matte. Blir du hypomanisk igen så du hamnar på sjukhus kan du ju heller inte städa och sälja hus. Så försöka hålla det hela på en balanserad nivå. Det är en väldigt vacker period nu, allt är skirt och vackert även ogräset. Så försök att inte stressa upp dig för mycket. Om du läser i Habinas tråd om hennes lägenhetsförsäljning ser du hur hetsig hennes mäklare är. Jag tror att det är en mäklargrej, försök att inte ta det mäkaren säger som lag. Det är bara åsikter. Jag köpte ett dödsbo, halvtömt och fullt med döda flugor (det är fortfarande halvtömt, precis som du har jag en hel del som ska städas ur diverse förråd). Ditt hus kommer kunna säljas även om det inte är perfekt städat och tömt, nu är marknaden dessutom bättre eftersom man ändrat på kraven kring insats. Så det är goda förutsättningar på alla sätt. Angånde fotona så kommer de att vinkla kameran så det som inte är snyggt inte kommer med på bild . Försök andas och ta hand om dig. Du är viktigast för allt det här som är runt dig har ju bara en betydelse om du finns och det kommer att lösa sig, du har människor runt dig som bryr sig om dig och de kommer att hjälpa dig om det krisar.

 

[Lillefrun]

Ja, jag har förstått att det inte var bra för dig på sjukhuset och jag förstår nog åtminstone delvis obehaget! Och det är det obehaget o paniken du beskriver som lyser igenom så tydligt, även när du inte sätter ord på det. Det är naturligt. Men panik går tyvärr aldrig (eller åtminstone sällan) att agera sig ut ur (även om vår kultur gärna får oss att tro det. Du har en jättebra plan med försäljning. Att mäklaren fixar och piffar efter eget huvud är inte för att du är fel eller otillräcklig tror jag, utan för att det är mäklarens jobb att låta dig få ut så mycket som möjligt för ditt fina hus. Såklart blir det ett obehagligt tecken på att din fredade zon som ditt hem är, har varit exponerat för visning. Samtidigt är det mäklarens sak, inte din, att hantera eventuella åsikter eller känslor hen har kring hur du förbereder för visning och fotografering. Och hen verkar göra det genom att dona så det blir bra. Inte för att du är otillräcklig eller fel, utan för att det är hens jobb som du betalar för.

Att du har omöjligt att slappna sv betyder kanske inte att du måste göra och pressa? Fattar att det är ett sjukt stort jobb att möta paniken. Strategin att köra järnet verkar utifrån mitt perspektiv varit den som triggar din sjukdom på ett sätt som kräver inläggning och det vet jag ju att du vill undvika. Går det att tänka på psykiatrins riktlinjer om vila att det är vad du måste göra för att bibehålla din självständighet och undvika ny inläggning? Det är, vad jag förstår, ännu viktigare för dig än allt kring huset.

Och med huset verkar såhär utifrån, inte problemet alls vara att du gör för lite (jämfört med vad du kan med hälsan i behåll), utan att du inte går på DIN linje om vad som blir bra utan på perfektion (vilket inte är uppnåeligt i en charmig lite äldre stuga med karaktär). Jag tror den som kommer köpa inte gör det för att allt är perfekt utan för att de gillar stället på ett sätt som är likt ditt: som det är och för vad det är.

Kloka manda
Jag har svårt att acceptera att jag faktiskt inte klarar lika mycket som jag vill eller om jag jämför med andra vilket jag försöker att inte göra men det andra gör utöver skola eller arbete. Får tänka på att jag faktiskt har en npf-diagnos, bipolär sjukdom, GAD och lite annat mer privat och att FK inte kastar ut sjukersättning hej vilt till allt och alla även om det behövs (tvärtom tror jag tyvärr dom avvisar allt för många). Man behöver inget boendestöd 2 dagar i veckan och då tycka att det blir ett stort åtagande i sig.

Men många förstår inte. En person i min bekantskap frågade om jag gjort en viss sak jag sa nej men jag ska och då blir den andra personen väldigt arg och säger att jag inte tar tag i något, att hen inte orkar tjata mer för hen har annat att tänka på. Ville mest skrika JAG också. Jag kom precis hem från slutenvården efter ett långvarigt bipolärt skov och bara varit hemma två dagar och då bara varit helt låst i huvudet av allt som kom upp från förr men jätte mycket från just den här gången. Jag har varit hypoman/manisk i 4 veckor eller lite mer. Jag har tänkt allt för mycket istället, bara på annat.

Jag försöker verkligen hålla mig till psykologens riktlinjer men linjer kan suddas ut eller skjutas framåt. Jag ska till exempel inte sätta igång med saker efter 22.30 och inte innan 6 på morgonen. Jätte svårt att göra när man är fulltankad av energi vid 2,3,4 eller fem trots alla mediciner.

Jag har på riktigt velat bli av med alla mediciner, bad psykologen säga det till läkaren för 3 veckor sedan men istället har jag en till. Det slog mig på sjukhuset hur jag skulle vara utan dom, om jag inte hade alla dämpande mediciner. Skulle jag vara den förtvivlade tanten som inte kunde ta hand om sig själv så hennes stomipåse hade spruckit eller runnit över och hon var full av bajs. Jag tvekade att gå in i samma badrum efter den synen men som tur var kom städaren då. Eller tanten som skrek att det var myror i korridoren som tog sig in under huden.

Eller skulle jag tappa det totalt när personalen ignorerar mig och börja skrika som den destperata unga mannen? Jag var ju också skit förbannad men knöt näven och mumlade tyst för mig själv Jävla skit sjukhus, jag bryr mig inte om det blir fel vård, dom får väl glömma mig eller ignorera mig när jag behöver hjälp, jag bryr mig inte längre, jävla skit sjukhus (jag svär inte annars men var så upprörd och ingen hörde ju).

Jag kommer aldrig hamna där igen. Finns inte på kartan. Jag sover ju inte ens särskilt bra nu heller trots Haldol. Min kropp suger åt sig mediciner och omsätter dom så otroligt snabbt. Det borde verkligen vara omöjligt att vara vaken med mina mediciner. Så det finns inget dom kan hjälpa mig med så aldrig mer.

 

[Lillefrun]

Mäklare har en tendens att peta runt lite, det har inte med dig eller din ordning i huset att göra. Om du tycker det är jobbigt be henne låta bli. Det är trots allt du som är kund, hon jobbar för dig!
Du är såklart viktigare än huset, om inte du finns finns heller ingen betydelse för ditt boende och dina hundar har ingen matte. Blir du hypomanisk igen så du hamnar på sjukhus kan du ju heller inte städa och sälja hus. Så försöka hålla det hela på en balanserad nivå. Det är en väldigt vacker period nu, allt är skirt och vackert även ogräset. Så försök att inte stressa upp dig för mycket. Om du läser i Habinas tråd om hennes lägenhetsförsäljning ser du hur hetsig hennes mäklare är. Jag tror att det är en mäklargrej, försök att inte ta det mäkaren säger som lag. Det är bara åsikter. Jag köpte ett dödsbo, halvtömt och fullt med döda flugor (det är fortfarande halvtömt, precis som du har jag en hel del som ska städas ur diverse förråd). Ditt hus kommer kunna säljas även om det inte är perfekt städat och tömt, nu är marknaden dessutom bättre eftersom man ändrat på kraven kring insats. Så det är goda förutsättningar på alla sätt. Angånde fotona så kommer de att vinkla kameran så det som inte är snyggt inte kommer med på bild . Försök andas och ta hand om dig. Du är viktigast för allt det här som är runt dig har ju bara en betydelse om du finns och det kommer att lösa sig, du har människor runt dig som bryr sig om dig och de kommer att hjälpa dig om det krisar.

Jag köpte också som dödsbo, helt galet vad mycket vi slitit med huset och trädgården. Det gick inte ens att ta sig fram till huset när det var dags att flytta in. Tittade på huset men försäljningen tog så lång tid så jag flyttade in i slutet av juli och då var allt igenväxt och det gick inte ta sig fram. Fullt med taggiga buskar och vi kämpade oss fram och rev upp både kläder och armar. Så fram med motorsågen var prio ett. Jag borde ha sålt saker men orkade inte så skänkte allt till secondhand. Dom hade aldrig fått in så mycket sa dom. Utöver allt annat var det ca 700 böcker, hela huset var täckt av hyllor på väggarna fulla av böcker. Och massor av udda saker.

Men jag fastnade ju för det ändå.

Det går inte ta lån hit om man inte stått i kö ca ett år hos den enda banken som lånar ut pengar för att köpa hus i den sortens boende jag har. Man måste ha kapital själv.

 

[Lillefrun]

Mitt hus är verkligen speciellt. Antingen älskar man det eller tycker att både dom som byggde det och jag är lite speciella och konstiga. Men man kan göra många förändringar om man vill. Men faktiskt blir majoriteten av alla som kommer hit förundrade. Jag kommer saknar mitt hus jätte mycket Det stället som känts mest mitt i hela livet.

 

[monster1]

Men många förstår inte. En person i min bekantskap frågade om jag gjort en viss sak jag sa nej men jag ska och då blir den andra personen väldigt arg och säger att jag inte tar tag i något, att hen inte orkar tjata mer för hen har annat att tänka på. Ville mest skrika JAG också. Jag kom precis hem från slutenvården efter ett långvarigt bipolärt skov och bara varit hemma två dagar och då bara varit helt låst i huvudet av allt som kom upp från förr men jätte mycket från just den här gången. Jag har varit hypoman/manisk i 4 veckor eller lite mer. Jag har tänkt allt för mycket istället, bara på annat.

Den här personen är det någon som annars är till hjälp i ditt liv? Tänker annars att det är ganska märkligt sätt att bete sig på. Som du själv säger du har legat inlagd akut för att under en lång period varit hypomanisk. Det är ju ganska självklart att vad det än nu är som det pratats om inte blivit gjort och att ens ta upp det är fullständigt tondövt.

 

[Lillefrun]

Den här personen är det någon som annars är till hjälp i ditt liv? Tänker annars att det är ganska märkligt sätt att bete sig på. Som du själv säger du har legat inlagd akut för att under en lång period varit hypomanisk. Det är ju ganska självklart att vad det än nu är som det pratats om inte blivit gjort och att ens ta upp det är fullständigt tondövt.

Vill inte skriva för mycket men det är någon älskad men som kanske inte riktigt fattar vad det innebär att må dåligt psykiskt och som inte heller fast jag bett hen läsa en lättläst bok om bipolär sjukdom jag lånade ut boken för över ett år sedan har den inte öppnats och jag ringde och tryckte på när jag kände att det drog iväg att hen kanske kunde läsa kapitlen om hypomani och mani i alla fall.

Men uppenbarligen gick det inte hem ändå. Känner mig aningen besviken faktiskt att hen hade den arga rösten och elaka attityden fast hen visste allt som hänt.

 

[monster1]

Vill inte skriva för mycket men det är någon älskad men som kanske inte riktigt fattar vad det innebär att må dåligt psykiskt och som inte heller fast jag bett hen läsa en lättläst bok om bipolär sjukdom jag lånade ut boken för över ett år sedan har den inte öppnats och jag ringde och tryckte på när jag kände att det drog iväg att hen kanske kunde läsa kapitlen om hypomani och mani i alla fall.

Men uppenbarligen gick det inte hem ändå. Känner mig aningen besviken faktiskt att hen hade den arga rösten och elaka attityden fast hen visste allt som hänt.

Du kanske får stoppa personen i ett mentalt"förstår inte bättre"fack och sluta hoppas på att den ska agera rimligt i dessa situationer. Vissa människor har helt enkelt inte förmågan i att sätta sig in i andras situation och därmed bete sig rimligt, för mig har det enda sättet för att hantera dessa blivit att arbeta runt dom. De får en begränsad information och de hålls i vissa frågor på lite avstånd. Tex information kring saker som de kan tänkas haka upp sig på håller jag helt enkelt för mig själv.

I den situationen är det inte du som är den felande utan den andra parten och det kan väll vara ett handikapp för den misstänker jag att den har så svårt att läsa av och sätta sig in i andras vedermödor. Hen gör säkert sitt bästa, men det bästa den kunde var helt enkelt inte särskilt bra, framförallt inte för dig.

 

[Lillefrun]

Jag är lite besviken, oroad men förstår på sätt och vis. Jag sa till min psykolog och visade en lapp där det står och vad jag sa att han aldrig, aldrig mer får försöka få mig att åka till psykakuten och aldrig tvinga mig dit igen.

Fick inte riktigt det bemötande jag väntat. Han sa att situationen hade varit omöjlig att lösa hemma och att det inte går att likna mig innan inläggningen med mig nu. Att det hörs direkt på min röst i telefon och kroppsspråk när vi ses att jag är ur det hypo/maniska. Att det är en sån total omställning. Att vården därmed anser att det var en lyckad inläggning.

Han sa att han oavsett vad jag vill så kommer han göra samma sak igen. Han kommer se till att jag kommer dit igen. Jag försökte verkligen få honom att lova att aldrig låta mig hamna på sjukhuset igen men han vägrade faktiskt. Sa att det kan bli samma om jag hamnar i en av mina djupa depressioner om det inte räcker att mobila teamet kan komma.

Jag VET att han vill mitt bästa men jag KÄNNER mig sviken och det känns lite obehagligt att han och läkaren i öppenvården har sån makt. Känner mig så liten igen.
Vill inte känna så men jag trodde att jag kunde lita på honom att om jag berättade allt jag upplevde och vad som väcktes inom mig och jag inte kan släppa skulle han förstå. Att han var på min sida. Han har alltid pratat om att hålla mig borta från slutenvården på alla sätt vi kan. Och nu ändrade han sig.