Autistic meltdown

Jag började skriva om hur allt är kopplat till flytten och varför jag inte bara börjar packa och rensa inför visningar och flytt och insåg att det nog kommit till en punkt där det inte bara handlar om det.

Om man tänker på sitt mående på en skala från 1-10 där 10 är jätte bra och 1 är absoluta botten så är jag på 2.

Jag är så långt under botten och dom sakerna jag borde göra för att må bra klarar jag inte av, jag borde ta tag i min yoga för jag har ont och är spänd i hela kroppen, jag borde äta regelbundet och nyttig, laga någon forn av mat, jag borde ut på långpromenader med hundarna två gånger per dag, jag borde duscha,borsta håret, städa, packa inför flytten men jag orkar inte något av det

Det har varit så mycket. Jag har träffat människor varje dag och allt går för fort i livet. Jag ska träffa två mäklare den här veckan och en nästa måndag. Men jag klarar inte allt det som det innebär just nu.

Jag sover på dagarna och om jag fick bestämma skulle jag inte gå upp alls. Hur ska jag först få ordning på mig och sen förbereda en flytt?

 

[Lillefrun]

Men nej, vad är det med mig? Alltid så här, det bara slår om till att kännas meningslöst att leva och att ångesten får mig att nästan kräkas och jag står inte ut i min kropp. Är så irriterad just nu. Får ingen ordning på saker. Känns som jag vill förstöra saker bara för att vara elak mot mig själv, göra sånt jag vet kommer få mig att må dåligt och bli frustrerad och hamna i den onda spiralen igen när jag ändå haft en bättre period senaste 2 veckorna utan att sätta mig i den spiralen.

Men nu vill monstret att jag gör det och jag blir så arg och frustrerad över varför det är så här. Jag vill inte hamna i den onda spiralen igen. Jag hatar det, det blir som en checklista i självhat hur mycket elaka saker jag kan säga till mig själv om mig själv och vad jag kan göra och jag vet alla ömma tår. Vill mest gömma mig under en sten och tyna bort. Men lillhunden har gjort det mycket tydligt att jag ska stanna där jag är och sen ta ut honom. Han ligger på mig nu och vi ska ut så fort jag får ner illamåendet så jag inte kräks.

 

[Lillefrun]

Vissa människor utnyttjar min snällhet till att ändra och vrida på planer och tider fast jag egentligen är den mest rutinbehövande människan som finns. Kommer någon när jag ska äta på mina tider så kan jag inte ställa om utan då hoppar jag över den måltiden. Och att folk fortsätter boka tider på mina måltider. Jag förstår inte hur svårt det är för vissa att fatta detta. Trotts att jag är övertydlig med hur viktigt det är. Jag säger exakt när jag äter för det är också oftast då jag tar en liten paus om jag inte har ro till det annars

Det är ju viktigt på alla sätt, efter ett halvt liv med anorexi vill jag inte riskera att falla tillbaka och tappa mark för att jag inser hur lätt jag klarar mig utan mat, för autismen blir det inte en lugn stund i huvudet innan, under och efter tiden något ändras . Min bipolära sida behöver rutiner. Jag ska inte köra på utan vila och hoppa över rutiner för då riskerar jag att bli hypoman eller deprimerad.

Det handlar inte om att jag blir arg eller irriterad innan jag känner en person eller om någon inkräktar på mina tider direkt. Det är när det upprepas. Jag förstår om allt inte kan anpassas efter mig men jag kan inte anpassa mig tillbaka heller. Som att alla mina vårdkontakter är vid 13 varje vecka, vid i princip exakt 13 äter jag lunch så ska jag träffa psykologen eller kuratorn blir det helt enkelt ingen lunch.

Jag vill inte vara en krånglig människa, kanske får jag nöja mig med att vara komplicerad. Att resa med mig är inte heller det lättaste. Jag önskar så sjukt mycket att jag inte fungerar så här.

 

[Lillefrun]

Är mycket som händer nu, både utifrån och inifrån. En förvirrad Lillefrun

 

[Lillefrun]

Jag var på hundutställning och bara tittade på, sen handlade jag men glömde så behöver ge mig iväg imorgon igen. Kommer bli konstigt men lyxigt att inte behöva ta bilen och åka iväg för att handla utan kunna gå till affären dit det tar 5 minuter bara.

Men efter handlingen kraschade jag helt, låg i sängen och lyssnade på poddar, läste och sov och jag till och med låg ner och åt ”lunch” eller vad man ska kalla det.

När jag väl skulle ut var det super varmt så vi gick kort och sen på kvällen körde vi ett agilitypass när det inte var så varmt. Lillgrabben börjar bli riktigt duktig! Som sin duktiga morbror.

Jag har träffat folk VARJE dag hela veckan, flera gånger samma dag ibland och det orkar inte jag egentligen. Så när helgens planer var slut kunde jag ju inte styra kroppen mer. Den ville inte vara med mer.

Nu känns den bara vanligt kvällstrött. Framsteg i alla fall

 

[Lillefrun]

Jag försöker acceptera min kropp, jag pratade med en vän om det här med kroppsuppfattning när man haft anorexi innan. Hur svår det är att känna sig bekväm i en större kropp. Vi pratar om det ibland, hon är den enda jag kan prata med som förstår dagar då sjuka tankar bara förstör allt fast man är frisk. Att dom kommer vissa dagar eller tillfällen ibland ändå.

Men det jag alltid kommer fram till är att jag är stolt över mig själv och tacksam att jag hade styrkan att ta mig ur det där. Jag är inte längre en av dom som åker in och ut ur behandlingar. Man brukade träffa samma personer om och om igen på olika ställen.

Jag fick höra under så lång tid att jag var en av dom som dör av anorexi, flera dagar i veckan ibland varje dag. Som tonåring och ung vuxen hade jag svårt att ta till mig någon form av behandling för jag hade verkligen noll,noll,noll sjukdomsinsikt.

Inför min sista sjukhusinläggning visste jag att jag skulle dö om ingen satte stopp. Ändå var jag så oerhört, paniskt rädd att det slutade med ytterligare en lång sjukhusinläggning med LPT.

Nu kan jag äta gott, jag behöver inte tvångsträna varje dag, jag har börjat äta och fika med andra som en del av något socialt vilket jag när jag var sjuk sa var jätte konstig.

Så om kroppskomplex och flaschar ibland dyker upp får det vara så, jag orkar inte leva med anorexi igen så jag ignorerar allt gammalt skräp och det gör min kompis också och vi har kommit fram till att Fy fan vad vi är bra! Jag som skulle dö lever, jag som isolerade mig har träffat en kille,jag som helst av allt inte ville äta alls tycker nu det är rätt trevligt att äta något riktigt gott.

Rätt behandling är viktigt men min sista omgång av att försöka bli frisk startade jag själv och varje dag med varje ny utmaning har jag hanterat på egen hand. Det är en lång väg men så värt det.

 

[Islandshästryttare]

Som att alla mina vårdkontakter är vid 13 varje vecka, vid i princip exakt 13 äter jag lunch så ska jag träffa psykologen eller kuratorn blir det helt enkelt ingen lunch.

Oftast är det ju inte vårdpersonalen själva som bokar in tid utan någon administratör, sekreterare eller liknande. Så det behöver ju inte vara psykologen eller kuratorn som har gjort det och gör det gång på gång. Oftast finns ju möjlighet att boka om tid digitalt eller skicka ett meddelande har du provat det? Om du aldrig talar om dina behov för vården ger dem ju inte en chans att anpassa till tider som fungerar. Även om du skulle ha talat om det för kuratorn eller psykologen direkt när du träffar dem så är det inte säkert att den informationen går vidare till bokningsavdelningen/administrationen.

 

[manda]

Jag tänkte något liknande som @Islandshästryttare att om dina besök inledningsvis låg kl 13 o de fick veta hur viktiga rutiner är för dig, så tror de antagligen de gör dig en tjänst. Eftersom alla besök blir exakt samma tid, så finns mest troligt en notering någonstans om att det ska vara just så, annars skulle tiderna variera något.

Om du kommit så långt att du klarar av att nämna det, så är jag rätt säker på att de kan försöka ändra det. Om du då kan få den där stående tiden en tidpunkt på dagen som passar dig, kan det ju bara bli bättre.

Det låter som en stor frihet att kunna äta i sociala sammanhang nu!

 

[Lillefrun]

Oftast är det ju inte vårdpersonalen själva som bokar in tid utan någon administratör, sekreterare eller liknande. Så det behöver ju inte vara psykologen eller kuratorn som har gjort det och gör det gång på gång. Oftast finns ju möjlighet att boka om tid digitalt eller skicka ett meddelande har du provat det? Om du aldrig talar om dina behov för vården ger dem ju inte en chans att anpassa till tider som fungerar. Även om du skulle ha talat om det för kuratorn eller psykologen direkt när du träffar dem så är det inte säkert att den informationen går vidare till bokningsavdelningen/administrationen.

Jo det är dom som bokar, det vet jag säkert och vi gör det på plats ofta. Jag kan helst inte innan 10.30. Mina samtal är 1,5 timme så lägger man dom för sent blir samtalen klara rätt sent. Men jag får skylla mig själv som bara säger ja och att det är okej. Jag har berättat hur det blir med maten men aldrig tydligt nog sagt nej.

 

[Lillefrun]

Jag tänkte något liknande som @Islandshästryttare att om dina besök inledningsvis låg kl 13 o de fick veta hur viktiga rutiner är för dig, så tror de antagligen de gör dig en tjänst. Eftersom alla besök blir exakt samma tid, så finns mest troligt en notering någonstans om att det ska vara just så, annars skulle tiderna variera något.

Om du kommit så långt att du klarar av att nämna det, så är jag rätt säker på att de kan försöka ändra det. Om du då kan få den där stående tiden en tidpunkt på dagen som passar dig, kan det ju bara bli bättre.

Det låter som en stor frihet att kunna äta i sociala sammanhang nu!

Hmm, ja det är ett bra perspektiv faktiskt. Det låter rimligt för det passade mig förr när jag inte åt lunch.

 

[Lillefrun]

Det låter som en stor frihet att kunna äta i sociala sammanhang nu!

Jag är ingen expert än men när det går förvånar jag alla och dom blir jätte glada. Jag med med lite fjärilar i magen.

 

[bettysmatte]

Jo det är dom som bokar, det vet jag säkert och vi gör det på plats ofta. Jag kan helst inte innan 10.30. Mina samtal är 1,5 timme så lägger man dom för sent blir samtalen klara rätt sent. Men jag får skylla mig själv som bara säger ja och att det är okej. Jag har berättat hur det blir med maten men aldrig tydligt nog sagt nej.

Fast med de restriktionerna blir det ju näst intill omöjligt att boka in dig ? Du vill inte komma innan kl 10:30, men du måste äta kl 13? Och när kan du sedan efter lunchen?

 

[Grazing]

Jo det är dom som bokar, det vet jag säkert och vi gör det på plats ofta. Jag kan helst inte innan 10.30. Mina samtal är 1,5 timme så lägger man dom för sent blir samtalen klara rätt sent. Men jag får skylla mig själv som bara säger ja och att det är okej. Jag har berättat hur det blir med maten men aldrig tydligt nog sagt nej.

Ta med lunch och ät där? Kan inte tänka mig att dom skulle ha något emot det. Jag har tagit med mig mat när jag behövt ibland.

 

[manda]

Det kan såklart bli en ”övergångsperiod” den tid framöver dina kontakter redan har uppbokade scheman men några månader fram är deras kalendrar antagligen tomma(-re) i nuläget och då kan de mycket väl kunna erbjuda passande tider även om du har ett smalt fönster som fungerar.

Dina kontakter känner ju dig och vet vilka typer av anpassningar du mår bra av (och inte), till skillnad från oss. Jag skulle definitivt inte utgå från att det är svårt för dem att på lång sikt tillmötesgå dina behov.

 

[Lillefrun]

Fast med de restriktionerna blir det ju näst intill omöjligt att boka in dig ? Du vill inte komma innan kl 10:30, men du måste äta kl 13? Och när kan du sedan efter lunchen?

Det skulle räcka med en halvtimme senare så 13.30 så då kan jag anpassa mig just då och äta en halvtimme tidigare, svårt med tvången men det fixar jag då. Eftermiddagstider har jag inga svårigheter med. Träffade dessutom min förra terapeut 11-12.30 i 8 år, nästan 9 år. Så jag anser inte att jag är svår.

Psykologen har iof inte så mycket han kan göra för jag måste vara på plats för medicinhämtning typ 25 minuter innan vår tid så han försöker hämta mig så fort han kan.

 

[Lillefrun]

Ta med lunch och ät där? Kan inte tänka mig att dom skulle ha något emot det. Jag har tagit med mig mat när jag behövt ibland.

Finns tyvärr inte på kartan, vi jobbar med svåra saker och det finns definitivt inte utrymme för att plocka upp en matlåda.

 

[Lillefrun]

Det kan såklart bli en ”övergångsperiod” den tid framöver dina kontakter redan har uppbokade scheman men några månader fram är deras kalendrar antagligen tomma(-re) i nuläget och då kan de mycket väl kunna erbjuda passande tider även om du har ett smalt fönster som fungerar.

Dina kontakter känner ju dig och vet vilka typer av anpassningar du mår bra av (och inte), till skillnad från oss. Jag skulle definitivt inte utgå från att det är svårt för dem att på lång sikt tillmötesgå dina behov.

Precis, lite dumt av andra att säga att jag är svår när dom på psykiatrin och AST vet mer än folk på forum. Jag säger inte allt här och dom vet ju mina rutiner. Sen går jag till psykiatrin och AST för att må bättre och viss anpassning anser jag faktiskt att dom borde kunna erbjuda efter deras målgrupp. Svårt i början kanske men jag tänker som dig att det kan gå att ställa om, ska ta upp frågan med kuratorn idag men det kan bli svårt eftersom hon slutar tidigare på fredagar. Men fråga går ju.

 

[Lillefrun]

Kuratorn berättade idag att hon ska sluta i oktober.

 

[Lillefrun]

Jag har känt min kurator i ca 10 år, det kommer bli svårt att klara mig utan hennes visdom och hon är en superhärlig person. Hon frågade om jag vill ha någon ny där men om boendestödet bara skärper sig och kommer igång behöver jag nog inte det. För då har jag stöd två timmar i veckan och min psykolog. Men jag kommer sakna utifrån perspektivet när jag är fast i min autistiska värld och inte har greppat att det inte är så för majoriteten av befolkningen.

Det har varit värdefullt för att förstå och tolka omvärlden. Men nu är det dags att möta nt-världen på egna ben och min K är ju lite insatt i autism så ska jag ha någon kille är det ju just han. Fattar fortfarande inte vilken tur jag har som träffat just honom av alla människor. Hur någon kan vara så fin. Och så viktig efter så kort tid ändå.

Han är ju inte min kurator och jag ska definitivt inte ha den relationen med honom men hon sa att det känns tryggare för henne att lämna mig när jag har en ny viktig människa i mitt liv.

 

[Lillefrun]

Har ingen bra känsla i kroppen idag, dagen är bara så fel. Hur mycket jag än rensar så finns det massor kvar. Håller på i huset och har kämpat på hårt, försöker dock begränsa mig till ett rum i taget nu istället för överallt. Köket är klart. Har bara det jag verkligen behöver kvar till flytten.

Tog mig igenom hundarnas två skåp i vardagsrummet och deras tvättkorgar på altanen där jag har saker till dom för att gå igenom allt och det var inte lite saker. Hur kan tre hundar (har kvar min döda hunds saker pga kanske kan passa nästa hund) ha så många halsband, koppel, selar, pälsvård? Nu fick jag överblick och vet vad jag inte behöver mer. Imorgon ska jag köra sista skåpet i vardagsrummet om det finns någon kartong någonstans och när boendestödet kommer ska vi gå igenom alla lådorna i ena boden och se till att allt är märkt med ”lägenhet” eller ”förråd”. Hittills är typ allt märkt till lägenheten och det mesta ska väl dit men hur har jag tänkt att ett hus ska få plats i en lägenhet Måste höja kraven lite på vad som får följa med.

 

[Lillefrun]

Upptäckte nu när jag ringde pappa att vi pratat om olika dagar för min flytt så dom jobbar när jag fått för mig att dom är lediga. Det stora problemet är inte bära och sånt för det sköter ju flyttfirman och hjälpa till på plats hemma om jag vill ha den hjälpen behöver dom ju inte ge direkt.

Det stora problemet är var jag ska göra av hundarna. Hur löser man detta? Har man med dom stående i trapphuset när jag säger vad som ska till lägenheten och vad till förrådet och vad till flyttfirman helt enkelt?

Vid huset kan dom sitta i bilen med dörren öppen men det går inte vid lägenheten. Eventuellt kan dom vara ensamma i mina föräldrars lägenhet om jag hinner lämna dom där innan jag åker till min lägenhet för att låsa upp och sen stå och visa var sakerna ska. Annars får dom vara med i trapphuset vid flytten. Hur löser ni det om ni flyttar och inte kan ha hundvakt?