Autistic meltdown

Jag började skriva om hur allt är kopplat till flytten och varför jag inte bara börjar packa och rensa inför visningar och flytt och insåg att det nog kommit till en punkt där det inte bara handlar om det.

Om man tänker på sitt mående på en skala från 1-10 där 10 är jätte bra och 1 är absoluta botten så är jag på 2.

Jag är så långt under botten och dom sakerna jag borde göra för att må bra klarar jag inte av, jag borde ta tag i min yoga för jag har ont och är spänd i hela kroppen, jag borde äta regelbundet och nyttig, laga någon forn av mat, jag borde ut på långpromenader med hundarna två gånger per dag, jag borde duscha,borsta håret, städa, packa inför flytten men jag orkar inte något av det

Det har varit så mycket. Jag har träffat människor varje dag och allt går för fort i livet. Jag ska träffa två mäklare den här veckan och en nästa måndag. Men jag klarar inte allt det som det innebär just nu.

Jag sover på dagarna och om jag fick bestämma skulle jag inte gå upp alls. Hur ska jag först få ordning på mig och sen förbereda en flytt?

 

[Nepenthe]

Okej, jag bestämt mig för att släppa mina spärrar ikväll och fråga vad vi är. Så rädd att förlora honom men jag blir stressad av att inte veta. Eller är det dumt att fråga? Jag vet ju vad jag vill.

Spelar det stor roll? Ni ses, har trevligt. Varför inte bara njuta av de nu när de inte gått så lång tid

 

[manda]

Jag tänker att om det är ditt enda sätt att vara ”sann mot dig själv” så är det helt rätt väg att gå. Du visar vem du är och hur du fungerar. Antingen passar det honom, och han kan och vill ta emot den typen av fråga i det här läget och då kommer det antagligen vara en lättnad också för honom. Eller så passar det inte honom men det är ingen anledning för dig att ”anpassa bort dig själv”. För många skulle det nog inte vara en fråga om att göra det, men är det så för dig, så är det ju så och då är det viktigt och modigt att gå din egen väg.

Jag tänker också på att det väl ändå är ganska etablerat att behov av relationell tydlighet kan skilja sig mellan neurotypiska och neurodivergenta. Att det är en neurotypisk norm att inte sätta ord på relationsstatus inledningsvis, snarare än att det är en sanning kring hur ”man” gör eller ska göra. Att neuroception (förmåga att känna av egna och andras nervsystemstatus) ofta är känsligare hos neurodivergenta kan ju tex göra att du/din kropp vet saker om hur han känner/vad hans biomagnetiska fält ger för signaler som en normativ neuroception inte känner och därför tycker det är för tidigt för en sådan fråga. Jag bara spånar lite.

 

[Lillefrun]

Jag tänker att om det är ditt enda sätt att vara ”sann mot dig själv” så är det helt rätt väg att gå. Du visar vem du är och hur du fungerar. Antingen passar det honom, och han kan och vill ta emot den typen av fråga i det här läget och då kommer det antagligen vara en lättnad också för honom. Eller så passar det inte honom men det är ingen anledning för dig att ”anpassa bort dig själv”. För många skulle det nog inte vara en fråga om att göra det, men är det så för dig, så är det ju så och då är det viktigt och modigt att gå din egen väg.

Jag tänker också på att det väl ändå är ganska etablerat att behov av relationell tydlighet kan skilja sig mellan neurotypiska och neurodivergenta. Att det är en neurotypisk norm att inte sätta ord på relationsstatus inledningsvis, snarare än att det är en sanning kring hur ”man” gör eller ska göra. Att neuroception (förmåga att känna av egna och andras nervsystemstatus) ofta är känsligare hos neurodivergenta kan ju tex göra att du/din kropp vet saker om hur han känner/vad hans biomagnetiska fält ger för signaler som en normativ neuroception inte känner och därför tycker det är för tidigt för en sådan fråga. Jag bara spånar lite.

Tack, det är viktigt för mig av så många skäl. Jag måste veta vad vi gör, varför, vad som förväntas av mig, ska jag bara vara, hur hanterar jag flörtiga saker när jag inte vet om det bara är på skoj, jag vill aldrig mer bli lurad till saker som när jag kört med metoden att bara märka om man är ihop. Där finns den stora rädslan, att jag inte fattar vad som händer innan det är katastrof.

Om man tar upp frågan är det enklare att i förväg beskriva mina gränser än att plötsligt hamna i en sån situation och hamna i freeze tillstånd eller kanske flight.

Både min psykolog och kurator anser det viktigt att ta upp frågan utifrån hur jag fungerar och tidigare erfarenheter och jag litar på dom.

 

[Grazing]

Tack, det är viktigt för mig av så många skäl. Jag måste veta vad vi gör, varför, vad som förväntas av mig, ska jag bara vara, hur hanterar jag flörtiga saker när jag inte vet om det bara är på skoj, jag vill aldrig mer bli lurad till saker som när jag kört med metoden att bara märka om man är ihop. Där finns den stora rädslan, att jag inte fattar vad som händer innan det är katastrof.

Om man tar upp frågan är det enklare att i förväg beskriva mina gränser än att plötsligt hamna i en sån situation och hamna i freeze tillstånd eller kanske flight.

Både min psykolog och kurator anser det viktigt att ta upp frågan utifrån hur jag fungerar och tidigare erfarenheter och jag litar på dom.

Jag tänker ett mellanting, det är ju en väldig stress och press att bli frågad och att man ska veta vad man vill och vart man står just nu. Det jag skulle ha gjort är att säga mina gränser och säga att jag inte tolererar att bli utnyttjad eller lekt med längre, att ärlighet är viktigt för att inte vilseledas men att det heller inte just nu är det viktiga att veta om man är i ett förhållande eller inte.

Tänker att namnge det man är just nu inte är det viktiga utan det är ju tilliten och tilltron, sen vart man hamnar får ju visa sig efter hand.

 

[Lillefrun]

Tack för tips men jag valde att vara bara mig och bara säga vad jag känner och det löste sig på bästa möjliga vis så jag klarade mer än jag trodde och det har varit rätt uppenbart senaste tiden att det blivit mer fysiskt och djupare samtal och omtanke om varandra hela tiden.

 

[Lillefrun]

Har en dålig känsla inombords att jag är fel, börjar analysera mig själv och kanske är jag för mycket mig själv. Kanske borde jag inte gjort som jag gjorde eller så var det perfekt. Det känns bara som att det ju alltid blir fel med allt jag gör, vad jag än gör gör alla andra det bättre. När saker går bra kommer rädslan för förlusten och tar över.

Jag känner mig värdelös, jag vet. Det är en stor dipp, jag svänger mycket inombords och den här veckan har jag varit väldigt trött. Igår var inget undantag och då är det tufft att hålla fast i mitt självförtroende. Idag känner jag att jag förstört allt utan att veta hur för plötsligt är ju allt fel fast det är samtidigt helt perfekt och då går tankarna inte ihop. Rent vad som hänt är ju allt perfekt men inte i mitt huvud. Jag triggas igång något extremt.

Leta trygga tecken säger psykologen när jag blir rädd speciellt när det har med ptsd att göra.

Så jag ska göra det nu, leta trygga saker i kaoset i huvudet.

 

[skiesabove]

Har en dålig känsla inombords att jag är fel, börjar analysera mig själv och kanske är jag för mycket mig själv. Kanske borde jag inte gjort som jag gjorde eller så var det perfekt. Det känns bara som att det ju alltid blir fel med allt jag gör, vad jag än gör gör alla andra det bättre. När saker går bra kommer rädslan för förlusten och tar över.

Jag känner mig värdelös, jag vet. Det är en stor dipp, jag svänger mycket inombords och den här veckan har jag varit väldigt trött. Igår var inget undantag och då är det tufft att hålla fast i mitt självförtroende. Idag känner jag att jag förstört allt utan att veta hur för plötsligt är ju allt fel fast det är samtidigt helt perfekt och då går tankarna inte ihop. Rent vad som hänt är ju allt perfekt men inte i mitt huvud. Jag triggas igång något extremt.

Leta trygga tecken säger psykologen när jag blir rädd speciellt när det har med ptsd att göra.

Så jag ska göra det nu, leta trygga saker i kaoset i huvudet.

Jag brukar känna så, intensivt, cirka 10 dagar innan mens. Det har hjälpt mycket att prata med min partner om det och vara helt ärlig med det. Typ: "jag är i min lutealfas/har pms och just nu känns det såhär". Även om det inte tar bort känslan så är det skönt att min partner då kan erbjuda ett rimligare perspektiv, och stötta mig.

 

[Lillefrun]

Jag brukar känna så, intensivt, cirka 10 dagar innan mens. Det har hjälpt mycket att prata med min partner om det och vara helt ärlig med det. Typ: "jag är i min lutealfas/har pms och just nu känns det såhär". Även om det inte tar bort känslan så är det skönt att min partner då kan erbjuda ett rimligare perspektiv, och stötta mig.

Vad fint att ni har den kommunikationen. Jag är mitt i cykeln så det kan inte skyllas på det. Däremot glömde jag ta min medicin vid 13 såg jag när jag skulle ta 17 dosen. Mediciner dom bestämt sig för att jag ska klara mig utan framöver. Idag har jag varit i det djupaste och fått stå emot både en och tio impulser och visst har jag överlevt som dom säger att jag kommer göra men det litar jag inte på och jag vill inte överleva om det ska vara så här hela tiden. Då tar jag hellre vissa av medicinerna. Så fort någon medicin saknas blir det totalt kaos.

Och allt är nytt och autism och nya saker är ingen bra kombo. Jag är rädd att jag öpnade mig för mycket. Jag har aldrig sagt till någon partner att jag älskar den fast det varit två förhållanden som varit på över tre år så att som nu lite lätt i en mjuk, lång kram mumla att jag tycker om honom och få samma svar tillbaka så är det stort för mig som jobbar med avstånd både fysiskt och psykiskt. Vi sa att det är vi nu, att vi provar. Det finns inga förpliktelser eller hållhakar. Bara se var det kan leda. Myrsteg sa jag, myrsteg sa han tillbaka. Hitta mina gränser så att det fungerar, han frågade hur han ska veta att han är nära en gräns och vi pratade om det. Tänk att det finns män som frågar sånt och bryr sig. Har aldrig hänt mig innan.

Började tvivla på om han verkligen tycker om mig idag men när jag letade trygga saker kom det här minnet att när vi sa att vi tycker om varandra och ska prova så var det första han gjorde att lyfta upp mig och krama mig jätte hårt och sätta ner mig på ett bord så det blev lättare att kramas och prata för jag är kort och han lång. Jag kramar liksom hans mage

Det borde väl vara ett tryggt tecken?

 

[Mariax2]

Vilken kille du hittat!

 

[Lillefrun]

Vilken kille du hittat!

Ja visst har jag, det är så ovant för mig med en sån kille men är det någon jag vill vara med är det bara just han. Allt går så smidigt, laga mat, promenera med hundarna nu när Trassel lugnat ner sig ute i alla fall, äta, titta på film, sitta på altanen och prata i timmar tills det blir för kallt trots dubbla filtar och att vi borde gå och lägga oss för att vi måste upp tidigt dagen efter.

Jag kan till och med somna i soffan med honom vilket är så stort, att inte vara helt på min vakt dygnet runt.

 

[Lillefrun]

Jag brukar känna så, intensivt, cirka 10 dagar innan mens. Det har hjälpt mycket att prata med min partner om det och vara helt ärlig med det. Typ: "jag är i min lutealfas/har pms och just nu känns det såhär". Även om det inte tar bort känslan så är det skönt att min partner då kan erbjuda ett rimligare perspektiv, och stötta mig.

Det är idag 8 dagar till mens inser jag så det började runt 10 dagar före mens som du skriver så du kan ha en poäng. Jag är verkligen inte insatt i det här med menscykeln så måste läsa på, jag var utan mens så länge att jag aldrig kände att jag behövde veta sånt, det enda jag visste var att en gång i månaden går jag upp i vikt utan orsak och sen går jag ner igen.

 

[Pratsch]

Det är idag 8 dagar till mens inser jag så det började runt 10 dagar före mens som du skriver så du kan ha en poäng. Jag är verkligen inte insatt i det här med menscykeln så måste läsa på, jag var utan mens så länge att jag aldrig kände att jag behövde veta sånt, det enda jag visste var att en gång i månaden går jag upp i vikt utan orsak och sen går jag ner igen.

Jag har börjat med P-sprutor för att ta bort ägglossning helt. Jag har ingen satt diagnos men misstänker själv att jag har PMDS. När mensen väl kom så mådde jag plötsligt bra igen. Nu märker jag av när det är dags för en ny spruta men inte alls i samma nivå som tidigare.

 

[skiesabove]

Det är idag 8 dagar till mens inser jag så det började runt 10 dagar före mens som du skriver så du kan ha en poäng. Jag är verkligen inte insatt i det här med menscykeln så måste läsa på, jag var utan mens så länge att jag aldrig kände att jag behövde veta sånt, det enda jag visste var att en gång i månaden går jag upp i vikt utan orsak och sen går jag ner igen.

Lutealfasen som det heter kan vara ett riktigt helvete. När jag haft det som värst har det varit gräns till psykos.

Det är tyvärr ganska vanligt att kvinnor får känslor av att vara värdelös, att alla är emot en, att allt går åt helvete, allmän rädsla osv när hormonerna svänger neråt i förberedelse för mensen.

Jag har personligen mått bättre senaste 3 åren med hjälp av ett bioidentiskt p-piller, men helt bra är det ändå inte. Så det hjälper att jag har en app så jag kan kolla den när jag börjar må dåligt och förstå att "jaha, det är därför jag mår såhär".

Jag har även börjat planera mitt liv mer cykliskt i den mån det går, så att jag lägger stora projekt och produktiva dagar första två veckorna, och har mjukare planer nästa två veckor. Om jag har gig under lutealfasen planerar jag mycket vila.

PMDD (engelska) PMDS (svenska) kallas det för när det är "värre PMS".

 

[Lillefrun]

Jag har börjat med P-sprutor för att ta bort ägglossning helt. Jag har ingen satt diagnos men misstänker själv att jag har PMDS. När mensen väl kom så mådde jag plötsligt bra igen. Nu märker jag av när det är dags för en ny spruta men inte alls i samma nivå som tidigare.

Jag har aldrig kopplat det till PMS eller PMDS fast jag har kompisar som har det men jag har tänkt att man har det precis vid mensen, mitt börjar ju mycket tidigare. Det har varit svårt att se vad som är vad med min psykiska hälsa. Det jag vet är att jag blir jätte hungrig en vecka innan. Jag ska läsa på och se om jag verkar vara mer instabil i vissa perioder kopplade till just menscykeln.

Tar du sprutan varje månad och tar du den hemma?

 

[Lillefrun]

Lutealfasen som det heter kan vara ett riktigt helvete. När jag haft det som värst har det varit gräns till psykos.

Det är tyvärr ganska vanligt att kvinnor får känslor av att vara värdelös, att alla är emot en, att allt går åt helvete, allmän rädsla osv när hormonerna svänger neråt i förberedelse för mensen.

Jag har personligen mått bättre senaste 3 åren med hjälp av ett bioidentiskt p-piller, men helt bra är det ändå inte. Så det hjälper att jag har en app så jag kan kolla den när jag börjar må dåligt och förstå att "jaha, det är därför jag mår såhär".

Jag har även börjat planera mitt liv mer cykliskt i den mån det går, så att jag lägger stora projekt och produktiva dagar första två veckorna, och har mjukare planer nästa två veckor. Om jag har gig under lutealfasen planerar jag mycket vila.

PMDD (engelska) PMDS (svenska) kallas det för när det är "värre PMS".

Läste om PMDS nu och det är ju så det är. Jag har dessutom ont i huvudet och känner mig fysiskt sjuk. Som jätte hög feber men 36,6 i temp för det mesta.

Jag måste kolla upp det här. Vet inte om jag vågar p-piller eftersom både mormor och morfar fick en stroke, morfar fick två till och med

 

[Lillefrun]

Usch, dricker laxeringsmedel i 2 timmar. 1 liter laxering och 1 liter annan vätska. Fortsätter imorgon. Jag är lite hungrig men illamående för sörjan är inte god och jag måste fasta i ca 24 timmar

 

[Lillefrun]

Jag ska göra koloskopiundersökning imorgon, det värsta problemet har upphört för tillfället i alla fall. Det kommer i perioder men aldrig så illa som när remiss om koloskopi skickades men jag har stått i kö nästan ett år så på ett sätt känns det onödigt men eftersom magen hakar upp sig fortfarande ibland fast utan allt blod är det värt att kolla upp. När jag sökte vård sprutade det rent blod ur min tarm och sen kom det i urinen rent blod. Tid till urinolog gick fort men sen skickades jag till vårdcentralen för att kolla tarmen och det var mer än dom klarade där så sen dess har jag stått i kö till specialistvård.

Första omgången medel hjälpte inte så fick ta en dos till. Nu väntar jag på att få magen lugn, kunna ta sömnmedicinerna och slapppna av till klockan halv fem när nästa dos ska tas.

 

[Pratsch]

Jag har aldrig kopplat det till PMS eller PMDS fast jag har kompisar som har det men jag har tänkt att man har det precis vid mensen, mitt börjar ju mycket tidigare. Det har varit svårt att se vad som är vad med min psykiska hälsa. Det jag vet är att jag blir jätte hungrig en vecka innan. Jag ska läsa på och se om jag verkar vara mer instabil i vissa perioder kopplade till just menscykeln.

Tar du sprutan varje månad och tar du den hemma?

Det är 1 spruta var tredje månad och den ska ges av vårdpersonal. Jag tar den hemma med hjälp av grannen men de flesta bokar nog tid på vårdcentralen eller via barnmorskan .

För mig blev det tydligt efter mina graviditeter. när mensen kom tillbaka så började svängningarna i måendet igen.

 

[Lillefrun]

Trodde nog jag skulle tycka fastan var jobbigare men när man dricker den där sörjan är det inte mycket som lockar att ätas. Jag har fått tvinga i mig dricka med lite energi som t.ex. juice för att hålla blodsockret uppe. Men jag längtar tills jag får äta igen. Har köpt hem lättätna saker som kommer rädda mig efteråt.

Det är först nu efter snart ett dygn som jag börjar bli hungrig och blir bara mer och mer hungrig, jag vill äta

 

[Lillefrun]

Idag känns det bättre. Jag kommer ha en bra vecka framöver hoppas jag. Imorgon sköter jag mig själv. Tänker börja gå igenom allt på altanen idag och/eller imorgon. På torsdag förmiddag träffar jag mormor och morfar, på torsdag kväll middag med K, fredag med K igen, på lördag kommer bästis och på söndag hitta på något med mina föräldrar.