Baby blues.

[Tassetass]

Det finns en del saker runt att vara gravid och ha en nyfödd som det inte talas så mycket om (förlossningsskador, avslag etc) och nu har jag stött på ännu en grej som jag inte hört talas så mycket om innan; baby blues. Jag hade hört uttrycket, att man kan bli lite nedstämd efter förlossningen, men inte mer än så.

Jag är nu mitt i en riktig baby blues och vet inte riktigt vad jag ska göra. Kontrasten är enorm efter den snudd på eufori jag kände direkt efter förlossningen för tolv dagar sedan. Jag var så glad över att lillan äntligen kommit, lycklig över att inte vara gravid längre och lycklig över att förlossningen gått så bra. Lillan i fråga är en alldeles normal liten unge, väldigt belåten större delen av tiden men precis som de flesta får hon emellanåt en fis på tvären eller tycker att livet är allmänt jobbigt och jag klarar inte av det. Jag känner mig otillräcklig, börjar gråta så fort jag inte kan trösta L eller på något sätt misstolkar henne och känner mig som världens sämsta mamma. Hon är bedårande söt, spänner hon ögonen i mig kan jag inte titta bort och jag känner ett enormt ansvar för henne, men i övrigt vet jag liksom inte vad jag ska göra med varken mig själv eller henne.

Jag vet att det kan vara så här i början, jag vet att anknytningen kan ta tid och att den himlastormande kärleken inte drabbar alla utan för en del växer den sakta. Jag vet allt det där men det är en så väldigt klen tröst för tillfället. Just nu längtar jag till nästa vecka då jag ska dra igång med studierna så jag får använda huvudet igen, men då får jag istället dåligt samvete.

Och på tal om dåligt samvete, jag har det så ruskigt bra här hemma. Maken är föräldraledig och ska så vara fram till januari just för att jag ska kunna studera. Vi har fått snurr på en bra skiftgång som gör att vi båda får hyggligt med sömn och vi ser till att vi båda får en bäbisfri stund varje dag. Logistiken runt maten (hon får ersättning) börjar funka bra och trots att maken varit förkyld i princip sedan vi kom hem från BB funkar det mesta riktigt bra.

Jag har egentligen inget att klaga på, jag vet att det är hormoner som spökar och jag vet att det kommer att lätta men det är så jävla jobbigt.

Erfarenheter? Tips? Pepp?

 

[ako]

Babyblues har jag uppfattat som ett annat ord för den så kallade "tredagarsgråten" alltså att man ofta blir gråtmild och svängande i humöret några dagar efter förlossningen. Nu är det här ju ert första barn (Grattis förresten !) och det är ju en jätteomställning för alla, och inte ovanligt att man reagerar på sätt man inte hade förväntat sig själv. Om du fortsätter känna dig så ledsen framöver och känner att du är mer ledsen än vad du mår bra/ är glad, så kan det även vara så att du har fått en förlossningsdepression. Prata med BVC- sköterskan så kan hon hjälpa dig vidare om det behövs, eller "bara" stötta.

Och OM du inte orkar plugga som så här nyförlöst och med mycket som snurrar så släpp det sålänge! Det viktigaste är ju att ni alla mår bra! Det finns ju alltid möjlighet att skjuta upp någon kurs, och vanligen har ju tillvaron normaliserats efter ett par, tre månader.

Lycka till!!!

 

[Comatose]

Fast TS skriver ju att det är pluggandet hon längtar efter just nu?

@Tassetass Finns det någon du kan prata med? T ex gamla barnmorskan på mvc? Eller någon på bvc? Tänker att allt brukar bli bättre när man får prata av sig...

 

[ako]

Fast TS skriver ju att det är pluggandet hon längtar efter just nu?

@Tassetass Finns det någon du kan prata med? T ex gamla barnmorskan på mvc? Eller någon på bvc? Tänker att allt brukar bli bättre när man får prata av sig...

Fast hon säger ju oxå att det kanske kommer ge henne dåligt samvete (vilket hon så klart inte ska ha). Jag säger ju inte att hon inte ska plugga- utan att hon ska vara beredd att lägga ner ambitionsnivån OM hon inte orkar (och utan dåligt samvete för det heller) för trots allt är ju hennes ork och mående viktigast.

 

[Comatose]

Fast hon säger ju oxå att det kanske kommer ge henne dåligt samvete (vilket hon så klart inte ska ha). Jag säger ju inte att hon inte ska plugga- utan att hon ska vara beredd att lägga ner ambitionsnivån OM hon inte orkar (och utan dåligt samvete för det heller) för trots allt är ju hennes ork och mående viktigast.

Jag kanske missförstår, men jag fattar det som att hon får dåligt samvete av att längta till att plugga igen. Inte av att plugga. I sånt fall skulle det ju bara bli sämre av att dra ner på takten på studierna - om det är där hon känner att hon mår bäst?

 

[ako]

Jag kanske missförstår, men jag fattar det som att hon får dåligt samvete av att längta till att plugga igen. Inte av att plugga. I sånt fall skulle det ju bara bli sämre av att dra ner på takten på studierna - om det är där hon känner att hon mår bäst?

Hon ska helt enkelt göra det hon mår bäst av men inte vara rädd att ändra sin plan om hon känner att hon behöver det. Det var så jag tänkte.

 

[Blueberry]

Det finns en del saker runt att vara gravid och ha en nyfödd som det inte talas så mycket om (förlossningsskador, avslag etc) och nu har jag stött på ännu en grej som jag inte hört talas så mycket om innan; baby blues. Jag hade hört uttrycket, att man kan bli lite nedstämd efter förlossningen, men inte mer än så.

Jag är nu mitt i en riktig baby blues och vet inte riktigt vad jag ska göra. Kontrasten är enorm efter den snudd på eufori jag kände direkt efter förlossningen för tolv dagar sedan. Jag var så glad över att lillan äntligen kommit, lycklig över att inte vara gravid längre och lycklig över att förlossningen gått så bra. Lillan i fråga är en alldeles normal liten unge, väldigt belåten större delen av tiden men precis som de flesta får hon emellanåt en fis på tvären eller tycker att livet är allmänt jobbigt och jag klarar inte av det. Jag känner mig otillräcklig, börjar gråta så fort jag inte kan trösta L eller på något sätt misstolkar henne och känner mig som världens sämsta mamma. Hon är bedårande söt, spänner hon ögonen i mig kan jag inte titta bort och jag känner ett enormt ansvar för henne, men i övrigt vet jag liksom inte vad jag ska göra med varken mig själv eller henne.

Jag vet att det kan vara så här i början, jag vet att anknytningen kan ta tid och att den himlastormande kärleken inte drabbar alla utan för en del växer den sakta. Jag vet allt det där men det är en så väldigt klen tröst för tillfället. Just nu längtar jag till nästa vecka då jag ska dra igång med studierna så jag får använda huvudet igen, men då får jag istället dåligt samvete.

Och på tal om dåligt samvete, jag har det så ruskigt bra här hemma. Maken är föräldraledig och ska så vara fram till januari just för att jag ska kunna studera. Vi har fått snurr på en bra skiftgång som gör att vi båda får hyggligt med sömn och vi ser till att vi båda får en bäbisfri stund varje dag. Logistiken runt maten (hon får ersättning) börjar funka bra och trots att maken varit förkyld i princip sedan vi kom hem från BB funkar det mesta riktigt bra.

Jag har egentligen inget att klaga på, jag vet att det är hormoner som spökar och jag vet att det kommer att lätta men det är så jävla jobbigt.

Erfarenheter? Tips? Pepp?

Jag var ett vrak i några dagar.
Bland annat grinade jag en hel eftermiddag på grund av tanken på att "Tänk om någon är dum mot honom i skolan?" och kunde verkligen inte ta mig samman. Maken var nog lite rädd för mig de dagarna...

Men du verkar ju ha rätt bra resonemang kring känslorna, och du förstår att der kan vara så här en period. Tillåt dig att vara lite hudlös och labil. Det blir bättre, och blir det inte bättre så finns det resurser att ta till.

Bebisar blir bättre på att förklara vad de vill för varje dag som går, det blir enklare att trösta. Närhet och skump kommer du långt med

 

[em-pirre]

Jag tycker att man inte ska ta så lätt på dehär känslorna. Att bara säga att det går över och att det är normalt är inte alltid det bästa.

@Tassetass be om att få prata med någon, så att du får hjälp med en eventuell förlossningsdepression.

 

[MM]

@Tassetass

Jag fick en depression efter min första förlossning. Men jag sa inget till någon förens sonen nästan var ett år gammal.
Min man visste men ingen inom vården.

Det löste sig dock och vården fick veta till slut och efter min andra förlossning så var det Bvc som hade koll på mig. Varje gång vi var där så frågade dom hur jag mådde för att fånga upp mig i tid. Nu fick jag ingen depression igen som tur var.

Så, jag tycker du ska säga till på Bvc. Du går dit så ofta när bebisen är liten så dom kan ha koll på dig, och även hjälpa dig med en samtalskontakt om det behövs.

Gå inte runt och bär på det här själv.

Och angående anknytningen. Det var inte lätt att älska en ny liten bebis direkt eftersom jag mådde så dåligt. Det tog ett litet tag innan alla känslor klaffade. Jag hade fullt upp med mig själv. Så låt den biten ta tid. Det går inte att stressa fram och speciellt inte om man inte mår bra. Så dina moderskänslor är det inget fel på, det ska du inte tro.

 

[Raderad medlem 19815]

Grattis!!

baby blues brukar vara några dagar efter förlossningen, känner man sig nedstämd längre så ska man vara vaksam och kontakta vården vid behov så att man inte går in i en depression.

 

[Tassetass]

Tack alla för era svar.

Jag har också förstått det som att baby blues eller tredagarsgråten "ska" komma rätt nära förlossningen, men då var jag som sagt snarare hög första veckan efter förlossningen. Det här har kommit senaste två-tre dagarna, framförallt när jag är ensam med henne. Maken är hemma mest jämt, men t.ex. igår kväll var han iväg på möte i runt tre timmar och var hemma vid halv tio. Jag postade den här trådstarten precis innan lillan drog igång med världens storgråt som varade i princip tills maken kom hem. Jag var ett mentalt vrak då, inte för att jag var trött eller utmattad utan... Ja, jag vet inte, jag fixade det bara inte. Gick och la mig, fick sova en del och när jag tog över efter maken framåt småtimmarna var lillan belåten igen och jag kunde till och med sova lite under morgonen (vi låg sked i soffan, hur mysigt som helst).

Jag känner mig egentligen inte nedstämd heller, mellan varven så mår jag utmärkt, sover bra och känner för varje dag hur kroppen återhämtar sig mer och mer. Det är snarare en jäkla bergochdalbana och i skrivande stund, när jag är som vanligt, känns de där dalarna väldigt främmande.

Jag ska prata med BVC på tisdag om jag inte märkt av en brutal förbättring tills dess, alternativt kontakta min gamla BM som jag har stort förtroende för.

Och vad gäller skolan så är jag inte rädd att ändra planerna om jag vill, men får jag klart min uppsats kommer det göra de närmsta åren så himla mycket enklare än om jag skjuter upp den. Det är helt enkelt en plus/minus-kalkyl där plussidan för att göra klart uppsatsen väger över så in i bomben.

 

[Anna-KarinO]

Jättebra att du tar upp det med BVC nu med en gång, låt det inte gå för långt som jag gjorde. Det kan vara något tillfälligt eller något mer allvarligt. Jag satt i månader och trodde att det är så här det är att ha barn, deprimerad, trött och inte alls glad över bebisen.. Som tur va lyckades min bm fånga upp mig.

 

[hljomalind]

Jag känner igen mig. Hade ingen förlossningsdepression, men upplevde också en kontrast mellan den euforiska känslan när barnet precis kommit, och en känsla som mer liknade klaustrofobi som kom en vecka senare. Jag tyckte det var en jobbig fas den där första tiden när det inte gick att göra bäbin nöjd annat än genom mat, och när han ätit tills han kräkts och fortfarande skrek kändes minuterna långa långa, särskilt om jag var ensam hemma (vilket jag faktiskt inte var så jättemycket. Jag hade precis som du en sambo som var mycket hemma). Så småningom upptäckte vi att han blev lugn när vi dansade med honom i bärselen, och jag minns att jag då hade en del riktigt fina stunder med mitt barn och min favoritmusik. Kanske ett tips att prova?
Så snart jag kunde börja leka, busa och kommunicera med barnet och få gensvar i form av leenden och joller kändes det mycket lättare, men fortfarande var det lite av en kamp att hålla barnet på bra humör, och jag längtade efter att han skulle bli äldre. Jag tror att det var först när han var ett halvår som jag inte längre önskade att tiden skulle gå fort framåt, utan kunde börja njuta mer av nuet. Då började han lära sig åla och upptäcka omvärlden på ett helt annat sätt, och det var bara att svepas med i hans nyfikenhet och livsglädje. Sen dess har det mestadeles varit helt fantastiskt att vara förälder, få följa utvecklingen och vara nära denna älskade underbara unge.

Så visst kan det vara en förlossningsdepression du har, och det är bra att vara aktsam på det och prata med folk. Men det behöver inte vara så. Många jag pratat med har upplevt samma sak som mig, att första bäbistiden kan kännas jobbig och "tråkig" (fast man sällan öppet vågar erkänna att man tycker det) och att det blir mycket roligare sen.

 

[Tassetass]

Kan inte påstå att jag märkt av någon dramatisk förbättring sista dagarna så jag ska prata med BVC idag. Min stackars make vet inte vad han ska göra med mig när tårarna bara rinner, tror det är betydligt lindrade när L tjuter än när jag gör det...

 

[Teilani]

Det är jättejobbigt när de är pyttesmå och skriker och man inte fattar varför. Jag blir helt knäpp i huvudet när barnet skriker, kan inte tänka och känner lätt panik. Nu är han två och skriker inte så mycket längre, och om han gör det så vet jag oftast varför. Men hör jag en ledsen bebis på tex tåget så kryper det i hela mig.

Det som hjälpte där i början var min egen lilla teori om vad skrikandet handlar om egentligen... Tänk dig att du är en själ på väg till jorden, du funderar på vad du ska välja för nåt. Kanske en fågel och flyga högt i skyn, eller delfin och simma i havet och sjunga hela dagarna.

Sen fastnar din blick på en broschyr om människan.
"Du blir planetens härskare!" är rubriken, och fortsätter att berätta om hur du är högst upp i matkedjan och har fullkomlig autonomi i allt. Du får en egen flock och de kommer att stödja dig i början av din karriär. Du får både armar och ben att förflytta dig med och kan göra vad du vill med din tid.

Toppen tänker du, det tar jag! Så kommer du fram, du kan varken gå eller peka på grejer du vill ha. Din flock fattar inte ett smack vad du försöker säga och inget fungerar så som det stod i den där glansiga broschyren! Klart man blir besviken och behöver skrika en del...

Så småningom sansar sig den värsta frustrationen, men jag tror ingen av oss helt kommer över att vi blev grundlurade den där gången i tidernas begynnelse.

Hoppas att du får bra hjälp och stöd av vården så du blir dig själv igen. Men det är rätt chockartat att bli förälder, den broschyren är bra glansig den med. Ha tålamod med dig själv! Kram!

 

[Tassetass]

Det är jättejobbigt när de är pyttesmå och skriker och man inte fattar varför. Jag blir helt knäpp i huvudet när barnet skriker, kan inte tänka och känner lätt panik. Nu är han två och skriker inte så mycket längre, och om han gör det så vet jag oftast varför. Men hör jag en ledsen bebis på tex tåget så kryper det i hela mig.

Det som hjälpte där i början var min egen lilla teori om vad skrikandet handlar om egentligen... Tänk dig att du är en själ på väg till jorden, du funderar på vad du ska välja för nåt. Kanske en fågel och flyga högt i skyn, eller delfin och simma i havet och sjunga hela dagarna.

Sen fastnar din blick på en broschyr om människan.
"Du blir planetens härskare!" är rubriken, och fortsätter att berätta om hur du är högst upp i matkedjan och har fullkomlig autonomi i allt. Du får en egen flock och de kommer att stödja dig i början av din karriär. Du får både armar och ben att förflytta dig med och kan göra vad du vill med din tid.

Toppen tänker du, det tar jag! Så kommer du fram, du kan varken gå eller peka på grejer du vill ha. Din flock fattar inte ett smack vad du försöker säga och inget fungerar så som det stod i den där glansiga broschyren! Klart man blir besviken och behöver skrika en del...

Så småningom sansar sig den värsta frustrationen, men jag tror ingen av oss helt kommer över att vi blev grundlurade den där gången i tidernas begynnelse.

Hoppas att du får bra hjälp och stöd av vården så du blir dig själv igen. Men det är rätt chockartat att bli förälder, den broschyren är bra glansig den med. Ha tålamod med dig själv! Kram!

Vilken teori!

Nu har vi varit på BVC och jag grät ögonen ur mig, förstås. Sköterskan lyssnade tålmodigt och kom med bra påminnelser om vilken jättegrej jag faktiskt gått - och går - igenom. En graviditet och förlossning med bäbis som följd är påfrestande, mer för vissa än för andra. Jag gör inte saker halvhjärtat och jag märker hur jag tar på mig ALLT ansvar för ALLAS välmående och det måste jag sluta med. Jag kan bara ansvara för mig själv - och för lillan - jag har inte ansvar för någon mer och jag kan inte förvänta mig att någon annan tar ansvar för mig heller. Jag och maken månar förstås om varandra enormt mycket, och även om vi ibland pekar med hela handen åt varandra (t.ex. idag då maken snudd på sparkade ut mig för att jag skulle komma iväg till skolan och tänka på något annat) så måste vi själva ansvara för att säga vad vi behöver.

Och på tal om skolan... Lyckades idag sätta ord på mina känslor och tankar runt hur det skulle kännas att "misslyckas" med uppsatsen (och med misslyckande menar jag att behöva gå upp med den i augusti istället för i juni). Det skulle kännas som att jag förstört för maken, han är ju föräldraledig för att jag ska kunna plugga och om jag inte lyckas har jag ju sabbat vår plan. Han ser det dock inte alls så, utan han ser det som att vi gör en satsning för att jag ska undvika att behöva ta studieuppehåll och om det visar sig att den uppgiften var oss helt övermäktig så är det ju ingens fel.

Sedan vill han ju vara med sin familj, han vill vara med mig och lillan precis som jag vill vara med honom och lillan. Jag har aldrig sett mig själv som någon man vill gifta sig med och skaffa barn med och jag har aldrig sett mig själv som gift och mamma och jag är liksom rädd att bli "påkommen", att maken ska vakna upp och inse att det där var ju en miss.

Och sen har vi ju det här med att bli förälder väcker en himla massa tankar och känslor runt mina egna föräldrar som båda är döda. Lillan har ingen mormor och morfar vilket gör så jävla ont och även om jag har toppensläktingar (syskon, fastrar m.m.) så är saknaden så brutalt stor just nu.

Usch, finns en massa att bearbeta och fundera över, men som sköterskan på BVC sa så har var sak sin tid. Just nu ska vi ta en dag i taget, känna det som vi känner och ta allt som det kommer. Vi kommer dock fortsätta prata om det här och om det visar sig om en månad eller två att jag fortfarande inte mår bra kommer jag få prata med någon.

Så det känns ändå bättre, på något märkligt sätt.

 

[Miks]

Vilken teori!

Nu har vi varit på BVC och jag grät ögonen ur mig, förstås. Sköterskan lyssnade tålmodigt och kom med bra påminnelser om vilken jättegrej jag faktiskt gått - och går - igenom. En graviditet och förlossning med bäbis som följd är påfrestande, mer för vissa än för andra. Jag gör inte saker halvhjärtat och jag märker hur jag tar på mig ALLT ansvar för ALLAS välmående och det måste jag sluta med. Jag kan bara ansvara för mig själv - och för lillan - jag har inte ansvar för någon mer och jag kan inte förvänta mig att någon annan tar ansvar för mig heller. Jag och maken månar förstås om varandra enormt mycket, och även om vi ibland pekar med hela handen åt varandra (t.ex. idag då maken snudd på sparkade ut mig för att jag skulle komma iväg till skolan och tänka på något annat) så måste vi själva ansvara för att säga vad vi behöver.

Och på tal om skolan... Lyckades idag sätta ord på mina känslor och tankar runt hur det skulle kännas att "misslyckas" med uppsatsen (och med misslyckande menar jag att behöva gå upp med den i augusti istället för i juni). Det skulle kännas som att jag förstört för maken, han är ju föräldraledig för att jag ska kunna plugga och om jag inte lyckas har jag ju sabbat vår plan. Han ser det dock inte alls så, utan han ser det som att vi gör en satsning för att jag ska undvika att behöva ta studieuppehåll och om det visar sig att den uppgiften var oss helt övermäktig så är det ju ingens fel.

Sedan vill han ju vara med sin familj, han vill vara med mig och lillan precis som jag vill vara med honom och lillan. Jag har aldrig sett mig själv som någon man vill gifta sig med och skaffa barn med och jag har aldrig sett mig själv som gift och mamma och jag är liksom rädd att bli "påkommen", att maken ska vakna upp och inse att det där var ju en miss.

Och sen har vi ju det här med att bli förälder väcker en himla massa tankar och känslor runt mina egna föräldrar som båda är döda. Lillan har ingen mormor och morfar vilket gör så jävla ont och även om jag har toppensläktingar (syskon, fastrar m.m.) så är saknaden så brutalt stor just nu.

Usch, finns en massa att bearbeta och fundera över, men som sköterskan på BVC sa så har var sak sin tid. Just nu ska vi ta en dag i taget, känna det som vi känner och ta allt som det kommer. Vi kommer dock fortsätta prata om det här och om det visar sig om en månad eller två att jag fortfarande inte mår bra kommer jag få prata med någon.

Så det känns ändå bättre, på något märkligt sätt.

Vad bra att du upplevde det som att du fick hjälp!

Dock tycker jag att det låter som att du skulle behöva en samtalskontakt redan nu istället för att vänta ett par månader. Så som du beskriver att du mår är vanligt första veckan när hormonkarusellen är igång sen ska man bli stabilare och må bättre. Hade jag varit dig hade jag bett min man fixa en kontakt. Antingen privat eller via primärvården!

All styrka till dig!

Mvh Miks

 

[Tassetass]

Vad bra att du upplevde det som att du fick hjälp!

Dock tycker jag att det låter som att du skulle behöva en samtalskontakt redan nu istället för att vänta ett par månader. Så som du beskriver att du mår är vanligt första veckan när hormonkarusellen är igång sen ska man bli stabilare och må bättre. Hade jag varit dig hade jag bett min man fixa en kontakt. Antingen privat eller via primärvården!

All styrka till dig!

Mvh Miks

Tack du.

Att söka samtalskontakt redan nu är inte uteslutet på något sätt, men jag tror - baserat på den självkännedom jag har och tidigare erfarenheter från (bra) samtalskontakter (och flerårig terapi) - att det är lite för tidigt för att jag ska kunna tillgodogöra mig det (har varit med om det också). Just nu skulle det nog bara bli ytterligare en sak som ska in i ett schema med alldeles för snäva marginaler.

 

[Kilauea]

Jag hoppas verkligen att hormonkarusellen och alla känslor lugnar ner sig för dig snart och du kan njuta av ditt nya liv som mamma.
Dessutom så tycker jag det är oerhört bra att du vågar skriva denna tråd. Även om jag inte är gravid än så uppskattar jag att läsa om både för- och nackdelar med små barn och mående under tiden och efter osv.

 

[YlvaG]

Stort tack för att du berättar. :funkar än? Det är iaf läge för massor av sådana.

Edit: Titta, det gjorde det!