Det hade jag förträngt. Till och med skolpersonal (utan barn
) har försökt läxa upp mig i hur vi ska ha våra morgnar. Det gjorde mig rätt lack. Återkom när du har en unge med väldigt bestämda åsikter, där det låser sig om ungen lackar. Vi gjorde så gott vi kunde, varje morgon, kom inte och läxa upp innan du sett individen i sin trygga miljö, goddammit! 
Detta har ju egentligen inte med tråden att göra, men jag är i grund och botten en sjukt osocial person som inte vill umgås med folk utanför den närmaste familjen. Jag går aldrig på AW och när jag stod i kollektivstall duckade jag alltid alla sociala grejer som pesten (jag har eget stall nu och kommer aldrig vilja gå i närheten av ett kollektivstall igen). Och jag kan ducka det, för det handlar bara om mig.En del föräldrar är faktiskt sköna. Jag har fått nya vänner i form av andra föräldrar. Och hade inte överlevt pandemin med mycket jobb hemma, sambo som jobbade borta månadsvis och ingen släkt i närheten utan lekplatshänget efter förskolan. Men en del är lite väl peppiga kanske. Jag hade en konversation en gång när jag lämnade mitt då 3-4 åriga barn på förskolan om vem som var trevligast i världen. Den avslutades med att jag sa något i stil med ”ja men jag är ju inte heller alltid trevlig, man är inte alltid trevlig bara för att man är mamma”. Pedagogen om ut i hallen och sa att det där var det bästa hon hört på länge. Hon var så otroligt trött på alla ”konstant trevliga och gulliga föräldrar”.
Fast att utbildad personal som arbetar med just ditt barn har åsikter eller tips att komma med känns inte särskilt märkligt, även om det förstås borde framföras professionellt.Det hade jag förträngt. Till och med skolpersonal (utan barn
Det låter ju helt absurt. Så peppiga föräldrar har jag tack och lov sluppit. Men också haft många föräldrar som erbjudit sig att ta med barnet eller nu sist när logistiken körde ihop sig skrev ”ta med en övernattningsväska så löser vi det vid behov” mitt liv sen barn har varit ren och skär logistik med tanke på våra jobb och en tågförsening kan vara förödande
. Har kanske haft tur hade säkert klarat pandemin rätt bra om jag inte haft ett litet barn samtidigt, att bara ha en eller flera andra vuxna som har lite koll på ens tvååring gjorde mycket.Jag har arbetat som förskollärare i 20 år, det var den utbildningen som jag kom in på med mina betyg. Såg mig kanske inte som någon barnperson men under de år som jag arbetat har jag verkligen lärt mig uppskatta att umgås med dessa filurer. Att sitta vid matbordet, i sandlådan eller strosa runt i skogen och lyssna på hur de resonerar och livet är oslagbart!
Två åringar är absolut favoriter, de är så grundade i nuet och kan stanna upp och resonera om en fjäril utan att bry sig om vad som händer i omvärlden. De är intresserade av sin omgivning och har empati för både stort och smått. Jag tycker vi borde lära oss mer av barnen istället för att skynda på dem att bli som oss. Fullkomligt älskar när man bygger äldre boende ihop med förskoleverksamhet
Jag gillar inte lekar, det får dom faktiskt göra självaAldrig velat ha barn. Jag känner mig inte alls hemma bland barn och orkar bara kortare stunder. Att leka lekar är inte kul, så hade nog blivit en väldigt tråkig mamma
. Ja absolut (om det nu var utbildad personal) men sen är ju frågan om just precis det där var något personen skulle lagt sig i på det sättet öht. Barnet kom pigg, hel och ren till skolan med frukost i magen så det var mer tal om detaljstyrning.
I det fallet absolut onödigt!
Detta har också varit lite av en anledning till varför jag inte varit jättesugen på att skaffa barn. När vi var små lekte inte våra föräldrar med oss. Mamma har aldrig gjort det. Pappa är lite barnsligare, och han brukade alltid ta ledigt på loven och åka till simhallen eller ishallen och överlag hitta på grejer, men han satt liksom inte och engagerade sig i våra lekar.Jag gillar inte lekar, det får dom faktiskt göra själva
Ok, jag har ropat skeppohoj nån gång i hängmattan och hängt med som pirat i den båten, men det är inte så ansträngande.
Det får man. Klart när barnen är pyttesmå och typ slår ihjäl sig så fort man vänder ryggen till behöver man ju vara ”där”. Men jag leker nästan aldrig (inomhus) med mitt barn, jag tycker det är tråkigt. Har inte haft några problem att säga och stå fast vid det heller. Är hen uttråkad får hen använda sin fantasi och hitta på något. Barnets pappa är mycket bättre på att leka, tycker nästan han leker för mycket.
Jag leker i princip aldrig med mina barn, men de är (så gott som) alltid välkomna att delta i den aktivitet som jag/pappan håller på med. Vi bor på gård så vi har alltid något på gång. Våra barn deltar när de har lust, och sen leker de själva. Jag känner inte att det är någon begränsning i mitt föräldraskap att jag inte har lust att leka. Min mamma har sagt till mig "Det är inte föräldrars uppgift att leka med barnen, det klarar de mycket bättre själva. Ni bara hämmar dem" Det tycker jag är klokt och håller hårt i.
är det?
