Barnfritt meningsfullt liv

[Glasbubblan]

Jag postade tidigare i vår en tråd "Ni som är lyckligt barnfria". Jag skulle vilja höra andras tankar igen, men med en aning annan vinkel.

Jag konsumerar mycket material på sociala medier på "barnfri - temat", för att bilda mig en tydlig uppfattning av vad jag själv står. Det jag landat i är att jag längtar efter något familjeliknande, är rädd för tomhet och ensamhet i framtiden när mina syskon har barn och barnbarn. Men efter mycket grunnande så vill jag inte skaffa barn på dessa premisser, av rädsla att inte känna meningsfullhet och att känna mig ensam i framtiden. Jag är också rädd för att hamna i en kvinnofälla, där det hade krävts en extraordinär man som verkligen förstår vad det innebär för en kvinna med graviditet och allt vad det innebär och som gör allt för att stötta upp där det annars är lätt hänt att kvinnan tar största lasset, fysisk såväl som mentalt. Och just nu är jag tillsammans med en man som verkligen inte vill eller hade tagit det lasset, därav att jag själv egentligen gått på linjen att inte skaffa barn.

Ändå ser jag par som skaffar bebis, villa, hund och Volvo och avundas en aning, eller så väcker det rädsla om att gå miste om något magiskt. Och sen ser jag par som bor tillsammans i nån lägenhet utan barn och det känns så långt ifrån det liv jag vill leva.. Däremot kan jag inspireras lite av par som lever äventyrliga liv med mer eller mindre ekonomisk frihet, djur, äventyr och resande.

Jag tror att jag har någon form av biologisk längtan efter att skaffa barn, men mitt förnuft säger att det innebär ett alltför stort ansvar, och att det inte känns rätt att söka mening genom att sätta en annan individ till världen. Kontentan är att jag önskar att jag kunde känna mig helt övertygad om att det går att leva ett fantastiskt och meningsfullt liv utan egna barn.


Så hur övertygar jag mig själv tillräckligt mycket om att inte skaffa barn? Jag är oerhört trött på att tvivla, och stressen över att bli äldre blir bara starkare för varje år.

 

[Bonita4]

Jag är relativt säker på att jag aldrig kommer skaffa barn av flera anledningar. Men jag har aldrig heller haft någon stark biologisk barnlängtan vilket ju såklart spelar in.
Jag har också velat mycket men landat i att det i princip enbart beror på att normen fortfarande är så otroligt stark. Om någon hade försökt få en att skaffa häst på samma sätt som folk ibland försöker få en att skaffa barn hade man ju tyckt att hen var helt galen.

Min uppfattning är att upplevelsen om ett meningsfullt liv endast sitter i huvudet och att vi i välbeställda länder upplever en större meningslöshet än andra. Det krävs övning för att uppskatta det man har, att hitta mening i små ting och att vara nöjd.

För mig är ett meningsfullt liv att ha friheten att göra vad jag vill, att ha vänskapsrelationer och familjerelationer (sambo, syskon, syskonbarn, husdjur), att arbeta med något jag trivs bra med men som inte gör mig utbränd. Jag värdesätter att inte behöva vara i hamsterhjulet om jag inte vill. Detta är ju såklart ett oerhört privilegium.

Om jag mot förmodan skulle ångra mig i framtiden finns det många oönskade barn som behöver en trygg vuxen.

Om du hade haft fem vänner som alla bestämt sig att inte skaffa barn, hade det påverkat ditt beslut?

 

[Skojamindoja]

Jag tror på att skapa sig ett liv, oavsett barn eller inte, som man trivs med och som gör en lycklig. Jag är barnfri. Inte helt och hållet självvalt från början, hade jag fått frågan när jag var 20 hade jag nog svarat att någon gång i framtiden kommer jag nog ha barn, för den normen är så fruktansvärt stark. Men jag har heller aldrig känt någon längtan efter barn, jag var helt ointresserad redan som liten och förstod inte alls när mina kompisar pratade om hur många barn de ville ha och vem de skulle gifta sig med när vi gick i förskoleklassen. Jag tyckte mest att det verkade jobbigt redan då. I mitt fall har det nog faktiskt varit "någon gång när jag blir vuxen på riktigt kommer jag skaffa barn". Jag är inte där än, haha.

Nu är jag så pass gammal, och singel, att det kan bli svårt att både hitta en vettig karl och hinna skaffa barn. Att skaffa barn på egen hand vill jag inte. Om jag skulle skaffat barn skulle det verkligen vara med rätt man, och han har inte dykt upp än. Jag har ställt in mig på att jag kommer ha ett liv utan barn. Och då är ju frågan vad man fyller det med istället.

Hur ser ditt liv ut för övrigt? Är du nöjd med jobb, boende, partner? Har du intressen? Intressen du kan utveckla? Nya hobbies att ta upp? Jag har skaffat mitt drömboende själv. Jag har hästarna och ridningen. Någon gång i framtiden skulle jag vilja ha hund. Jag stänger inte dörren för att någon gång träffa kärleken, men jag letar inte och det står inte och faller med om jag gör det för att kunna vara lycklig.

Och syskons barn och eventuella barnbarn kan väl vara en källa till lycka även i ditt liv? Om ni har en nära relation? Jag har en systerson som är snart tre som är fantastiskt rolig. Men jag är samtidigt väldigt glad att det inte är jag som är hans förälder, för nu kan jag ta russinen ur kakan och göra det roliga men slipper allt det jobbiga. Min moster kallar sig dessutom extramormor åt samma pojke eftersom hon p.g.a. funktionsvariation hos sitt eget barn förmodligen aldrig kommer få något biologiskt barnbarn.

 

[kit]

Din sista fråga ”Så hur övertygar jag mig själv tillräckligt mycket om att inte skaffa barn?” får mig att tänka att du kanske ändå vill ha barn?

Med det sagt….

Jag har alltid varit 50/50 till att skaffa barn. Jag trodde länge att jag skulle vara barnfri, har massor av intressen och älskar att vara själv. Det passar liksom inte ihop med (små)barn. Men när jag var 32, insåg jag/kom jag ihåg att jag vill uppleva ”allt” som det innebär att vara människa, känna ”alla” känslor. Och där är barn en stor grej i vad det innebär att vara människa, på ett fysiskt/djuriskt plan liksom. Och känslorna kring barn går inte att uppleva på något annat sätt än att skaffa barn - det finns inget annat som är jämförbart. Så jag har idag barn. Trots noll barnlängtan. Jag tog beslutet utifrån vad jag vill uppleva i det här livet helt enkelt.

Vet inte om det hjälper, men hoppas det kan hjälpa till med nån form av tankeprocess i alla fall.

 

[Glasbubblan]

Jag är relativt säker på att jag aldrig kommer skaffa barn av flera anledningar. Men jag har aldrig heller haft någon stark biologisk barnlängtan vilket ju såklart spelar in.
Jag har också velat mycket men landat i att det i princip enbart beror på att normen fortfarande är så otroligt stark. Om någon hade försökt få en att skaffa häst på samma sätt som folk ibland försöker få en att skaffa barn hade man ju tyckt att hen var helt galen.

Min uppfattning är att upplevelsen om ett meningsfullt liv endast sitter i huvudet och att vi i välbeställda länder upplever en större meningslöshet än andra.

För mig är ett meningsfullt liv att ha friheten att göra vad jag vill, att ha vänskapsrelationer och familjerelationer (sambo, syskon, syskonbarn, husdjur), att arbeta med något jag trivs bra med men som inte gör mig utbränd. Jag värdesätter att inte behöva vara i hamsterhjulet om jag inte vill. Detta är ju såklart ett oerhört privilegium.

Om jag mot förmodan skulle ångra mig i framtiden finns det många oönskade barn som behöver en trygg vuxen.

Om du hade haft fem vänner som alla bestämt sig att inte skaffa barn, hade det påverkat ditt beslut?

Jag tror att du har rätt i ang. normen. Bara i tv-reklam så är ju stereotypen av en lycklig familj pappa, mamma och två barn.
Känns som att man inte växer upp utan, som att man alltid kommer att vara en outlier.

Jag instämmer ju helt med din uppfattning om att det sitter i huvudet. Och liksom dig värderar jag frihet enormt mycket. Det har egentligen alltid varit prio, att ha ekonomiska resurser och mycket egenbestämmande i min vardag. Jag växte upp i en familj med fem syskon där jag var mamma åt min sjuka mamma. Egentligen har jag aldrig visualiserat egna barn, utan det har mer kommit på senare år och att jag tidigare sett det som självklart och något fint att dela med en partner när man väl träffar nån.

Jag har ett antal vänner som inte vill ha barn faktiskt, men något fler med. För bara ett barn år sedan kunde jag inte relatera alls till de "barnfrias" livsstil/livsval och jag tyckte själv att det såg lite tomt ut utifrån sett om jag ska vara ärlig. Samtidigt avundas jag inte det stressiga liv som jag ser de med barn ha. Ändå känns det som det "korrekta", "vuxna" osv. Jag tror att jag själv uppenbarligen är lite fast i dessa trosföreställningar om hur ett bra liv ska se ut.

 

[Bison]

Även om du väljer att skaffa barn är det ingen garanti för att inte bli ensam.
De kommer skaffa sina egna liv, kanske flytta långt bort, skaffa egna familjer osv.

Grunden är att ha ett eget meningsfullt liv med intressen och vänner, ensamheten kan imte stå och falla med ens barn, som du själv skriver, det är helt fel grunder för att skaffa barn och lägger en orimlig press på barnen. Det har ju varit flera trådar bara här på buke om föräldrar som inte släpper taget om sina barn även när de är vuxna.

Även om jag alltid vetat att barn inte är för mig har jag såklart känt av normer och samhällets press.
Blir 41 i år och känner mig helt trygg i mitt beslut.
Trivs jättebra med mitt liv med mina vänner, mina djur och min partner. Det är fyllt av roliga upplevelser och jag älskar min frihet att kunna göra vad jag vill, när jag vill.

 

[Buzzter]

Jag postade tidigare i vår en tråd "Ni som är lyckligt barnfria". Jag skulle vilja höra andras tankar igen, men med en aning annan vinkel.

Jag konsumerar mycket material på sociala medier på "barnfri - temat", för att bilda mig en tydlig uppfattning av vad jag själv står. Det jag landat i är att jag längtar efter något familjeliknande, är rädd för tomhet och ensamhet i framtiden när mina syskon har barn och barnbarn. Men efter mycket grunnande så vill jag inte skaffa barn på dessa premisser, av rädsla att inte känna meningsfullhet och att känna mig ensam i framtiden. Jag är också rädd för att hamna i en kvinnofälla, där det hade krävts en extraordinär man som verkligen förstår vad det innebär för en kvinna med graviditet och allt vad det innebär och som gör allt för att stötta upp där det annars är lätt hänt att kvinnan tar största lasset, fysisk såväl som mentalt. Och just nu är jag tillsammans med en man som verkligen inte vill eller hade tagit det lasset, därav att jag själv egentligen gått på linjen att inte skaffa barn.

Ändå ser jag par som skaffar bebis, villa, hund och Volvo och avundas en aning, eller så väcker det rädsla om att gå miste om något magiskt. Och sen ser jag par som bor tillsammans i nån lägenhet utan barn och det känns så långt ifrån det liv jag vill leva.. Däremot kan jag inspireras lite av par som lever äventyrliga liv med mer eller mindre ekonomisk frihet, djur, äventyr och resande.

Jag tror att jag har någon form av biologisk längtan efter att skaffa barn, men mitt förnuft säger att det innebär ett alltför stort ansvar, och att det inte känns rätt att söka mening genom att sätta en annan individ till världen. Kontentan är att jag önskar att jag kunde känna mig helt övertygad om att det går att leva ett fantastiskt och meningsfullt liv utan egna barn.


Så hur övertygar jag mig själv tillräckligt mycket om att inte skaffa barn? Jag är oerhört trött på att tvivla, och stressen över att bli äldre blir bara starkare för varje år.

Jag får lite funderingar runt dina frågor. Det låter som du trotsallt har en stor barn- och familjelängtan. Menar som jämförelse att jag har alltid mer har drivits av vad jag vill göra, uppleva, bo, hur jag velat leva har aldrig berott på barn, familj eller partner, utan har utgått ifrån mig själv. Jag har relationer som är viktiga för mig men de är inte bara familj utan framförallt vänner och tex en del arbetskamrater.
Jag har en sambo sedan ett antal år, vi har flyttat runt lite, bor i hus, har ett sommarhus, reser mycket, har hund och flera gemensamma intressen.
Känner du att du kan tänka dig att skaffa barn själv? Eller att om det fungerar dåligt med familjelivet som du förutspår med nuvarande man, att separera i framtiden?
Livet är ju inte så förutsägbart alltid, saker händer, relationer går i kras, man får staka nya vägar titt som tätt.
Har man barn blir ju de en del av det livet, menar att det finns inga garantier att något blir som man planerat eller tänkt sig men man kan ha en inriktning vad som ÄR viktigt för en.

 

[Glasbubblan]

Jag tror på att skapa sig ett liv, oavsett barn eller inte, som man trivs med och som gör en lycklig. Jag är barnfri. Inte helt och hållet självvalt från början, hade jag fått frågan när jag var 20 hade jag nog svarat att någon gång i framtiden kommer jag nog ha barn, för den normen är så fruktansvärt stark. Men jag har heller aldrig känt någon längtan efter barn, jag var helt ointresserad redan som liten och förstod inte alls när mina kompisar pratade om hur många barn de ville ha och vem de skulle gifta sig med när vi gick i förskoleklassen. Jag tyckte mest att det verkade jobbigt redan då. I mitt fall har det nog faktiskt varit "någon gång när jag blir vuxen på riktigt kommer jag skaffa barn". Jag är inte där än, haha.

Nu är jag så pass gammal, och singel, att det kan bli svårt att både hitta en vettig karl och hinna skaffa barn. Att skaffa barn på egen hand vill jag inte. Om jag skulle skaffat barn skulle det verkligen vara med rätt man, och han har inte dykt upp än. Jag har ställt in mig på att jag kommer ha ett liv utan barn. Och då är ju frågan vad man fyller det med istället.

Hur ser ditt liv ut för övrigt? Är du nöjd med jobb, boende, partner? Har du intressen? Intressen du kan utveckla? Nya hobbies att ta upp? Jag har skaffat mitt drömboende själv. Jag har hästarna och ridningen. Någon gång i framtiden skulle jag vilja ha hund. Jag stänger inte dörren för att någon gång träffa kärleken, men jag letar inte och det står inte och faller med om jag gör det för att kunna vara lycklig.

Och syskons barn och eventuella barnbarn kan väl vara en källa till lycka även i ditt liv? Om ni har en nära relation? Jag har en systerson som är snart tre som är fantastiskt rolig. Men jag är samtidigt väldigt glad att det inte är jag som är hans förälder, för nu kan jag ta russinen ur kakan och göra det roliga men slipper allt det jobbiga. Min moster kallar sig dessutom extramormor åt samma pojke eftersom hon p.g.a. funktionsvariation hos sitt eget barn förmodligen aldrig kommer få något biologiskt barnbarn.

Så fint att läsa detta! Det låter verkligen som att du har landat och funnit någon form av trygghet i dig själv och i livet. Jag vill också gärna landa i att kunna vara helt tillfreds, även om jag hade varit själv, bott själv osv.

Jag är inte alls nöjd med min nuvarande situation med boende etc. faktiskt. Men det är på god väg att ändras inom kort. Kanske skulle ett och annat kännas bättre då. Jag drömmer också om att skaffa hund och jag försöker just nu ta upp ridningen igen, även om jag redan tenderar att ha ett rätt fullsmockat schema... På tal om detta så har jag lite svårt att förstå hur jag ens hade klarat av barn också ovanpå allt.

Och ang. syskonbarn så har jag ett par fantastiska, men de bor alldeles för långt bort i dagsläget. Jag har tänkt att bara jag så småningom kan bosätta mig närmre, så skulle jag också vara mer tillfreds av att få ha dem mer i mitt liv.

 

[Glasbubblan]

Din sista fråga ”Så hur övertygar jag mig själv tillräckligt mycket om att inte skaffa barn?” får mig att tänka att du kanske ändå vill ha barn?

Med det sagt….

Jag har alltid varit 50/50 till att skaffa barn. Jag trodde länge att jag skulle vara barnfri, har massor av intressen och älskar att vara själv. Det passar liksom inte ihop med (små)barn. Men när jag var 32, insåg jag/kom jag ihåg att jag vill uppleva ”allt” som det innebär att vara människa, känna ”alla” känslor. Och där är barn en stor grej i vad det innebär att vara människa, på ett fysiskt/djuriskt plan liksom. Och känslorna kring barn går inte att uppleva på något annat sätt än att skaffa barn - det finns inget annat som är jämförbart. Så jag har idag barn. Trots noll barnlängtan. Jag tog beslutet utifrån vad jag vill uppleva i det här livet helt enkelt.

Vet inte om det hjälper, men hoppas det kan hjälpa till med nån form av tankeprocess i alla fall.

Tack. Detta med att uppleva allt i livet är också en ambition jag trots allt delar.
Anledningen till min formulering är väl just det, att det finns en barnlängtan, men det hade varit så mycket lättare om jag kunde vara tillfreds med att släppa de tankarna, därav att jag hade velat radera det ut mitt medvetande om jag kunnat. Men detta kan som sagt mycket väl vara påverkat av normer också.

 

[Glasbubblan]

Även om du väljer att skaffa barn är det ingen garanti för att inte bli ensam.
De kommer skaffa sina egna liv, kanske flytta långt bort, skaffa egna familjer osv.

Grunden är att ha ett eget meningsfullt liv med intressen och vänner, ensamheten kan imte stå och falla med ens barn, som du själv skriver, det är helt fel grunder för att skaffa barn och lägger en orimlig press på barnen. Det har ju varit flera trådar bara här på buke om föräldrar som inte släpper taget om sina barn även när de är vuxna.

Även om jag alltid vetat att barn inte är för mig har jag såklart känt av normer och samhällets press.
Blir 41 i år och känner mig helt trygg i mitt beslut.
Trivs jättebra med mitt liv med mina vänner, mina djur och min partner. Det är fyllt av roliga upplevelser och jag älskar min frihet att kunna göra vad jag vill, när jag vill.

100%, instämmer helt och tänker likadant.

 

[Glasbubblan]

Jag får lite funderingar runt dina frågor. Det låter som du trotsallt har en stor barn- och familjelängtan. Menar som jämförelse att jag har alltid mer har drivits av vad jag vill göra, uppleva, bo, hur jag velat leva har aldrig berott på barn, familj eller partner, utan har utgått ifrån mig själv. Jag har relationer som är viktiga för mig men de är inte bara familj utan framförallt vänner och tex en del arbetskamrater.
Jag har en sambo sedan ett antal år, vi har flyttat runt lite, bor i hus, har ett sommarhus, reser mycket, har hund och flera gemensamma intressen.
Känner du att du kan tänka dig att skaffa barn själv? Eller att om det fungerar dåligt med familjelivet som du förutspår med nuvarande man, att separera i framtiden?
Livet är ju inte så förutsägbart alltid, saker händer, relationer går i kras, man får staka nya vägar titt som tätt.
Har man barn blir ju de en del av det livet, menar att det finns inga garantier att något blir som man planerat eller tänkt sig men man kan ha en inriktning vad som ÄR viktigt för en.

Nuvarande man vill absolut inte ha barn, så det vore naivt att säga att jag inte är påverkad av honom. Men jag kan utan tvekan säga att jag aldrig hade kunnat tänka mig att skaffa barn själv, utan jag ser det som en stor del av poängen att ha den önskan tillsammans med någon.
Men jag har helt klart en familjelängtan som är stark. Jag hoppas bara på att jag kan hitta det jag söker utan barn.

 

[Eurydome]

Jag postade tidigare i vår en tråd "Ni som är lyckligt barnfria". Jag skulle vilja höra andras tankar igen, men med en aning annan vinkel.

Jag konsumerar mycket material på sociala medier på "barnfri - temat", för att bilda mig en tydlig uppfattning av vad jag själv står. Det jag landat i är att jag längtar efter något familjeliknande, är rädd för tomhet och ensamhet i framtiden när mina syskon har barn och barnbarn. Men efter mycket grunnande så vill jag inte skaffa barn på dessa premisser, av rädsla att inte känna meningsfullhet och att känna mig ensam i framtiden. Jag är också rädd för att hamna i en kvinnofälla, där det hade krävts en extraordinär man som verkligen förstår vad det innebär för en kvinna med graviditet och allt vad det innebär och som gör allt för att stötta upp där det annars är lätt hänt att kvinnan tar största lasset, fysisk såväl som mentalt. Och just nu är jag tillsammans med en man som verkligen inte vill eller hade tagit det lasset, därav att jag själv egentligen gått på linjen att inte skaffa barn.

Ändå ser jag par som skaffar bebis, villa, hund och Volvo och avundas en aning, eller så väcker det rädsla om att gå miste om något magiskt. Och sen ser jag par som bor tillsammans i nån lägenhet utan barn och det känns så långt ifrån det liv jag vill leva.. Däremot kan jag inspireras lite av par som lever äventyrliga liv med mer eller mindre ekonomisk frihet, djur, äventyr och resande.

Jag tror att jag har någon form av biologisk längtan efter att skaffa barn, men mitt förnuft säger att det innebär ett alltför stort ansvar, och att det inte känns rätt att söka mening genom att sätta en annan individ till världen. Kontentan är att jag önskar att jag kunde känna mig helt övertygad om att det går att leva ett fantastiskt och meningsfullt liv utan egna barn.


Så hur övertygar jag mig själv tillräckligt mycket om att inte skaffa barn? Jag är oerhört trött på att tvivla, och stressen över att bli äldre blir bara starkare för varje år.

Jag tror inte att det går att resonera sig fram till beslutet utifrån logiska skäl (om det inte föreligger alldeles särskilda skäl typ allvarliga hälsoproblem eller liknande). Frågan om att försöka skaffa barn eller låta bli ser jag främst som en fråga av existensiell karaktär.

Känner du en längtan efter barn - möt din längtan!

Längtar du inte efter barn - låt bli.

 

[tanten]

Jag postade tidigare i vår en tråd "Ni som är lyckligt barnfria". Jag skulle vilja höra andras tankar igen, men med en aning annan vinkel.

Jag konsumerar mycket material på sociala medier på "barnfri - temat", för att bilda mig en tydlig uppfattning av vad jag själv står. Det jag landat i är att jag längtar efter något familjeliknande, är rädd för tomhet och ensamhet i framtiden när mina syskon har barn och barnbarn. Men efter mycket grunnande så vill jag inte skaffa barn på dessa premisser, av rädsla att inte känna meningsfullhet och att känna mig ensam i framtiden. Jag är också rädd för att hamna i en kvinnofälla, där det hade krävts en extraordinär man som verkligen förstår vad det innebär för en kvinna med graviditet och allt vad det innebär och som gör allt för att stötta upp där det annars är lätt hänt att kvinnan tar största lasset, fysisk såväl som mentalt. Och just nu är jag tillsammans med en man som verkligen inte vill eller hade tagit det lasset, därav att jag själv egentligen gått på linjen att inte skaffa barn.

Ändå ser jag par som skaffar bebis, villa, hund och Volvo och avundas en aning, eller så väcker det rädsla om att gå miste om något magiskt. Och sen ser jag par som bor tillsammans i nån lägenhet utan barn och det känns så långt ifrån det liv jag vill leva.. Däremot kan jag inspireras lite av par som lever äventyrliga liv med mer eller mindre ekonomisk frihet, djur, äventyr och resande.

Jag tror att jag har någon form av biologisk längtan efter att skaffa barn, men mitt förnuft säger att det innebär ett alltför stort ansvar, och att det inte känns rätt att söka mening genom att sätta en annan individ till världen. Kontentan är att jag önskar att jag kunde känna mig helt övertygad om att det går att leva ett fantastiskt och meningsfullt liv utan egna barn.


Så hur övertygar jag mig själv tillräckligt mycket om att inte skaffa barn? Jag är oerhört trött på att tvivla, och stressen över att bli äldre blir bara starkare för varje år.

Jasg ville inte ha barn. Trodde också att jag skule vara een usel mor.
Men funderade mycket och när läkarna sa att fönstret snart stängdes pg min diabetes (jag var 27) så grubblade jag änn u mer.
Mannen jag levde med sa att det kviittade.
Det blev ett barn ovh jag blev en usel mor.

Barnet däremot är en fantastisk människa och jag får positiva kommentaret från många håll.
Har barnfria personer runt mig och de lever inte så annorlunda än andra.

Det är ändå en kort period av en människas liv man är barnfamilj.

 

[Hermelin]

Varför har du ett så starkt behov av att fatta ett beslut? Kan det inte bara få bli som det blir? Dvs låt bli att skaffa barn så länge du inte vill. Och om du sedan kommer fram till något annat så bestämmer du bara något annat?

Det är klart att det finns någon form av deadline. Men har du inte skaffat barn innan det blir fysiskt omöjligt så är ju det ett beslut i sig.

 

[Glasbubblan]

Varför har du ett så starkt behov av att fatta ett beslut? Kan det inte bara få bli som det blir? Dvs låt bli att skaffa barn så länge du inte vill. Och om du sedan kommer fram till något annat så bestämmer du bara något annat?

Det är klart att det finns någon form av deadline. Men har du inte skaffat barn innan det blir fysiskt omöjligt så är ju det ett beslut i sig.

Relevant fråga. Det handlar om en bakomliggande känsla att tiden går och jag kommer inte kunna få barn för alltid. Närmar mig halvvägs till 40. Hade inte denna stress innan jag fyllde 30 alls. Eller innan jag var i en relation för den delen.

Jag är rädd att ha spenderat hela mitt fertila fönster i "fel relation" när jag väl inte kan få barn längre. Att jag ska ångra mig när jag blir äldre helt enkelt. Men det är en lite befriande tanke att bara släppa velandet och låta livet rulla på.

 

[Rosett]

Relevant fråga. Det handlar om en bakomliggande känsla att tiden går och jag kommer inte kunna få barn för alltid. Närmar mig halvvägs till 40. Hade inte denna stress innan jag fyllde 30 alls. Eller innan jag var i en relation för den delen.

Jag är rädd att ha spenderat hela mitt fertila fönster i "fel relation" när jag väl inte kan få barn längre. Att jag ska ångra mig när jag blir äldre helt enkelt. Men det är en lite befriande tanke att bara släppa velandet och låta livet rulla på.

Är du under 20 är det väl ingen brådska.
Är du över 30 så finns det tid kvar, finns kvinnor som fått barn i 50-årsåldern (men de kanske har fått medicinsk hjälp, iofs).

 

[Exile]

Jag var helt säker på att jag inte ville ha barn redan från när jag själv var liten och det var i början av 30-årsåldern som jag började få gnagande tankar om annat.

Som andra nämnt så är jag rädd för att jag ska ångra mig senare och att missa något som ska vara så stort i livet. När jag föreställer mig ett liv med barn är det i små glimtar. En familjesemester, hjälpa med läxan, leta efter djur i skogen tillsammans. Små lyckliga framtida minnen typ.

Men så ser ju inte livet med barn ut den mesta tiden, och saker kan som sagt hända. En relation kan ta slut av en eller annan anledning, man kan stå där ensam med barn helt plötsligt. Det är heller ingen garanterad bot mot ensamhet senare i livet. Barn kan flytta, man kan ha dålig kontakt, de kan dö, ja det finns tusen anledningar till att man ändå känner sig ensam.

Om jag realistiskt ser till mitt eget liv, min egen vardag. Vad jag tycker om att göra och vad jag drömmer om att göra i framtiden, så är det egentligen ingenting som involverar barn. Till syvende och sist är det upplevelsen jag är rädd för att missa och med tanke på hur att skaffa barn hela tiden matas som "meningen med livet" att man inte vet vad kärlek är innan man har barn osv så tänker jag att det ändå är ganska få förunnat att fatta ett så stort beslut som barnfrihet ändå blir utan att på något sätt känna sig berörd av det.

Jag tror aldrig att jag kommer skaffa barn. Det är inte lämpligt just nu (främst pga medicinska anledningar) och jag blir 39 i år så jag tror inte att jag kommer ha tid om inte annat. Jag vet ju inte, men jag misstänker, att när det väl är "på pappret" att jag är för gammal och det är för sent "på riktigt" - då kommer också den här gnagande känslan att försvinna. Det är att det där beslutet just ligger svävande som gör att det skaver.

 

[starcraft]

Relevant fråga. Det handlar om en bakomliggande känsla att tiden går och jag kommer inte kunna få barn för alltid. Närmar mig halvvägs till 40. Hade inte denna stress innan jag fyllde 30 alls. Eller innan jag var i en relation för den delen.

Jag är rädd att ha spenderat hela mitt fertila fönster i "fel relation" när jag väl inte kan få barn längre. Att jag ska ångra mig när jag blir äldre helt enkelt. Men det är en lite befriande tanke att bara släppa velandet och låta livet rulla på.

Jag var länge övertygad om att jag skulle leva barnfri, men har idag ett barn. Jag resonerade som så i år av dåliga relationer och år som singel att ska jag ha barn vill jag ha hela paketet och om jag inte hittar den som kan ge mig det så får det vara. Min man är fantastisk på så många sätt så då blev det så att vi ger det ett försök ett par år efter att vi träffades. Blir det ett barn - jättekul, blir det inte pga för gammal/infertil osv så kan vi leva ett fantastiskt liv utan barn. Nu blev det barn för oss och vi är jättenöjda. Men hade det inte blivit något barn så hade det varit jättebra det med! Vi hade fyllt livet med våra hobbys, resor, sociala umgängen, spelkvällar osv. Massa kul saker med andra ord. Livet hade varit annorlunda, men jag tror inte det hade varit varken bättre eller sämre utan just annorlunda. Livet med barn har massa glädjeämnen, men det är bitvis galet tufft också. Så de där glimtarna man får se i några instagram-inlägg är ju inte hela livet. Det är så mycket mer på både gott och ont.

 

[Bison]

Relevant fråga. Det handlar om en bakomliggande känsla att tiden går och jag kommer inte kunna få barn för alltid. Närmar mig halvvägs till 40. Hade inte denna stress innan jag fyllde 30 alls. Eller innan jag var i en relation för den delen.

Jag är rädd att ha spenderat hela mitt fertila fönster i "fel relation" när jag väl inte kan få barn längre. Att jag ska ångra mig när jag blir äldre helt enkelt. Men det är en lite befriande tanke att bara släppa velandet och låta livet rulla på.

Hur är din relation med din partner idag?
När jag läser den här tråden för jag känslan att det är den som skaver mer än barnfrågan.

 

[Angel]

Jag har verkligen inga som helst önskemål att bolla ett modernt arbetsliv med barn usch för att aldrig känna att man räcker till och borde lägga mer tid på allt. Ens med en sambo som drog halva lasset så låter det väldigt oattraktivt, även om jag har andra anledningar också. Som det är nu är jag väldigt nöjd med heltidsarbete, djur och ett par fritidsintressen som gett många vänner och bekanta. Skulle kunna tänkt mig barn om det var så att det gick att kombinera med att vara hemma på heltid och jobba med någonting när jag kände för det/hade tid men det är inte riktigt ett ekonomiskt hållbart alternativ.