Barnfritt meningsfullt liv

[Sel]

Jag har aldrig varit en person som vill ha en stor, nära vänkrets eller tyckt det varit väldigt viktigt med social närhet. Jag har alltid haft "itchy feet" och flyttat, hattat mellan jobb och grejat... men nu, äntligen, har jag hittat en plats där jag trivs. Fjorton år har jag bott i den är byn och det är nästan lika länge som jag bodde i mitt familjehem innan jag började leta.
Jag tänker att det kan finnas mycket som gör att vi söker någonting som är svårt att sätta fingret på respektive landar och trivs. Det kan vara rätt partner, rätt hus, rätt land, rätt kultur, rätt husdjur... eller för all del en kärnfamilj, men jag tror att man kan hitta och leva ett mycket fullt liv utan flera av de här bitarna, man måste bara hitta det som är rätt för en själv. Det allmänna rådet är oftast "familj och slå dig ned", men det Kan vara något helt annat man egentligen letar efter.
Jag har aldrig velat ha och saknar absolut inte barn, inte partner heller. Jag är så glad att jag inte har endera!

Först och främst bör du kanske kika lite närmare på din relation och livssituation idag. Det kanske inte är barn du saknar utan någonting annat berikande?

 

[manda]

Fast hur länge till kan man tala om normer att skaffa barn? Inte längre alls om du frågar den yngre generationen.

Här på Buke är det ju mer norm att inte gilla barn överhuvudtaget.

Det är lätt att tro att en norm innebär att det är något majoriteten gör//har/besitter/uttrycker. Men se tex på neurodivergens, där det är högst sannolikt att neurotypiska hjärnor faktiskt är i minoritet globalt sett. Normer handlar mindre om förekomst och vanlighet än vi tror och mer om vad de med makt/bestämmande positioner anser bör vara.

Att barn och familjebildning är en norm och att barnfrihet dominerar (om det nu i någon krets skulle göra det, tillåt mig tveka) är alltså inte ömsesidigt uteslutande påståenden. Normer handlar lika mycket om vad som anses ”rätt”, bra och accepterat som om vad som är vanligt.

 

[dobbis]

Jag tycker ärligt talat att inlägg som dessa är rejält oförskämda. TS säger att hon inte vill ha barn. Men längtar efter familj. Och direkt ska massor (inte endast er jag har citerat, det var lite för många) tala om att jooooo du vill ju ha barn.

Det kan lika gärna vara så att TS känner sig ensam i relationen som TS har, eller att TS önskar bättre relation till sin familj eller vadsom.

Att komma in och verkligen säga "Men du vill ju ha barn" är oförskämt till tusen, tycker jag. Vi lever redan i en värld där det är norm att skaffa barn, där man, framförallt som kvinna, verkligen behöver kämpa för sin övertygelse. Där ett beslut om att inte skaffa barn ofta handlar om många års funderande fram och tillbaka.

Jag är lyckligt barnfri. Och jag har tvivlat många gånger, framförallt, av någon outgrundlig anledning, när jag har varit en dålig relation. När man pga av den relationen har känt sig ensam. Man letar efter tillhörighet på något sätt, och ett barn öppnar många dörrar där. Och man blir mer accepterad av samhället i stort som förälder än som barnfri.

Att man tvivlar och verkligen grubblar igenom ett sånthär beslut betyder inte att man automatiskt vill ha barn. Det betyder bara att man inser att beslutet har en tidsram att förhålla sig till och att man vill vara helt säker. I slutet kan man såklart komma ut på vilken sida som helst - men det är inte hjälpsamt med "klart du ska ha barn". Framförallt i en tråd där TS bett om tips från barnfria specifikt.

Förra tråden blev likadan. Det är så trisst. Hela samhället propagerar att vi ska skaffa barn. Räcker inte det?

Det som jag anser är ännu värre är att det är andra kvinnor som skriver det.

 

[Glasbubblan]

Jag håller med om att det som verkar skava i första hand är relationen? Jag är också mycket mer benägen att se allt negativt och fundera (läs: övertänka) en massa om det är något som skaver. Och då menar jag inte bara det här med barn, utan mer ifrågasätta alla val jag någonsin gjort för att det gnisslar med en kollega på jobbet, typ. Och det känns inte som att din partner riktigt är en partner på det sättet man skulle önska utifrån det som kommer fram i dina inlägg...?

Nja. Det är bättre än nånsin, jag får höra hur älskad jag är varje dag, men det är något som inte känns helt rätt. Men jag kan inte sätta fingret på vad, för jag tror att det som i början var enorma krockar har mattats av med tiden, och kanske accepterats. Har gått igenom så otroligt mycket i detta inte ens fyra år långa förhållande(känns mycket längre. Som en livstid). Mycket som gör ont när jag påminns.

 

[SiZo]

Om man lägger in en tråd där man behöver hjälp att övertygas om att inte skaffa barn får man nog ta att folk tolkar det olika utan att andra användare ska tala om för de som inte tolkat som dem att de är oförskämda och skriver fel. Blir ju jättemärkligt att andra har tolkningsföreträde och det är väl exakt det som diskuterats i flera trådar angående banning…

Tips till ts från coachen: du vet oavsett aldrig hur livet blir men skaffa en schysst partner som inte vill ha barn och en hund. Problem solved.

Det är skillnad på att potentiellt ge tips på fördelar med barn, att tala om varför man själv valde barn, att man själv är lycklig med barn osv och att säga att "Du vill ju ha barn". Skillnaden är jättestor.

 

[SiZo]

Det som jag anser är ännu värre är att det är andra kvinnor som skriver det.

Mja. Min erfarenhet är att det är kvinnor som är värst i sånt här. Säger man till en man att man inte vill ha barn så är det mest ryck på axlarna reaktion. Medans av en kvinna så kan man få höra både det ena och det andra. Jag kan inte ens räkna till hur många gånger kvinnor har börjat förolämpa mig efter att jag har sagt att jag inte vill ha barn. Riktigt riktigt grova förolämpningar kan komma, precis som kommentarer som "Du kommer ändra dig" "När du hittar rätt man..." "Varför ens leva om man inte ska skaffa barn"....

Jag kan inte ens nämna allt jag har fått höra i den här tråden, för jag har inte tid att skriva ner allt. Men varenda grejj kommer uteslutande från kvinnor.

 

[Skojamindoja]

Nja. Det är bättre än nånsin, jag får höra hur älskad jag är varje dag, men det är något som inte känns helt rätt. Men jag kan inte sätta fingret på vad, för jag tror att det som i början var enorma krockar har mattats av med tiden, och kanske accepterats. Har gått igenom så otroligt mycket i detta inte ens fyra år långa förhållande(känns mycket längre. Som en livstid). Mycket som gör ont när jag påminns.

Jag tänker lite så här. Är det något i livet som skaver, så har det underlättat för mig att faktiskt för mig själv bena ut vad det egentligen är som skaver. För några år sen var jag väldigt ledsen för att jag inte har någon kärleksrelation. Inte nödvändigtvis p.g.a. barn och familj, men det är lite samma tänk, för det var liksom lite att alla andra klarar av att skaffa något som jag tydligen inte klarar av att skaffa. Jag har känt så två gånger framför allt i mitt liv, en gång för tio år sen när min arbetssituation var helt åt pepparn och min ekonomi kraschade p.g.a. det och sen en gång för kanske tre-fyra år sen.

Första gången var det ju egentligen att jag hade otur på jobbfronten och att det strulade med ekonomin som var problemet och hindrade mig från att bli "vuxen på riktigt". När jag fick ett nytt jobb och allt det ordnade till sig släppte den känslan. Andra gången var det mer diffust eftersom det egentligen inte utlöstes av någon yttre faktor. Men när jag benade i det så kom jag fram till att det trots allt ändå var att jag kände att jag stod och stampade på samma ställe för att det är mycket lättare att köpa hus och så om man är två. Det var då jag bestämde mig för att det ska förbaske mig gå ändå, och jag köpte hus själv.

Mitt råd till dig är att sätta dig ner och för dig själv bena ut vad det är som skaver. Kanske identifierar du något som är det som det primära skavet och som du kan göra något åt. Eller så landar du i att du kanske vill ha barn ändå, och då får du ta det därifrån. Men att identifiera vad det är som känns skavigt och fel är aldrig dumt.

 

[SiZo]

Nja. Det är bättre än nånsin, jag får höra hur älskad jag är varje dag, men det är något som inte känns helt rätt. Men jag kan inte sätta fingret på vad, för jag tror att det som i början var enorma krockar har mattats av med tiden, och kanske accepterats. Har gått igenom så otroligt mycket i detta inte ens fyra år långa förhållande(känns mycket längre. Som en livstid). Mycket som gör ont när jag påminns.

Men är det så att mannen inte vill ha barn? Är det därför du känner såhär?

Jag tycker verkligen att det är superviktigt att man får göra som man vill i barnfrågan. Oavsett om det innebär att skaffa barn eller att inte göra det. Det är ett högst personligt val som man måste få göra själv. Annars tror jag inte att man kommer må speciellt bra.

Kan terapi för att reda ut livet i stort vara en väg att gå kanske?

 

[sthu]

För att återgå till tråden.

Det trista svaret är att ingen annan kan bestämma eller övertyga om barn eller inte. Det är bara du som kan välja. Folk kommer försöka påverka åt ena eller andra hållet, men det bästa är att försöka vara obrydd.

Skitsvårt men tyvärr.. Jag tror det är enda sättet.

 

[LenaH]

Nu har jag raderat 68 inlägg.
Jag kan säkert ha raderat något klokt inlägg av misstag men hoppas att ingen ligger sömnlös över detta.

Ni som upptäcker att era inlägg är raderade kan väl ta en funderare på om ni behöver skriva i just den här tråden mer.

/mod

 

[Bison]

@Glasbubblan som flera nämnt innan så finns det ju också flera möjligheter att bygga starka familjeband med syskons och vänners barn.

Min yngsta kusin skulle rent åldersmässigt vara min dotter. När hon var barn var vår kontakt ytterst sporadisk även om vi bodde nära varandra, mitt sociala fönster är inte så stort, med barn inkluderat är det minimalt.

Men så blev hon tonåring och vi började kunna ha samtal som var givande för båda, kontakten utvecklades och nu några år senare är vi jättenära varandra. Hon är den lillasyster jag aldrig haft och jag är antingen en trygg vuxen eller en rolig kompis beroende på situation.
Det var något jag absolut inte såg komma men också något jag är väldigt glad och tacksam för.

 

[Sassy]

@Glasbubblan som flera nämnt innan så finns det ju också flera möjligheter att bygga starka familjeband med syskons och vänners barn.

Min yngsta kusin skulle rent åldersmässigt vara min dotter. När hon var barn var vår kontakt ytterst sporadisk även om vi bodde nära varandra, mitt sociala fönster är inte så stort, med barn inkluderat är det minimalt.

Men så blev hon tonåring och vi började kunna ha samtal som var givande för båda, kontakten utvecklades och nu några år senare är vi jättenära varandra. Hon är den lillasyster jag aldrig haft och jag är antingen en trygg vuxen eller en rolig kompis beroende på situation.
Det var något jag absolut inte såg komma men också något jag är väldigt glad och tacksam för.

Jag har också rollen som "annan vuxen" i flera yngre människor liv. Uppskattar det väldigt mycket, och de av mina vänner som har lite yngre barn har uttalat sagt att de gärna ser att jag har en "egen relation" till deras barn för att en vuxen kvinna som dessutom valt en annan livsväg än den mest vanliga har mycket värde.

Jag har lovat att finnas där, på villkoret att de respekterar att det kan komma tillfällen då jag inte vidarebefordrar saker som ungen sagt till mig i förtroende även om det är "stora grejer" som en förälder kanske tycker att man ska skvallra om.

 

[Skojamindoja]

@Glasbubblan som flera nämnt innan så finns det ju också flera möjligheter att bygga starka familjeband med syskons och vänners barn.

Min yngsta kusin skulle rent åldersmässigt vara min dotter. När hon var barn var vår kontakt ytterst sporadisk även om vi bodde nära varandra, mitt sociala fönster är inte så stort, med barn inkluderat är det minimalt.

Men så blev hon tonåring och vi började kunna ha samtal som var givande för båda, kontakten utvecklades och nu några år senare är vi jättenära varandra. Hon är den lillasyster jag aldrig haft och jag är antingen en trygg vuxen eller en rolig kompis beroende på situation.
Det var något jag absolut inte såg komma men också något jag är väldigt glad och tacksam för.

Samma här. Jag har också en, idag tonårig, kusin som jag hade kunnat vara (en förvisso väldigt ung) mamma åt. Vi är väldigt lika. Vi har alltid stått varandra nära, och ännu mer nu när hon är större. Hon är barnet jag aldrig fick, jag hade nog faktiskt aldrig fått ett eget barn som hade varit så lik mig som hon.

 

[Glasbubblan]

Men är det så att mannen inte vill ha barn? Är det därför du känner såhär?

Jag tycker verkligen att det är superviktigt att man får göra som man vill i barnfrågan. Oavsett om det innebär att skaffa barn eller att inte göra det. Det är ett högst personligt val som man måste få göra själv. Annars tror jag inte att man kommer må speciellt bra.

Kan terapi för att reda ut livet i stort vara en väg att gå kanske?

Nja, det är ju 100% han som sagt att han inte vill ha barn två år in i förhållandet, efter att ha varit lite tveksam, men där jag sagt från början att jag ville ha barn nån gång. Jag gjorde t.o.m. slut förra sommaren då jag kände att jag inte kunde avstå barn, nån gång i livet. Han skulle fundera en vecka eller så på om han ändå kunde tänka sig barn, men jag märkte att han snarare förberedde sig för att avsluta, varav jag började fundera på om jag tagit fel beslut och att jag trots allt älskar och alltid älskat frihet. Jag är en person som vänder och vrider på saker mycket. Det ingår även i mitt jobb. Men jag vänder och vrider tills jag inte vet var jag har mig själv längre.

Jag tänker att jag romantiserar mycket och ser min brors orimligt lyckliga familj t.ex. Men jag och min kille har ju planerat en fin framtid med djur och hus och väldigt mycket av det jag längtar efter också. Jag vet inte om det är värt att offra våra planer och honom för ett liv med nån annan med barn. Jag tror att jag skulle kunna vara lycklig med båda. Men jag vill inte leva resten av mitt liv såhär, att varje dag fundera på om jag missar något. Jag känner att vardagen är monoton och jag hatar att vakna ensam(vi är dessutom särbos). Jag brukade älska lugnet och jag behöver det samtidigt. Men det skrämmer mig att tänka att vara 40+ utan någon riktigt egen familj/sammanhang. Bara en sak som att fixa och äta frukost tillsammans, såsom jag gjort under hela min uppväxt med fem syskon och alltid nått som händer hemma. Jag är oerhört familjekär som person. Jag försöker att föreställa mig ett alternativ bara, som jag skulle vara lycklig med. Som att bo närmare min brors familj/fler syskon. Jag tror att jag saknar meningsfullhet i vardagen såsom det är nu. Jag har ett jobb med mycket frihet och som ändå är i rätt riktning till att få göra något jag känner är meningsfullt. Ändå känner jag just nu bara att inget jag gör är meningsfullt. Jag är inte deprimerad. Bara less på detta livet, då jag är säker på att det finns mer än detta...

 

[monster1]

Nja, det är ju 100% han som sagt att han inte vill ha barn två år in i förhållandet, efter att ha varit lite tveksam, men där jag sagt från början att jag ville ha barn nån gång. Jag gjorde t.o.m. slut förra sommaren då jag kände att jag inte kunde avstå barn, nån gång i livet. Han skulle fundera en vecka eller så på om han ändå kunde tänka sig barn, men jag märkte att han snarare förberedde sig för att avsluta, varav jag började fundera på om jag tagit fel beslut och att jag trots allt älskar och alltid älskat frihet. Jag är en person som vänder och vrider på saker mycket. Det ingår även i mitt jobb. Men jag vänder och vrider tills jag inte vet var jag har mig själv längre.

Jag tänker att jag romantiserar mycket och ser min brors orimligt lyckliga familj t.ex. Men jag och min kille har ju planerat en fin framtid med djur och hus och väldigt mycket av det jag längtar efter också. Jag vet inte om det är värt att offra våra planer och honom för ett liv med nån annan med barn. Jag tror att jag skulle kunna vara lycklig med båda. Men jag vill inte leva resten av mitt liv såhär, att varje dag fundera på om jag missar något. Jag känner att vardagen är monoton och jag hatar att vakna ensam(vi är dessutom särbos). Jag brukade älska lugnet och jag behöver det samtidigt. Men det skrämmer mig att tänka att vara 40+ utan någon riktigt egen familj/sammanhang. Bara en sak som att fixa och äta frukost tillsammans, såsom jag gjort under hela min uppväxt med fem syskon och alltid nått som händer hemma. Jag är oerhört familjekär som person. Jag försöker att föreställa mig ett alternativ bara, som jag skulle vara lycklig med. Som att bo närmare min brors familj/fler syskon. Jag tror att jag saknar meningsfullhet i vardagen såsom det är nu. Jag har ett jobb med mycket frihet och som ändå är i rätt riktning till att få göra något jag känner är meningsfullt. Ändå känner jag just nu bara att inget jag gör är meningsfullt. Jag är inte deprimerad. Bara less på detta livet, då jag är säker på att det finns mer än detta...

Jag tänker så här. Om relationen skulle ta slut om 5 år hur skulle du känna då? Skulle du tycka att det var värt det eller ångra att du inte skaffade barn utan prioriterade den här mannen?

 

[Skojamindoja]

Nja, det är ju 100% han som sagt att han inte vill ha barn två år in i förhållandet, efter att ha varit lite tveksam, men där jag sagt från början att jag ville ha barn nån gång. Jag gjorde t.o.m. slut förra sommaren då jag kände att jag inte kunde avstå barn, nån gång i livet. Han skulle fundera en vecka eller så på om han ändå kunde tänka sig barn, men jag märkte att han snarare förberedde sig för att avsluta, varav jag började fundera på om jag tagit fel beslut och att jag trots allt älskar och alltid älskat frihet. Jag är en person som vänder och vrider på saker mycket. Det ingår även i mitt jobb. Men jag vänder och vrider tills jag inte vet var jag har mig själv längre.

Jag tänker att jag romantiserar mycket och ser min brors orimligt lyckliga familj t.ex. Men jag och min kille har ju planerat en fin framtid med djur och hus och väldigt mycket av det jag längtar efter också. Jag vet inte om det är värt att offra våra planer och honom för ett liv med nån annan med barn. Jag tror att jag skulle kunna vara lycklig med båda. Men jag vill inte leva resten av mitt liv såhär, att varje dag fundera på om jag missar något. Jag känner att vardagen är monoton och jag hatar att vakna ensam(vi är dessutom särbos). Jag brukade älska lugnet och jag behöver det samtidigt. Men det skrämmer mig att tänka att vara 40+ utan någon riktigt egen familj/sammanhang. Bara en sak som att fixa och äta frukost tillsammans, såsom jag gjort under hela min uppväxt med fem syskon och alltid nått som händer hemma. Jag är oerhört familjekär som person. Jag försöker att föreställa mig ett alternativ bara, som jag skulle vara lycklig med. Som att bo närmare min brors familj/fler syskon. Jag tror att jag saknar meningsfullhet i vardagen såsom det är nu. Jag har ett jobb med mycket frihet och som ändå är i rätt riktning till att få göra något jag känner är meningsfullt. Ändå känner jag just nu bara att inget jag gör är meningsfullt. Jag är inte deprimerad. Bara less på detta livet, då jag är säker på att det finns mer än detta...

Du kanske redan har svarat på detta tidigare och i så fall ber jag om ursäkt, men det är så mycket inlägg som försvann också. Men bor du nära din familj? Skulle det vara ett alternativ att bo närmare dem? Har ni en bra relation?

Jag är ju ensamstående. På ett sätt är jag en väldigt introvert person, och avskyr egentligen socialt påtvingat umgänge (som kollegor och liknande). Men det gäller ju inte den närmaste familjen. Nu har jag tur och har haft familjen nära, föräldrarna bor två kilometer från mig, tre kilometer åt andra hållet har mormor funnits, en bror bor kvar hemma och mina andra två syskon bor inom ett par mils radie. Jag träffar mina föräldrar och min hemmaboende lillebror varje dag. Jag hatar att äta själv, så jag äter med dem.

Och jag tänker att det kanske inte ens behöver vara ursprungsfamiljen, någon annan kanske hittar de banden med en vän?

Men jag håller också med föregående talare om att du kanske ska rannsaka dig själv i förhållande till din partner, hur skulle du känna om ni har gjort slut om fem år?

 

[Glasbubblan]

Du kanske redan har svarat på detta tidigare och i så fall ber jag om ursäkt, men det är så mycket inlägg som försvann också. Men bor du nära din familj? Skulle det vara ett alternativ att bo närmare dem? Har ni en bra relation?

Jag är ju ensamstående. På ett sätt är jag en väldigt introvert person, och avskyr egentligen socialt påtvingat umgänge (som kollegor och liknande). Men det gäller ju inte den närmaste familjen. Nu har jag tur och har haft familjen nära, föräldrarna bor två kilometer från mig, tre kilometer åt andra hållet har mormor funnits, en bror bor kvar hemma och mina andra två syskon bor inom ett par mils radie. Jag träffar mina föräldrar och min hemmaboende lillebror varje dag. Jag hatar att äta själv, så jag äter med dem.

Och jag tänker att det kanske inte ens behöver vara ursprungsfamiljen, någon annan kanske hittar de banden med en vän?

Men jag håller också med föregående talare om att du kanske ska rannsaka dig själv i förhållande till din partner, hur skulle du känna om ni har gjort slut om fem år?

Nej, de bor alla minst fem timmar bort. Vi har en bra relation och min ambition är att flytta närmre. Dock är jag rädd att offra min karriär för det.

Jag är också rätt introvert och instämmer med socialt påtvingade situationer. Men det är väl det som gör att jag vill skapa en situation där jag har närhet till de jag inte känner den där påtvingade känslan med. Jag kommer nog aldrig ens ha det till vänner känner jag, då jag aldrig haft samma känsla med nån vän såsom den jag har till min familj.

Jag hade känt att jag offrat viktiga år av mitt liv till nån som hållit mig tillbaka en del tror jag. Men jag är en person som tenderat att inte ångra mig, utan ser det mesta som utveckling. Men just nu väntar jag på att han ska få sålt lägenhet så att vi kan flytta ihop och se om det känns bättre då.
Men ang. barn så har jag tidigare tänkt att jag skulle ångra mig djupt om det inte höll och jag inte längre är fertil. Om fem år hade jag fortfarande kunnat skaffa barn, även om det blir mindre optimalt med åren.

 

[monster1]

Nej, de bor alla minst fem timmar bort. Vi har en bra relation och min ambition är att flytta närmre. Dock är jag rädd att offra min karriär för det.

Jag är också rätt introvert och instämmer med socialt påtvingade situationer. Men det är väl det som gör att jag vill skapa en situation där jag har närhet till de jag inte känner den där påtvingade känslan med. Jag kommer nog aldrig ens ha det till vänner känner jag, då jag aldrig haft samma känsla med nån vän såsom den jag har till min familj.

Jag hade känt att jag offrat viktiga år av mitt liv till nån som hållit mig tillbaka en del tror jag. Men jag är en person som tenderat att inte ångra mig, utan ser det mesta som utveckling. Men just nu väntar jag på att han ska få sålt lägenhet så att vi kan flytta ihop och se om det känns bättre då.
Men ang. barn så har jag tidigare tänkt att jag skulle ångra mig djupt om det inte höll och jag inte längre är fertil. Om fem år hade jag fortfarande kunnat skaffa barn, även om det blir mindre optimalt med åren.

Men om relationen inte är bra nu och ni vill olika saker (du vill ha familj - han vill inte), så tänker jag att det kanske är värt att titta på andra alternativ så att säga. Offra inte dina egna behov på "det kanske blir bättre", generellt sett skulle jag säga det det du ser är det du får.

 

[Dentaku]

Jag är lyckligt barnfri. Jag har aldrig varit den barnkära eller barnlängtande typen, men var ändå fast i normen så pass att jag såg framför mig en tillvaro med barn. I det förhållande jag var i då var det dessutom mer eller mindre otänkbart att inte skaffa barn. Men någon längtan kände jag som sagt inte, snarare oro pga mitt mående.

Nu ändrades livet rätt radikalt på flera plan. Nytt förhållande med någon som inte tyckte barn var lika viktigt och framför allt bekräftelse på att oron jag känt var befogad. Att bli förälder skulle bli extremt tungt för mig och ingen medicin i världen skulle ändra på det. Risken var överhängande att jag inte skulle bli en bra eller ens hyfsad förälder, och jag har erfarenhet av att ha en förälder som inte kan ta sin föräldraroll pga att hen inte mår bra. Jag ville inte hamna där.

Beslutet att inte skaffa barn innebar dock ingen sorg och i efterhand var det helt rätt även om inte hälsan hade varit rätt avgörande just då. För husdjur spelar det ingen roll om matte ligger som en trasa i sängen en vecka så länge husse tar hand om dem. Och när jag mår bra kan jag ägna mig helt åt mig själv och min bättre hälft; förutom djur innebär det att resa, äta och dricka gott eller bara vila sig i form.

Är jag inte rädd för att sitta ensam på åldershemmet? Lite. Men inte lika rädd som jag skulle vara för att sitta och vänta, dag ut och dag in, på barn som kom pliktskyldigast ett par gånger om året. Eller som inte kom alls.

 

[Otherside]

En väninna till mig ville ha barn. Han ville inte. Hon valde hans önskan framför sin egen. Några år in i förhållandet lämnade han henne för en annan kvinna ... och de fick barn ihop. För min väninna var det för sent. Jag vet inte hur bitter hon var över detta, om alls, men det var ledsamt hur hon avstod för hans skull. Med facit i hand hade hon nog lämnat.

Sen: Barn är inte barn särskilt länge. Bebisar är bebisar en extremt kort tid! Jag fick min vid 43 - hon är 25 nu och reser runt i världen, har inte bott i Sverige på flera år, hon tar mig med ibland - jag har fått uppleva äventyr och underbara platser med henne som jag aldrig gjort på egen hand. Min man är inte intresserad av resor. Förutom att hon är den underbaraste personen jag vet, har hon dessutom berikat och utvecklat mitt liv enormt - via sitt eget liv. På alla tänkbara sätt.

Jag upplevde aldrig att jag hindrades av att ha barn. Som jag skrev så är jag mer bunden av min gamla katt som inte går att lämna bort. Jag är också en introvert person men det har inte påverkat mitt föräldraskap eller mitt liv med henne. Jag kan inte föreställa mig ett liv där jag valt bort henne.

Men - barn/inte barn är ett så otroligt personligt val att man definitivt inte kan pusha åt nåt håll med råd. Jag skulle heller aldrig råda någon att skaffa hund heller, snarare tvärtom, informera om allt vad hundägande faktiskt innebär. (Personligen var jag mer bunden av hunden än dottern, men självklart är det en haltande jämföreslse...)

Möjligtvis tänker jag att man inte ska låta rädsla styra ens val. Oavsett vilket val man räds inför. "Frihet" 'är också ett ord som kan tolkas åt alla möjliga håll. Frihet till eller frihet från? "Freedom´s just another word for nothing left to lose" - var det Janis Joplin som sjöng den? Det kan man ju också tolka som man vill, som sagt. Själv kommer jag t.ex. inte att skaffa katt igen sedan den här gått bort, hur mycket jag än älskar katter. Jag vill ha frihet som inte går ihop med katt. Men jag upplevde aldrig ofrihet med dottern.

Så ... @Glasbubblan , du får nog göra lite soul searching (det gör du ju redan...) och komma fram till vad som styr dig i ditt val. Du behöver ju inte bestämma dig imorgon, men ändå. Både vad gäller ditt förhållande och tanken på att få barn.