Beach 2016 II

[WS6]

Tjing från mig, jag lever - om än i ett mer eller mindre svart hål av uppgivenhet.
I oktober förra året dundrade jag ned för en trappa hos en brukare och åkte på en rejäl stukning av foten (läkarna trodde först att den var bruten), det tog mig nästan två månader att komma på benen igen efter det - ingen träning alls under den tiden, i början på december började jag få ont i ryggen (lång historik av diskbråck och annat sattyg) och runt nyår hade jag så ont att jag inte kunde sitta upp i mer än 2min. Det var konstant sängläge trots starka smärtstillande. I januari gjordes en MR som konstaterade ett stort, nytt, diskbråck. Fick slåss för att komma från VC-läkaren till en ortoped efter beskedet, då VC-läkaren ansåg att det inte var någon nervpåverkan. Väl hos ortopeden så konstaterade han direkt att det behövde opereras, blev uppsatt på akutlista och den 15mars blev jag opererad. (under denna tid var alla form av träning helt utesluten trots morfin och starka nervsmärtstillande. Med hjälp av en medicinsk korsett så lyckades jag ta mig ut på kortare promenader med hunden dock.)
Efter operationen följde jag stenhårt läkarnas och sjukgymnasten order, fick en infektion i operationssåret som förlängde läkningstiden med ett par veckor men 5v efter operationen fick jag klartecken att försiktigt börja simma. Så jag gick till simhallen, simmade 15min i samma takt som de långsammaste pensionärerna i bassängen. Och redan när jag klev upp kände jag att något var fel på riktigt.
Morgonen efter hade jag sådana smärtor att jag inte tog mig ur sängen, på riktigt. Sambon jobbade dygn så jag insåg ju att jag var tvungen att komma ur sängen för att ge hunden mat och rasta honom. Jag ålade mig längs golvet och ut på uteplatsen där han fick pinka och det tog mig 40min att ta mig från sovrummet till köket (8m) med kryckor och tårarna forsandes. Fruktansvärda nervsmärtor i höger ben.
Blev skjutsad till akuten där de konstaterade att det inte var något fel. Får komma till min opererande ortoped tre veckor senare (tre veckor av fruktansvärda smärtor, fullkomligt svimfärdig av smärta vid minsta rörelse). Han gissade på att något gått sönder och i slutet på maj fick jag en ny tid för MR. Som visade att det opererade diskbråcket gått sönder på ett massivt sätt igen. Skitkul. Han sa att chansen att det går tillbaka av sig självt är 10%, och om det inte gör det så blir det en steloperation - och eftersom jag har två till aktiva diskbråck i lederna ovanför så handlar det om att steloperera 3 leder i ryggen. Mitt operationssår för ett diskbråck är 15cm långt, så tanken på att ta tre är liksom.. skrämmande.
Fick nya smärtstillande, knallorangea mirakelpiller, och plötsligt kunde jag ställa undan kryckorna. Vi beslutade gemensamt vid ett återbesök i början på juni att avvakta över sommaren, ge ryggen en chans med bra smärtlindring och sjukgymnastik. Det har gått kanon! Fram till midsommar ungefär, där blev jag förkyld. Efter två veckor hade det fortfarade inte blivit bättre, tvärt om. Besök på VC visade på 39graders feber (trots febernedsättande innan besöket), luftvägsinfektion (bronkit) och lunginflammation.. Kuuuuuuul!
Så återigen är jag sängliggande sedan 4v tillbaka, lungorna (som redan lider svårt av min astma) orkar inte syresätta alls och bara en promenad på 1km innebär minst tre inhalationer av astmamedicin och jag skulle kunna sova 16h/dygn utan problem. Eftersom det visade sig vara lunginflammation får jag inte anstränga lungorna istortsett alls på 6v, och i mitten på augusti har jag lungröntgen för att se om lungorna återhämtat sig. Allt hostande av lunginflammationen och bronkiten har gjort att jag återigen fått väldigt ont i ryggen, troligen hostat sönder något...
Samma dag som lungröntgen har jag ny MR så då kommer domen om jag kan fortsätta rehaba för att laga ryggen eller om det blir en ny större operation (=8mån sängläge och rehab).

Den som orkat läsa hela vägen hit är värd en guldmedalj!

Jag är deppig, less, uppgiven och så fuktansvärt avundsjuk på alla som bara flyter genom livet och aldrig går sönder. Skitsur över det faktum att JAG alltid måste råka ut för precis allt. Finns det en minimal risk för att något ska gå fel så drabbas jag. Alltid.

Som diskbråcket. Risken att det skulle gå sönder från början (sittandes på ett gammalt utläkt) är mindre än 5%. När det väl var opererat så var risken mindre än 7% att det skulle gå sönder igen... Men givetvis drabbar det mig.

Over and out.
/mvh Gnällspiks-Nixehen

Fina du! Tänkte på dig häromdagen! Hoppas att det vänder snart!
Kram till dig

 

[cili]

Såg att det dykt upp en del nykomlingar i kilometerutmaningen, så kan vi inte skapa en lista över vilka vi är? Initialer (+ en extra bokstav ur för/efternamn om det finns fler med samma) följt av användarnamn här, så kan de som är admin för utmaningarna klistra in det i beskrivningen

IK = cili


De som inte hittat månadens tävling får en länk att följa här: https://www.endomondo.com/challenges/29436981

Passar på att länka till våra årslånga utmaningar också. Även om man inte tror att man kommer hamna i topp så kan det vara värt att vara med för att se hur långt man kommer på det halvår som är kvar (eller längre, eftersom alla pass du registrerat av de inkluderade sporterna under 2016 kommer med i statistiken)
Tidsutmaning 2016: https://www.endomondo.com/challenges/26406916
Kilometerutmaning 2016: https://www.endomondo.com/challenges/26406707

 

[Nixehen]

Tack för omtanke hörrni!

 

[Praeterea]

@Nixehen Åh vilket skit! Hoppas det vänder, hejar på dig!

 

[addicted]

Tjing från mig, jag lever - om än i ett mer eller mindre svart hål av uppgivenhet.
I oktober förra året dundrade jag ned för en trappa hos en brukare och åkte på en rejäl stukning av foten (läkarna trodde först att den var bruten), det tog mig nästan två månader att komma på benen igen efter det - ingen träning alls under den tiden, i början på december började jag få ont i ryggen (lång historik av diskbråck och annat sattyg) och runt nyår hade jag så ont att jag inte kunde sitta upp i mer än 2min. Det var konstant sängläge trots starka smärtstillande. I januari gjordes en MR som konstaterade ett stort, nytt, diskbråck. Fick slåss för att komma från VC-läkaren till en ortoped efter beskedet, då VC-läkaren ansåg att det inte var någon nervpåverkan. Väl hos ortopeden så konstaterade han direkt att det behövde opereras, blev uppsatt på akutlista och den 15mars blev jag opererad. (under denna tid var alla form av träning helt utesluten trots morfin och starka nervsmärtstillande. Med hjälp av en medicinsk korsett så lyckades jag ta mig ut på kortare promenader med hunden dock.)
Efter operationen följde jag stenhårt läkarnas och sjukgymnasten order, fick en infektion i operationssåret som förlängde läkningstiden med ett par veckor men 5v efter operationen fick jag klartecken att försiktigt börja simma. Så jag gick till simhallen, simmade 15min i samma takt som de långsammaste pensionärerna i bassängen. Och redan när jag klev upp kände jag att något var fel på riktigt.
Morgonen efter hade jag sådana smärtor att jag inte tog mig ur sängen, på riktigt. Sambon jobbade dygn så jag insåg ju att jag var tvungen att komma ur sängen för att ge hunden mat och rasta honom. Jag ålade mig längs golvet och ut på uteplatsen där han fick pinka och det tog mig 40min att ta mig från sovrummet till köket (8m) med kryckor och tårarna forsandes. Fruktansvärda nervsmärtor i höger ben.
Blev skjutsad till akuten där de konstaterade att det inte var något fel. Får komma till min opererande ortoped tre veckor senare (tre veckor av fruktansvärda smärtor, fullkomligt svimfärdig av smärta vid minsta rörelse). Han gissade på att något gått sönder och i slutet på maj fick jag en ny tid för MR. Som visade att det opererade diskbråcket gått sönder på ett massivt sätt igen. Skitkul. Han sa att chansen att det går tillbaka av sig självt är 10%, och om det inte gör det så blir det en steloperation - och eftersom jag har två till aktiva diskbråck i lederna ovanför så handlar det om att steloperera 3 leder i ryggen. Mitt operationssår för ett diskbråck är 15cm långt, så tanken på att ta tre är liksom.. skrämmande.
Fick nya smärtstillande, knallorangea mirakelpiller, och plötsligt kunde jag ställa undan kryckorna. Vi beslutade gemensamt vid ett återbesök i början på juni att avvakta över sommaren, ge ryggen en chans med bra smärtlindring och sjukgymnastik. Det har gått kanon! Fram till midsommar ungefär, där blev jag förkyld. Efter två veckor hade det fortfarade inte blivit bättre, tvärt om. Besök på VC visade på 39graders feber (trots febernedsättande innan besöket), luftvägsinfektion (bronkit) och lunginflammation.. Kuuuuuuul!
Så återigen är jag sängliggande sedan 4v tillbaka, lungorna (som redan lider svårt av min astma) orkar inte syresätta alls och bara en promenad på 1km innebär minst tre inhalationer av astmamedicin och jag skulle kunna sova 16h/dygn utan problem. Eftersom det visade sig vara lunginflammation får jag inte anstränga lungorna istortsett alls på 6v, och i mitten på augusti har jag lungröntgen för att se om lungorna återhämtat sig. Allt hostande av lunginflammationen och bronkiten har gjort att jag återigen fått väldigt ont i ryggen, troligen hostat sönder något...
Samma dag som lungröntgen har jag ny MR så då kommer domen om jag kan fortsätta rehaba för att laga ryggen eller om det blir en ny större operation (=8mån sängläge och rehab).

Den som orkat läsa hela vägen hit är värd en guldmedalj!

Jag är deppig, less, uppgiven och så fuktansvärt avundsjuk på alla som bara flyter genom livet och aldrig går sönder. Skitsur över det faktum att JAG alltid måste råka ut för precis allt. Finns det en minimal risk för att något ska gå fel så drabbas jag. Alltid.

Som diskbråcket. Risken att det skulle gå sönder från början (sittandes på ett gammalt utläkt) är mindre än 5%. När det väl var opererat så var risken mindre än 7% att det skulle gå sönder igen... Men givetvis drabbar det mig.

Over and out.
/mvh Gnällspiks-Nixehen

Åh men jösses vilken otur! Lider med dig, hoppas att det vänder snart, och ska genast sluta gnälla för att allt händer mig - du har det värre!

 

[addicted]

Jag börjar bli frisk igen tror jag! Håller tummarna för detta iaf!

Har idag även införskaffat mig ett fitbit, ska bli väldigt intressant att se hur mycket jag rör på mig på dagarna! Idag har den loggat drygt 6000 steg, men det är sen 15.30 ungefär, så inte hela dagen!

 

[Mumfie]

Tycker oturen kan vänta för alla här nu

Igår hämtade jag ut mitt aktivitetsarmband. Valet föll tillslut på ett garmin vivofit 2, på grund av det låga priset och för att man slipper ladda Inte den snyggaste skapelsen och inte speciellt smidigt heller, men det duger alldeles utmärkt för mig! Hittills idag har jag knåpat ihop 17000 steg och gått en bit över milen, och dessutom stod jag upp nästan hela dagen på jobbet Lite fler steg kommer jag få ihop ikväll, jag ska ut och plocka hallon och jordgubbar att mumsa på

 

[Jozze]

Har INTE läst ikapp - har väl en sisådär 35-40 sidor att läsa. Men vill ändå rapportera att jag ÄNTLIGEN genomfört ett träningspass. Jag har verkligen inte haft någon lust eller ork alls att träna senaste månaderna, trots att jag fått vara frisk. Jag har gått ner i vikt och aptiten har varit sådär - allt hänger väl ihop: mående, träning och mat.

Men i kväll körde jag ett pass på sambons nya roddmaskin - 15 min och jag rodde drygt 2,7 km. Det var riktigt jobbigt och jätteskönt, åtminstone efteråt.

Jag har också letat fram mitt hopprep, så jag hoppas att jag lyckas komma igång med lite all möjlig träning nu.

 

[Tassetass]

Det blev ett gympass och det gick riktigt bra! Körde på nästan lite väl bra så när det var dags för sista övningen fanns det noll och inget krut kvar.

 

[fryckan]

Jäkla otur @Nixehen peppkramar till dig!

 

[fryckan]

Lista över vi som deltar i utmaningarna:
IK - cili
CF - fryckan

 

[Praeterea]

Jag var till gymmet igår för första gången på en dryg månad. Idag när jag skulle anteckna för hand funderade jag på varför det kändes så konstigt att hålla pennan. Armen var som lite instabil

Mellan mina arm/axlar/bröst-set lullade jag runt och gjorde lite tåhävningar, för nåt ska jag ju hitta på istället för att bara vila rakt upp och ner. Instruktören tyckte nog att jag gjorde lite för mesiga benövningar, för hon föreslog att jag skulle prova benpress istället. Även om jag förklarade att jag mest gör tåhävningar för balans och stabilitet, så hade jag inte hjärta att säga att det var överflödigt med instruktioner, så hon fick visa lite benpress och baksida lår-curl. Hon förklarade också att om jag ville "fylla ut" lite så kunde jag lägga på mer vikt. Men tanke på hur hon insisterade på att "fylla ut", så tyckte hon nog att jag är en spinkis.... sant förvisso.

 

[LindgrenV]

Tjing från mig, jag lever - om än i ett mer eller mindre svart hål av uppgivenhet.
I oktober förra året dundrade jag ned för en trappa hos en brukare och åkte på en rejäl stukning av foten (läkarna trodde först att den var bruten), det tog mig nästan två månader att komma på benen igen efter det - ingen träning alls under den tiden, i början på december började jag få ont i ryggen (lång historik av diskbråck och annat sattyg) och runt nyår hade jag så ont att jag inte kunde sitta upp i mer än 2min. Det var konstant sängläge trots starka smärtstillande. I januari gjordes en MR som konstaterade ett stort, nytt, diskbråck. Fick slåss för att komma från VC-läkaren till en ortoped efter beskedet, då VC-läkaren ansåg att det inte var någon nervpåverkan. Väl hos ortopeden så konstaterade han direkt att det behövde opereras, blev uppsatt på akutlista och den 15mars blev jag opererad. (under denna tid var alla form av träning helt utesluten trots morfin och starka nervsmärtstillande. Med hjälp av en medicinsk korsett så lyckades jag ta mig ut på kortare promenader med hunden dock.)
Efter operationen följde jag stenhårt läkarnas och sjukgymnasten order, fick en infektion i operationssåret som förlängde läkningstiden med ett par veckor men 5v efter operationen fick jag klartecken att försiktigt börja simma. Så jag gick till simhallen, simmade 15min i samma takt som de långsammaste pensionärerna i bassängen. Och redan när jag klev upp kände jag att något var fel på riktigt.
Morgonen efter hade jag sådana smärtor att jag inte tog mig ur sängen, på riktigt. Sambon jobbade dygn så jag insåg ju att jag var tvungen att komma ur sängen för att ge hunden mat och rasta honom. Jag ålade mig längs golvet och ut på uteplatsen där han fick pinka och det tog mig 40min att ta mig från sovrummet till köket (8m) med kryckor och tårarna forsandes. Fruktansvärda nervsmärtor i höger ben.
Blev skjutsad till akuten där de konstaterade att det inte var något fel. Får komma till min opererande ortoped tre veckor senare (tre veckor av fruktansvärda smärtor, fullkomligt svimfärdig av smärta vid minsta rörelse). Han gissade på att något gått sönder och i slutet på maj fick jag en ny tid för MR. Som visade att det opererade diskbråcket gått sönder på ett massivt sätt igen. Skitkul. Han sa att chansen att det går tillbaka av sig självt är 10%, och om det inte gör det så blir det en steloperation - och eftersom jag har två till aktiva diskbråck i lederna ovanför så handlar det om att steloperera 3 leder i ryggen. Mitt operationssår för ett diskbråck är 15cm långt, så tanken på att ta tre är liksom.. skrämmande.
Fick nya smärtstillande, knallorangea mirakelpiller, och plötsligt kunde jag ställa undan kryckorna. Vi beslutade gemensamt vid ett återbesök i början på juni att avvakta över sommaren, ge ryggen en chans med bra smärtlindring och sjukgymnastik. Det har gått kanon! Fram till midsommar ungefär, där blev jag förkyld. Efter två veckor hade det fortfarade inte blivit bättre, tvärt om. Besök på VC visade på 39graders feber (trots febernedsättande innan besöket), luftvägsinfektion (bronkit) och lunginflammation.. Kuuuuuuul!
Så återigen är jag sängliggande sedan 4v tillbaka, lungorna (som redan lider svårt av min astma) orkar inte syresätta alls och bara en promenad på 1km innebär minst tre inhalationer av astmamedicin och jag skulle kunna sova 16h/dygn utan problem. Eftersom det visade sig vara lunginflammation får jag inte anstränga lungorna istortsett alls på 6v, och i mitten på augusti har jag lungröntgen för att se om lungorna återhämtat sig. Allt hostande av lunginflammationen och bronkiten har gjort att jag återigen fått väldigt ont i ryggen, troligen hostat sönder något...
Samma dag som lungröntgen har jag ny MR så då kommer domen om jag kan fortsätta rehaba för att laga ryggen eller om det blir en ny större operation (=8mån sängläge och rehab).

Den som orkat läsa hela vägen hit är värd en guldmedalj!

Jag är deppig, less, uppgiven och så fuktansvärt avundsjuk på alla som bara flyter genom livet och aldrig går sönder. Skitsur över det faktum att JAG alltid måste råka ut för precis allt. Finns det en minimal risk för att något ska gå fel så drabbas jag. Alltid.

Som diskbråcket. Risken att det skulle gå sönder från början (sittandes på ett gammalt utläkt) är mindre än 5%. När det väl var opererat så var risken mindre än 7% att det skulle gå sönder igen... Men givetvis drabbar det mig.

Over and out.
/mvh Gnällspiks-Nixehen

Kram!!!! Förstår känslan att alltid vara den som råkar ut för skiten. Det suger så jävla hårt. heartheart

 

[WS6]

Jobb 12h + gym 1h = jag ska sova gott nu!

Sen är det pålle + bonushästar när jag vaknar!

 

[Mumfie]

Klockan är inte ens nio och jag har redan gått nästan 7000 steg Det lönar sig alltså att gå hemifrån tidigare för att hinna leta Pokémon en timme innan jobbet

 

[Kiwifrukt]

Tack för omtanke hörrni!

Åh, din stackare. Det där lät som något som tar alla pris. Hoppas det vänder för dig nu.

 

[Kiwifrukt]

Två HEMSKA dagar på jobbet i kombination med vila på ponny har gjort att jag i princip nästan legat i fosterställning när jag kommit hem. En timmes övertid i onsdags, två igår, och eftersom vi inte har någon riktig lunchrast (vi ÄR ju lunchen, så vi får äta när det går och om det kommer in någon får vi ställa ifrån oss/kasta maten), blir det ibland lite för mycket. Igår åt jag, och vad värre var, drack för första gången halv fem när vi började nio... All eloge till de som alltid har den här arbetsbelastningen och de här arbetstiderna. Att sluta sex när vi sällan kan gå sex utan snarare vid sju är rätt värdelöst, känns inte som om man hinner någonting mer än att jobba och sova. Typ.

 

[Nixehen]

Tusen tack till er allihop, det värner!

 

[FengurLaugar]

Vet inte riktigt hur jag ska få ihop den här dagen Började med att jobba lite i morse och sen åkte på begravning. Ska jobba lite till nu och snart åker maken bort ett par timmar så jag är själv med ungarna. Sen ska vi grilla, åka och köpa fredagsmys, maken åker bort på klassträff, jag vill longera hästen, flytta en hage och träna

 

[Kiwifrukt]

Idag är jag äntligen ledig, och vi bestämde att lilltjejen som i vanliga fall brukar hoppa min ponny skulle ta premiärturen uppsuttet efter den här lilla vilan/skadan. Hästen har ju aldrig varit halt, och nu har svullnaden varit borta sen i onsdagskväll, men hon väger väl inte 40 kilo ens så det kändes mer rättvist för hästen att ta den turen med henne istället för mig.

Jag fick alltså knalla vid sidan om, och ponnyn var helt elektrisk efter en veckas ofrivillig vila i tråkig hage, så jag fick gå på rätt rejält. Rundan vi tog brukar ta en timme ungefär i vanliga fall när vi kan trava och galoppera också, så den tog förmodligen minst en halvtimme extra när vi bara kunde skritta, dock bra för mig. Mindre bra att himlen öppnade sig två gånger, jag var blöt in under varenda klädesplagg sen, hemskt.