Bearbetar sterilisering

Jag har bokat en tid med en gynekologmottagning för att prata om sterilisering. Jag hade bestämt mig redan när jag var gravid med sonen, att han skulle bli mitt sista barn, och att jag lika gärna kunde skaffa en permanent lösning efter förlossningen. Nu är han 2,5 år och jag har ändå inte lyckats förmå mig. Det är konstigt det där, för jag vet om att jag inte ska ha fler barn. Ändå känns det enklare att bara inte fatta något beslut fram tills att jag når klimakteriet, och åldern blir det definitiva slutet. Om jag redan har bestämt mig, varför känns det så sorgligt att göra det nu?

Jag har haft den ofantliga turen att få två helt friska, starka och livsglada barn.

De är nära i ålder, och därför väldigt praktiskt. Man inte behöver planera livet efter fler behov än vuxna och barn i ålder X. De följer med varandra genom varje fas i livet.

Vi vill ha tid och ekonomi att uppleva livet, och världen, tillsammans med dem. Nu kan vi äntligen börja med det.

Jag vill inte gå igenom en till graviditet, förlossning, amning och sömnlöst år med bebis.

Jag vill inte riskera att gå igenom ett missfall, en traumatisk förlossning, ett sjukt eller skadat barn. Jag vill skydda det vi har i en glasbubbla.

Jag tror inte att jag har mental kapacitet att vara en bra förälder till fler. Jag förtjänar att kunna vara den mamma jag vill vara, till mina två. De förtjänar att få den mamman.

Så varför känns det svårare att skaffa ett permanent preventivmedel, än att låta det rinna ut i sanden? Att ha möjligheten, men aldrig ta den. Kan man vara 100 % säker, men ändå vara sorgsen över det?

 

[Midsommarblomster]

Vilken fysisk skillnad menar du?

Att inte behöva ta ut/byta spiral eller påverka kroppen med hormoner.

 

[Midsommarblomster]

Min man steriliserade sig efter vårt andra barn. Vi är helt klara och det visste vi innan den andra föddes. Han erbjöd sig, och faktiskt känns det lite skönt för mig att jag slapp ta beslutet att sterilisera mig Så jag förstår att du tvekar. Jag slapp liksom ta det definitiva beslutet för mig, även om det såklart är ett definitivt beslut för oss ändå.
Själva ingreppet är ju otroligt mycket enklare för en man än för en kvinna. Och låt säga så här, vårdkön för mäns ingrepp är EXTREMT mycket kortare än för kvinnors ingrepp.

Jag tror att det för mig hade inneburit samma psykologiska process, att bearbeta att ta ett definitivt beslut. Och det är nog det som påverkar mig, inte så mycket själva ingreppet.

 

[Midsommarblomster]

Lägger till på listan att jag vill ha utrymme för övriga familjerelationer. Jag har fyra syskon, och snart tre syskonbarn. Jag vill ha plats för dem, och mina föräldrar. Min åldrande mormor, jag vill hinna med henne innan hon försvinner.

Som ni märker så använder jag tråden till att bearbeta massa tankar, och ju mer jag skriver så tänker jag att det kanske är så att hjärtat vill ha fler barn, och kanske alltid kommer vilja ha fler barn. Att hjärtat, även om vi fick tre, vill ha fyra. Ibland tror jag att mitt hjärta vill ha alla barn. Men förnuftet förstår att det är så, och fattar ett klokt beslut. Så kanske är det så det är, att hjärtat måste få sörja alldeles oavsett när vi sätter stopp, och att allt förnuft jag har inom mig har valt att det är nu. Och förstår att en tredje inte hade gjort beslutet enklare.

 

[Midsommarblomster]

Min mage är ett skatbo av ärr efter ett okomplicerat och ett lite mer komplicerat kejsarsnitt där en del brast. Hade magen ens klarat av en till graviditet och snitt? Det hade kanske blivit en riskgraviditet, redan som start.

 

[Inte_Ung]

Jag steriliserade mig efter 3 barn.
Jag ville aldrig mer vara gravid igen någonsin.
Fler barn hade däremot varit okej, men det krävs ju graviditet för det.
Min sambo är yngre än jag och kunde behöva ha kvar sin fertilitet om det skulle hända mig något så att han blev ensam.

 

[Kilauea]

Jag är rädd för tanken att sätta in spiral också

Jag kände inte av min insättning alls, efteråt lite molande mensvärk som hjälpte med alvedon.

 

[Kilauea]

Den här tråden väckte faktiskt mina funderingar på sterilisering. Ska byta spiral snart, så hade jag varit lite mer tänkande själv hade jag ju kunnat boka det i god tid och gjort bägge delar.
Min kropp skulle inte klara en graviditet till, förmodligen inte mitt psyke heller (drabbad av ganska svåra depressioner bägge graviditeter).
Fastän jag vet att så är fallet, inklusive mina 40+ år, så känns det sorgligt att inte få uppleva graviditet och bebistid igen, att se en lite växa upp och bli en egen individ med egna idéer och åsikter.

Får nog fundera på sterilisering tills det blir dags att byta spiral igen om 5 år.

 

[monster1]

Att inte behöva ta ut/byta spiral eller påverka kroppen med hormoner.

Aha!

 

[Stålvilja]

Åh..igenkänning på mycket som du skriver.

Mitt andra barn är tre veckor nu, min första snart 16 månader. Två friska fina ungar. Själv fyller jag strax 40 år.

Redan under graviditeten med sonen nu sa sambon att han ville sterilisera sig efter att sonen kommit, eftersom jag inte tål preventivmedel. Antingen blir det blodproppar eller deppighet och annat.

Även om den logiska delen i mig säger att det är bra med två barn sörjer jag redan att det inte kommer bli en till. Jag blir rädd när han återigen lyfter frågan om att klippa ledarna, säger "nej nej, men kan vi inte vänta...". Han är så nöjd med två och det är ju jag med egentligen, i den logiskt tänkande delen av hjärnan.

Våra två graviditeter har egentligen varit ganska lätta, den senaste framför allt. Förlossningarna har varit bra och jag har läkt med raketfart. Jag har dock behövt ta blodförtunnande sprutor varje dag eftersom jag har ökad risk för proppar. Jag fick dessutom graviditetsdiabetes båda gångerna. Så jag har ändå räknats som riskgraviditet.

Och man vet ju att högre ålder kan betyda större risker för missbildningar mm också, så varför skulle jag egentligen vilja chansa en gång till? Och hur gammal har jag tänkt bli innan småbarnsåren är över? Om vi skulle ha en till vore det bra om det blev snart..men hur skulle man orka med tre stycken under fem år? Jag vill ju kunna skaffa häst igen, ta upp mina intressen inom rimlig tid, umgås med min cancersjuka mamma så mycket det går medan hon finns kvar.

Ett till barn vore ologiskt.

Men ändå.. Vem skulle det kunna bli? En dotter till? En son? Skulle även den få rött hår? Ska jag inte få känna sparkar inifrån magen igen.. Var det här sista gången..Inte få gå på ultraljud en gång till, har jag varit där för sista gången? Få upp en helt nyfödd, varm och kletig unge på bröstet i förlossningssalen igen, ska jag aldrig mer få uppleva det?

Aldrig mer. Gillar inte orden. Men det är kanske så med allt som är definitivt, det är svårare att förlika sig med aldrig mer än kanske igen.

Kanske ger lite vingelutrymme.

Jag tror att det här med aldrig mer som koncept är svårt för iallafall mig att befatta mig med. Men jag vet ju, rent logiskt och från tidigare erfarenheter, att det kan vara lättare att bearbeta faktumet när det väl kommit.

Som typ inför en förlust av ett djur, sorgen innan är det vidrigaste. Efter är det lättare.

En orimlig liknelse kanske, men jag har aldrig haft en pappa. Jag gick 29 år på jorden och funderade på varför han valde bort mig. När han försökte få kontakt med mig hade så många år passerat och mitt hat växt att jag bad honom dra åt helvete. Men ändå fanns tanken där, tänk om jag ångrar mig när han är borta.. Borde jag fråga varför medan han lever. Kommer jag att ångra mig resten av livet om han dör och jag aldrig fick frågan besvarad?

Och så dog han. När sjukhuset ringde för att berätta det släppte en sten. Jag slapp fundera på om, varför, borde jag..

Och kanske är det så med allt som blir definitivt, att det är värst innan. För när det är gjort är det en ny verklighet som man måste anpassa sig till.

Så kanske är det bara att köra och lyssna på logiken så får man ta resten sen?

 

[Midsommarblomster]

Åh..igenkänning på mycket som du skriver.

Mitt andra barn är tre veckor nu, min första snart 16 månader. Två friska fina ungar. Själv fyller jag strax 40 år.

Redan under graviditeten med sonen nu sa sambon att han ville sterilisera sig efter att sonen kommit, eftersom jag inte tål preventivmedel. Antingen blir det blodproppar eller deppighet och annat.

Även om den logiska delen i mig säger att det är bra med två barn sörjer jag redan att det inte kommer bli en till. Jag blir rädd när han återigen lyfter frågan om att klippa ledarna, säger "nej nej, men kan vi inte vänta...". Han är så nöjd med två och det är ju jag med egentligen, i den logiskt tänkande delen av hjärnan.

Våra två graviditeter har egentligen varit ganska lätta, den senaste framför allt. Förlossningarna har varit bra och jag har läkt med raketfart. Jag har dock behövt ta blodförtunnande sprutor varje dag eftersom jag har ökad risk för proppar. Jag fick dessutom graviditetsdiabetes båda gångerna. Så jag har ändå räknats som riskgraviditet.

Och man vet ju att högre ålder kan betyda större risker för missbildningar mm också, så varför skulle jag egentligen vilja chansa en gång till? Och hur gammal har jag tänkt bli innan småbarnsåren är över? Om vi skulle ha en till vore det bra om det blev snart..men hur skulle man orka med tre stycken under fem år? Jag vill ju kunna skaffa häst igen, ta upp mina intressen inom rimlig tid, umgås med min cancersjuka mamma så mycket det går medan hon finns kvar.

Ett till barn vore ologiskt.

Men ändå.. Vem skulle det kunna bli? En dotter till? En son? Skulle även den få rött hår? Ska jag inte få känna sparkar inifrån magen igen.. Var det här sista gången..Inte få gå på ultraljud en gång till, har jag varit där för sista gången? Få upp en helt nyfödd, varm och kletig unge på bröstet i förlossningssalen igen, ska jag aldrig mer få uppleva det?

Aldrig mer. Gillar inte orden. Men det är kanske så med allt som är definitivt, det är svårare att förlika sig med aldrig mer än kanske igen.

Kanske ger lite vingelutrymme.

Jag tror att det här med aldrig mer som koncept är svårt för iallafall mig att befatta mig med. Men jag vet ju, rent logiskt och från tidigare erfarenheter, att det kan vara lättare att bearbeta faktumet när det väl kommit.

Som typ inför en förlust av ett djur, sorgen innan är det vidrigaste. Efter är det lättare.

En orimlig liknelse kanske, men jag har aldrig haft en pappa. Jag gick 29 år på jorden och funderade på varför han valde bort mig. När han försökte få kontakt med mig hade så många år passerat och mitt hat växt att jag bad honom dra åt helvete. Men ändå fanns tanken där, tänk om jag ångrar mig när han är borta.. Borde jag fråga varför medan han lever. Kommer jag att ångra mig resten av livet om han dör och jag aldrig fick frågan besvarad?

Och så dog han. När sjukhuset ringde för att berätta det släppte en sten. Jag slapp fundera på om, varför, borde jag..

Och kanske är det så med allt som blir definitivt, att det är värst innan. För när det är gjort är det en ny verklighet som man måste anpassa sig till.

Så kanske är det bara att köra och lyssna på logiken så får man ta resten sen?

Jag känner igen mig mycket i dina tankar, och har nog landat i att det är som du säger. Det finns en sorg före, och en lättnad efter "aldrig mer". Jag har börjat acceptera att jag sörjer det barnet som aldrig kommer att bli. Jag sörjer det som hade kunnat vara i ett parallellt universum där min kropp hade orkat mer, mitt psyke hade orkat mer, dygnet hade haft fler timmar, plånboken mer pengar, inga risker för trauman fanns och vardagen gick ihop. Känna sparkarna, känslan av att sniffa på en nyfödd som sover på bröstkorgen. Jag börjat landa i att det är okej att sörja allt det där, och samtidigt vara säker. Sorgen är nog inte ett tecken på osäkerhet, som jag först tänkte, utan snarare ett tecken på att acceptansen för vad man väljer bort måste komma på en gång. Man kan, som du säger, inte "vingla" 10 år till och dela upp acceptansen i små portioner utan det behöver bearbetas nu. Och då känns det. Men jag tror också, som du skriver, att det finns en lättnad och en frihet som kommer efteråt. Att inte behöva tänka på preventivmedel, graviditet, "fantasin" om fler barn, oron för fler barn.. känns också väldigt fint.

 

[Midsommarblomster]

Igår bestämde jag mig för att titta på argumenten lite noggrannare, och började från start. Hade jag kunnat gå igenom en till graviditet? Ja, det hade jag kunnat. Hade jag kunnat genomgå ett till kejsarsnitt? Nej. Och där tog det stopp. Även om det hade varit "ja" på alla frågor som följt efter, vilket det inte är, men hade det varit det så hade det ändå tagit stopp där. Jag gör det inte igen, och därmed är nog mitt svar mer än glasklart.

 

[SaraXX]

Jag har stundtals förut sett med vemod på att jag inte kommer att uppleva en mysig bebistid och småbarnsår, med en partner som längtar och säger att jag är fin eller så.

Men det är för att jag hela tiden har vetat att jag inte vill ha ett barn till. Finns inte på kartan. Jag och mina två är ett så starkt team som jag inte vill rucka på för något i världen.

Så varför har sterilisering aldrig ens slagit mig, funderar jag nu. Jag har faktiskt inte haft det alls som en möjlighet i min tankevärld. Konstigt ju.

Jag har hormonspiral och är jättenöjd. Om åtta år när den här ska tas ut så är jag nog genom klimakteriet. Jag vill aldrig mer ha mens. Så jag fortsätter nog ändå som det är.

 

[Libbsticka]

Känslomässigt kan jag inte svara då jag längtade efter min sterilisering och hade mer orostankar kring att läkarna skulle glömma ta bort äggledarna vid mitt kejsarsnitt. Känner bara lättnad över att veta att jag slipper uppleva graviditet och nyfödd igen Vet om att det är ett starkt argument att män ska göra vasektomin då det är ett enklare ingrepp för dem. Men ett argument för att ta äggledarna är att det minskar risken för äggstockscancer då den nästan alltid börjar där.

De vet inte hur mycket risken minskar utan forskar om det nu. Men det verkar som att de misstänker att risken minskar signifikant. De skickade även äggledarna på mikroskopisk analys för att se så det inte fanns tecken på att det var nått problem.

 

[Midsommarblomster]

Känslomässigt kan jag inte svara då jag längtade efter min sterilisering och hade mer orostankar kring att läkarna skulle glömma ta bort äggledarna vid mitt kejsarsnitt. Känner bara lättnad över att veta att jag slipper uppleva graviditet och nyfödd igen Vet om att det är ett starkt argument att män ska göra vasektomin då det är ett enklare ingrepp för dem. Men ett argument för att ta äggledarna är att det minskar risken för äggstockscancer då den nästan alltid börjar där.

De vet inte hur mycket risken minskar utan forskar om det nu. Men det verkar som att de misstänker att risken minskar signifikant. De skickade även äggledarna på mikroskopisk analys för att se så det inte fanns tecken på att det var nått problem.

Jag fattar inte varför jag inte bara gjorde det under mitt sista kejsarsnittet, det hade ju varit så smidigt! Jag vet att jag pratade om det under graviditeten men sen hann jag nog ändå inte processa klart tanken. Hade ju en bebis, husköp och flytt det året så jag tror att hjärnan var lite överbelastad och det jag inte behövde fatta beslut om idag fick vänta till i morgon. Men nu i efterhand ångrar jag det lite.

 

[Ems]

världen.

Så varför har sterilisering aldrig ens slagit mig, funderar jag nu. Jag har faktiskt inte haft det alls som en möjlighet i min tankevärld. Konstigt ju.

Samma funderingar väcktes hos mig, jag har aldrig tänkt tanken att sterilisera mig. Trots att jag nog känner ganska lika som TS kring fler barn. Alltid roligt att få testa nya tankebanor För mig har det nog delvis handlat om att man aldrig vet vad livet för med sig. Så länge det finns en preventivmetod som funkar för mig har jag inte sett anledning att göra något så definitivt, vem vet hur man tänker efter en separation eller om det inträffar dödsfall. Men då har jag också alltid varit väldigt öppen för abort och där känner jag mig mer vacklande idag, så ur det perspektivet kanske jag borde fundera ett varv.

Hur eller hur så känner jag också ibland en sorg, kanske inte över barnen jag inte fick men att upplevelsen att få barn liksom är över nu. Jag har inte kopplat det till en vilja att ha fler barn utan mer någon slags acceptansprocess kring att den fasen i livet är över och inte längre ligger framför en.

Samtidigt har ju upplevelsen egentligen bara startat, och det kan kännas hisnande när jag tänker på allt jag ser fram emot med mina stora barn. Livet!

 

[Imogen]

Oj vad jag känner igen mig.

Vi har tre barn, vilket var vad vi ville och har aldrig haft planer eller längtan efter fler. Om jag oplanerat skulle bli gravid nu hade jag nog egentligen rent teoretiskt kunnat tänka mig att ha fyra barn också. Men det finns ett helt gäng praktiska och medicinska orsaker till att jag i praktiken varken vill vara gravid eller gå igenom en förlossningen igen, eller ha ytterligare ett barn i familjen. Skulle jag bli gravid nu skulle jag med all sannolikhet göra abort.

ÄNDÅ är det jättesvårt. Jag är inte rädd för själva ingreppet utan det är nog mer detta med att det blir definitivt och permanent. Sen varför jag har så starka känslor kring det vet jag inte ...

Noll svar på funderingarna med andra ord. Än så länge går jag mest och leker med tanken lite ibland och ser om jag vänjer vid med den över tid. SÅ många år i barnaalstrande ålder har jag inte kvar heller, och trivs bra med hormonspiral.

 

[Midsommarblomster]

Det här med gynekologin hörni, jag vet ju att det är ett problem eftersom det går under paraplyet för vad min arbetsgivare lobbar kring. Idag hade jag digitalt möte med en enhet som tydligen ska stänga ner sin gynekologiska mottagning till årsskiftet. De tipsade om några andra, så jag skickade in en förfrågan om egenremiss till en utav dem men fick svar nästan vändande att de inte har några lediga tider framöver och tipsade om några till. Ringde en av dem och efter att ha klickat fram ett gäng knappval är telefonkön tydligen full. För dagen.

 

[Midsommarblomster]

Skulle jag bli gravid nu skulle jag med all sannolikhet göra abort.

Jag tror att ett argument för min del är just att jag inte skulle göra det. Vi vill inte ha fler barn, men skulle vi bli med barn så skulle det sannolikt bli ett till. Det hade såklart varit högt älskat, men satt käppar i hjulet för allt annat som vi kämpar hårt med just nu. Alternativt hade jag gjort en abort, men det hade varit traumatiskt. Så mitt i alla rosafluffiga fantasier om ett tredje barn så är jag också väldigt rädd för att bli gravid, för jag vet om att jag då har två väldigt tunga vägar att välja mellan framåt.

 

[Imogen]

Jag tror att ett argument för min del är just att jag inte skulle göra det. Vi vill inte ha fler barn, men skulle vi bli med barn så skulle det sannolikt bli ett till. Det hade såklart varit högt älskat, men satt käppar i hjulet för allt annat som vi kämpar hårt med just nu. Alternativt hade jag gjort en abort, men det hade varit traumatiskt. Så mitt i alla rosafluffiga fantasier om ett tredje barn så är jag också väldigt rädd för att bli gravid, för jag vet om att jag då har två väldigt tunga vägar att välja mellan framåt.

Förstår det. Abort skulle verkligen inte vara ett lätt beslut här heller, och traumatiskt. Vilket ju egentligen är ett ännu större anledning för sterilisering. Men man är inte alltid så klok som förnuftet säger

 

[Midsommarblomster]

Det här med gynekologin hörni, jag vet ju att det är ett problem eftersom det går under paraplyet för vad min arbetsgivare lobbar kring. Idag hade jag digitalt möte med en enhet som tydligen ska stänga ner sin gynekologiska mottagning till årsskiftet. De tipsade om några andra, så jag skickade in en förfrågan om egenremiss till en utav dem men fick svar nästan vändande att de inte har några lediga tider framöver och tipsade om några till. Ringde en av dem och efter att ha klickat fram ett gäng knappval är telefonkön tydligen full. För dagen.

Nu lyckades jag boka en tid på onsdag nästa vecka för ett första möte