Bearbetar sterilisering

Jag har bokat en tid med en gynekologmottagning för att prata om sterilisering. Jag hade bestämt mig redan när jag var gravid med sonen, att han skulle bli mitt sista barn, och att jag lika gärna kunde skaffa en permanent lösning efter förlossningen. Nu är han 2,5 år och jag har ändå inte lyckats förmå mig. Det är konstigt det där, för jag vet om att jag inte ska ha fler barn. Ändå känns det enklare att bara inte fatta något beslut fram tills att jag når klimakteriet, och åldern blir det definitiva slutet. Om jag redan har bestämt mig, varför känns det så sorgligt att göra det nu?

Jag har haft den ofantliga turen att få två helt friska, starka och livsglada barn.

De är nära i ålder, och därför väldigt praktiskt. Man inte behöver planera livet efter fler behov än vuxna och barn i ålder X. De följer med varandra genom varje fas i livet.

Vi vill ha tid och ekonomi att uppleva livet, och världen, tillsammans med dem. Nu kan vi äntligen börja med det.

Jag vill inte gå igenom en till graviditet, förlossning, amning och sömnlöst år med bebis.

Jag vill inte riskera att gå igenom ett missfall, en traumatisk förlossning, ett sjukt eller skadat barn. Jag vill skydda det vi har i en glasbubbla.

Jag tror inte att jag har mental kapacitet att vara en bra förälder till fler. Jag förtjänar att kunna vara den mamma jag vill vara, till mina två. De förtjänar att få den mamman.

Så varför känns det svårare att skaffa ett permanent preventivmedel, än att låta det rinna ut i sanden? Att ha möjligheten, men aldrig ta den. Kan man vara 100 % säker, men ändå vara sorgsen över det?

 

[Sleepan]

Det låter klokt! Jag funderade ju på samma inför mitt sista planerade snitt men vid den tidpunkten hade jag inte hunnit bearbeta det helt färdigt. Idag känns det såklart lite olyckligt att jag inte gjorde det när jag ändå opererades, och visste att jag inte ville ha fler barn. Men samtidigt så var ju inte beslutet helt processat då, och då var det ju så.

All lycka till med förlossningen!

Nej jag förstår det, att det inte var bearbetat och klart. Vi skulle ju inte ha fler än 2 barn. Och nu får vi 3 så det är en ickefråga här. Det blir inga fler
Tack snälla!

Håller tummarna för att du kan få en tid på ett ställe som känns bra framöver istället

 

[Midsommarblomster]

Nu är ju jag inte särskilt nojjig som person så jag hade nog aldrig ens kollar recensionerna från början - men har du dålig magkänsla av avboka.

Görs det inte inom regionen eller varför går du privat?
I Skåne göra sterilisering på 2 sjukhus inom regionen, Kristianstad och Ystad, så det var aldrig tal om privat för min del.

Det är en privat klinik med avtal med regionen.

 

[Midsommarblomster]

Jag är alltid nojig inför sövning och ganska bra på att hitta skäl att låta bli om jag börjar lyssna på magkänslan

Det är ju det också Jag tycker att det är svårt att urskilja vad som är vad just nu.

 

[dobbis]

Va?
Sterilisering är en enkel operation som görs med titthål. Verkligen inget avancerat egentligen.

Precis, 3 hål på magen.varav ett brukar sitta vid naveln, inget av mina syns ens längre

 

[Midsommarblomster]

Nu har jag ställt in operationen.

Jag jag maken satt uppe och bollade igår kväll, och jag landar i att det är flera saker som spelar in. Efter mina förlossningar ville jag inte sätta in en spiral och det berodde mycket på att jag behövde en paus från att känna mig utelämnad. Efter två graviditeter och förlossningar tätt inpå varandra var min kropp vården och barnens egendom under flera år och jag behövde läka från det. Det hade klämts, känts, stuckit och skurits och trots positiva erfarenheter av vården fick jag ett behov av att återta min integritet tiden efter barnen. Så jag plockade ut p-piller och tänkte att tiden får visa hur det blir sen. De tog slut efter ett år och i stället för att förnya receptet drog den här diskussionen igång, som tagit sin tid.

Jag trodde att jag läkt från behovet av att få ha min kropp ifred men det väcktes till liv nu när mötet med kliniken inte kändes helt bra och jag fick göra en gynundersökning som jag inte var beredd på, och recensionerna visade sig vara svajiga. Jag kan alltså inte skylla fullt ut på att kliniken verkar värdelös och att det finns en oro för att de inte skulle kunna genomföra en narkos och en titthålsoperation korrekt, de kan de säkert, men hade klinken gett mig en bättre magkänsla hade förmodligen inte den här känslan av att vara utelämnad vaknat till liv på samma sätt igen.

Har har läst lite och sett att två av de stora sjukhusen i stan genomför ingreppet, så jag plockar ut p-piller igen och köper mig själv lite tid. Både att hitta ett ställe som känns bra, men också att hinna processa de här känslorna som bubblade upp igen.