Bli bättre på att ”stå ut” och hantera motgångar?

[Palermo]

Min sambo är inte så bra på att hantera motgångar. Generellt har han en väldigt låg tröskel för att stå ut med lite jobbiga grejer och tycker (i mina ögon) att saker är orimligt jobbigt. Det gör i sin tur att jag fixar och löser grejer för att underlätta för honom och på så vis undvika att han blir på dåligt humör för att saker är jobbiga. Blir ju såklart en dålig spiral och jag skulle hellre vilja hjälpa min sambo att typ se utanför den negativa bubblan han hamnar i vid en motgång, men vi har svårt att prata om det på ett konstruktivt sätt. Han menar att han måste få känna det han vill och att allt inte kan vara positivt jämt, och så är det ju förstås. Medan jag tycker att ens egen och andras tillvaro blir trevligare om man inte gräver ned sig i olika grejer.

Har ni några reflektioner och/eller tips kring detta?

För mig ser det här ut som en berättelse där du berättar att du inte upprätthåller skillnaden mellan dig själv och din sambo, eller mellan dina egna känslor och hans känslor.

Du upplever att han har svårt att hantera sina motgångar och då svarar du med att kratta manegen - för att han ska slippa uppleva dåliga känslor, och kanske för att du ska slippa uppleva honom när han är i negativa känslolägen som du inte lyckas hålla ifrån dig.

Jag tänker att du behöver komma ihåg att hans känslor är hans, och dina är dina. Och i första hand ansvarar du då för dina känslor och för dina känslouttryck.

Om han lägger sitt känslomässiga arbete på dig, får du ta ställning till vad du tycker om det. (Kan du leva med det eller inte?)

 

[tott]

Min sambo är inte så bra på att hantera motgångar. Generellt har han en väldigt låg tröskel för att stå ut med lite jobbiga grejer och tycker (i mina ögon) att saker är orimligt jobbigt. Det gör i sin tur att jag fixar och löser grejer för att underlätta för honom och på så vis undvika att han blir på dåligt humör för att saker är jobbiga. Blir ju såklart en dålig spiral och jag skulle hellre vilja hjälpa min sambo att typ se utanför den negativa bubblan han hamnar i vid en motgång, men vi har svårt att prata om det på ett konstruktivt sätt. Han menar att han måste få känna det han vill och att allt inte kan vara positivt jämt, och så är det ju förstås. Medan jag tycker att ens egen och andras tillvaro blir trevligare om man inte gräver ned sig i olika grejer.

Har ni några reflektioner och/eller tips kring detta?

Du varken ska eller kan göra om honom. Du ska inte heller "rädda honom" från jobbiga känslor. Det finns proffshjälp att få - så att det blir lättare för honom att vara han. KBT är bra! Finns olika inriktningar.

 

[Red_Chili]

Jag tror du sätter fingret på kärnan här, att det i grunden handlar om att han vänder det till att han gör fel och är bristfällig. Och det blir ju såklart inte bättre av att jag insinuerar att han ”reagerar fel”. Tack snälla för alla kloka inspel här, verkligen hjälpsamt och en liten ögonöppnare för mig.

Så bra för mig att läsa detta, jag tror att jag ofta vill lösa hans problem och få bort negativiteten för att det påverkar mig negativt, och det har nog blivit en större grej på senare tid eftersom min tolerans för det har blivit sämre. Tack!

Så länge hans negativitet inte handlar om att han tex "attackerar dig" genom att trycka ner dig och dina känslor, eller blir aggressiv/våldsam: varför är det så farligt att han ibland blir på dåligt humör? Om han tex missar bussen och blir arg på det, ja det är väl inte så konstigt? Genom att konstatera att ja, det var j*vligt surt, punkt, då kan man hitta tankebanor för att de negativa känslorna ska släppa.

Jag är som flera andra i tråden redan varit inne på, sådan som absolut inte kan komma vidare om någon annan plötsligt börjar hävda att jag reagerar (dvs känner) fel. Känslor är inte fel. Om någon säger "Nej, du ska inte vara sur över att du missade bussen, det går ju en till buss snart, tjoho!", då kan man räkna med att jag blir tvärilsk och troligen inte vill prata mer på hela dagen. Och jag har normalt sett ett väldigt bra tålamod och försöker alltid att snälltolka personer. Men jag måste få utrymme att vara jag, och måste få utrymme att ha känslor åt alla håll.

Om han är på dåligt humör och du tycker det är jobbigt, finns det då ingen möjlighet för dig att gå därifrån? Gör något annat. Låt honom vara bara så går det nog över. Och vill han prata, ja då kan ni prata. Om han vill ändra sig och sitt sätt att reagera, ja då finns det också hjälp att få ifall man vill testa det.

 

[Rumpnissen]

Absolut att man ska komplettera varandra, för att man vill. Inte för att undvika att partnern blir sur

Absolut. Men jag tyckte nog att ts inlägg kunde tolkas olika och bad därför om mer info.

 

[Dorinda]

Absolut. Men jag tyckte nog att ts inlägg kunde tolkas olika och bad därför om mer info.

Klokt!

 

[Johanna1988]

Vad är det för typ av situationer du menar? Kan du ge exempel på situationer som drar ner honom och gör honom negativ?

Vad är det du gör för att undvika dessa situationer?

Till en början hade jag slutat fixa och lösa saker för att hålla honom på bra humör, låt honom bli sur och arg och gör din grej i de lägena. Kan i kommunicera kring detta, just att du "banar väg" för att undvika hans humörsvängingar?

 

[Blyger]

Så länge hans negativitet inte handlar om att han tex "attackerar dig" genom att trycka ner dig och dina känslor, eller blir aggressiv/våldsam: varför är det så farligt att han ibland blir på dåligt humör? Om han tex missar bussen och blir arg på det, ja det är väl inte så konstigt? Genom att konstatera att ja, det var j*vligt surt, punkt, då kan man hitta tankebanor för att de negativa känslorna ska släppa.

Jag är som flera andra i tråden redan varit inne på, sådan som absolut inte kan komma vidare om någon annan plötsligt börjar hävda att jag reagerar (dvs känner) fel. Känslor är inte fel. Om någon säger "Nej, du ska inte vara sur över att du missade bussen, det går ju en till buss snart, tjoho!", då kan man räkna med att jag blir tvärilsk och troligen inte vill prata mer på hela dagen. Och jag har normalt sett ett väldigt bra tålamod och försöker alltid att snälltolka personer. Men jag måste få utrymme att vara jag, och måste få utrymme att ha känslor åt alla håll.

Om han är på dåligt humör och du tycker det är jobbigt, finns det då ingen möjlighet för dig att gå därifrån? Gör något annat. Låt honom vara bara så går det nog över. Och vill han prata, ja då kan ni prata. Om han vill ändra sig och sitt sätt att reagera, ja då finns det också hjälp att få ifall man vill testa det.

Jag är inte ts men jättekänslig för när min man blir arg eller stressad (av utomstående saker) och mår nästan fysiskt illa av det
Bara för att han utstrålar stress och hetsar typ. Antar att det är något evolutionärt att man ska snappa upp sånt men det har uppenbarligen gått till överdrift

 

[EZMK]

Jag är inte ts men jättekänslig för när min man blir arg eller stressad (av utomstående saker) och mår nästan fysiskt illa av det
Bara för att han utstrålar stress och hetsar typ. Antar att det är något evolutionärt att man ska snappa upp sånt men det har uppenbarligen gått till överdrift

Jag som växte upp med en våldsam och alkoholiserad far får också stresspåslag när någons humör skiftar, det är nog en självbevarelsedrift från trauma. Man måste ju liksom snappa upp det lilla tidigt för att parera och komma undan något potentiellt värre.

 

[Midsommarblomster]

Jag som växte upp med en våldsam och alkoholiserad far får också stresspåslag när någons humör skiftar, det är nog en självbevarelsedrift från trauma. Man måste ju liksom snappa upp det lilla tidigt för att parera och komma undan något potentiellt värre.

Såhär är det absolut för många, det ska man inte glömma bort. Det kan också finnas många olika varianter på det, allt från trauma till att kvinnor helt enkelt har lärt sig att det är vårt ansvar att se till att andra inte mår dåligt och att stämningen är god. Jag märker också av att jag gärna vill serva min man, och jag får ofta påminna mig själv om att han måste rida ut sina egna stormar och att det inte är farligt att han exponeras för obehag. Men den här inneboende drivkraften att vilja serva och skydda förstår jag ligger djupt rotad och jag får ha dialog med den hela tiden. Jag tror det kan vara kontraproduktivt att ignorera att vi är väldigt många som fungerar såhär och belysa det snarare än att vifta bort det som fånigt. Så jag tänker att ett första steg alltid är att prata med sig själv. Varför känner jag det här obehaget just nu? Är det rimligt? Är det här en situation som det är rimligt i en sund relation att jag hjälper till med? Om man har sitt på det torra, och det faktiskt är rimligt att hjälpas åt, så kan man ju gå vidare med fundering på hur. Men jag tror att vi är många kvinnor som skulle behöva göra en halvhalt först och gå igenom en mental checklista innan vi rycker ut.

 

[Freazer]

Han är vuxen. Låt han lösa sina problem själv.

Tänkte samma. Inte ta på sig en ”mammaroll”. Det är en vuxen partner..

 

[Bonita4]

Vet inte hur länge till jag står ut med detta. Han blir frustrerad och arg och sur över minsta lilla grej och jag går runt och är stressad med en klump i magen över att något ska gå fel på hans jobb, att något ska gå sönder här hemma eller att han generellt ska tycka att livet är tråkigt och trist vilket utlöser att han blir frustrerad, sur och allmänt dränerande att vistas kring.

Jag förstår att han mår dåligt och det har varit perioder av detta fram och tillbaka under våra 7 år tillsammans, men jag blir också så irriterad över att han själv inte gör någonting för att ändra sitt mående. Ingen vill väl gå runt och känna så negativa känslor som han känner större delen av sin vakna tid? Jag peppar och stöttar honom att ta hjälp av coach eller psykolog för att få några verktyg att ta till, men det vill han inte. Det är väl lättare att gå runt och vara sur bara.

 

[Snubbelfot]

Vet inte hur länge till jag står ut med detta. Han blir frustrerad och arg och sur över minsta lilla grej och jag går runt och är stressad med en klump i magen över att något ska gå fel på hans jobb, att något ska gå sönder här hemma eller att han generellt ska tycka att livet är tråkigt och trist vilket utlöser att han blir frustrerad, sur och allmänt dränerande att vistas kring.

Jag förstår att han mår dåligt och det har varit perioder av detta fram och tillbaka under våra 7 år tillsammans, men jag blir också så irriterad över att han själv inte gör någonting för att ändra sitt mående. Ingen vill väl gå runt och känna så negativa känslor som han känner större delen av sin vakna tid? Jag peppar och stöttar honom att ta hjälp av coach eller psykolog för att få några verktyg att ta till, men det vill han inte. Det är väl lättare att gå runt och vara sur bara.

Jag tänker att en förutsättning för att han skall vilja förändra situationen är att han först och främst inser att den är problematisk, och att hans negativa känslor inte bara påverkar honom utan i hög grad även dig. Har han den insikten men ändå framhärdar i att inte söka hjälp av psykolog eller terapeut, så skulle jag ha svårt att uppfatta det som annat än egoistiskt och hänsynslöst. Har han inte den insikten så tror jag att han skulle behöva få den. Hur skulle du känna inför att vara särbo?

 

[Nepenthe]

Vet inte hur länge till jag står ut med detta. Han blir frustrerad och arg och sur över minsta lilla grej och jag går runt och är stressad med en klump i magen över att något ska gå fel på hans jobb, att något ska gå sönder här hemma eller att han generellt ska tycka att livet är tråkigt och trist vilket utlöser att han blir frustrerad, sur och allmänt dränerande att vistas kring.

Jag förstår att han mår dåligt och det har varit perioder av detta fram och tillbaka under våra 7 år tillsammans, men jag blir också så irriterad över att han själv inte gör någonting för att ändra sitt mående. Ingen vill väl gå runt och känna så negativa känslor som han känner större delen av sin vakna tid? Jag peppar och stöttar honom att ta hjälp av coach eller psykolog för att få några verktyg att ta till, men det vill han inte. Det är väl lättare att gå runt och vara sur bara.

Tänk på dig själv nu
Detta gynnar ingen och risken är att du faller ner i hans svart hål. Har inte läst allt men detta är precis så mitt ex var...
Tar lång tid att komma ur det där om en kraschar, vilket det finns risk för att du gör.

 

[DarkInNight]

Vet inte hur länge till jag står ut med detta. Han blir frustrerad och arg och sur över minsta lilla grej och jag går runt och är stressad med en klump i magen över att något ska gå fel på hans jobb, att något ska gå sönder här hemma eller att han generellt ska tycka att livet är tråkigt och trist vilket utlöser att han blir frustrerad, sur och allmänt dränerande att vistas kring.

Jag förstår att han mår dåligt och det har varit perioder av detta fram och tillbaka under våra 7 år tillsammans, men jag blir också så irriterad över att han själv inte gör någonting för att ändra sitt mående. Ingen vill väl gå runt och känna så negativa känslor som han känner större delen av sin vakna tid? Jag peppar och stöttar honom att ta hjälp av coach eller psykolog för att få några verktyg att ta till, men det vill han inte. Det är väl lättare att gå runt och vara sur bara.

Jag skulle till slut sätta ned foten och säga att JAG inte klarar av detta mer. Hans liv, hans val, men gör han inte något åt sitt mående måste jag ta ansvar över mitt liv och mitt mående vilket skulle kunna vara att flytta isär tills han mådde bättre.

Lättare sagt än gjort dock.
BEen there, done that, det blev bättre.

 

[Blyger]

Jag skulle till slut sätta ned foten och säga att JAG inte klarar av detta mer. Hans liv, hans val, men gör han inte något åt sitt mående måste jag ta ansvar över mitt liv och mitt mående vilket skulle kunna vara att flytta isär tills han mådde bättre.

Lättare sagt än gjort dock.
BEen there, done that, det blev bättre.

Instämmer.
Det är fruktansvärt jobbigt att behöva hantera en annan persons dåliga mående.

 

[Rumpnissen]

Vet inte hur länge till jag står ut med detta. Han blir frustrerad och arg och sur över minsta lilla grej och jag går runt och är stressad med en klump i magen över att något ska gå fel på hans jobb, att något ska gå sönder här hemma eller att han generellt ska tycka att livet är tråkigt och trist vilket utlöser att han blir frustrerad, sur och allmänt dränerande att vistas kring.

Jag förstår att han mår dåligt och det har varit perioder av detta fram och tillbaka under våra 7 år tillsammans, men jag blir också så irriterad över att han själv inte gör någonting för att ändra sitt mående. Ingen vill väl gå runt och känna så negativa känslor som han känner större delen av sin vakna tid? Jag peppar och stöttar honom att ta hjälp av coach eller psykolog för att få några verktyg att ta till, men det vill han inte. Det är väl lättare att gå runt och vara sur bara.

Det här låter ju absolut inte sunt.

Har du sagt det till honom? På ett snällt men tydligt sätt? Att hans dåliga mående går utöver dig och att du inte vet hur länge du står ut? Han behöver ju ta ansvar för sitt mående och göra vad han kan för att det inte ska gå utöver dig, ex. psykolog. Vill han inte det så hade jag nog pekat på dörren.

Jag tycker det är rimligt att "stå ut" i kortare perioder, men det här låter ju inte som en kort period och det låter inte heller som att det finns en ömsesidighet.

 

[skiesabove]

Vet inte hur länge till jag står ut med detta. Han blir frustrerad och arg och sur över minsta lilla grej och jag går runt och är stressad med en klump i magen över att något ska gå fel på hans jobb, att något ska gå sönder här hemma eller att han generellt ska tycka att livet är tråkigt och trist vilket utlöser att han blir frustrerad, sur och allmänt dränerande att vistas kring.

Jag förstår att han mår dåligt och det har varit perioder av detta fram och tillbaka under våra 7 år tillsammans, men jag blir också så irriterad över att han själv inte gör någonting för att ändra sitt mående. Ingen vill väl gå runt och känna så negativa känslor som han känner större delen av sin vakna tid? Jag peppar och stöttar honom att ta hjälp av coach eller psykolog för att få några verktyg att ta till, men det vill han inte. Det är väl lättare att gå runt och vara sur bara.

Har ni pratat om det? Att det påverkar dig? Och hur påverkar det dig, hur beter han sig mot dig?

Det är ju en sak att bli rimligt upprörd, och att få lov att känna sina känslor, och en helt annan sak att låta det gå ut över andra genom att bete sig otrevligt.

Nu skulle min man aldrig bete sig otrevligt mot mig bara för att han är sur över jobbgrejer, men jag blir absolut stressad när han är stressad. Vi har löst det genom att vi pratade igenom det och funderade på vad som skulle kunna hjälpa, och sen började han med daglig styrketräning hemma (pass med armhävningar, situps, lunges osv enligt ett program vi hittade).

Det hjälpte sinnessjukt mycket, mycket mer än vad sånt hjälper för mig! Det kanske är en könsskillnad liksom, karlar kanske har ett annat behov av att låta musklerna jobba riktigt hårt en stund varje dag. Nog för att det hjälper för mig också, men den mentala skillnaden var mycket större för han.

Är det något som din man kan tänka sig att prova på, för din skull?

 

[SaraXX]

Vet inte hur länge till jag står ut med detta. Han blir frustrerad och arg och sur över minsta lilla grej och jag går runt och är stressad med en klump i magen över att något ska gå fel på hans jobb, att något ska gå sönder här hemma eller att han generellt ska tycka att livet är tråkigt och trist vilket utlöser att han blir frustrerad, sur och allmänt dränerande att vistas kring.

Jag förstår att han mår dåligt och det har varit perioder av detta fram och tillbaka under våra 7 år tillsammans, men jag blir också så irriterad över att han själv inte gör någonting för att ändra sitt mående. Ingen vill väl gå runt och känna så negativa känslor som han känner större delen av sin vakna tid? Jag peppar och stöttar honom att ta hjälp av coach eller psykolog för att få några verktyg att ta till, men det vill han inte. Det är väl lättare att gå runt och vara sur bara.

Jag har lämnat precis. 6,5 år.
Jag har plötsligt massor av energi över.

 

[Grazing]

Vet inte hur länge till jag står ut med detta. Han blir frustrerad och arg och sur över minsta lilla grej och jag går runt och är stressad med en klump i magen över att något ska gå fel på hans jobb, att något ska gå sönder här hemma eller att han generellt ska tycka att livet är tråkigt och trist vilket utlöser att han blir frustrerad, sur och allmänt dränerande att vistas kring.

Jag förstår att han mår dåligt och det har varit perioder av detta fram och tillbaka under våra 7 år tillsammans, men jag blir också så irriterad över att han själv inte gör någonting för att ändra sitt mående. Ingen vill väl gå runt och känna så negativa känslor som han känner större delen av sin vakna tid? Jag peppar och stöttar honom att ta hjälp av coach eller psykolog för att få några verktyg att ta till, men det vill han inte. Det är väl lättare att gå runt och vara sur bara.

Peppa och stötta kan man göra när han skaffar hjälp, inte innan faktiskt.

Skulle säga att det är bättre att gå ifrån en sådan person och vara klar med att det inte fungerar då han inte tar ansvar för sitt mående. Att vara klar med hur måendet påverkar och att det måste ske en förändring och fram tills det sker så är det bättre att inte bor ihop.

Det är komplext det där med dålig mående, att säga att "ingen vill väl gå runt och må dåligt", det är inte så enkelt. Det är otroligt lätt att bli bekväm och "må bra" i sitt dåliga mående för att det är tryggt. Jag klandrar inte någon som inte orkar eller vill må bättre för det är inte lätt att gå ifrån men jag klandrar inte heller folk ifall dom lämnar en när man inte försöker. Det är helt förståeligt.