- Svar: 33
- Visningar: 4 155
Jag har nästan 1 år av behandlingar framför mig. Jag vet inte hur mycket jag kommer vilja skriva i den här dagbokstråden men just nu vill jag skriva lite i alla fall, sedan får jag ta det vartefter.
På måndag startar jag med cellgifter. Det har gått oerhört fort. Från att jag hittade en knöl i bröstet, ringde VC nästa morgon. Remiss till mammografi och biopsi samma vecka. Jag trodde inte det skulle vara något. Det har aldrig varit något när mina vänner varit på sådana. Ändå fanns såklart en tanke längst bak i huvudet, "tänk om..".
Och det var det. Trippelnegativ bröstcancer, inget förstadium utan en riktig tumör. Och en vidrig väntan i över en vecka på mer information. Det enda jag visste var att VC-läkaren mätt den till ca 3 cm vilket är stort och inte bra. Tankar på att mitt minsta barn inte ens kommer minnas mig. Att jag inte får se dem växa upp. Att cancern är spridd i lungorna, skelettet, blodet och jag kommer vara död om några månader. Det var ju inte såhär det skulle bli. Det här är ingen resa jag vill vara med på. Det enda jag vill är att överleva detta och att vi långt i framtiden kommer sitta på en familjemiddag och nämna "kommer ni ihåg det där året när mamma hade cancer". Och att det är länge sedan och allt blev bra och alla mår bra.
Och så fick jag äntligen träffa min onkolog och behandlingsteam i förrgår. Det är stadium 1, den är 18 mm och minimal risk för spridning i detta läge. Inga tecken på påverkan i armhålans lymfkörtel. De har en plan och ingav så mycket trygghet. Nu kör vi. Cellgifter i 5 månader om jag fattat det rätt, följt av operation och strålning och kanske mer cellgifter. Ett steg i taget. Det finns inga garantier men det känns positivt. Det var inte såhär vår sommar eller vårt år skulle bli, men det gör absolut inget i sammanhanget.
På måndag startar jag med cellgifter. Det har gått oerhört fort. Från att jag hittade en knöl i bröstet, ringde VC nästa morgon. Remiss till mammografi och biopsi samma vecka. Jag trodde inte det skulle vara något. Det har aldrig varit något när mina vänner varit på sådana. Ändå fanns såklart en tanke längst bak i huvudet, "tänk om..".
Och det var det. Trippelnegativ bröstcancer, inget förstadium utan en riktig tumör. Och en vidrig väntan i över en vecka på mer information. Det enda jag visste var att VC-läkaren mätt den till ca 3 cm vilket är stort och inte bra. Tankar på att mitt minsta barn inte ens kommer minnas mig. Att jag inte får se dem växa upp. Att cancern är spridd i lungorna, skelettet, blodet och jag kommer vara död om några månader. Det var ju inte såhär det skulle bli. Det här är ingen resa jag vill vara med på. Det enda jag vill är att överleva detta och att vi långt i framtiden kommer sitta på en familjemiddag och nämna "kommer ni ihåg det där året när mamma hade cancer". Och att det är länge sedan och allt blev bra och alla mår bra.
Och så fick jag äntligen träffa min onkolog och behandlingsteam i förrgår. Det är stadium 1, den är 18 mm och minimal risk för spridning i detta läge. Inga tecken på påverkan i armhålans lymfkörtel. De har en plan och ingav så mycket trygghet. Nu kör vi. Cellgifter i 5 månader om jag fattat det rätt, följt av operation och strålning och kanske mer cellgifter. Ett steg i taget. Det finns inga garantier men det känns positivt. Det var inte såhär vår sommar eller vårt år skulle bli, men det gör absolut inget i sammanhanget.